torsdag 14 juni 2018

Vad tycker (syd)koreanerna?

I allt prat om Korea verkar det som om en av de viktigaste parterna - folket i södra Korea - i stort sett glöms bort i västliga media.

Nu har det varit lokalval i Sydkorea, och det visade sig bli en storseger för president Moons parti. Fredspolitiken har brett folkligt stöd. Högern har förlorat stort.

Det är viktigt. Den som misstänker att koreanerna i syd kan ha andra åsikter och prioriteringar än vad som dikteras från Washington (eller kanske från någon svensk medieredaktion) har rätt. Sydkorea driver en egen politik, försiktigt och med stor diplomatisk finess verkar det, och det blir en process som yttre krafter får svårt att ändra. Att Ryssland och Kina opererar i bakgrunden som stöd stärker fredslinjen. Men en sydkoreansk regering som arbetar i linje med vad folkflertalet anser är riktigt är nyckelfaktorn.


tisdag 12 juni 2018

Slut på hotfulla militära manövrer?

Om det här verkligen genomförs, och USA:s och Sydkoreas militärövningar alldeles vid Nordkoreas gräns upphör, är det ett viktigt steg framåt för att sänka spänningen i Korea. Givetvis förutsatt att USA inte hittar på något annat. Man kan ju undra vad Trumps "säkerhetspolitiske rådgivare" Bolton, mannen som ständigt vill ha nya krig, säger till sin chef?

Norra Korea backas upp av Ryssland och kanske främst Kina, två stater med såväl ekonomiska som militära muskler. Koreanerna har också sådana muskler, och vad man kan vänta är att en mängd initiativ tas vad det gäller ekonomiskt och kulturellt samarbete på koreanska halvön. Och ju mer de två staterna knyts ihop (bland annat genom järnvägar från norr till syd, hopkopplade med de ryska och kinesiska järnvägarna) desto svårare blir det förmodligen för en utomstående part att ställa till bråk. - Men osvuret är bäst. Trump kan hitta på något annat i morgon, eller hans motståndare hemma kan ställa till med något som får förhandlingarna att spåra ur. Och vad säger japanerna, är ett enat Korea något de vill se? Det blir ju en riktig regional stormakt om koreanerna slår ihop sina resurser. Sydkoreas president Moon måste hålla ett öga på högergrupper på hemmaplan. Möjligen kan "den lille raketmannen" Kim ta det lugnt och lita på att basen hemma inte lägger krokben för honom. Men det vet man ju inte säkert heller. Det är bara att hoppas att koreanerna får sin fred och återförening.



Koreansk krona


De här bilderna tog jag för några veckor sedan på Östasiatiska museet i Stockholm. Man hade fina kronor i Korea för 1500 år sedan!

Att verket (en replik av det ovärderliga originalet) donerats till museet av Folkrepubliken Korea visar att ansvariga koreanska politiker har en betydligt mindre vårdslös attityd till historien än somliga svenska (som man väl får kalla oansvariga politiker då).

Fast tittar man närmare på anslaget är givaren mer oklar: svenska texten säger alltså Folkrepubliken Korea, alltså det som officiellt heter Demokratiska Folkrepubliken Korea och i vardagligt tal är Nordkorea. Den engelska texten säger Republic of Korea, vilket är Sydkorea. Men får de koreanska politikerna i söder och norr jobba på så kanske den här tveksamheten blir historia, och donationen kan sägas komma från Korea!

Hur som helst, det verkar ha varit Koreas dag i Singapore.

söndag 10 juni 2018

"En mobbare som klår upp sitt eget gäng ...

... eftersom deras tidigare offer har blivit för stora." Ett lustigt klipp från Moon of Alabama, med avseende på det senaste G7-mötet i Kanada där Trump väl trampade på alla tår han kunde:

The 'west' has lost in Eurasia.

The U.S. is reduced to a schoolyard bully who beats up his gang members because their former victims have grown too big.

Trump is off to Singapore to meet Kim Yong-un. Unlike Trump North Korea's supreme leader will be well prepared. It is likely that he will run rings around Trump during the negotiations. If Trump tries to bully him like he bullies his 'allies', Kim will pack up and leave. Unlike the U.S. 'allies' he has no need to bow to Trump. China and Russia have his back. They are now the powers that can lead the world.

The 'west' is past. The future is in the east.

