fredag 30 november 2007

Sångsvan - mitt i stan

Klockan 13.30 gick jag över Hornsbruksgatan och hörde något hoa till i luften. Och se: en vacker liten plog bestående av fyra sångsvanor kom sträckande i god ordning förbi Högalidskyrkans torn i riktning mot Årstaviken. Trevlig naturupplevelse mitt i stan.

För några årtionden sedan hade man knappast sett det här. På femtiotalet fanns det bara några hundra sångsvanor kvar i Sverige, och de häckade på ensliga ställen i Lappland och ansågs vara mycket skygga. Folk uppmanades att hålla sig långt borta från deras bon. Långa tider av förföljelse hade drivit stammen mot randen av utrotning.

När jag började titta på fåglar i början av åttiotalet hade läget blivit bättre. Uppe i Vallentuna kunde man se sångsvanor på sina stora bon, eller lunkande omkring på fälten. (Ser man en svan som knallar omkring på en åker långt uppe på land är det en sångsvan.)

Sedan åttiotalet har det blivit mer och mer av dem, även under vintern runtom Stockholm. Även på Strömmen har jag sett en, och inte verkade den vara så blyg heller. När den simmade fram mot knölsvanarna flyttade de raskt på sig. Det gör mig inget - jag tycker sångsvanen ser trevligare ut än knölsvanen. Dessutom är sångsvanen vår ursprungliga nordiska svan medan knölsvanen infördes på 1500-talet (på Johan III:s tid tror jag).

Till sist: sång är fel ord. Trumpetarsvan kanske vore bättre, för det är närmast trumpetstötar de låter höra ofta och gärna. Kanske inte så vackert, men imponerande. Om man lyssnar till några hundra sångsvanar som ger hals samtidigt blir det rätt häftig ljudvolym!

Skärpning, svenskdj-r!

Igår var jag inne på Arkitekturmusei bibliotek och tittade i hyllan där det stod ett antal volymer om vår store arkitekt Gunnar Asplund. Han är ju omtalad i samband med att Stadsbiblioteket i Stockholm, ett av hans storverk, skall byggas ut.

Att mannen är känd i arkitektkretsar hade jag lite aning om tidigare. Skogskyrkogården är ett av hans verk, och förra året stötte jag på några utländska arkitekter vid tunnelbanan där som frågade om vägen. Jag tog dem i kragen och förde dem in genom stora ingången till kyrkogården där de kunde häpna över den himmelska vy som Asplund skapat - man kan häpna över den även om man inte är religiöst sinnad, den gör att man liksom sköljs upp mot himlen. De där arkitekterna var för övrigt i Stockholm just i samband med tävlingen om utbyggnad av Stadsbiblioteket.

Eget foto taget vid huvudingången till Skogskyrkogården, som numera är ett Världsarv. Klicka på bilden så att den åker upp i större format, för här har formatet betydelse!



En av byggnaderna på Skogskyrkogården. Substantivet "trevlig" kanske passar illa på en kyrkogård, men jag kan inte hitta på något bättre.

Nå, åter till Arkitekturmuseet: jag noterade att flera av böckerna om Asplund var på spanska och nämnde det för bibliotikarien. "Jamen han är jättestor i Spanien" svarade hon. "Och i Italien också." Och då klickade det till i skallen: hur många sådana storheter har vi egentligen, och vad gör vi av dem?

När jag slog upp picsearch för att eventuellt hitta en bild av Asplund hamnade jag här. Det verkar komma från en spanskspråkig bibliotekskatalog. Inte kan jag mycket spanska, men här står det att hans verk tillhör arkitekturhistorien.

383 págs.
10. Erik Gunnar Asplund. Escritos 1906/1940 Cuaderno de viaje 1913
La faceta de Asplund como arquitecto es bien conocida y sus obras, difundidas a través de medios diversos, forman ya parte de la Historia de la Arquitectura. Sin embargo, ver reunidos sus escritos en esta colección de textos que fueron publicados a lo largo de su vida de forma dispersa pone de manifiesto un aspecto poco explorado y hasta cierto punto impensable de su personalidad.
Tampoco se publicó nunca el “diario de viaje”, escrito por el joven Asplund entre el otoño de 1913 y la primavera del año siguiente, que se recoge aquí editado por primera vez. El tono íntimo propio de una redacción de este tipo, pero sobre todo los dibujos y fotografías que acompañan al texto, ofrecen un contrapunto intenso a los escritos que el arquitecto realiza con la intención de publicar. Su mirada hacia el paisaje físico, pero sobre todo humano, en su paso por Italia y el Norte de África revela una especial sensibilidad personal y ofrece una clave importante para entender la arquitectura que en ese momento proyecta.


Vilka slutsatser kan man dra av detta? - Bland annat att det finns, inom kultur och vetenskap, ett antal svenskar som är stora internationellt, men att Sverige är dåligt på att ta hand om deras minne. Skärpning, svenskdj-r! Här är fler exempel:


Emanuel Swedenborg - stor kanon inom vetenskap och religion, nog mer känd i utlandet än i Sverige


Jöns Jakob Berzelius - en av de största av den moderna kemins grundare

Apotekare Scheele från Köping - upptäckte bland annat grundämnet syre

Oskar Montelius - om man läser arkeologi på högre nivå bör man stöta på den här mannen, för han är en av den arkeologiska typologins grundare. Först kom dansken Thomsen, sedan Montelius. Oskar hade också den moderna och förmodligen korrekta uppfattningen att norra Sverige kanske befolkades österifrån, inte från söder som man annars har trott.

Och så finns det lokal kändisar som jag inte har plockat fram bilder på men som nog skulle kunna utnyttjas. "Kina" är ju väldigt smått och lokalt förstås, men det finns kineser som har kläm på Bernhard Karlgren som gjorde stora insatser i kinesisk språkhistoria. Ordförande Mao kände till honom och frågade någon (Nils Holmberg kanske?) om "den gamle mannen som kunde kinesiska så bra". Det fanns en svensk som betydde mycket för kinesisk arkeologi, J Gunnar Andersson - läs hans Den gula jordens barn. Kan vi förvänta oss att garanterat obildade svenska exportnasare tar upp de här förebilderna när de möter sina kinesiska motparter?

Vad har vi mer att komma med?

  • Exempelvis Anders Celsius, termometerkonstruktören. Möter du en utlänning som tror att C står för centigrade, ge den jäkeln en rejäl omgång! Fråga om Farenheit står för Fentigrade då!

  • Ångström, fysikern. Å har blivit en internationell vetenskaplig förkortning för ett pyttelitet mått.

  • Svante Arrhenius som kanske var den förste som kom på växthuseffekten, fast han trodde den kunde vara bra genom att hålla istiderna borta. Nu blev den lite väl för bra ... .

  • Tabellverkets grundare - vars namn jag skamligt nog har glömt men som betytt mycket för befolkningsstatistiken Jorden runt.

  • Och många fler som jag inte kan plocka fram ur minnet.

Och hittills har jag inte ens nämn Karl Linné. Men det är väl typiskt för svenskarnas genialiska sätt att behandla sina store genom att sälja mycket av hans papper till England. Var det inte samma sak med Swedenborgs papper förresten? Tvi!

torsdag 29 november 2007

Inne ute eller ute inne?

