Ljuset från ovan

Här hade fotografen en lyckad dag. En US-Amerikansk politiker (vad var det nu killen hette?) fångar ljuset från ovan. Det måste vara ett nästan överjordiskt övertygande budskap i detta land av frimicklare av alla de kulörer och varianter: God is on my/our/your side!

Sluta dalta

"Vi måste vara överens inom två veckor" säger Lars Ohly i en radiointervju. Annars riskerar tvåpartisamarbetet att permanentas.

– Vi har också en tidspress för att inte det tvåpartisamarbete som har etablerats ska bli så intimt så att vänsterpartiet får svårt att komma med på likvärdiga villkor, säger Lars Ohly. ...

Vänsterpartiet har upprepade gånger sagt att vänstern kan acceptera utgiftstak och överskottsmål bara de två andra partierna är beredda att satsa mer på välfärden. Om det blir en vänstermajoritet i nästa val.

Strandar de här samtalen är inte vänsterpartiet intresserat av att komma med i samarbetet vid en senare tidpunkt. Och det är inte heller de två andra partierna, säger Lars Ohly.

– Den signalen har däremot varit väldigt tydlig från både socialdemokraterna och miljöpartiet den senaste tiden, att om vi kommer överens om att samarbeta så är det inte tal om ett samarbete i två hastigheter, två rum eller två olika samarbeten. Då handlar det om ett trepartisamarbete på lika villkor och det känns ju väldigt bra, säger Lars Ohly.

Och det är väl inte en situation som Tvåpartisterna egentligen vill ha. Åtminstone vill de ha stöd av Vänsterns röster i Riksdagen, fast det får inte kosta någonting. Förhandlingarna framåt lär alltså handla om hur mycket det skall kosta för Tvåpartiet att få röststöd av V.

Men är en sådan situation önskvärd? När Sahlin slängde igen dörren för några veckor sedan öppnades ett gyllene tillfälle för Vänstern att bli ALTERNATIVET i svensk politik. Det skulle ha varit guld värt om ett riksdagsparti faktiskt utan sidoblickar på värdelösa partners hade kunnat lägga fram visioner för framtiden. Changes we can believe in, om du förstår vad jag menar.

Man kunde ha tagit den pågående krisen som bakgrund till en serie krav på radikala samhällsförändringar. När en dörr slogs igen öppnades en annan för en stund och det kändes som lite frisk luft kom in - men nu tycker V:s ledning att man skall sitta och förhandlar om utgiftstak och överskottsmål mot några förmodligen innehållslösa löften om att "satsa mer på välfärden". Dessutom försöker Ohly måla upp en tidsgräns vars existens är ganska osäker.

Nu rasar socialdemokraterna i opinionen. Sahlins konstrande med miljöpartiet är nog en del i detta. Att V gått upp ett par procent visar lite av stämningsläget, men de procenten kan fort försvinna om partiets ledning tycker att det viktigaste är att få komma in i stugvärmen igen. V borde faktiskt ha en styrkeposition här genom att ägna sig åt praktisk politik och snidandet på politiska visioner (det borde man ha gjort för länge sedan) och förklara att man faktiskt struntar i socialdemokraterna. Vill socialdemokraterna någonting, låt dem ta initiativet och acceptera inte några knäfall. Den gymnastiken kan Sahlin och Östros ägna sig åt om de har lust. Sluta dalta med de där figurerna!

"Krisen kan lyfta Vattenfall"

Så här fina vattenfall har inte Vattenfall

Krisen kan lyfta Vattenfall står det i DN:s pappersupplaga idag. Eftersom det står "lyft" skulle man kunna tro att bolaget har någon sorts problem, men det verkar inte så av texten som följer:

Vattenfall ökade vinsten under tredje kvartalet med 17 procent – till 5,6 miljarder kronor.

Men vd Lars G Josefsson menar att finanskrisen kan vara bra för koncernen:

– Det öppnar möjligheter när priserna på tillgångar i världen går ned.

Det ser alltså ut som om man tänker springa ut och handla upp pengarna. Till detta säger väl cynikern kanske "ja ja, nu gör de slut på kassan och efter ett tag kommer de rännande och ska höja elpriset igen för att deras kassa är tom eftersom de köpt på sig en massa olönsamt skrot". Litauen kanske vill sälja Ignalina för en billig penning?

Människor och dinosaurier

Det finns en del väldigt bokstavstrogna religiösa som har suttit och räknat efter vad som står i Bibeln och funnit ut att världen inte är så mycket mer än 6000 år gammal. Att den här planeten skulle vara flera miljarder år gammal och att livsformer funnits under hundratals miljoner år är något man inte har lust att ta in. Det lär finnas folk av den sorten som kräver att man skall lära ut att talet pi som vi vet är 3,14... i själva verket skall vara 3 precis eftersom det råkar stå något sådant i Gamla testamentet. Måste vara svårt för en sådan människa att göra tekniska beräkningar av rör och liknande. Och vad har missuppfattad geometri eller biologisk utveckling med religion att göra? Skulle de gudomliga mysterierna upphöra att existera om man säger att de gamla hebréerna var sämre på att beräkna förhållandet mellan cirkelns radie och omkrets än vad vi är? - Tydligen finns det folk som tror det.

Att det funnits dinosaurier och andra konstigheter för länge sedan är faktiskt svårt att förneka eftersom mängder av dinosaurieben har hittats Jorden runt. Men om Jorden bara är drygt 6000 år gammal, och människan skapades redan i början, måste ju dinosaurierna ha levat samtidigt som de första människorna, eller hur, och evolutionen kan ju inte ha ändrat livet på Jorden eftersom allt skapades fixt och färdigt?

Det är väl den uppfattningen som det drivs med i bilden som jag fiskade upp häromdagen. Nu står det ju visserligen i Bibeln att Jesus red in i Jerusalem på en åsna, men varför skulle han inte ha kunnat rida in på en lagom stor dinosaurie? Varför skulle man inte kunna låta Fridsfursten äntra en rasande och bindgalen Tyrannosaurius rex och driva månglarna ur templet?

Ibland tror jag att världen vore bättre utan folk som får konstiga idéer ur "heliga" skrifter.

"Åsling - usling"

Det fanns en centerpartistisk politiker vid namn Nils G Åsling som blev industriminister i ett par borgerliga ministärer i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Vid den tiden hade efterkrigstidens guldplätering på tillvaron börjat ramla av och det var krisartat. Den gamla industrivärlden gick in i en period av stagflation, vilket innebar att hög tillväxt och stabila priser byttes mot sönderfallande industrier och galopperande prishöjningar. I Europa slogs varv och järnverk ut, så även i Sverige. Vi kom in i den tid när "det löpande bandet ersätts av databandet", som Marshal McLuhan skrev.

Nåväl, i Sverige skulle den borgerliga regeringen försöka ta hand om krisande industrier. Det kallades "Åslings industriakut" när miljarder stoppades in i varv som ändå sedan fick läggas ner. Pengarna kunde ha använts på bättre sätt, men folk var arga på Åsling och ropade "Åsling - usling". Ganska dumt. Det var inte hans fel att industrialismen gick in i en ny fas och att japaner och koreaner kunde bygga tankfartyg till mer konkurrenskraftiga priser.

Nå, varför skriver jag om detta? - Kanske för att historien har en tendens att både upprepa sig men samtidigt lägga in en del variationer så att det inte blir någon fullständig upprepning. Riksbanken meddelade igår att man vill underlätta företagens finansiering eftersom kreditsystemet torkat ihop:

För att förbättra kreditförsörjningen för företagen har Riksbanken beslutat att underlätta för bankerna att låna ut till större icke-finansiella företag. Därför inrättas en ny tillfällig kreditfacilitet där bankerna kan använda företagscertifikat med en löptid upp till ett år som säkerhet i större omfattning än tidigare. Det är bara om bankerna köper nya företagscertifikat som de kan använda sig av kreditfaciliteten.

”I takt med att problemen på de finansiella marknaderna har accentuerats har även kreditförsörjningen till företag utanför den finansiella sektorn försvårats. Vi vill förbättra möjligheterna för företagen att låna pengar. Det här innebär att företagen lättare får tillgång till krediter och bankerna får större möjligheter att förse företagen med likviditet. Därmed skapas också utrymme för utlåning även till mindre företag från bankerna. Denna åtgärd ska ses som en komplettering till de lån i svenska kronor och amerikanska dollar som Riksbanken redan tillhandahåller”, säger riksbankschef Stefan Ingves.

Bankerna sköter inte sitt jobb, förtroendet inom systemet är kört i botten - men borde Riksbanken egentligen bry sig? Om solida företag inte kan få låna pengar för att klara av sin dagliga verksamhet är det frågan om Riksbanken skall ställa upp. Det tycker man tydligen. Men i stället för att som under Åslings tid stoppa in pengar direkt i företag och samla ihop dem under offentlig förvaltning för någon sorts omstrukturering går man här en omväg som inte väcker så stor uppmärksamhet.

Jag funderade på hur det här skulle fungera idag och kollade om det stod något i Affärsvärlden som kunde belysa frågan, och jag hittade en kolumn med kritiska frågor och kommentarer. Skribenten skissar upp en situation där en riksbanksmänniska från att ha sysslat med bankvärlden och dess problem nu hamnar i en annan sits:

Nu ska du inte längre koncentrera dig på det du är bra på: Att rädda banker för att den vägen rädda det finansiella systemet. Nu förväntas du också, i praktiken, kunna skilja på bra och dåliga affärsidéer eller på skickliga och på undermåliga företagsledare. I utsatta lägen kan det bli du som likt en affärsvärldens Nemesis avgör vilka företag som ska leva och vilka som ska dö.

Det är väl detta som affärsbankerna antas göra? Om man helt rått förstatligar bankerna och gör dem till underavdelningar av riksbanken får man den kompetensen gratis. Eller om RB köper över kompetent folk.