Ja, man kan ju undra hur mycket mer USA:s vänner 😄 tål av herr Trumps märkligheter. Men för den som önskar en påskyndad ny världsordning är det bara bra när han rör till det. (Sedan kan man ju fråga sig hur mycket bättre kommande världsordning blir, men går det att få slut på USA:s eviga krig och påhopp på andra är det ett gott steg framåt.) Och det skall bli intressant att få veta vad resultatet blir av Trumps möte med "the little rocket man".

PS. Carl Bildt verkar alltmer förtvivlad över tingens ordning. DS

Den här åkergrodan stötte jag på häromdagen. Verkar som den sitter och grunnar över vad resultatet av mötet Trump-Kim kan medföra?

lördag 9 juni 2018

Undvik skojare

Den ömklige mannen till vänster anklagar andra länder, inklusive Kanada som företräds av den ömklige mannen till höger, för att på något sätt plundra USA. "The kettle call the pot black", eller hur man nu säger på engelska språket.

onsdag 6 juni 2018

Hurra för Sverige!

Nu är det nationaldag. Det är ett påhitt som kommit samtidigt som Sverige som självständig stat avvecklas alltmer. Man kan strunta i saken, eller kanske i stället kräva att nationen tas mer på allvar än vad De Höga Herrarna har tänkt sig. Om inte vi tar hand om Sverige kommer någon annan att göra det - utan att fråga vad vi tycker om saken. Alltså bör vi just kräva detta, att vi själva skall ta hand om det här landet.

Eurostat, EU:s statistiska enhet, brukar twittra ut lite data om berört medlemsland när det har nationaldag, och samma gäller givetvis för Sverige:




Men stämningen är inte så god, trots att Sverige ännu ligger bra till i olika avseenden. "Olust råder i landet" som Strindberg skrev någon gång. Man anar att det knakar i samhällsbygget, och att många  som antas leda landet egentligen inte vill oss väl. Främlingsfientlighet växer, men är det inte också så att främlingars fientlighet mot Sverige växer? Vad säger att folk är bra bara för att de är främlingar och har oklar identitet?


Den här affischen sitter på min gata på Söder i Stockholm. Jag misstänker att även här kommer en och annan missnöjd medborgare att fylla på med "stenkastarveckan", "upploppsveckan", "rånarveckan", "knarklangarveckan", etc etc. Landet splittras, det finns ställen som kanske knappt kan ses som svenska längre, och när vänstern har släppt den nationella frågan tar andra krafter hand om den. Slafsiga vänstertomtar/världsmedborgare med trasiga byxor ersätts av prydliga unga män i kostym och egna uppslag om hur problemen skall lösas.

Men, låt oss i stället tänka på att det är just nu som Sverige är som vackrast. Längst i söder kanske mycket redan blommat över, långt i norr har blomningen knappt börjat, men hos oss 'i mitten' så blommar ännu syréner och nyponrosor. Äppelblommen har fallit av, men årets äppelskörd kan redan ses i form av små gröna knölar. Samma sak med körsbärsträden. Jag går kanske ut i skogen i morgon och tittar hur det är med liljekonvaljerna.

Och kom ihåg: Om inte vi tar hand om Sverige kommer någon annan att göra det - utan att fråga vad vi tycker om saken.


måndag 4 juni 2018

Nej, inte polacker! - Eller?

Migration diskuteras hett dessa dagar. En del tycker att det är bäst att folk som kommer hit är ganska lika oss (och omvänt: ju mer olika, desto olämpligare är att de kommer hit - tänk på integrationen!). Då ger oss följande diagram från World Values Survey kanske vägledning.

För att göra det enkelt: ju längre upp till höger ett land befinner sig, desto mer sekulärt och individualistiskt är dess folk. Å andra sidan: ju längre ned och till vänster, desto mer religiöst och mindre individualistiskt. Vi noterar att Sverige är det extrema landet vad det gäller icke-religiösa individualister. Undersökarna har grupperat oss i fältet "Protestant Europe", där vi har en del likartade men inte lika extrema grannar. Ur integrationssynpunkt är det människor från dessa länder som kan antas samarbeta bäst. Antagligen kan balter och östasiater ("Confucian") också fungera rätt bra, de är inte så hemfallna till religiös iver även om de är mindre lagda för individualism. "English speaking" går ju också bra eftersom svenskar är världsbäst på engelska.