Här är några fotografier jag tagit under november på olika platser i Stockholm. De får illustrera en fundering om "upphävandet mellan ute och inne" som verkar pågå i den moderna byggnationen. Genom att lägga tak över innergårdar och stänga ute vädrets makter, genom att lägga övergångar och tak mellan hus och därmed skapa platser som förvandlas till halvtäckta torgliknandne företeelser, genom stora glasytor som gör att det som är utanför och det som är innanför flyter ihop - suddas gränsen mellan "ute" och "inne" gradvis bort. Kanske det finns ett ideal att vara därinne men ändå ha så mycket utsikt att man ser om det är busväder därute så att man kan vara glad att man ändå är under tak?


Inne i Göta Ark på Söder vid Medborgarplatsen. Ovan receptionen sedd uppifrån. Varför har den tak, den behöver väl inget skydd för något uppifrån? Stora växter hjälper till att ge lite utekänsla.

Nedan: vy uppåt på samma ställe. Detta är som en gammal innergård, men övertäckt med ett tak som släpper igenom ljus.




Här är man förvisso ute på gatan, men i speglingarna smälter gallerian i Skatteskrapan samman med det som händer ute på Götgatan. En förvirrad människa kanske skulle gå rätt in i glaset, på samma sätt som fåglar som tappar orienteringen kan flyga in i glasrutor.




I Marievik finns miljöer av den här typen, där himlen ibland försvinner bakom en överbyggnad mellan husen. De liksom lutar sig mot varandra. Här finns dessutom pelare, och det blir nästan till ett inomhustorg. Men jag undrar hur det är att gå där mellan husen när vinden tar sats in från Årstaviken, kanske laddad med ett ordentligt snöväder också! Blir det en vindtunnel av alltihop?


Ett ganska nytt område vid Ringvägen mitt emot Tantolunden: tätt byggt och högt, och mellan de två inre husen finns ett tak. Man är ute förvisso, men ställer man sig i gången trycks man ihop mellan huskropparna och får någon slags "innekänsla".



Sista bilden: nattbild från Stockholm södra. Går man därinne och tittar uppåt är det ruskigt högt till taket. I själva verket är det ju en butiksgata därinne, bara det att den är överbyggd med ett tak och man måste gå genom en dörr för att komma ut i "friska luften".

När man lägger en klimatregulerande kupa över hela Stockholm har visionen om ute-inne inne-ute kanske slutligen förverkligats!

tisdag 27 november 2007

När blir en skurkstat skurkstat eller upphör att vara det?

Jag har nyss läst en intressant intervju som Pierre Gilly gjort med en avhoppad Khomeinifientlig f.d. iransk diplomat. Den förklarar varför vissa stater åker upp och ner på USA:s popularitetslista, och i praktiken då också hur de behandlas i exempelvis svenska media. När blir ruggiga diktatorer rumsrena, när kallas demokratiskt valda politiker "diktatorer"? Svaret kan finnas i denna intervju. Läs den!

Kreativt av bara ....

Jag har just läst ytterligare ett debattinlägg i Aftonlövets framtidsserie: nu är det Bengt Johannisson, professor i enterprenörskap vid Växjö universitet som skrivit om - entreprenörskap i ett nu växande "upplevandeindustriellt" samhälle. Nu vet vi inte hur framtiden kommer att bli, det mesta är gissningar som nog torde vara ganska osäkra som prognoser bara om vi tittar tio år framåt, men gissningar och prognoser kan ju förvandlas till handfast politik om tillräckligt många tar dem på allvar.


Här börjar den nya ekonomin utropar rubriken (är det AB:s påhitt eller Johannisons?). Om man minns några år tillbaka i tiden så var något som kallades "den nya ekonomin" mycket i ropet strax före år 2000. Då handlade det om nya fantastiska IT-företag som drog åt sig miljoner och miljarder av glada investerare eftersom de just var nya och skulle dra in stålar trots att de inte producerade vare sig varor eller tjänster. En typisk bubbla alltså. Den nya nya ekonomin bör helst bygga på stabilare fundament än den gamla.

Skall man läsa Johannisons inlaga som ännu en "halleluja, framtiden blir fantastiskt med allt företagande"-predikan? - Det kan man naturligtvis göra, men det går att närma sig det hela från en helt annan vinkel. Dels som en påbyggnad på Marx' och Engels' (och andras) ursprungliga idéer från tidigt 1840-tal, dels som ett försvar för ett kollapsande folkhem. Kolla in det här:

Våra svenska traditioner av tillitsfullt samarbete skapar i kombination med en bred spridning av nya kommunikations- och informationstekniken hela Sveriges framtida livskraft.

I en extremt marknadsliberal miljö, dessutom kombinerad med en överhet som alltmer ogenerat vill snoka i folks åsikter, kommer tilliten inte att överleva. Däremot i ett jämlikt samhälle. Därför är demokratikampen viktig.

Jämlikhet? Kolla in det här:

Upplevelseekonomins särskilda budskap är att varje konsument, varje människa, är värd särskild uppmärksamhet, den som under den industriella eran bara kom de viktigaste företagskunderna till del.

Om alla får särskild uppmärksamhet blir ingen specialbehandlad - det råder alltså jämlikhet. Tveksamheten är väl här om hur sammanställningen konsument-människa tolkas. Är man människa även om man inte konsumerar?

Eller det här, där vi kommer in i en direkt fortsättning av de kommunistiska tankarna från 1840-talet:

Morgondagens karriärer blir inte spik­raka utan har själva växlingen mellan olika verksamhetsformer – ­företagarens, lönearbetarens, ­biståndsarbetarens – som ideal.

I de ursprungliga visionerna skulle människor inte vara bundna av något annat än sin egen förmåga som de fritt kunde utveckla. Fiskare på morgonen, jägare på eftermiddagen, filosof på kvällen - ungefär så skrev Marx. Produktivkrafternas utveckling skulle göra det möjligt för människan att lämna sin förhistoria och verkligen bli människa. En fantastisk vision. Är vi på väg ditåt? Just nu känns det inte helt så.

Ibland blir resomanget packat med motsägelser:

I både industrisamhället och den begynnande upplevelseindustriella eran dominerade männen med sina självhävdelse- och utlevelsebehov. Snart nog ersätts de av upplevelser där inlevelse och sökande av högre värden än materiell vinning är viktigare. En sådan övergång påskyndas i en värld där naturen sinar som resurskälla och riskerar att kollapsa som livsrum.

Termerna industri och upplevelse känns inte riktigt sammanhängande, men det verkar som professorn tänker sig en övergång till en mer översinnlig värld. Men hur får man ihop att "inlevelse" och "högre värden" skall vara viktigare än "materiell vinning" om man samtidigt skall driva en massa entrepenörskap i affärsform? Skall jag bilda "Framtidsschamanen AB" där folk kan få gå på dyra kurser och lära sig att inte vara så förbaskat materialistiska? Men med tanke på att för mycket materiell konsumtion, som Johannison visar på, riskerar att definitivt såga av den gren vi sitter på, är det en viktig synpunkt.

Tidigare förutsägelser om att databranschen skulle vara särskilt gynnsam för kvinnor har kommit på skam, så jag ser ingen automatik att upplevelseindustrin (som torde bygga på mycket datahantering) skulle vara till särskild hjälp om man inte helt oliberalt tvingar den att vara könsneutral. I den mer ickemateriella världen kommer det att finnas en jädrans massa industri och till och med jordbruk, trots att vi officiellt har lämnat agrarsamhället bakom oss. Detta även om fabrikerna ligger i östra Asien. Det kan vara jordbruk som vi bör återsatsa på i stor skala i Sverige.