Likaväl som Åslings industriakut kunde bestämma över varvens liv eller död kan den här RB-skapelsen göra det, men det sker mer i det fördolda och indirekt. Om bankerna trots möjligheter att få hjälp från RB vägrar vissa företag lån, vad händer då? Kommer RB och därmed staten att i ett sådant läge låta ett storföretag gå omkull? Det kan ju handla om en bransch som är lika illa ute som de stora varven, kanske bilfabriker som tappar kunder för att man bygger fel sorts bilar. Volvo riskerar att gå omkull för att bankerna drar öronen åt sig. Insatta bedömare skakar på huvudet och säger "det här företaget har ingen framtid". Hur hanterar man det? Men det kan också vara fråga om goda idéer med framtiden för sig som inte får behövligt penningstöd för att bankerna inte vågar ställa upp. RB kanske inte bara behöver affärsbankskompetens, man kanske behöver en stab som kan allehanda industrifrågor också och som kan jobba med framtidsprojekt - och då går man med raska kliv bort från drömmen om den "oberoende" riksbanken som bara sitter och glor på inflationssiffror hela dagarna. Och är det så dåligt?

Att sätta avtryck i tillvaron

Att avslöja fula brottslingar med hjälp av fingeravtryck har varit en beprövad teknik i många år nu. Det gäller bara att fulingarna inte använder handskar, och helst bör de ha ätit en fet smörgås med mycket smör innan de börjar på att kladda på fönsterrutor och andra plana ytor. Men nu rensas det i svenska polisens fingeravtrycksregister. Datainspektionen har klagat över att en del folk ligger där felaktigt. Förut rensade man bara när folk dog, själv begärde rensning, eller fyllde åttio år. (Det öppnade väl vissa möjligheter för ålderspigga inbrottstjuvar som kunde slänga handskarna och jobba vidare?) Nu städas det aktivt.

Undrar vad det här är för skum figur som gjort avtryck?

Enligt Sveriges Radio:

Tidigare togs fingeravtryck bara bort när en person som misstänkts för brott avled, själv begärde det eller hade fyllt 80 år.

Men efter kritik från Datainspektionen mot att polisen hade sparat fingeravtryck från tusentals oskyldiga svenskar har polisen det senaste året tagit bort fingeravtryck från dem som inte längre är misstänkta eller dömda för brott.

Men det här har inte varit problemfritt, enligt polisen. Polisens egna kontroller har visat att vissa fingeravtryck har tagits bort trots att de är från personer som är dömda eller misstänkta för brott, det gäller till exempel personer med fler identiteter.

Jag bara undrar: numera betraktas ju alla människor som brottslingar ända tills det att man eventuellt kunnat påvisa att de är brottslingar - så varför rensa? Alla är skyldiga, och är de inte skyldiga så blir de skyldiga!

Deppiga konsumenter även i Sverige

Jag citerade förtroendet bland konsumenterna i USA igår. Det går ju utför med det, rätt begripligt måste jag säga. Idag kommer motsvarande från Konjunkturinstitutet i Sverige. Serien av mätningar i diagrammet ovan går tillbaka till senaste sekelskiftet. Verkningarna av den punkterade IT-bubblan 2000 och lånebubblan 2008 är väl tydliga. Att börserna idag ägnar sig åt några glädjeskutt lär inte göra mycket till eller från.

Diagrammet visar Hushållens konfidensindikator (CCI). CCI används för att sammanfatta stämningsläget hos hushållen. Det baseras på frågor om den egna ekonomin nu och om ett år, samt frågan om det är förmånligt att köpa kapitalvaror nu.

Varför frågar man konsumenterna om de tänker köpa "kapitalvaror"? Hushåll köper inte kapitalvaror, de köper "varaktiga konsumtionsvaror". Företag däremot köper kapitalvaror. Varor som skall användas som kapital alltså. En del tror väl att kapitalvaror utmärks av att de är dyra och konsumtionsvaror tvärtom är billiga, men det kan ju vara tvärtom. Det är användningen som är avgörande. En ask spik köpt för privata ändamål är konsumtion, köps den av ett byggbolag för att sättas in i ett hus som skall säljas blir spikasken kapital.

Nå, det där var väl lite gnäll från min sida mot ekonomerna på KI. Skärp er nästa gång så skall jag sluta klaga.

Läget i svensk ekonomi fortsätter att vara mycket svagare än normalt säger KI. För en stund sedan halvlyssnade jag till en debatt mellan DN-liberalen Niklas Ekdal och gamle miljöpartisten Birger Schlaug. Det handlade om tillväxt, och om det var bra eller inte att tillväxten stannar av.

Jag uppfattade inte om man kom fram till något, men dagsläget bör vara mer omskakande för tillväxtentusiaster än för de som tycker att vi lever över Jordens tillgångar. Att tillväxt kan drivas hur långt som helst är en absurd idé, och jag tror knappast att den ryms inom ens den neoklassiska ekonomin. Men nu stannar åtminstone tillväxten av ett tag, och det kunde ge tid till eftertanke och grubblande över alternativ.

Vissa delar av världen behöver kraftig utveckling av jordbruk och industri med åtföljande ökande konsumtion, men borde inte den rika världen satsa på mer resurssnåla tjänster? Det är kanske i hälsa, kultur, utbildning och liknande som miljarderna borde läggas hos oss, snarare än som socialhjälp till märkligt skötta banker. Eller ...? Då kanske man kunde få ett CCI som ständigt låg på toppen?

"... have a tiger by the tail"

Hi, kids!

They may be a decisive factor on election day. And afterwards, they'll shake up the business of government. The new president will have a tiger by the tail.

Detta skriver en snubbe på HuffPost. Det handlar om samma härskara av nya unga väljare som jag nämnt tidigare: Generation Information. Den stora grupp yngre väljare som huvudsakligen antas rösta för Obama, och som dessutom kommer att genom sina aktiviteter förändra den framtida politiken i USA rejält. (Jag antar att smånassarna som greps för några dagar sedan för mordplaner på Obama och andra icke-vita inte räknas till informationsgenerationen.) De är emot kriget i Irak och Bushregimen, och de kommer inte att tolerera politiker som säger en sak men gör en annan, de har ett sjusärdeles handlag med informationsteknologin.

Den som lever får se, men det verkar som om Obama verkligen fångat intresset hos den gruppen, och dessutom får ut dem att rösta. Annars har ju valdeltagandet på riksnivå i USA inte varit så mycket att hurra för. Stora delar av befolkningen antar nog med rätta att det inte spelar någon roll vilken av busarna de röstar på, men den här gången kan det vara annorlunda. Och det vore verkligen på tiden. Ett stort valdeltagande och en avgörande seger för Obama kan faktiskt släppa loss krafter som skickar tillbaka republikanerna till det avgrundsträsk de borde ha försvunnit i för länge sedan.

Inte nog med det - den ruttna stanken av avgrund och träsk i demokratiska partiet också kan vädras ut. För nog är det en samling korrumperade skummisar som sitter i båda de stora partierna! Men det har de kunnat göra för att de folkliga rörelserna inte kunnat hävda sig. Illusionslös som jag är tror jag inte att Obama är så mycket bättre än de andra, men genom att frambesvärja den folkliga tigern kan han tvingas till ett val: att svika alla förhoppningar, eller ta ett grepp om tigerns svans och försöka hänga med. Annars kanske han åker ut nästa gång det blir val.

Försök hugg tag i svansen på den här gynnaren om du törs!

Det har diskuterats hur rättvisande opinionsundersökningarna i USA är. Att undersöka opinoner är ingen exakt vetenskap, men det går ju ändå att på ett ganska litet urval av människor förutspå rätt bra hur exempelvis rösterna i de svenska valen kommer att fördela sig. Men då gäller det att urvalet är korrekt utformat. Här har man problem i USA, för man har använt modeller som förutsätter att ungdomar inte är så benägna att rösta. Men om plötsligt andelen ungdomsröstande ökar kraftigt med hur det var tidigare, och huvuddelen av dem dessutom går till den ena kandidaten, finns det risk att hela undersökningen blir felaktig. Det tycks som om flertalet ungdomar ser Obama som sin kandidat.

Det nämns en intressant felkälla till, nämligen att när opinionsundersökarna ringer för att fråga folk ringer de till fasta telefoner. Men som bekant blir fasta telefonen alltmer något som äldre människor har medan ungdomar ofta "bara" har mobil. (Själv har jag höjt min hip-faktor genom att ställa av den fasta telefonen - den är ju faktiskt mer till hinder.) Det där påminner om något tidigare presidentval i USA när opinionsinstitut ringde runt och frågade folk vem de skulle rösta på. Notera: de ringde runt. Och därmed tappade de en mängd väljare som inte hade telefon. Minns jag rätt var det Truman mot Dewey (det här var före min tid, för övrigt) och Deweys väljare hade telefon. Trumans väljare var fattigfolk utan telefon, men de röstade i alla fall, så opinionsundersökningen körde i diket rejält.

När Generation Information ryter till kommer det att märkas!

Man kan ju undra vad som händer om Obama inte blir vald, speciellt om det börjar lukta valfusk någonstans. Vad gör Generation Information då? - Nej, låt oss hoppas på ett jordskred som plockar fram alla positiva krafter som finns i USA och sopar de mörka krafterna långt långt bort så att de aldrig kan komma tillbaka!

Vill du köpa ett redigt bergrum?

Fortifikationsverket säljer ett rejält stort bergrum i trakten av Åtvidaberg. Det var tidigare flygledningscentral, enligt artikel i DN. Man kan slå upp verkets hemsida och få beskrivning inklusive karta till stället. Det kunde man inte få förr i tiden, då var det nog fienden som hade bäst koll på var våra hemliga anläggningar låg.

Jag är inte bombsäker, men jag antar att det här var en av de bombsäkra radargruppcentralerna (Rgc) som ingick i stridsledningssystemet Stril-60. Och med detta är vi tillbaka i en annan tidsålder, där Sverige hade krigsmakt som en liten stormakt och pengar vräktes in i anläggningar och materiel, särskilt för flygvapnet. Och det här var alltså en flygvapenanläggning. Den hade byggts med gammal stabil teknik under sextiotalet, innan de känsliga datorerna kom in i den här verksamheten.

Jag vet inte närmare hur det såg ut på sådana ställen, men antagligen var det några radarmaster på ett högt berg, och i utspängda utrymmen under markytan satt diverse folk och tittade på radarskärmar och styrde flygvapnets aktiviter.

Utspritt över Sverige låg ett nät av Rgc dit bland andra L M Ericsson levererade utrustning. I början av sjuttiotalet när jag började på L M var nätet i stort sett utbyggt och började bli gammalmodigt. En ny generation med datastyrning av telefoni (det var på den tiden man använde hålremsor och hålkort!) hade redan kommit. Sedan kom ännu nyare grejor. För några år sedan mötte jag en kollega på gatan som berättade att de nyare grejorna - som jag under livlig transpiration var med om att släpa fram - också har fallit för åldersstrecket!