Men det finns en stor granne som avviker ganska rejält. Polen. Detta stora land hamnar inte ens i "Catholic Europe" som man skulle kunna tro, utan på gränsen mellan "African-Islamic" och "Latin America". Betyder det att polacker som vill flytta till Sverige bör mötas med kalla handen, eller kan det vara så att diagrammet inte täcker upp för alla viktiga aspekter för hur folk kan anpassa sig till varandra? Jag kan inte påminna mig att jag hört några större klagomål på just polacker, i alla fall inte jämfört med en del andra från den afrikansk-islamiska och latinamerikanska zonen. Så även om diagrammet ger en del tips om möjlig integration och samarbete tror jag man får tänka även på andra parametrar.

Tidsdokument - moderater i LO protesterar!

När jag tittade igenom gamla bilder jag tog på 1970-talet hittade jag den här:


Vet inte säkert vilket år det var, men det kan vara inför valet 1976. Det var i en annan värld kan man säga, och stora LO sågs fortfarande som solitt socialdemokratiskt. De flesta LO-medlemmar röstade inte på borgerliga partier, men det fanns sådana också - trots att de var kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Jag skulle tro att många av dem låg lågt och inte sade ifrån, för att slippa konfrontationer med de socialdemokratiska styrespersonerna i fackföreningarna. Men det började hända saker.

Den vanliga proceduren i denna partianslutning var något som normalt uppfattas som omvänt: i stället för att LO-medlemmar kunde gå med i socialdemokraterna om de kände för det så måste de reservera sig mot medlemskap. Alltså säga ifrån: "Jag vill inte vara med." Om man inte personligen reserverade sig så var man med! Och då satt ju socialdemokraterna med listor på möjligt oppositionella personer. - Vem fick de uppgifterna, vad skulle de användas till? - Det måste ju ha varit en oroande fråga för den som eventuellt ville säga nej till medlemskap i socialdemokraterna, även om man var positivt inställd till fackligt medlemskap.

Två principer krockade: fackföreningen som del av en större partiapparat, respektive fackföreningen som en organisation för alla arbetande inom en specifik grupp, där alla som inte direkt motarbetar facket kan vara med. I en del länder löser man det genom att ha fack på olika grund, som katolska, socialistiska, kommunistiska eller något annat. Dock inte i våra nordliga länder. Här är det ett fack som gäller. I Sverige rådde på LO-sidan kollektivanslutning till socialdemokraterna, och det höll partiet och de partikontrollerade fackliga ledarna envetet fast vid trots att det blev allt mer ohållbart. Ännu kunde protesterna sopas undan, tystas, med hänvisning till "facklig-politisk samverkan" - men inte så länge till. Hållbarheten i upplägget framstod ju klart när kollektivanslutningen till slut upphörde och medlemsantalet i partiet raskt krympte. De tvångsanslutna "röstade med fötterna".

Den där kanske 40 år gamla affischen ger en ledtråd till vad som hände. Tiderna förändrades, alla svenskar var sannerligen inte till vänster, inte ens bland arbetarna i LO. På ytan såg det ut så, men i folkhemmets mer undanskymda skrymslen kunde nya rörelser skönjas. Och nu har LO och socialdemokraterna spelat bort inte bara "facklig-politisk samverkan" utan också sina möjligheter att vara en kraft för framtiden.

söndag 3 juni 2018

fredag 1 juni 2018

Den drömmande förrädaren

En person som känner det före detta liket Babtjenko skriver bland annat detta i Aftonbladet:

Han drömde om att återvända till Ryssland i en Natostridsvagn som del av en ockupationsstyrka.

Med andra ord drömde killen om att bli landsförrädare. Jag skulle tro att stora delar av Rysslands befolkning ännu är ganska känsliga vad det gäller utlänningar som anländer i stridsvagnar, inklusive ryska medhjälpare.

Att vara oppositionell, "regimkritiker", är en sak. Rätt skött kan det kallas "demokrati". Att önska det egna landets undergång och ockupation av främmande makt är något helt annat. Quislingar kallades de som var inne på den linjen under andra världskriget, med major Vidkun Quisling i Norge som den främste representanten.

När "väst" hyllar den här sortens människor (för några år sedan var det en kines som hyllades - han ville att Kina skulle ockuperas av "väst" under några hundra år om jag minns rätt) innebär det bara att klyftan mellan "dom" och "vi" bara blir större. "Väst" stödjer ju personer som är agenter för fienden, som vill ockupera oss! (Och den tanken kan ju inte sägas vara dum.)