Det finns bra tankar i den här artikeln att bygga vidare på, men man skall inte lura dagens barn att de kan växa upp till lyckliga F-skattsedelinnehavare med häftiga inkomster. Snarare att det handlar om att kämpa för global tillit - och överlevnad. Angriper USA Iran kan hela det här resonemanget slås överända av en fullständigt skenande rad av internationella kriser.

måndag 26 november 2007

Skrotkonst och annan konst



Att "ta vad man haver" för att göra skulpturer = skrotkonst, och det kan ge kul resultat. Vete fasen vad konstnären har släpat ihop för gammalt rostigt industriavfall, men på Skeppsbron står det hela och bryter på ett intressant sätt mot Gustav III:s staty, slottet, och skeppsbroadelns fina hus.

Konstnären heter Olle Jonsson från Alfta och verket betitlas (enligt en mässingsskylt) "Horns and drums of the giants". Fast på den översta bilden ser det ut som han gjort ett jättelikt stränginstrument av bland annat en gammal plåtbåt. "A power struggle between the giants Bock, Starkotter and Önne took place a long time ago - all according to an old legend" förklaras det vidare. Och till slut, som ett bevis på att vi lever i nätåldern, konstnärens nätadress: www.ollejonsson.se. Sådant behövde aldrig Carl Larsson eller Anders Zorn fundera på.

Nedanför Strömbron, nära platsen där fågelmatningsbryggan brukar ligga, kunde man se nedanstående märkliga blomma - definitivt inte en näckros, men dock en blomma mitt i vintern.



Igår skrev jag om den förtjusning som en dam på Dagens Nyheters ledaravdelning kände när hon steg av tåget i Göteborg och fick se den fina belysning man fixat till. Och så gav hon Stockholm en känga för att vara sämre. Följaktligen höll jag ögonen extra på skaft idag, och den enda belysning jag kunde se som verkade påminna om vad man fått till i Göteborg var de här stackars träden vid trappan ner till Sergels torg. Klicka på bilden så att den kommer upp i stort format kanske lamporna syns också.


Min femhundrade bloggpost - med klassisk ton


Marcus Tullius Cicero. Vad är det han sneglar på? Sin internetuppkoppling kanske?

Det här blir min femhundrade bloggpost och jag tänkte anslå en kulturell ton. Jag kan inte latin (men skulle gärna vilja). För den som tror att latin är ett dött språk kan jag meddela följande intressanta upplysningar (som jag fått av poesiskribenten Papillon på Poeter.se, tackar!):

Internet på latin Interrete, alternativt -rete informaticum.
Surfa på nätet in Interrete huc illuc vagari, alternativt -per Interretis fluctus navigare

Statcounter har räknat ihop över 16.000 besökare hittills, och några stycken verkar läsa vad jag skriver också.

Brommastaden - en bra idé. Rensning i Husby?


Den här arkitektbilden plockade jag upp från Naturskyddsföreningens hemsida, där man också kan läsa mer om förslaget att göra något vettigt av Bromma flygfält. Tanken är att bygga en miljövänligt stadsdel för 50.000 personer på det gamla flygplatsområdet. Det skulle motsvara några års inflyttning till Stockholm. Läs själv, det är ett projekt där man försöker och kanske lyckas att slå flera flugor i en smäll - och detta utan superförtätning och hus som når upp till molnen.

I Aftonbladet skriver Helle Klein om Husby där Svenska Bostäder och kommunen beskylls för att vilja rensa bort lågavlönad lokalbefolkning som hyr till förmån för högavlönade från Kista som köper bostadsrätter. Metoden tycks vara att gå in och renovera husen och se till att det blir så dyrt att många måste flytta. Vart? kan man undra. Det är bra att att områden av den här typen inte blir reservat för lågavlönade och invandrare, men metoderna ser inte snygga ut. Kunde man inte försöka få över en del låg- och medelinkomsttagare till Kista i stället?

Om man vill få en anständig balans i Stockholms bostadsförsörjning måste inriktningen på bostadsrätter minska, mer hyresrätter och mer bostäder över huvud taget måste produceras. Det innebär förvisso ett slag mot de hysteriskt höga bostadsrättspriser som har förekommit de senaste åren, men varför skall exempelvis Stockholms stad föra en politik som innebär att man gynnar spekulanter och mäklare, gör att många skuldsätter sig olämpligt mycket, och trycker tillbaka folk som inte har så mycket pengar? - Bostadspolitiken borde vara ett förstarangsfråga vid nästa val!

söndag 25 november 2007

Göteborg lyser (jaha, och ...?)

En skribent baserad i Stockholm steg av tåget på Göteborgs central en sen eftermiddag i slutet av november. Och häpnade och förtjustes. I lyktor och träd satt tusentals små, små lampor, formade till trekanter som stiliserade granar eller till rektanglar à la standar. Ljusbärarna kantade gator och alléer. Över allt syntes en jättehög ljusgran, att den stod på Liseberg kunde också den tillresta stockholmaren förstå.

Göteborg lyser, utbrister DN:skribenten Barbro Hedvall. Nu skall vi inte hacka på Barbro, hon verkar ju rätt vettig jämfört med en del andra nissar på den där redaktionen, men det kan vara intressant ändå att notera vissa saker.

"Jag vet att förklaringen
till Göteborgs eklärering [finare ord för fin belysning] heter Göran Johansson och en stenhård tradition av kommunal styrning" skriver Hedvall. Och så jämför hon med Stockholm (jag har kursiverat på några ställen):

Visst finns ljusramper på somliga hus, granar står litet varstans och somliga gator har juldekorationer, vanligen i form av girlander tvärs över. Det är lättare att se vad som inte finns: ingen design, ingen stil, ingen bestämd tanke.

Stockholms politiker har under åratal lämnat det gemensamma utrymmet till allsköns kommers. På torgen står kiosker och småbyggnader och skymmer helheten och förvirrar blicken. I Kungsträdgården, stadens centrala paradplats, hålls jippo på jippo. Och däremellan fylls platsen av kiosker, scener och sportrotundor. Det pråligaste i juldekorationsväg som Stockholm bjuder är Stenbecks gran på Skeppsbron. Den lyser vackert och syns, men är en solitär.

Själv tycker jag att Stenbecks gran (som ju är en byggsats, inte ett äkta träd) mer ser ut som amerikaniserad smörja och dålig smak. Och den är ju faktiskt ett exempel på hur det gemensamma utrymmet ockuperats av allsköns kommers.

Om man låter "marknadskrafterna" sköta det offentliga rummet blir det kommers av alltihop. Det är ju det "marknadskrafter" är till för. Det blir ett köptempel, inte en levande stad.

Vad alla vuxna människor förstår (ultraliberaler kan inte räknas som vuxna) är att i stora sammanhang behövs samordning och hänsyn till många olika intressen. Det fixar inte företagare som var och en är ute efter sin privata vinst. Kanske en stark arbetarrörelse och färskare erfarenheter som industristad som gör att man har klarare blick för detta i Göteborg?

I Stockholm har liberalerna (och däri inräknar jag hela gänget av politiker från vänster till höger) låtit staden fara vind för våg. Kanske de inbillar sig att Smiths osynliga hand skall komma och ordna allt till det bästa? Den som har läst Smith torde veta att den miljö den där osynliga handen antas fixa och dona inte har, och inte kan ha något gemensamt med dagens ekonomi. Jag har skrivit om det tidigare. Det krävs att kommunen går in och pekar med hela handen och talar om vad som skall göras - vare sig det nu gäller att sätta upp några trivsamma belysningar eller andra saker som gör att vi kan vara stolta över vår Mälardrottning. Men jag undrar om småpojkarna på Dagens Nyheters redaktion fattar det?