Jag skrev "gammal stabil teknik". Ta de telefonstationer som L M Ericsson leverade till Holland före Andra världskriget men som överlevde bombardemangen av Rotterdam. Eller växlar i Italienska nordafrika som beckat igen under kriget - det kom ner folk från LME och blåste bort sanden från reläerna och växlarna gick igång igen! Snacka om kvalitet! Man sålde telefonväxlar med tanken att det här är grejor som skall hålla i fyrtio år. Sänktes sedan till tjugo där jag jobbade, man insåg väl att det skulle bli omöjligt att hålla reservdelar ens så lång tid.

På tal om luftövervakning, har du hört begreppet "tornsvalor"? Det där var innan radarn kom till Sverige. I stället för radar hade man flygvapenlottor som stod på högt belägna platser med kikare och försökte hålla koll på passerande flygplan. Och enda avancerade tekniska hjälpmedlet var en telefon. De kallades "tornsvalor".

Konsumentförtroende och allmänt vansinne

Här är ett diagram saxat från Affärsvärlden. Konsumentförtroende i USA 1970-2008.

Konsumenterna i USA uppges enligt mätningar inte ha varit så deppiga på 40 års tid som de är idag. Synd att inte diagrammet går tillbaka ytterligare tio eller tjugo år, så att de gyllene åren efter Andra världskriget kommit med. Omkring 1970 var det en brytningstid, när Vietnamkrig och oljekriser och det inbrytande efterindustriella samhället började märkas. Enligt nationalekonomen Wolff som jag hänvisat till tidigare (länk till ett av hans föredrag finns här) var det omkring 1970 som 150 års ständig standardstegring för arbetarna i USA avstannade medan deras produktivitet fortsatte att öka. Resultatet blev bland annat den lånebubbla som vi nu ser implodera med förfärande hastighet och skaka världens banker.

Som sagt: hade diagrammet börjat exempelvis 1960 tror jag skillnaden mellan konsumenternas förhoppningar inför framtiden då jämfört med nu hade varit ännu tydligare. För inte bara hus- utan kreditbubblorna i stort sjunker nu ihop. Köpfesten som drevs över rimlighetens gränser tack vare flödande krediter har tagit slut. Det finns anledning för väldigt många människor att vara bekymrade.

1847 skrev Marx, som då inte hade kommit så långt inom nationalekonomin men redan hade intressanta synpunkter följande:

Det finns till och med faser i de moderna folkens industriella liv, då alla människor gripes av ett slags rus att göra profit utan att producera. Detta spekulationsrus, som periodiskt återkommer, avslöjar konkurrensens verkliga karaktär, som söker undslippa den industriella tävlans nödvändiga betingelser.

Med andra ord: när stora mängder människor försöker ta en genväg förbi det produktiva arbetet, och i stället ägnar sig åt spelverksamhet, är kraschen och baksmällan inte långt borta. Att "alla människor" grips av ruset är att ta i, men många är det, och när de kommer in i en drömvärld där värdet på ens hus, bostadsrätt, aktier eller vad det nu är, tycks kunna öka i all evighet - då är det fara på taket. När massvis av vardagliga kvartsfigurer påstår sig vara intresserade av aktier, fonder och liknande - då bör man dra öronen åt sig. Vid det laget har förmodligen de verkliga experterna (som inte bör blandas ihop med dagstidningarnas "experter") redan flyttat sina tillgångar till ett säkrare ställe.

(Man kan ju tillägga att ett värde som uppträder på det här excentriska sättet förmodligen inte är ett reellt värde utan bara en prislapp som ändras då och då i enlighet med marknadens humör för dagen.)

De som kan smita undan krisen, och fortsätta att "göra profit utan att producera" är ett mindretal. Den stora och illa utsatta gruppen blir, om vi accepterar Wolffs resonemang (som ju går i Marx' tradition) alla de som producerat men förnekats andel i den stigande produktiviteten och profiten efter 1970. Ännu mer illa är det när exempelvis pensionsmedel först blåses upp i spekulationsfonder som sedan faller ihop. Hade de arbetande i USA varit bättre på att ta hand om produktivitetsvinsterna, och därmed inte tillåtit att förmögenhetsklyftorna blivit så våldsamma, hade krisen inte behövt bli så kraftig.

"Hela börsen är under tumult"

"Hela börsen är under tumult" uppges en börsmäklare säga. Är det korrekt svenska kan man ju undra? "Under tumult …" låter ganska konstigt. Det verkar vara rena hönshuset i alla fall.

Ja, det var neråt i Asien och Europa på börserna tidigare idag men uppåt på Wall Street för en stund sedan - hur länge nu det varar. Dags för ett gäng hungriga rävar att röja stenhårt i hönshusen kanske?

Det har diskuterats om konjunkturnedgången kan komma att se ut som ett V (snabbt ner men snabbt upp igen) eller som ett L (snabbt ner och sedan en lång tid på botten). Det är ju sådant man vet först i efterhand, men det ser ganska illa ut just nu. Från luggslitna bostadslånare i USA har det hela börjat anta drag av världskris. Länder som tidigare troddes vara mer eller mindre immuna dras in i nedgången, och börsskojarna får väl köpa sig några extra burkar nervpiller att ha till hands framåt.

Tiderna förändras. När den tidigare överguden Alan Greenspan för ett par dagar sedan utfrågades i USA:s senat var den gamla respektfulla tonen borta, han blev till och med avbruten. Det borde han ha blivit för länge sedan. Den som tror att finansmarknaden kan driva vind för våg och sköta sig själv, som om den vore några torghandlare, måste ha en ganska kufisk världsbild. Greenspan trodde tydligen det. Andra får betala räkningen för det.

I USA förväntas sämsta julhandeln på över femton år vilket naturligtvis är förskräckligt och kommer att sprida sig till Sverige. Julen firas ju till minne av förra årets julhandel vars summa det gäller att överträffa, år efter år. Det är särskilt viktigt att KÖPA för att visa att man verkligen vill lägga all sin känsla i julklapparna. Helst skall ändliga resurser, barnarbete, mördade fackliga aktivister och gifter vara inblandade i paketet också för att nå verkligt god effekt!

Men nu befaras en nedgång i julkommersen, och inte är det underligt. Det är inte bara bostadskrediterna, utan hela kreditbubblan, som håller på att spricka. Som professor Wolff förklarade i filmen som jag lade upp här har många i USA inte fått någon del av produktivitetshöjningen efter 1970. Vinsterna har i stället tillfallit kapitalägarna som sedan varit smarta nog att låna ut pengarna till arbetarna. - Varför inte försöka med ett lågbudgetalternativ i jul - mer omtanke och mindre onödiga klappar!?

Det är väl känt att det är privatkonsumtionen som hållit igång USA:s ekonomi under en hel del år, men på senare tid har den skett på kredit. Och det håller givetvis inte i längden. Det vi ser nu, men som var lite svårt att urskilja i början när alla larmade om bostadslån, är en klassisk överproduktionskris. Alltså: produktionen skjuter i höjden men efterfrågan följer inte med eftersom folk inte har råd att konsumera. Genom krediterna har denna bristande efterfrågan dolts ett tag, men nu kommer den fram i ljuset. Folk måste handla mindre, konsumtionen kraschar, arbetslösheten sprider sig genom det ekonomiska systemet, produktiva resurser ödeläggs. Inte undra på att rädslan sprider sig i ett samhälle där de sociala skyddsnäten är dåliga eller obefintliga. Inte undra på att ett visst intresse för Marx' analyser har kommit tillbaka.

Utan titel

Det är höst - det var höst igår i alla fall - nu är det vintertid så det kanske till och med är vinter. Suck. Var är blommor, var är fåglar, var är det glada humör som infinner sig samtidigt som vårdagjämningen kommer i sikte?

Nationalism?

"M satsar på nationalism inför EU-valet" skriver Dagens Nyheter i pappersupplagan. Nationalism är inget jag är särskilt förtjust i, det har en otrevlig bismak av blodbad och ruiner och folk som är fullständigt blåsta i roten. Ta US-Amerikanerna och deras motbjudande skräniga "patriotism". "Vi är bäst för att vi är bäst för att ... ja, för att vi är bäst naturligtvis!"

M påstår sig vilja försvara det svenska självbestämmandet, med arbetsrätt och jämställdhet som exempel. "Vi har ett mycket tydligt nationalistiskt perspektiv. Det handlar om att värna Sveriges intressen i EU, säger partisekreteraren Per Schlingman." Fa'n trot. Ursäkta, men är man med i EU är man väl med i EU, och M borde väl redan i förväg ha vetat vad det var för gäng man sökte medlemskap i? - Åjo, det visste man nog, och inte var det omsorg om det svenska folket som var ledstjärna där inte! Skulle man inte, om nu svenska intressen skall försvaras, se till att inte ett öre av svenska pengar försvinner i EU:s ökända korruptionsträsk?

Bland få vettiga saker som EU gjort är att få hejd på viss jakt i Sverige. Är inte insatt i detaljerna, men det tog slut med att skjuta morkullor som spelflyger på våren har jag för mig. Men det vill M ändra på verkar det, kanske för att vädja till diverse jägarfigurer (en del av den kategori som röstade på Junilistan förra gången).

Hur skall de som verkligen tycker om Sverige rösta vid nästa EU-val? Skall de ens rösta? Där har vi en fråga av första klass för de som uppskattar Sverige utan att vara skräniga "patrioter" eller tvivelaktiga "nationalister".

Nu har Miljöpartiet fallit ifrån, eller snarare att dess ledning fallit för ministerposternas frestelser, och enda riksparti med visst EU-motstånd är Vänsterpartiet. Junilistan står ju utanför Riksdagen och kan vara en tillfällig företeelse. Större delen av folket struntar i EU, tycker inte om det uppblåsta byråkratgänget i Bryssel, och har hittills inte visat någon större vilja att rösta. Finns det något att göra?

Skulle man kunna tänka sig att V och Junilistan och andra EU-motståndare samarbetar och bryter alla politiska ramar och trampar den politiska anständigheten under fötterna genom att säga: "Nu gör vi det här till en folkomröstning - gå och rösta och se till att den svenska delegationen fylls av EU-motståndare - ge byråkraterna hemma och borta en välförtjänt snyting!" - En sådan manöver skulle nog göra att det kvackades och skvättes rejält i den politiska ankdammen!