(Jag funderade lite mer på Smith och hans "hand": den kanske skulle kunna fungera i en synlig version, i en modern datoriserad socialistisk ekonomi? ... värt att tänka vidare på!)

November är en trist krabat


För den som händelsevis inte vet det - just så här deprimerande mörk, regnig, blöt och trist är november. För att understryka det trista läget bifogas bilden av en stubbe med snö.


En glåmig utsikt över Årstaviken, från Tanto mot Marievik. Notera den ömkliga lilla flocken av gräsänder i bildens nederkant, och hur de måste ta sig fram i det deprimerande halvmörkret.



lördag 24 november 2007

Grattis på födelsedagen, "Origin"!


Darwin som ung


Den 24 november 1859 var en av de största dagarna i vetenskapens historia: just den dagen publicerades första upplagan av Charles Darwins banbrytande verk om arternas uppkomst - On the Origin of Species by Means of Natural Selection. Upptäckten av evolutionen låg i tiden, andra än Darwin var på gång, men hans namn kom att gå till eftervärlden. En eftervärld som inte blivit sig lik sedan dess.

Evolutionsteorins grundläggande principer har segrat. Ur vetenskaplig synpunkt kan man diskutera detaljer i teorin om livets utveckling som sannerligen inte är oviktiga, men man kan inte göra livsvetenskap utanför evolutionens ramar. Den här frågan kan ställas, och förmodligen besvaras med normala vetenskapliga undersökningar: sker utvecklingen alltid i små steg, eller inträffar det perioder av snabba förändringar respektive totalt stillastående? Man kan också fastställa att beskrivningar av Jordens uppkomst och livets utveckling som finns i olika religiösa urkunder inte är hållbara. Däremot ligger förekomsten av gudomliga makter (vilket väl lär betyda företeelser som medvetet kan ändra naturlagar) utanför vetenskapens möjligheter att testa - ännu så länge i alla fall.

Darwin som inte fullt så ung

En dag utan butikspring?

Det är "buy nothing day" idag. En spark i häcken åt julhandeln kan man nog säga. Ett försök att kasta lite grus i det allt snabbare svängande kommersiella maskineriet. Och det är inte asketism för asketismens egen skull. Den mänskliga konsumtionen börjar bli för stor för de resurser som finns på den här planeten. Vi lever inte bara på räntan av vad världen ger, nu knaprar vi på kapitalet också. Och det är inte hållbart i längden.

Vad händer egentligen med de människomassor som väller in och ut ur köptemplen? Låt oss plocka upp några spridda data och fundera.

I.

I Dagens Nyheter igår finns ett referat av undersökningar som går tillbaka till 1955, utförda av Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier (FSI):

Missnöjet var som lägst när välfärden var som minst utvecklad på 50-talet bara en av tio svenskar, 13 procent, tyckte att det fanns "olidliga förhållanden" i landet på den tiden. Kurvan sköt i höjden i slutet på 80-talet, och i början av det här seklet har andelen missnöjda tidvis klättrat över 60 procent.

Däremot har jag vissa undringar om hur det tolkas:

- Åren efter kriget accepterade folk de levnadsförhållanden som gällde. Informationsspridningen var också en helt annan. Folk visste helt enkelt inte så mycket om hur omvärlden såg ut, säger FSI:s opinions­analytiker Joachim Timander.

Åren efter kriget hände två saker: folk visste att stora delar av världen hade hamrats sönder av ett krig, men de såg också hur den stora högkonjunkturen brakade loss samtidigt med fredsslutet. Det blev ingen efterkrigsdepression som efter Första världskriget. I stället kunde man i Sverige se hur levnadsstandarden snabbt gick upp. Att det fanns slum och elände kvar betydde mindre när man såg hur levnadsförhållandena blev bättre för stora delar av befolkningen. Det fanns alltså inga stora anledningar att hänga med huvudet och gnälla.

II.

Här är lite torr nationalekonomi, närmare bestämt grundkursen i konsumtionsteori. Teorin säger att människans behov är oändliga, det finns en ständigt uppåtgående kurva för hur mycket vi vill konsumera, men kurvan växer mindre och mindre vartefter konsumtionen ökar. Varför? Därför att när vi är fattiga har vi stor nytta av kraftigt ökad konsumtion men ju mer vi kan handla desto mindre blir nyttan av varje ny konsumtion. Jämför en trådsmal svältande afrikan och en smällfet övergödd västerlänning så kanske du förstår skillnaden i nytta av en extra middag. Det kallas marginalnytta.

Det finns naturligtvis vissa begränsningar i den här teorin. Helt uppenbart kan en människa inte handla för mer än vad han eller hon har pengar till. Så teorin antar att man får rätta mun efter matsäcken helt enkelt.

Jag vill lägga till en fråga till den här teorin: vad säger att inte vissa konsumenter faktiskt kan börja känna avtagande tillfredsställelse av ytterligare konsumerande? Att springandet i butiker börjar stå en upp i halsen? "Avtagande marginaltillfredsställelse" kanske en nationalekonom skulle säga.

III.

Och så lägger vi ihop det här och funderar på om det finns något sammanhang. Jämfört med hur det var för femtio år sedan har de flesta av oss mycket bättre materiell standard. Ytterligare tillskott av standard kommer förmodligen inte att göra oss mycket gladare. Möjligen finns saker som gör att vi blir mindre glada - när nasarna tar över mer och mer av vår tid och uppmärksamhet är det inte underligt att motviljan växer. Folk handlar men blir inte lyckligare annat än kanske en kort stund. Konsumtionstvånget blir som suget efter droger hos en narkoman. En stunds lycka, och sedan måste man ha påfyllning. Och ofta slutar drogmissbruk med en riktig kris när den mänskliga kroppen inte orkar med längre.

På tal om nasarna: mycket av deras säljansträngningar bygger ju på att vi egentligen är missnöjda och måste köpa deras varor och tjänster för att bli lycklig. Om det finns en permanent ton av missnöje i konsumtionspropagandan är det inte konstigt att folk verkligen blir gnälliga. Den växande massan av reklam överallt kan också vara en indikation på att det finns en kanske rätt omedveten men ändå ökande motvilja mot att konsumera.

Konsumtionsteorin jag refererade till härovan är på individnivå. Den handlar om val som varje enskild konsument gör. Men den kan nog föras över till hela mänskligheten. Vi blir glada av att konsumera när vi inte har så mycket, men vi måste anpassa konsumerandet till de resurser vi verkligen har. Det moraliska kravet att inte slösa med de tillgångar vi har flyter samman med det logiska kravet att inte såga av den gren vi sitter på.

Någon sorts slutsats kan vara att vi kan höja vår lycka - bli mindre gnälliga - genom att acceptera ett lägre konsumtionstempo och se till att varje köp verkligen gör oss minst lika glada som tidigare. Den allmänna ekologiska krisen kommer förmodligen också att medföra starkare krav på sammanhållen resursplanering med mänskliga behov som ledstjärna i stället för dagens splittrade planering via vinstmaximerande företag. I en sådan situation, med konsumtionströtthet, resursbrist och en ekologisk katastrof runt hörnet, tror jag att rörelsen mot överdrivet handlande kommer att växa och bli en huvudkraft - alla dagar om året. Den som kommer och lallar om "shop 'til you drop" kommer att betraktas som en asocial buse eller (i bästa fall) som en knäppgök.

.....
Har jag själv handlat något idag? - En påse väldoftande svenska äpplen samt en kartong pepparkakor och vispgrädde (rabattpriser på de två sista).



DN korrigerar

Förmodligen har Dagens Dumheter blivit utsatt för en liten proteststorm eftersom man idag rättar en av gårdagens notiser som jag kopierade här. Man ursäktar sig med att en bit information hade fallit bort: nämligen att Colombias president Uribe var arg för att kollegan i Venezuela hade tagit direktkontakt med Colombias militärledning. Därför bröts förhandlingarna om fångutväxling.

Jag gissar att om man vill få en fungerande fångutväxling måste den colombianska militären vara helt införstådd. Samtidigt är det förmodligen inte överensstämmande med diplomatisk praxis att regeringen i ett land tar direktkontakt med underlydande statstjänstemän i ett annat. Särskilt inte inom våldsapparaten. Men teori och praktik går inte alltid hand i hand.

Av notisen framgår att de närmast berörda anhöriga ändå valde att bli arga på Uribe, inte på Chávez. Om Chávez har varit för ivrig (och han verkar vara en ivrig man) så är det en iver som stöds av många. För Uribe däremot är det inte av särskilt stort intresse att utväxlingen lyckas. Han kan inte plocka så mycket politiska poäng av den vad jag förstår.

fredag 23 november 2007

Höga och låga priser förklaras med hjälp av David Ricardo

Mannen på bilden är David Ricardo, engelsk affärsman och ekonomisk skribent. Levde 1772- 1823 och räknas till en av de viktigaste nationalekonomerna. Tidsmässigt låg han mellan Adam Smith och Karl Marx. En sak som förenar Ricardo med Smith och Marx är teorin att arbete är det som skapar värden. Annars är han mest känd för en teori om utrikeshandelns fördelar.

För några dagar sedan hörde jag människor som undrade varför varor kostar vad de kostar, med exempel som märkesvaror eller bostadsrätter. Där kan ju prissättningen verka rätt konstig ibland. Eftersom gamle Ricardo lade fram en användbar teori kan vi väl använda den. I sin bok Principles of political economy and taxation från 1817, i första kapitlet, beskriver han två sorters varor med olika prissättning. Vad jag tänker göra här är att ta Ricardos idéer och vidareutveckla dem en smula för att passa in i vår tid. De två varusorterna är:
  • Massproducerade varor. De prissätts efter vad det kostat att göra dem (alltså hur mycket arbete som lagts ned för att tillverka dem). De flesta varor tillhör den här gruppen enligt Ricardo. Eftersom de tillverkas i massomfattning bör det vara ganska klart vad de kostar att göra, och priset i reda pengar bör ligga nära den verkliga produktionskostnaden. De kan inte heller ha några särskilda kännetecken framför andra varor av samma sort. Ta vanliga potatisar som exempel.
  • Unika varor. Sådana är enligt Ricardo varor som inte kan ökas genom mer arbete. Exempel är unika konstföremål, dyra viner, gamla mynt och liknande. En Rembrandt i original finns bara i ett exemplar. Är vin av en särskild årgång extra fint går det inte att producera mer i efterhand utan man får nöja sig med det parti som tillverkats, inte mer. Här sätts priset genom efterfrågan och utbud, med förhandlande med bud och motbud. Det ursprungliga arbetet som lagts ned i föremålet är helt oväsentligt för priset.

Nu vet vi att varuvärlden ser mer komplicerad ut än Ricardos två enkla extremer. Det finns verkligt unika ting, exempelvis dyra tavlor på konstauktioner. Ytterst enkla konsumtionsvaror ser man mindre av. Potatis har jag nämnt. Eller morötter. Men tittar man närmare på morotspåsen kanske det står något om att de är ekologiskt odlade, odlade hos familjen Widegren på Gotland eller något liknande.

Nu närmar vi oss verkligheten genom att ta Ricardos extrempunkter och dra en linje mellan dem. Vi får nu en glidande skala mellan det fullständigt unika och det fullständigt vanliga och profillösa.

Unika produkter <<<----------------------> >>Vanliga varor

Ta morötterna igen! Antag att vi i stället för att köpa en knippa utan ursprung angivet handlar en påse uttryckligen ekologiskt odlade morötter. Eftersom extra nyttigt arbete har lagts ned på varan, och den dessutom blivit en produkt med egen profil, kan säljaren ta ut ett högre pris! Eller om det nu är att familjen Widegren satt sitt namn på påsen, skapat ett varumärke, som gör att vi har en unik produkt som kan kosta några öre mer.

De flesta varorna vi hittar i butikerna ägs av ett varumärke. Man köper inte bara ett par jeans, man köper ett speciellt märke. Inte ett kylskåp, utan ett speciellt märke. Samma sak med spaghetti, falukorv, skjortor etc. Trots att skillnaderna mellan olika märken egentligen kan vara rätt liten betalar konsumenten för "det lilla extra" att få köpa ett särskilt varumärke. I modern nationalekonomi kallas det "monopolistisk konkurrens" när säljaren genom några knep med förpackning, etiketter eller liknande försöker göra sin ordinära vara unik och känd. Tar man av skalet på tio bärbara datorer på samma tekniknivå ser de förmodligen rätt lika ut på insidan även om de kommer från olika tillverkare och kan ha rätt olika priser. Det är varumärket som skiljer dem åt. Varumärket gör att de rör sig en bit på linjen bort mot det eftertraktade målet: att bli en unik produkt som folk betalar dyrt för.

Ett annat begrepp är prisdifferentiering. Då säljer man helt enkelt samma produkt, fast maskerad i olika förpackningar, till olika priser beroende av hur mycket olika grupper av konsumenter är villiga att betala. Skulle inte konsumenterna acceptera monopolistisk konkurrens eller prisdifferentiering skulle det bli prisras när märkesvarorna åkte ner i samma anonym grupp som potatis och morötter (där de nog rätteligen hör hemma).

Men hur passar priserna på bostadsrätter i Stockholm in i det här resonemanget? Med något mindre undantag, som praktvåningar eller kulturhus, är det ju rätt ordinära lägenheter som går för enorma summor, inte konstföremål som bara finns i ett exemplar. Lugn, det finns en förklaring även om vi håller oss kvar i den ricardianska världen:

Utbud och bestånd av lägenheter är inte särskilt rörligt. Det går inte att fixa fram ett nytt bostadsområdet från ena dagen till den andra om efterfrågan snabb ökar. Om det inte byggs så mycket nytt, eller om byggandet åtminstone är mycket lägre än efterfrågan, kommer de lägenheter som bjuds ut till försäljning faktiskt att ligga nära konstverkssidan av den löpande skala jag beskrev ovan. De blir som exklusiva märkesvaror. I en situation med extrem efterfrågan kan säljaren ha nära nog en monopolsits.

Priset på en lägenhet kommer att ha allt mindre att göra med den verkliga produktionskostnaden. I stället blir det efterfrågan som avgör. Och efterfrågan avgörs av hur mycket pengar folk kan få fram, vare sig de nu har egna medel eller (vilket väl är det vanligaste) kan få ett banklån att hänga som en boja runt halsen. Så länge tiderna är goda och bankerna gärna lånar ut skruvas priserna upp genom att folk bjuder över varandra (påhejade av mäklarna). Men blir det oroligare på lånemarknaden, som just nu, kommer bankerna att bli försiktigare att låna ut. Samtidigt kommer hot om högre ränta framåt få många att undvika att ta lån. Resultatet blir att bostadspriserna faller därför att efterfrågan går ned trots att mängden utbjudna lägenheter inte ändras så mycket. (Nå, man kan ju tänka sig att folk som förköpt sig måste försöka sälja ut också, vilket ytterligare pressar priserna nedåt.)