Nya dokument om spelet inför Andra världskriget

Rätt mycket är känt om spelet mellan stormakterna åren innan Andra världskriget bröt ut. Tyskland var aggressivt, England och Frankrike backade och sålde ut Tjeckoslovakien 1938. Sovjet ville hjälpa Tjeckoslovakien men Polen låg i vägen och sade stopp. Vid det laget var det nästan klippt.

Nästan … för det fördes samtal sommaren 1939, och det är här de intressanta nyheterna kommer fram. Förhandlingarna i sig är kända, de sköttes så slött från Englands och Frankrikes sida att man kan misstänka att västmakterna inte ville ha någon uppgörelse. Men de utfästelser Sovjet gjorde för en gemensam aktion mot Tyskland var inte småsaker och här kommer nyheter. Enligt forskning i nyss släppta dokument, refererat i engelska Telegraph:

The Soviet offer … would have put up to 120 infantry divisions (each with some 19,000 troops), 16 cavalry divisions, 5,000 heavy artillery pieces, 9,500 tanks and up to 5,500 fighter aircraft and bombers on Germany's borders in the event of war in the west … .

But Admiral Sir Reginald Drax, who lead the British delegation, told his Soviet counterparts that he authorised only to talk, not to make deals.

Engelsmännen sade till sovjeterna att de hade 16 divisioner att ställa upp med i händelse av krig med Tyskland. I det läget gjorde Sovjet det berömda politiska lappkastet. De kanske tolkade det som att västmakterna inte tänkte slåss, i alla fall inte mot Tyskland. Det gick ett par veckor och man hade non-aggressionsavtalet med Tyskland ("Molotov-Ribbentrop-pakten") undertecknad, och strax därefter utplånades Polen. De polska ledarna var också ansvariga för katastrofen - de hade gått ihop med Tyskland 1938 och kapat åt sig en bit av tjeckoslovakiskt territorium i stället för att hjälpa tjeckerna. Det fick deras folk betala dyrt för. De små baltstaterna försvann och sedan blev det krig mot Finland. Sovjet byggde sin säkerhetssfär inför ett möjligt tyskt anfall.

En officiell affisch från USA:s regering, utgiven några år efter händelserna som beskrivs i det här inlägget. Då var Sovjet och västmakterna allierade. Undrar om affischmakaren ville stå för sitt verk efter kriget?

En anledning till att västmakterna inte slöt ett avtal med Sovjet kan ha varit att de trodde att Röda armén var utslagen efter utrensningarna av officerare 1936-1938. Men just under sommaren 1939 hade Röda armén slagit japanerna i Mongoliet så eftertryckligt att de aldrig vågade gå i krig mer mot Sovjet. Det borde ha varit värt att notera. Jag undrar om engelsmännen hade en dröm om att krig skulle utbryta mellan Tyskland och Sovjet, och när de försvagat varandra skulle segraren bli - England. Den engelska vägran att gå in på riktiga förhandlingar, och passiviteten i krigföringen när det väl blev krig i september 1939, är ganska misstänkt, liksom det engelsk-franska agerandet i Skandinavien tidigt 1940.

Man kan ju fråga sig om en pakt mellan västmakterna och Sovjet 1939 hade varit tillräckligt skrämmande för tyskarna för att avhålla dem från angreppskrig? "Kontrafaktisk historieskrivning" kallas det när man frågar vad som hade hänt om något annat än det som verkligen hände hade hänt. Det kunde ha blivit ett väldigt annorlunda värld. Bättre? Sämre? - Ingen aning.

Generation Information lyfter fram Obama

Eventuellt kammar Obama hem spelet. Det finns olika skäl till det, exempelvis att han och parhästen Biden verkar vara solidare på det tilltänkta jobbet än gamle cancergubben McCain och hans konstiga ersättare från Alaska. Men en annan sak, som jag tror exempelvis bloggaren på Det progressiva USA skulle hålla med om, är att det har kommit in en ny generation som spelar en viktig roll. En stor och välutbildad generation som gillar förändringar och som fångats av Obamas positiva upprop om förändring och hopp, en generation som inte tycker att "nej" är ett svar.

Läser man det här själv- och generationsmedvetna inlägget på HuffPost (Why Obama's Inevitable Presidential Win Proves That the Millenials' Time Has Come ) av en kille som heter Jenks får man kanske en del av de stämningar som tycks bära Obama hela vägen till Vita huset. Anslaget är storstilat (here we come!):

I am 22 years old. I am part of Generation Information. We are roughly between the ages of 18-29. We are about 45 million strong -- nearly one quarter of the political electorate. The population of the Baby Boomers combined with the Greatest Generation doesn't even come close to our numbers. We are bigger, more connected, and more self-oriented than any generation that has come before us.

My Friends and I will be a critical variable that determines who is the 44th President of the United States of America. If 57% of us show up in pivotal states like Virginia, Nevada, and Colorado, we could swing the election by two to three points in each state. That's enough effectively to swing the election.

"Generation Information", det låter något det.

Not only are there a lot of us but there are a lot of us that are capable -- very capable. … My generation is different because unlike any of those who came before us, our access to news - to Information - does not rely on three network news channels for 30 minutes a day, or the daily newspaper. We get our information as it happens -- at our fingertips -- whether we want it or not.

"Generation Information" lever i verkligen i "den globala byn". Och Obama har begripit hur viktiga de här människorna är:

Senator Obama saw my generation the same way George Bush saw the Evangelicals: formidable, plentiful, sometimes radical. Senator Obama knew that in order for him to win in the primary, much less the election, he was going to have to do something different. Do something to get my vote - my generation's vote.

Det står en massa intressant i den här artikeln. Jag vet inte hur mycket som är luft och hur mycket som är solitt, men intressant är det. Kanske vi får en del av nyckeln till Obamas seger - men om han inte vinner, hur förklarar man det i så fall?

Computing in the Cloud - Introduction

Fick tips om den här filmen via bloggen Det progressiva USA. Det är 38 minuters introduktion till "datamoln" som jag nämnt tidigare på den här bloggen. De första sju minuterna är introduktion till introduktionen så de kan man hoppa över. Slutet är intressant, det behandlar en del frågetecken och faror som finns om vi slutar lagra våra egna data och program och låter dem försvinna ut i "datamolnet".

När jag tittar på YouTube noterar jag att där finns ytterligare 37 filmer förutom den här som uppges handla om Cloud Computing. Ett ämne i tiden tydligen.

Mer om extremism och alternativ

Också en sorts argument? Men de riktigt otäcka bombarna i dagens värld håller inte på med så här primitiva grejor!

Jag tänkte återknyta till föregående inlägg, det om alternativ. Industrikrisen på västkusten, med bilindustrin i centrum, kanske kan tas som exempel på letandet just efter alternativ. Alternativen kan vara hela skalan från att låta fabrikerna försvinna till att försöka rädda dem i nuvarande skick, men också att ta ut riktningen åt ett nytt håll.

Nyligen berättades på radion att de tre tjänstemannafacken på Volvo, nämligen Sveriges ingenjörer, Ledarna och Unionen har pratat med minister Littorin och ...

,,, har tre punkter som de vill se förverkligade. Ett institut för uthållig utveckling, ett fristående utvecklingsbolag och det tredje, ett förändrat ägarförhållande för Volvo Personvagnar.

Den sista punkten är svår för Sven Otto Littorin att påverka men dem andra vill han att regeringens samordningsmän ska jobba för.

Det låter inte särskilt radikalt (men se upp, oskyldiga förslag kan dra iväg längre än upphovspersonerna har tänkt sig!).

Men låt oss gå in på det fält som enligt "det politiska mittfältet" skulle vara ren och skär extremism, ta en titt på vad Vänsterpartiet föreslår som åtgärdspaket mot varslen på Volvo. Den som hittar något upphetsande där måste vara synnerligen känslig. Det är satsningar på forskning och utveckling, järnvägar, bostadsbyggande etc som vilken regering som helst (utom en som är fullständigt handfallen) kan föreslå. Vindkraft nämns i förslaget. Jag har själv tidigare slängt ur mig att man skulle kunna komma förbi flaskhalsarna i tillverkningen av vindkraftverk genom att lägga ut produktionen på fabriker med ledig kapacitet.

Vad är detta? Kanske den hemska visionen av ett vansinnigt vänsterspöke som tycker att Volvo kunde bygga vindkraft om de nu inte kan/bör bygga bränsleslukande miljömördarbilar?

Låt oss titta längre bort från mittfältet. Inga avsked! - Ta pengarna från aktieägarna! utropar Kommunistiska Partiet. Bygg bostäder! Förstatliga banker och företag som missköts! Är det konstigare än den vanhävdsparagraf som jag tidigare pekat på som ett tänkbart medel för att hindra kapitalförstöring när det blir kris? (Här finns ett inlägg om det, med hänvisningar till ännu äldre poster på bloggen.) Är detta extremt? Alls inte. Företagen är till för samhället, samhället är inte till för företagen.

Jag spanar mot Socialistiska Partiet och finner en artikel just om Volvo med en del tankar av intresse:

En kris som denna borde istället skaka alla etablerade sanningar, kräva nytänkande och dramatiska grepp. För bakom de ekonomiska krissymptomen finns något ännu allvarligare: klimatkrisen med massbilismen som en av fossilsamhällets stöttepelare. Så länge bilindustrin utgjort en ekonomisk drivmotor har den varit svårt att ifrågasätta men när den nu håller på att skära ihop borde reaktionen inte vara att till varje pris stötta upp en produktion som till och med på kort sikt är ohållbar.

Lika lite som när det gäller bankkrisen kan vi lita till ”marknadens självläkande krafter” (när hörde vi förresten de orden senast?) eller hoppas på tillfrisknande genom fortsatta amputationer. Den gradvisa nedmonteringen av Volvo och alla underleverantörer som pågår innebär att den kunskap om teknik, organisering och produktion som samlats under årtionden skingras för vinden. Istället bör vi, anställda och alla andra, ställa frågan vad industrin kan tillverka istället för dagens bilar.

Varken behov eller realistiska idéer saknas, utrustning för framställning av förnyelsebar energi eller satsning på hållbara transportsystem är bara två spår som borde vara självklara i dagens läge.

Krav på bostadsbyggande för folk med magra plånböcker - en rejäl extremistbomb under det anständiga borgerliga finliberala samhället?

Återigen, inget konstigt, den som larmar om "extremism" här bör nog ha mössan ordentligt neddragen över skallen när han går i en skog med hackspettar. Annars kan det bli hål i träskallen.

Finns då extremism någonstans? Varför inte fundera på några siffror som jag plockar från Motbilder. Alla sådana siffror är gissningar och antaganden, men jag tror att de pekar ut de verkliga problemen ändå, och vad som (inte) görs åt dem.

Milleniummålen för att minska fattigdomen i världen beräknas kosta totalt 40-60 miljarder dollar. En bråkdel av de pengar som nu går till Wall Street. Detta skulle bl.a gett:

• Halvering av alla de människor som lever i extrem fattigdom.
  
• Arbete åt alla.
  
• Halvera hungern.
  
• Grundskola åt alla i hela världen.
  
• Minska barnadödligeten med två tredjedelar och mödradödligheten med tre fjärdedelar.
  
• Stoppa spridningen av AIDS och Malaria
  

Och om man velat avsluta all hunger för evigt? 30 miljarder dollar per år, enbart de pengar som skänkts bort till Wall Street hittills skulle avslutat hungern för hela världen i över 30 år framåt.

Varför är inte de personer som göder banker men svälter fattiga klassade som extremister? Detta är en första rangen moraliska fråga. Det nuvarande världssystemet sviktar för att det är ekonomiskt ohållbart (tänk på den där lilla detaljen med ekologiska fotavtryck som blir allt större i förhållande till vad Jorden kan stå till tjänst med). Men ur den ekonomiska och ekologiska kraschen kommer en moralisk krasch. Hur mycket Alliansregimen med "arbetar-Fredrik" och hans skumma gäng, eller halv-alliansarna i Sahlingänget snokar och spionerar kommer den moraliska frågan att skärpas alltmer: vem har ett bra alternativ, vem är extremist?

Alternativ = extremism?

Jag lyssnade på tidningskrönikan i P1 tidigare idag. Det är klipp från olika ledarskribenters tankemödor i landets tidningar som läses upp och väl antas återspegla någon sorts opinion.

Jag undrar om ledarsidan har så stor betydelse numera ... men strunt i det! Några av dessa pennfäktare har upptäckt att partierna blir alltmer lika varandra och samlas på en allt mindre plätt av det "politiska mittfältet". Och det kan ju medföra vissa problem. Själv skulle jag dra in termerna "demokrati" och "alternativ" men pennfäktarna oroade sig för att utrymmet skulle öka för "extremism". Vilken specificerades inte. Men det kan handla om att folk egentligen inte skall tillåtas gå utanför "mittfältet". Detta är ju synnerligen intressant i en period när vi faktiskt kan tala om en svår generell kris för det liberala herravälde som föreföll ha segrat omkring år 1990. I kristider kan folk tänkas vilja studera olika förslag till lösningar och alternativa vägar att gå framåt.

"Mittfältet" är i svårigheter. Lösningen "ännu mer liberalism" verkar föga trovärdig allrahelst om den skall genomföras av grupper och personer som är ansvariga för den rådande krisen. Dessutom luktar deras förslag något som kallas för "döbelnsmedicin" (en medicin som först gör att du känner dig bättre, men sedan blir det sämre). Man kan också jämföra de liberala lösningarna just nu med knepet att ge arsenik till en gammal häst - den spritter till ett tag, men sedan är det samma gamla ök igen.

Därmed kan man anta att många vill titta på idéer till höger, till vänster, eller i någon annan dimension. Det bör de få göra utan att automatiskt skällas för "extremism". Det kanske i själva verket är "mittfältet" som är extremt? En rimlig förklaring vad "extrem" är borde vara att det handlar om att konsekvent driva en politik trots att omständigheterna inte är förmånliga, att den kanske är rentav skadlig. Just nu är "mittfältet" extremt villigt att ösa ut pengar till banksystemet och att döda asiater. Kan det månne vara där som den verkligt farliga extremismen finns idag?

En socialkonservativ person kan lägga upp andra förslag till prioriteringar. För att inte tala om socialister av olika inriktningar. Och socialliberaler ... och ekologer ... och alla andra som har rätt att framföra sina åsikter utan att få tillmälet "extremist" sig slängd i ansiktet av bankrutterade marknadsliberaler! Låt oss få höra!

Mötesstörningar - bra politik?

Jag lyssnade nyss till en debatt i P1 angående störningar av Sverigedemokraternas möten i Malmö. Ung vänster har tydligen varit i gång, och jag sätter ett frågetecken i kanten för det. För det är tvivelaktigt att mötesstörningar kan fungera särskilt bra. Kanske det går om det handlar om öppet nazistiska smågrupper som uppträder hotfullt, men knappast mot en mer etablerad och putsad organisation som Sverigedemokraterna.

Kan det vara så att mötesstörningarna har blivit en ersättning för en praktiskt och fungerande politik? Vi vet ju hur det är. "Om du inte accepterar globaliseringen är du rasist, dum i huvudet, främlingsfientlig"! skränar det officiella Sverige åt oss. (Officiellt gör de ju det inte, men det finns en underton åt det hållet. De som inte sväljer "den enda vägen" måste ju definitionsmässigt vara dumma, eller hur?) Det bör alltså finnas utrymme för en politisk rörelse som stenhårt dissar den globalisering som sker på de härskande eliternas villkor utan att därför ramla in i gnället på "invandrarna".

"Bör finnas ..." var det ja. Och det finns ju folk som tänker så, men Vänsterpartiet står där och tvekar. Ledningen vill in i värmen hos Sahlin, en person som måste sägas företräda den officiella linjen och som med mycket låg sannolikhet kan tänkas utvecklas i positiv riktning ur V:s (och de egna vänsterinriktade medlemmarnas) synpunkt. Och en del i Ung vänster stör möten.

Jag försökte forska lite mer genom att titta på Ung vänsters hemsida. Det stod ingenting om mötestaktik mot SD. Läste det här inlägget och dess kommentarer men blev inte så mycket klokare. Möjligen finns där tankar som pekar i rätt riktning i alla fall.

Att försöka övertyga den hårda kärnan i SD om brister i deras politik är förmodligen hopplöst, de är nog inte intellektuellt tillgängliga. Det finns någon undersökning från USA (har kanske skrivit om den men hittar inte inlägget) som antyder att en viss typ av människor som har en oriktig uppfattning om något sakförhållande blir ännu mer övertygade om sin uppfattning när det påvisas att de faktiskt har fel. En del SD-are kan vara åt det hållet.

Däremot står striden om de människor som kan dras till SD, och det är många fler. Om de tycker att viktiga delar i SD:s politik som rör den egna vardagen är bra medan de insuttna partierna skiter i dem, ja då är nog en hel del människor benägna att överse med vissa mindre trevliga idéer och personer i SD om det är förhållanden som inte verkar ha så stor betydelse för vad som händer idag. Med andra ord: om man inom Vänstern tycker att SD är ett problem kan prioriteringarna både i toppen och i ungdomsförbundet för att möta problemet vara tvivelaktiga. Båda kan ju vara fördelaktiga ur SD:s synpunkt.

Avslutningsvis: Ida Gabrielsson från Ung vänster fick i alla fall in en poäng i debatten när hon pekade på liberalernas oförmåga att tidigare ta avstånd från ett våldsamt överfall på ett UV-möte i Farsta.

Är man på riktigt dåligt humör skulle man kunna fråga om vissa liberalgrupper tänker sig att använda nazi-influerade gäng som stormtrupper mot den politiska vänstern? Ur liberal synpunkt kanske det är bättre att UV är sysselsatt mer med att bekämpa SD:s gatumöten än liberalernas politik? Då kan man ju också säga att "jamen de är ju för våld, de får skylla sig själva" om det blir vidare otrevligheter.

Arabidopsis thaliana slår tillbaka

Arabidopsis thaliana är en blomma som finns även i Sverige. Här heter den backtrav och jag tror nästan att jag känner igen den. Den brukar vara igång ganska tidigt på våren i ... ja, exempelvis torra backar. Dessutom har jag en svag aning om att jag hört tidigare att den skulle vara populär bland forskare som studerar växter i något avseende, men vilket avseende har jag glömt bort. Botanikernas motsvarighet till bananflugan månne?

På bilden ovan finns ett stycke backtrav-rot i mitten, men det gröna är en bakterie som kallas Bacillus subtilis . Fråga mig inte om den har något svenskt namn (men det tror jag inte). Hur som helst, enligt en rapport har forskare i USA gjort experiment med backtrav och gjort en intressant upptäckt: när växten angrips av en elak sjukdomsalstrande bakterie vid namn Pseudomonas syringae som får bladen att vissna kan den skicka ner en signal till roten. Roten avsöndrar då någon sorts syra som aktiverar Bacillus subtilis, vilken ilar till hjälp och bekämpar den onde inkränktaren. (Under förutsättning att denna subtila bacill finns i jorden, men tydligen har bönder redan upptäckt att den är nyttig på något sätt och har tillsatt bakterier på åkrarna.)

Det här är ingen fullständig överraskning. Växter är inblandade i kufiska kampsystem som människan tills nyligen varit ovetande om, men nu ökar kunskaperna på detta område. Vanliga björkar, för att ta ett exempel, kan försvara sig mot björkmätarlarven genom någon sorts kemisk krigföring. Det har däremot fjällbjörken (som inte är en stabil art ännu, utan en hybrid mellan glas- och dvärgbjörk) inte hunnit lära sig. Därför kan björkmätaren döda hela skogar av fjällbjörk i ett svep. Det har man vetat ett tag.

Är man ute och går i skogen trampar man runt i slagfält av biologisk och kemisk krigföring, där signaler går mellan träden med hjälp av deras rötter och enorma system av svampars rottrådar. Om ett träd angrips av insekter kan andra på något sätt informeras och höja försvarsnivån. -

Det här vet jag verkligen inte mycket om men skriver om det för att jag tycker att det är fascinerande med dessa parallella livsformer till oss. Inte lika rörliga som enterna hos Tolkien, men inte heller fullständigt passiva. Dessa system för försvar och angrepp byggdes långt före människans inträde i världen. Kanske de överlever oss också. Växterna står inte bara där och hänger, sticker någon upp kan de slå tillbaka.