Vill man få ner priserna på bostäder kan man alltså antingen öka den tillgängliga mängden så mycket att utbudet blir minst lika stort som efterfrågan, alternativt försöka se till att spekulanterna har mindre pengar att handla för. I det första alternativet kommer bostäder att bli mindre av lyxvara och mer av massproducerad produkt, i det andra fallet är det fortfarande en lyxvara men priset faller genom att säljaren får färre kunder att spela ut mot varandra. För den som föredrar en social bostadspolitik i Stockholm kan det vara en tilltalande tanke att flyget lyfts ut från Bromma och att en ny stadsdel byggs där, samt att vissa grannkommuner tvingas att bygga massvis med billiga lägenheter. Att "bygga ikapp" i en tillväxtregion som Stockholm lär vara svårt, men med politiska kraftgrepp borde det vara möjligt att driva över boendekostnaderna mot den billiga sidan i det ricardianska schemat.

På vernissage med Kessle och Myrdal



I eftermiddags var jag nere på ABF-huset och såg en fotografiutställning. Jag tror jag har sett de flesta bilderna tidigare, men då i litet format i olika böcker. Nu var det kvadratmeterstora kopior som hängde på väggarna, fotografier som Gun Kessle tagit på olika håll i världen.

Gun Kessle avled ju för inte så länge sedan men Jan kämpar vidare och verkade vara vid god vigör. Han talade om bilderna, det noggranna hantverket, om Gun Kessles arbete och respekt för de människor hon avbildade. En gång i tiden försökte jag mig själv på svartvitt foto. Det är en teknik vars grunder är ganska enkla - om man nu lyckas framkalla filmen - men där man snabbt kan komma upp på krångliga nivåer med många överväganden. Det klarade hon av galant.



En annan historia som Myrdal berättade om var denna utställnings tidigare öden. En yngre socialdemokratisk karriärryttare i Örebro försökte stoppa den och sträckte sig så långt att han hävdade att Myrdal/Kessle över huvud taget inte skulle få ställa ut i offentligt finansierade lokaler. Låter inte detta som någonting som skulle ha kunnat drabba misshagliga konstnärer i Sovjet?


När man går tillbaka till böckerna om Afghanistan eller Indien, Kambodja eller den medeltida kyrkokonsten som Gun Kessle försåg med teckningar och fotografier, är det lätt att i första omgången förbise bilderna. De är ju "bara" illustrationer. Men det är fel. Hennes bilder lever sitt eget liv också när man ser dem separat. De håller, helt enkelt. Och tillsammans med Myrdals texter har de format en slagkraftig helhet. Och jag gillade bilderna även i småformat i böckerna (det var en del teckningar jag hade svårare för).




Det minglades och dracks sherry och åts jordnötter och salta pinnar som det skall göras på ett riktigt vernissage!

"Herr Toalett" - inte en skitfråga!

Man kan ta sydkoreanen Sim Jae-Duck, "Mr. Toilet" som en lustig krumelur som har byggt ett hus som ser ut som en toalettstol. Det är dock allvarligare än så - en världshälsofråga i själva verket.

Talking About a Toilet Revolution är en uppföljande artikel man kan hitta hos nyhetsbyrån IPS. The World Toilet Association (WTAA) håller sin generalförsamling 21-25/11 i Seoul, med cirka 1300 delegater från världen över.

Faktum är att när världsslummen breder ut sig blir toalettfrågan alltmer påträngande, med tätbefolkade slumområden som dränks av skit med åtföljande sjukdomar och höjd dödlighet. En gång i tiden såg den gamle anarkisten Krapotkin toalettfrågan som en gödningsfråga - ut med skiten på åkrarna och gödsla. Och det gör man ju också, men inte tillräckligt. Man kan ju låta skiten jäsa också och göra gas som kan fungera i spisar. Problemet med jätteslummen är att det inte alltid blir gjort. Skiten ligger där den ligger och renliga toalettmöjligheter är en omöjlighet för invånarna. Utan bra toaletter ingen bra utveckling - så kan man mog sammanfatta det hela.

Får Chávez skit för Uribes manövrar?

Man kan undra om tillståndet på Dagens Nyheters redaktion. Man verkar ha svårt att hålla ihop rubriker och brödtext i tidningen. I morse fanns under utrikesnyheterna den här rubriken:


Chávez bröt löfte om gisslan


Och vad får vi veta i notistexten? Här är den i sitt fullständiga skick:

COLOMBIA. Anhöriga till kidnappade i Colombia sörjer över att president Alvaro Uribe plötsligt har avbrutit venezuelanske kollegan Hugo Chávez försök att få loss gerillarörelsen Farcs gisslan. De anhöriga var besvikna över Uribes beslut.

– Detta är en sorglig dag, sade Marleny Orjuela, som representerar familjerna. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har personligen engagerat sig i medlingen eftersom gerillans fånge Ingrid Betancourt har både colombianskt och franskt medborgarskap. Han uppmanade på torsdagen via en talesman Uribe att återuppta kontakten.

Uribe (Colombias president) har stoppat en utväxling av fångar. Det framgår inte av texten, men det handlar både om fångar som colombias regering har och personer som är fångar hos FARC. De anhöriga är besvikna, och det förstår man. Chávez sägs inte ha stoppat någonting. Eftersom det här skulle vara bra för Chávez prestige i omvärlden (några personer från USA sitter fångna hos FARC) verkar det tvivelaktigt att han skulle ha några intressen av att utväxlingen skulle gå överstyr.

Däremot verkar Dagens Dumheter och dess meningsfränder i världen tappa fattningen när det börjar röra sig om Venezuela. Det behöver man inte tvivla om. Tyvärr.

torsdag 22 november 2007

Carl-Henric eller Lars Magnus: vem tror man på?


Det här är Carl-Henric Svanberg, VD på Ericsson.


Och här har vi Ericsson själv. Lars Magnus, det tekniska snillet från Värmland som lade grunden till ett världsföretag.


1976 hade jag hunnit jobba fem år på L M och fick därmed vara med och äta en fin hundraårsmiddag. Just det året var det hundra år sedan Lars Magnus startade sin lilla verkstad på Drottninggatan.

Sedan har det gått upp och ner under årens lopp. Man kan undra hur det står till i företaget nu. Det verkar svajigt. Storföretag har en tendens att vara buffliga mot sina underleverantörer och den senaste bravaden från Ericssons ledning är att i praktiken hota sina leverantörer med att de åker ut om man inte får längre kredit av dem. Det verkar ju vara ett sätt att tala om att Ericsson har dåligt med pengar och vill ta upp en sorts tvångslån från sina leverantörer. Är det en verkligt allvarlig kris som pågår i mitt gamla företag nu, eller är man bara stöddig ändå?