En förlåtande organisation

Man kan inte lyckas jämt. Det måste finnas marginaler för att göra fel, misstag, utan att man omedelbart blir slagen i skallen, utskälld och utställd i kylan. Denna sanning kan vi tänka på när vi läser i Aftonbladet om Mannen bakom Monas fiasko. Stefan Stern, 38, är mannen som påstås stå bakom den överenskommelse mellan SAP och MP som gjort väldigt många människor konfunderade och upprörda och nog mest varit till skada för Sahlin själv.

Stern är som bekant "stjärna" på tyska. Jag undrar om inte en och annan socialdemokrat muttrar något om att "den där Stern är verkligen inte någon stjärna". Aftonlövet räknar upp några av hans tidigare bravader.

...han har varit inblandad i fler misslyckanden

2008

Utrensningen

När Pär Nuder petades anklagades Stern för att ha läckt vilka andra s-toppar som var på väg att ryka. Sahlin försvarade honom och skickade ett brev till riksdagsledamöterna där hon förklarade att hon hade fullt förtroende för alla sina medarbetare.

2003

Ja till EMU

Stern var kommunikationschef i Ja till EMU-kampanjen inför folkomröstningen. Folkets nej var ett svidande nederlag.

2000

Telia

Med en jättelik reklamkampanj sålde Stern in folkaktien Telia både till medier och svenska folket. Bra klirr i kassan för staten, men usel pr för regeringen.

1999

EU-valet

Stern var presschef när socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Valdeltagandet var också rekordlågt.

1998

Valet

Socialdemokraterna tappade nära nio procent och blev beroende av stöd från två partier. Stern var presschef.

Jösses, inblandad i Rosengrens Telia-geschäft också, inte illa för en kille som dock ännu inte är lastgammal. Han har hunnit med en hel del under det gångna årtiondet.

Konstigt att ingen i SAP-hierarkin harklar sig lite diskret och säger något i stil med ... "jag är ju ingen vän av att helt brutalt såga folk och kasta ut dem på gatan, men är inte den här killen så att säga liiite jobbig med sina råd? Kan vi inte åtminstone se till att han hamnar på något ställe där man kan ha konstiga idéer utan att det blir en jäkla skräll av alltihop!? Snälla Mona, lyssna på rörelsen ... jaså, du struntar i rörelsen och lyssnar bara via dolda mikrofoner, du vill bara ha supporters som sitter på läktaren och hurrar för allt vad du gör ... jaså, ursäkta då Mona!"

Wolff om ekonomi

Jag har vid en del tillfällen tjatat om att jag inte tror att dåliga lån orsakade den nuvarande finanskrisen, snarare att de är symptom på mer djupliggande ekonomiska problem. Exempelvis att ökande inkomstklyftor och åtföljande snedvriden konsumtion finns med i bilden. Minns inte hur mycket av det som jag tänkt ut själv och hur mycket som kommer från annat håll, men här är nog en viktig källa, nämligen USA-professorn Richard D Wolff. Med sin marxistiska hållning lär han knappast få det s k nobelpriset i ekonomi. Däremot får faktiskt Paul Krugman en släng i förbigående i den här filmen. Men det är bara en bisak.

Det väsentliga är att Wolff tar upp de stora dragen varför det blev kris i USA. Hur en ständig reallöneuppgång för arbetare i gemen avbröts omkring 1970 och hur företagen tog alltmer av produktivitetsvinsterna och därmed kunde bygga upp kreditbubblor. En del förhållanden är specifikt amerikanska, som det överdrivna konsumerandet på kredit, men lärorikt i alla fall.

På slutet skissar han en del på en socialistisk vision för ekonomin i stället för liberala regleringar (som han inte tror kommer att fungera bland annat för att de skall genomföras av samma gynnare som antas skall bli reglerade) och det är som vanligt en av de svagare avsnitten i framställningar av den här sorten. Jag undrar om inte en del av de frisvängande programvarukonstruktörer som han pratar om skulle kunna göra mycket av den processen klarare, bara de langade sina skumma rökverk och i stället förklarade hur ett modernt datoriserat samhälle passar in i den marxska modellen.

Har du tid så titta på den här filmen, den kan ge uppslag till vidare funderingar!

Biffar för vegetarianer?

Snart kan din biff vara konstgjord, skriver Dagens Nyheter. Det är väl lite väl optimistiskt, om man nu tänker sig att "snart" är alldeles om hörnet. Men det verkar som det kan bli något på 2010-talet i alla fall om utvecklingen av konstgjort kött går bra. Det här är inte en pinfärsk nyhet, jag skrev om det i februari. Dock kan den vara viktig ur flera orsaker. Som de här:

Folk behöver mat. Kött är mat.

Boskap producerar växthusgaser i stor mängd och är därmed ohälsosamma för klimatet.

Vad betyder det för ekonomin i vissa länder om deras biffkor konkurreras ut av kött producerat på kemiska fabriker?

Kan konstgjort kött smaka lika smarrigt som riktigt?

Och så den filosofiska frågan (här är det alldeles uppenbart frågan om praktisk filosofi): kan vegetarianer äta kött som inte skurits ur levande varelser? (Och därmed få i sig en del nyttiga näringsämnen kanske som man missar om man kör den helt gröna linjen.) På tal om grön linje fanns det för länge sedan en restaurang i Stockholm som hette just Gröna Linjen. Där kunde man exempelvis äta sojabiffar. - Jo, för många är det ju en otrevlig tanke att äta en annan levande varelse, och slakten är blodig, grym och skrämmande, men odlas köttet fram i en fabrik slipper man ju detta, och då kanske även vegetarianer kan ta sig en entrecote med rödvin och den där gula såsen (är det bearnaisesås det heter?) och potatis. (Här sitter man nästan och blir hungrig ...)

Kalvfilé är gott, men skulle du kunna tänka dig att själv sätta kniven i den här lilla kompisen för att skära ut din filé?

Notera den milda ko-blicken. När romarna kallade gudinnan Juno "den ko-ögda" var det inte för att hon skulle vara ko-dum. Men kor kan vara lynniga, så jag går inte gärna in i en hage med kossor - man vet ju inte om de råkar ha en dålig dag!

Kolla vilken häftig uppenbarelse jag fick framför kameran på Djurgården för några år sedan. Skotsk höglandsboskap, en landskapsvårdare som går ute i ur och skur och håller landskapet öppet. Ser läskig ut men lär vara snäll (om man inte går fram och försöker dra iväg med deras kalvar eller så, men det gör man ju inte).

Pirater förr och nu

Får jag presentera svartskägget, Captain Blackbeard, en av de mytomspunna piraterna i början av 1700-talet. De flesta skrönorna om honom är väl skrönor och mycket är osäkert, men det verkar som om han hette Teach i efternamn i alla fall.

Mannen själv

En av hans flaggor påstås ha sett ut så här. Inte gamla kända Jolly Roger med dödskallen och benknotorna direkt.

Till slut tappade Svartskägg huvudet. Så brukar det gå för figurer av hans sort.

Och varför skriver jag detta? - För att jag på Chris Blattmans blogg hittar ett inlägg om sjöröveriet utanför Somalia. Piraterna där ser ju inte ut som 1700-talets kapare i Karibiska sjön, men brottsplatserna är ju till sjöss i båda fallen och förmodligen inte särskilt romantiska. Nu kommer alltfler krigsfartyg från olika länder till vattnen utanför Afrikas horn för att skydda sjöfarten.

Jag undrar: förekom det något sjöröveri just här innan Somalia slogs sönder? Man kan ju leta efter samband och titta exempelvis på andra sidan Afrika, där det var mycket röverier till sjöss utanför Nigeria under en del år. En del av bakgrunden kan ha legat i det ödeläggande Biafrakriget som skapade en massa unga män med vapen men utan försörjning, och därmed mycket kriminalitet. Piratverksamhet i Östasien, omkring Malackasundet, har varit känd under många år men tydligen är det Somalia som drar blickarna till sig. Om det beror av situationens allvar eller helt enkelt att en del av de inblandade kan kallas islamister vet jag inte.

(Även sovjetiska fartyg lär ha angripits utanför Nigeria men om ryktet stämmer sköt de angriparna och lämpade av dem på kajen i Lagos. Förmodligen hade de marinsoldater ombord. Och så fick de vara ifred.)

NATO-fartyg är inblandade i Somalia-operationen. Möjligen kan man se en historisk parallell till slutet av 1700-talet och början på 1800-talet när Europa och USA tröttnade på det sjöröveri som bedrevs från norra Afrika, från Marocko, Alger, Tunis och Tripolis. Man skickade krigsfartyg till Medelhavet för att jaga piraterna. Även en eskader från USA var i farten och landsteg i Tripolis om jag minns rätt. Nu försöker jag minnas om Sverige skickade några fartyg också. Det kan vara så, men jag är inte säker på det. Vi hade kontakter med "Barbareskstaterna" i alla fall, det minns jag.

För att återgå till Somalia: var det smart att hamra landet i småbitar och försöka krossa den stabilitet som de islamiska domstolarna försökte bygga upp? När väst i stället har stött krigsherrar och etiopier har man släppt anden ur flaskan - och förmodligen är den piratande som nu är ute och härjar svår att få ner i flaskan igen.

Kråkliv

En ruggig kråka som blev ännu ruggigare genom att köras ett varv genom bildbehandlingen.

Finns det något ruggigare och surare än en gammal gråkråka? Kan man inte säga att denna skepnad på något sätt illustrerar den aktuella politiken i riket? Det är surt, det är gnälligt, det är gapigt, det är inte mycket till perspektiv och framtid.

Jag skriver "inte mycket till" eftersom det ju i ärlighetens namn händer en del. Men jag ser inte den stora och kraftfulla rörelse som ger Reinfeldt, Sahlin och vad de nu heter den stora och välförtjänta kängan i baken så de försvinner bort från rikspolitiken.

Ja, ibland skulle det kännas bättre att vända rygget åt hela skiten.

Att uppfinna ett folk?

Jag skrev igår om protester mot statligt styrd historieskrivning. Överhuvud taget är historien, som är en del av vårt kollektiva minne, utsatt för påverkan på alla nivåer. Enskilda människor kan berätta om sig själva eller omgivningen på ett mer eller mindre friserat sätt. Ibland möter man denna företeelse i form av vittnesmål i domstolar, eller någon som vill berätta om något som han eller hon säger sig ha kännedom om och vill bli trodd om att tala sanning.

Inom större grupper och organisationer förekommer också försök att organisera den egna historien, att skaffa sig legitimitet eller ge underlag för att komma med olika krav. Ett företag kan berätta sin historia (eller hyra in någon akademiker för att skriva företagshistorien). En grupp som samlas omkring religiösa, kulturella, etniska eller andra särdrag kan göra samma sak. Man kan exempelvis uttala att man har en viss bakgrund och kräva att den accepteras av andra.

Uppkomsten av nationalstater vilar ofta på en sådan mer eller mindre skapad ideologi. En lång och ärorik historia ens folk ha, och har det hänt några otrevligheter är det fiendens fel! Och att kritisera denna ärorika historia är givetvis inte populärt, och finns det kunskapsluckor i historien kan man fylla igen det med påståenden om hur det "måste" vara. Vi vet att detta har ställt till mycket elände i Europa under de senaste hundra åren. De fascistiska rörelserna, nazismen, balkankrigen etc.

Jag tänkte på detta när jag läste en artikel om en israelisk bok som påstås ha vänt upp och ned på en hel av den judiska historien. Shlomo Sand heter författaren och boken When and How Was the Jewish People Invented? I Israel och Europa lär den sälja bra, i USA väntas det bli trögare (och man kan nästan gissa varför - USA är så uppbundet till Israel att man har väldigt svårt att ta in en kritisk diskurs).

Att påstå att "det judiska folket har uppfunnits" måste vara oerhört provocerande för vissa kretsar. (Men tänk på exempelvis det franska folket: basker, italienare, tyskar, bretagnare, flamländare, italienare, occitanier - och så finns det en del fransktalande också!)

Försvaret av "folket" har behandlats bokstavligen som en fråga om liv och död, om överlevnad, som berättigande för handlingar som ibland kan vara väldigt svåra att ursäkta. Ibland urartar det till hysterisk "raskamp".

När israeliska bombplan kanske drar iväg mot Iran och startar ett nytt storkrig som dödar stora mängder människor är skälet ett "existensiellt hot" mot Israel och "det judiska folket". Hur motiveras Israel om det går att visa att detta folk är en sentida konstruktion, att det inte har mycket att göra med historierna i Gamla testamentet (som ibland inte ens kan verifieras), och dessutom att palestinierna kan vara avkomlingar till de människor som bodde i landet på Jesu tid, och att dagens judar i stor utsträckning härstammar från människor som inte har några rötter i det "Heliga landet" (som kazarerna i Ryssland)? Det blir tunga moraliska frågor och därmed en debatt som ibland förs med väldigt hög röst. Och ibland krafter som försöker tysta debatten och banka en enda korrekt mening.

Jag antar att en hel del av det uppskruvade röstläget beror av att det nu finns en israelisk stat med byråkrati och politikerkår, och var skall dessa människor ta vägen om staten upplöses? En del kanske är så bortgjorda att de aldrig kan komma i fråga i några ansvarspositioner i en sekulär palestinsk stat, de har sina positioner att försvara.

I själva verket har berättelsen om Israel varit i upplösning länge. Att staten Israel bildades genom etnisk rensning är knappast kontroversiellt längre antar jag. Likaså att en exklusiv judisk stat med nödvändighet kommer att vara exkluderande mot den icke-judiska befolkningen. Det är knappast en tillfällighet att anti-apartheidkämpar från Sydafrika har kritiska anmärkningar om Israel. Jag har sett den här förändringen under rätt många år nu - inklusive fula påhitt från vissa israelanhängare för att stoppa kritik - och samma paroll måste gälla här som den som historikerna i Blois uttalade: Minnespolisen måste stoppas. Som jag skrivit tidigare är historia inte en exakt naturvetenskap, det handlar mycket om tolkningar, men tolkningar bör åtminstone grundas på hållbara fakta och inte kommenderas fram för att de passar en viss politisk grupp.

"Stoppa minnespolisen"

"Stoppa minnespolisen" är rubrik till ett inlägg av den brittiske historikern Timothy Garton Ash i Dagens Nyheter. Det handlar om försvar för den historiska forskningens frihet och en smäll mot den mentalitet av politisk styrning där man som svensk omedelbart tänker på Forum för levande historia. Jag hittar inte artikeln i nätupplagan så jag får dra några längre citat av värde.

AV DE SÄTT PÅ vilka friheten naggas i kanten i Europa hör lagreglering av minnet till de mindre uppenbara. Fler och fler länder har lagar som säger att man måste minnas och beskriva den ena eller den andra historiska händelsen på ett visst sätt, ibland under hotet att straffas om man ger fel svar. Vad som är fel svar beror på var man befinner sig. I Schweiz ställs man inför rätta om man säger att det fruktansvärda som hände armenierna under det osmanska rikets sista år inte var ett folkmord. I Turkiet blir man åtalad för att säga att det var det. Den av staten påbjudna sanningen i Alperna är i Anatolien en av staten förbjuden lögn.

Garton Ash berättar att en grupp historiker slagit sig samman för att bekämpa det här, i form av”Appel de Blois”, publicerad i Le Monde . Hittas här. Slutklämmen är pampig på franska:

En démocratie, la liberté pour l'Histoire est la liberté de tous.

Och inte låter det sämre på svenska: I demokratin är frihet för historien frihet för alla. Då frågar man sig givetvis hur "förintelseförnekare" skall hanteras, eller över huvud taget folk med kufiska idéer om historiska skeenden. Den ökände David Irving blev inte insläppt till en norsk festival om "sanning" nyligen exempelvis. Hur avslöjar man felaktigheter eller rena lögner om de inte får uttalas? Åter till Garton Ash:

Jag anser att det är mycket viktigt att nationer, stater, folk och andra grupper (för att inte tala om individer) allvarligt och offentligt tar itu med de onda handlingar som de har begått eller som har begåtts i deras namn. Bilden av den västtyske ledaren Willy Brandt som tyst faller på knä i Warszawa inför ett monument till minne av Warszawagettots offer och hjältar är för mig en av de finast i europeisk efterkrigshistoria.

För att det ska vara möjligt att ta itu med de svåra händelserna måste man först och främst känna till dem. Så dessa ämnen måste såväl tas upp i skolorna som i offentliga minnesceremonier. Men innan de kan komma in i undervisningen måste de bli föremål för forskning. Bevisen måste friläggas, undersökas och noga prövas, och olika möjliga tolkningar av dem måste göras.

DET ÄR DENNA PROCESS av historisk forskning och debatt som kräver fullständig frihet – med undantag endast för snävt formulerade lagar om förtal och ärekränkning som utformats för att skydda levande personer men inte regeringar, stater eller nationell stolthet. Historikerns motsvarighet till naturvetarens experiment är att testa klarlagda fakta mot alla tänkbara hypoteser, hur extrema de än kan vara, och sedan underkasta den tolkning som han eller hon finner mest övertygande de professionella kollegernas kritik och offentlig debatt. Det är så vi kommer så nära det över huvud taget är möjligt att komma sanningen om det förgångna.

Hur vederlägger man till exempel den absurda konspirationsteorin, som uppenbarligen fortfarande har viss spridning i delar av arabvärlden, att ”judarna” låg
bakom terrorattackerna den 11 september 2001 i New York? Genom att förbjuda sådana yttranden och belägga dem med fängelsestraff? Nej. Man vederlägger den genom att vederlägga den, genom att besiktiga alla tillgängliga bevis i en fri och öppen debatt. Detta är inte bara det bästa sättet att få fram fakta. Ytterst är det också det bästa sättet att bekämpa rasism och främlingsfi entlighet. Så hjälp oss att stoppa
förmyndarstaten och dess minnespolis.

Själv är jag lite tveksam till parallellen mellan naturvetenskap och historisk forskning. Hur uppnår man en naturvetenskapligt exakt tolkning av exempelvis Engelbrektsupproret eller den svenska koloniseringen av Delaware? Ordet är "tolkning", och tolkningen kan ligga olika i förhållande till de bevis som existerar för dessa händelser.

Men grundprincipen håller jag med om. Staterna skall inte via omröstningar i parlamenten (eller påbud från en enväldig härskare) påbjuda hur historiska händelser skall värderas. Man kan tycka att en person som nedvärderar den transatlantiska slavhandeln och menar att den i själva verket var bra för afrikanerna är en motbjudande tölp som bör bestraffas - men det är faktiskt bättre att studera det historiska materialet och visa vad som verkligen hände.

Den politiska styrningen innebär ju också att en del saker inte nämns. Det är klart att det vore trevligt om man kunde få Riksdagen att besluta att skolorna skall ha upplysningskampanjer om västerlandets koloniala övergrepp under 1900-talet eller terrorn mot palestinierna (vilket egentligen är mycket angeläget eftersom båda processerna fortfarande är igång), men idéer kan vara dåliga även om de låter trevliga. Upplysning om detta behövs, men det får bakas in i den vanliga historieundervisningen i skolorna på vanligt sätt, inte genom direktiv uppifrån.

------------

Bilaga, en fransk läsövning. Uppropet från Blois:

Dans le cadre des Rendez-Vous de l'Histoire de Blois consacrés en 2008 aux Européens, Liberté pour l'Histoire invite à approuver l'appel suivant :

Inquiets des risques d'une moralisation rétrospective de l'histoire et d'une censure intellectuelle, nous en appelons à la mobilisation des historiens européens et à la sagesse des politiques.

« L'Histoire ne doit pas être l'esclave de l'actualité ni s'écrire sous la dictée de mémoires concurrentes. Dans un Etat libre, il n'appartient à aucune autorité politique de définir la vérité historique et de restreindre la liberté de l'historien sous la menace de sanctions pénales.

Aux historiens, nous demandons de rassembler leurs forces à l'intérieur de leur propre pays en y créant des structures similaires à la nôtre et, dans l'immédiat, de signer individuellement cet appel pour mettre un coup d'arrêt à la dérive des lois mémorielles.

Aux responsables politiques, nous demandons de prendre conscience que, s'il leur appartient d'entretenir la mémoire collective, ils ne doivent pas instituer, par la loi et pour le passé, des vérités d'Etat dont l'application judiciaire peut entraîner des conséquences graves pour le métier d'historien et la liberté intellectuelle en général.