Vem kan man tro på? Uppenbarligen tror inte aktienissarna så mycket på Svanberg just nu (och det borde väl innefatta en del andra figurer, som Ericssonstyrelsens ordförande?) och kanske det öppnas en fallucka under mannen rätt vad det är. Aktien verkar inte vara en höjdare just nu. I och för sig kan man kanske skratta åt eländet eller rycka på axlarna, men man kan också undra om det är rätt att små gäng av bonusjagande direktörer skall ha rätt att jonglera med riksklenoderna på det här sättet? En dag kanske vi får veta att Lars Magnus gamla skapelse inte finns längre. Men det är inte en kris som skapats idag. Rötterna finns rätt långt tillbaka, men de ledningar som kommit och gått under årens lopp har inte fått grepp på problemen. Och med kvartalskapitalisterna jagande har det inte blivit bättre.

Om man skulle ranka nuvarande Ericssonledningen och gamle Lars Magnus själv vad det gäller tillförlitlighet och redbarhet vet jag nog vem som skulle klara sig bäst.

När småhandlarna slår tillbaka

För dagen gäller det Senegal, enligt en artikel i Aftonlövet: Gatuhandlare slåss med polisen som har fått order om att köra bort dem. Många arbetslösa unga män försöker försörja sig genom gatuhandel, alltså en synnerligen småskalig näringsyttring. Artikeln ger inga djupare detaljer, men kan man gissa att horder av påträngande gatunasare kändes besvärande för somliga medborgare? I alla fall anklagas den gamle presidenten för att vilja snygga upp huvudstaden Dakar inför en islamisk konferens, och då skall gatuförsäljarna bort.

Man kan ta det här som en fingervisning om att fri företagsamhet har sina baksidor. Bland annat att på den här nivån kommer de flesta att bli kvar, om de inte rasar igenom totalt och hamnar i trasproletariatet och den värsta slummen. De kommer inte att kunna bygga upp tillräckligt med resurser för att kunna gå vidare och utveckla sina rörelser. De kommer inte att vara särskilt produktiva inslag i den nationella ekonomin (ibland kanske snarare destruktiva). Möjligen kan de riskera livet genom att ta en båt till Europa.

Det finns en tanke om att "mikrokrediter" kan hjälpa upp situationen: Små lån till folk för att hålla igång små företag som kan stabiliseras och utvecklas och lägga grunden till högre välstånd. Det fungerar säkert i en del fall, men det finns ett uppenbart hot: den lille företagaren mosas lätt av den större. I Indien har detta lett till upplopp. Småhandlare slåss för att hindra upprättande av stora moderna livsmedelsaffärer. Slår de stora kedjorna igenom i Indien kommer mängder av småhandlare att konkurreras ut. Det stora kapitalet krossar det lilla i den fria konkurrensen.

Liknande problem finns i många länder, med stora grupper av folk som i brist på något annat försöker sälja saker i gathörnen. Folk försöker desperat försörja sig, med mer eller mindre legala medel. Enligt ekonomisk teori bör det vara ett framsteg när moderna affärskedjor etableras. De är rationella, slösar inte med resurser utan koncentrerar dem i stället. Men baksidan är alla de som slås ut. Framsteg leder till elände för de utkonkurrerade såvida det inte finns andra delar av ekonomin som kan ta hand om de utslagna. Och i många fattiga länder är det dåligt med alternativ. Alltså slår gatuhandlare och liknande tillbaka, i Dakar och Madras (heter numera Nennai). Och det lär bli på fler ställen när ekonomisk överlevnad kämpar med ekonomisk liberalism.

onsdag 21 november 2007

Några bilder från Stora aulan i Frescati

Som framgår av föregående inlägg var jag tidigare idag i Aula Magna, stora aulan vid Stockholms universitet i Frescati. Lokalen är ganska ny, jag har aldrig varit där förut, och passade på att knäppa några bilder med fickkameran.

Så här ser aulan ut på insidan, en halvcirkel med sittplatser som klättrar upp för en ganska brant sluttning.


Så här ser det ut alldeles utanför den stora salen. Arkitekturen är intressant, sten, tegel och trä, med trappor och övergångar och en del knyckar hit och dit (eller hur man nu skall uttrycka det).



Särskilt fint inne i stora salen är taket. Träet får ett nästan gyllene skimmer och avger en lugn färgton. Man hade passat in munstyckena till sprinklern fint och diskret bland trälisterna och blocken.













Genom ett fönster kan man urskilja grenar på en av de mäktiga djurgårdsekarna.












Några åskådarplatser har fått en djärv placering högt på väggen, nästan som en predikstol. Inte lämpade för folk med anlag för svindel, och lite svårt att gå dit med trappsteg upp och ned. Men för oss som är pigga och raska gick det bra.

Näringsliv och klimatarbete - Klimatforum 2007


Polarisar förr och nu. De rödviolett fälten visar havsisen omkring Nordpolen i september 1979 respektive september 2007. Den krymper ...

I förrgår gjorde jag några reflektioner från ett litet möte om företag och miljö. Idag är det samma ämne igen, fast i betydligt större format. Det var Naturvårdsverket som hade stort klimatmöte i Aula Magna, Stockholms universitets stora hörsal i Frescati. Utanför delade Alternativ Stad ut flygblad och krävde "Ställ klimathycklarna mot väggen!" Där inne var den vanliga blandningen av byråkrater, aktivister och annat folk. Jag såg åtminstone en figur med sjavig kostym och hästsvans - en Anders Borg-wannabee kanske.

Jag var inte ensam. Det sas att det var 1100 personer närvarande (tycker det låter lite högt räknat, men många var det). Vi fick lyssna på föredrag och diskussioner, samt blev bjudna på smörgåsar, kaffe, och annat gott.

Från regeringen var miljöminister Carlgren där och från EU en byråkrat som pratade en engelska jag hade svårt att förstå. Problemet när EU sticker fram nosen är ju att man har svårt att lyssna ens när de säger något vettigt, för man tänker bara på byråkrater och parasiter och dårfinkar som tänker bygga ett nytt imperium. Sedan var det några från vetenskapsvärlden och företagsamheten (Volvo, finans- och försäkringsbranschen) med också.

På senare år har näringslivet fått kniven på strupen och insett dels att man inte kan gå emot arga miljöopinioner, dels att det så att säga ligger en del pengar i skiten - eller att röja upp i skiten. Detta yttrar sig i bättre relationer med åtminstone delar av miljörörelsen. Och man får säga att det är bra att de åtminstone inte är emot klimatkampen längre. När pengarna talar och det dessutom sker generationsskiften i företagsledningarna och bland intressentgrupper omkring firmorna ( = gamla sura direktörer som inte fattar något om klimatfrågan går i pension) kommer det in nytt folk med fräschare idéer.



Finansmarknaden - en kraft att räkna med i klimatarbetet? - Ja, detta kan man ju säga är en jäkligt bra fråga. De kommer kutande när det börjar lukta pengar, inte när det börjar lukta illa - och det kan någon tycka luktar illa!


Själv är jag tveksam. Inte för att företag är med i leken, för ett företag är helt enkelt en organisation som skapas i samhället för att ta fram önskade varor och tjänster och verkställa transaktioner mellan dess medlemmar. Däremot funderar jag på vinsten som drivkraft, och vilka drivkrafterna över huvud taget är. Att inte förslösa samhällets tillgångar är en sak, men faktum är att vinst och egennytta har varit mäktiga drivkrafter just för att jaga fram den situation där FN:s generalsekreterare och tusentals vetenskapsmän måste tala om för hela världen att det kommer att gå åt helvete om det inte görs något radikalt snart. Baksidan av vårt välstånd är att det håller på att gå över till en sjuhelsickes baksmälla, men de som drabbas hårdast bor i områden där folk i gemen knappast vältrar sig i lyx. Klimatfrågan är alltså en första klassens moralfråga. Den kan inte lösas genom att alla gör som de vill i någon slags extremliberal anda. I själva verket påtalade flera av föredragshållarna, även från företagssidan, behov av styrning och regler från staten.