En démocratie, la liberté pour l'Histoire est la liberté de tous. »

"Astrolog förklarar finanskrisen"

"Astrolog förklarar finanskrisen" får vi veta i Aftonlövets ekonomibilaga (som väl därmed får anses hålla ännu lägre nivå än Dagens Industri). Astrologer antas förutspå saker. Kommer man i efterhand och förklarar en händelse med att stjärnorna (planeterna egentligen) stod si eller så låter det knappast som om man är kvalificerad som prognosnisse. Astrologen i fråga är indier, och vi kan naturligtvis undra om man har samma planeter i Indien som här vid Atlanten.

En viss ruelse över att ekonomerna inte klarar av att spå syns i Wolodarskis skriverier i Dagens Nyheter. Han skriver:

Finansminister Anders Borg, som byggt en mur runt sig av disputerade ekonomer, har gång på gång underskattat stormens styrka.

För mig låter det inte så konstigt. Nyckelorden är disputerade ekonomer. Kanske mur också. Om man är bakom en mur kan det vara svårt att uppfatta de viktiga och intressanta företeelser som finns därutanför. Dessa ekonomer har kläckt ur sig doktorsavhandlingar, men är det ett kvalitetstecken om man tänker sig någon slags relation mellan kunnande och den ekonomi där de antas verka? Det är nog inte så stor konst att skaffa sig ett stort kunnande som är fullständigt oanvändbart.

Själv fick jag en rätt negativ bild av ekonomer när jag studerade nationalekonomi tidigare detta årtusende. Med en rätt lång bakgrund inom en stor industri tänkte jag att även jag kan ha en del praktiska kunskaper som är av nytta (och jag har ju dessutom hanterade miljoner som inte var fiktiva tankeexperiment utan högst reella i bokförningen) men det fick jag aldrig något intryck av att proffsekonomerna tyckte var väsentligt. De hade sina idéer om vad "företagen" har för sig och att jag sett exempelvis priskalkyler i levande livet var inte av intresse. Det stämde ju inte med läroböckerna malande marginalism.

Alltså: Borg sitter förmodligen bakom en mur av folk som visserligen kan kläcka ur sig krånglig matematik och läsa upp en del neoklassiska trossatser vid behov, men hur mycket verkliga insikter har de av hur det fungerar runt om i samhället? Muren måste bort om verkligheten skall bli synlig.

Mer Wolodarski:

Under min egen tid som civilekonomstudent i Stockholm i slutet av 90-talet berördes 30-talsdepressionen flyktigt. Dess lärdomar tycktes passé, knappast relevanta för vår tid av politisk och ekonomisk globalisering. Undervisningen i finansiell ekonomi var präglad av en ensidig tro på att marknader alltid fungerar rationellt.

Förenklat kan budskapet sammanfattas så här: finanssektorns aktörer är rationella. Prissättningen på marknaden är korrekt, den går att lita på. Och hög skuldsättning är ingen nackdel. Lönsamma projekt kan ju alltid finansieras med nya lån.

Men sanningen - och den är knappast ny - är att beslutsprocesser sällan följer lärobokens rationella beskrivning. Intuition, flockbeteende och rädsla måste också vägas in i kalkylen.

Tja, sent skall syndaren vakna! Gårdagens religiösa trossatser blir nu "en ensidig tro". Inte är det mitt fel om Wolodarski har lärt sig en massa dumheter i skolan. Ytterligare en godbit att hacka på:

Kanske är det naivt att tro att professionella bedömare ska kunna förutspå allvarliga finansiella svackor. Om det inte gick på 1930-talet, varför skulle det gå nu?

Jag är inte säker på saken, men signalerade inte Kommunistiska Internationalen att det var kris på gång? Strax före den stora börskraschen 1929 bröt sig Kilboms falang ur det svenska kommunistpartiet bland annat med hänvisning till att kapitalismen hade stabiliserats i en evig högkonjunktur. De flesta kilbommare återgick senare till socialdemokraterna och en liten grupp blev pronazistisk. Och under hela trettiotalet var det kris, och den tog inte slut förrän kriget bröt ut.

Men om vi hänger upp oss på "professionella bedömare" och som affärsmässigt sinnade personer fråga varför man skall betala professionella bedömare som inte klarar av att göra bedömningar? Ta in amatörer med lite grå celler i skallen i stället, eller konsultera någon tant som spår i kaffesump! Det kan inte bli sämre. Det verkar som om Borgs mur av disputerade ekonomer utan större plågor kan rationaliseras bort. Att exempelvis USA:s usla affärer generellt, och de oerhörda inkomstklyftor som finns där, kombinerat med teknikskiften och lite annat i världen exempelvis spekulationskapitalets betydelse, inte skulle ha någon betydelse ... tror man det är man inte kompetent som ekonom. Hade ekonomerna varit kompetenta och professionella hade de rest sig som en man/kvinna och ropat: Detta håller inte, det kommer att bli kris!


På tal om USA. Här är några synpunkter från en historieprofessor i USA som jämför dagens kris med trettiotalskrisen. Det finns likheter och olikheter. En av de intressantare är att det finns mindre tryck från organiserade arbetare och handlare idag än då. Folket har blivit, eller gjorts maktlösare. Min reflexion är att den del av ekonomin där större delen av folket befinner sig påminner allt mer om den oreglerade situation med perfekt konkurrens som förekommer i läroböckerna, medan kapitalägarna befinner sig i en helt annan värld. Det är väl därför en del personer skäller om "kapitalism för de fattiga och socialism för de rika". Staten i USA köper ut de rika - hur vore det om man köpte ut de fattiga, skulle det verlkligen bli dyrare?

Välstånd, välfärd, livskvalitet?

Igår var jag och lyssnade på Christer Sanne när han berättade om den bok som jag skrivit om här. Jag var inte ensam, ett trettiotal människor satt och lyssnade i en sal i Medborgarhuset.

Keynes' barnbarn, det är ungefär min generation, och enligt Keynes' antagande skulle produktivitetshöjningarna medföra att framtidens människor inte skulle behöva arbeta mer än några timmar per dag. Vi vet hur det ser ut … . Somliga arbetar för mycket, andra inte alls, många arbetar med fel saker medan saker som är mer rätt underförsörjs. Är det vettigt?

Politiker larmar om att tillväxt är viktigare än allt annat, men vad är det för tillväxt: är den ekonomisk eller oekonomisk? En tillväxt som, om man gör en total beräkning, leder till större kostnader än intäkter är ju inte hållbar, det är lätt att förstå. Ändå har den insikten svårt att tränga igenom. Likaså att det finns andra mått än tillväxt som är viktiga för att se hur bra det går för ett land.

Vi har gått från vad Sanne kallar knapphetsekonomi till ymnighetsekonomi, på femtio år har konsumtionen tredubblats i Sverige. 55 miljarder läggs ut varje år för att få oss att konsumera mer. En sådan enorm utgift för att få oss att känna oss missnöjda med vad vi har borde skapa misstanken om att något är fel.

Tillväxten (bruttonationalprodukten) drivs hela tiden uppåt, men uppenbarligen säljer inte produktionen sig själv. Folk måste fås till att förbruka mer ur en resursbank som verkligen inte är outtömlig, de måste övertalas att arbeta längre än vad som är nödvändigt för att hålla dem själva och samhället igång, de måste intalas att detta är bra trots att det finns en känsla av att något i grunden är fel. Det är verkligen något för politiker med visioner och mod att ta tag i!

Jag gjorden några anteckningar medan Sanne pratade, och på slutet lade jag till ett citat från gamle Kant: "Upplysning är människans myndighetsblivande." Ja, något i den stilen skrev han. Den moderna människan kan betrakta sig som upplyst när han/hon inte längre dansar efter marknadsförarnas taktpinne eller tror att Maud Olofssons maniska skrikande är högsta visdomen för dagen. Men då lär mycket av det samhälle vi känner idag (förhoppningsvis de värsta bitarna som få kommer att sakna) att sjunka i gruset.

Sanne nämnde ett par författare i USA som varit inne på det här och beskrivit det nuvarande systemet som dysfunktionellt. Båda var väl tidigare medlemmar av makteliten på högsta nivån men hade nu tänkt om. En av dem heter Peter Burns och har skrivit något som heter Capitalism 3.0. Den andra författaren är Robert E. Reich.

Särskilt Burns skall tydligen vara framåtblickande med idéer om nya lösningar för att organisera näringslivet. När jag hörde det tänkte jag på Karl Polanyi som beskrev hur ekonomin brutits ut ur samhället genom politiska beslut på 1800-talet (det började i England, naturligtvis) men som måste återföras till samhället igen och åter bli tjänare, inte herre.

Här är några bilder från mötet. Kan fås i lite större format om du klickar på dem!

Finns det en hållbar tillväxt utan skadliga biverkningar? Eller måste vi fråga oss om tillväxten har kostnader som gör att den inte blir hållbar när den drivs för långt?

Välstånd = tillväxt och mäts i BNP. Den måste alltid öka, annas påstås "ekonomin stå still". Och det klagas oreflekterat att Sverige "halkat efter i välfärdsligan" om vi inte är världsbäst vad det gäller BNP/innevånare.

Välfärd mäter en massa andra levnadsindex förutom BNP, och där kan man finna att Sverige ligger mycket bra till. Följaktligen vill välståndsivrarna inte prata så mycket om välfärd, och ännu mindre om livskvalitet. För när välståndet växer men inte lyckan med den måste ju något vara fel? Man blir materiellt rikare men känner ett allt tommare liv, är det ett framsteg? Folk var mindre gnälliga i Sverige på femtiotalet, och det är nog ingen tillfällighet.

Sanne pekar på ett brutet band mellan medborgare och politiker (det har väl aldrig funnits helt ut, men att exempelvis ett par tusen kommuner försvann gjorde nog sitt till för att öka klyftan mellan politiskt valda och väljare - och att göra att politikerna hamnar i de anställda tjänstemännens våld. Tomrummet där bandet skulle ha funnits ockuperas av intresseorganisationer som lever på att predika att deras medlemmar har det dåligt ställt och måste få hjälp. Missnöjespredikanter med andra ord. Finurlig bild med små glada smileys som tillsammans blir en stor sur gubbe.

Jo, det finns mycket att tänka på här. Låter det högtidligt om man kallar det hela en "överlevnads- och civilisationsfråga"? Läs gärna Sannes bok för att få egna uppslag!