Det finns vetenskapsmän och numera också företag som studerar klimatfrågorna noga. Vi vet ju också att det finns "miljömuppar" som bland annat härjar i bloggosfären och insändarsidor och hojtar om att de minsann inte tror på några miljöhot, att uppvärmningen bara är en bluff, etc. Det skulle vara intressant att se en match mellan en mupp och exempelvis den schweiziske doktor och vice VD som var med i Frescati. Han företrädde det schweiziska återförsäkringsbolaget Swiss Re. De jobbar med modeller för hur klimatet kan utvecklas ett tag framåt. Ganska pessimistiska modeller dessutom. Bland annat kommer det att bli blåsigare på vissa håll i Europa (minns stormen Gudrun, sådant kommer att bli vanligare). Och vattennivåerna kommer som bekant att höjas.

Vad betyder detta? Ja, hur mycket än mupparna skriker kommer försäkringsbolagen att titta på hårda fakta, på sina historiska data och prognosdata, och det kommer att bli dyrare, mycket dyrare, att bygga på stränder exempelvis. Om bolagen ens tar sådana försäkringar i framtiden. Katastrofförsäkringar för folk som bor i utsatta lägen vad det gäller översvämningar eller stormar kommer naturligtvis att kosta mycket mer. I det läget kan faktiskt försäkringsbolagen göra en hel del för att skydda stränder från exploatering, vare sig det rör sig om rika privatpersoner eller kommunala påhitt. Pengarna talar! - Jag misstänker att jag får återkomma om det här ämnet igen ... .


Folk minglar, fikar, äter gratismackor och gratisfrukt och har det trevligt!

15.000 gömda?

Jag hörde igår en uppgift om att 15.000 människor, flyktingar från olika håll i världen, håller sig gömda i Sverige för att undvika utvisning. Om man blåser upp det här till européiskt format, hur många "osynliga" finns det i den här delen av världen? Hundratusentals? Miljoner? En mänsklig katastrof där byråkrater och politiker gladeligen låter folk gå under genom att inte kunna fatta rimliga politiska beslut.

Två saker tycks saknas i dagens "Neuropa" (EU): hjärta och hjärna. Utanför finns en värld med massfattigdom, kaos och krig. Innanför finns ett åldrande Europa som behöver påfyllning av unga friska krafter. Politikerna verkar inte kunna hantera frågan utan antar att de företräder valmanskårer som i stort sett är främlingsfientliga - och därigenom hjälper de fram nya fula vågor av främlingsfientlighet och ren rasism. EU blev inte den stora framåtblickande visionen. Det blev en apparat för att plocka folk på pengar och demokratiska rättigheter - samt för att stänga de hemska icke-EU-medborgarna ute.

Många problem som orsakar flyktingströmmar är rotade i några hundra års europeisk och nordamerikansk aggression mot Tredje världen. Särskilt Englands fula roll bör man påminna sig. Men Europa traskar ännu på i ungefär samma stil. Trupper härifrån för krig i Irak och Afghanistan. Nyttiga självhärskare i Tredje världen kliar man gärna på ryggen även om de har "lite otrevligheter" för sig då och då med tortyr och sådant. Pengarna talar och skiten flyter. Hjärta och hjärna saknas.

tisdag 20 november 2007

Näringsliv och klimatarbete


Fråga inte om näringslivet har råd att engagera sig i klimatarbetet utan om vi har råd att inte göra det.

Jag var med på ett möte om näringslivet och klimat igår, anordnat av Naturskyddsföreningens klimatgrupp i Stockholm. Främst handlade det om växthusgaser, och koldioxid, naturligtvis. Opinionen trycker på och allt fler företag känner att de inte vågar stå emot. Och den intressanta frågan är ju: varför skulle de göra det? Opinionen är piskan, men det finns även en morot: genom att ta itu med sina egna utsläpp kan många företag göra rejäla ekonomiska besparingar. Genom att slösa mindre kan man spara mer, så enkelt är det. För det är detta det handlar om: energi har varit billig och man har inte behövt fundera på hur mycket man gör av med och om det händer tråkiga saker på grund av utsläppen. Men när räkningen höjs kan man spara bra med pengar genom att exempelvis kontrollera bättre hur folk förbrukar energi i företagets lokaler, i produktion och transporter.

En moralfilosof kan givetvis ställa frågan: om det vore så att hotet om en klimatkrasch kvarstår men företagen inte skulle tjäna på dra ner på utsläppshöjande åtgärder, utan kanske skulle förlora på det, vad skulle de göra då? (I och för sig vet vi nog svaret: förstörarbranscher som flyg och krig kommer inte att lägga av frivilligt.)

Nu rasar börsen och eventuellt är det en recession på gång. Vad kommer den att leda till? Jag ställde frågan men ingen kunde naturligtvis ge ett definitivt svar. Grovt sett finns två möjligheter. Antingen leder krisen till att företagen blir ännu mer angelägna om att dra ner på energianvändning som inte är absolut nödvändig för att kunna överleva. Eller också slaktar man vilt i sina organisationer, slänger alla miljöhänsyn överbord och gör vad som helst för att överleva. Förmodligen kan båda sakerna hända: i de gamla industriländerna kommer företagen att visa sig som goda miljö-medborgare. I utvecklingsländer kommer de att försöka fiffla igenom saker som inte tolereras här. Av stor betydelse blir hur länder som Kina och Indien agerar. Kina har ju redan blivit något av vår utlokaliserade verkstad och vi kan därmed inte svära oss fria om deras billiga produkter tillverkas till priset av en fruktansvärd miljöförstöring.

måndag 19 november 2007

Fiendens musik

Folket har inte segrat till fiendens musik hette en broschyr från sjuttiotalet. Det var en tid när det var en hård debatt mellan det som då kallades den progressiva musikrörelsen och den vanliga kommersiella musiken. I en akademisk lärobok om Latinamerikas historia, med ambitioner att täcka även kulturen, läste jag om motsvarande debatt i Chile. Men där var den på liv och död. De som förespråkade folkmusik och icke-kommersiell musik riskerade sina liv vid kuppen 1973. Rockmusikerna däremot, de spelade ju USA-inspirerat och var därmed på säkra sidan.

Jag tänkte på det där när jag läste en artikel av Mustafa Can i Aftonlövet i morse. Parallellerna är inte helt uppenbara, men de finns där i alla fall: hur man ramlar i en kulturell fälla och slutar som quisling. För det är stämpeln quisling vi kan sätta på läkaren och poeten Saad Salehi från Tikrit i Irak. Den enda som Can träffat i Irak som stödde invasionen. Även hans fru var emot USA:s "befrielse":

Om ett par år kommer du att välsigna USA, svarade Saad sin fru och avfärdade henne som en otacksam olyckskorp. Han kunde ju bjuda en gäst från Europa, mig, på sprit nu, utan rädsla för sedlighetspolisen. Och läsa sin svartlistade poesi. Spela Vivaldi, Bach och Bee Gees Tragedy på sin nya cd-spelare. Hade hon glömt alla deras vänner som hade fängslats, torterats och dödats för att de var obekväma för Bagdadregimen? Hade det undgått henne att han nu var stolt ägare till en privatklinik, hade köpt Mercedes, datorer, ny teve, och en luftkonditionering?

Man kunske kunde sätta stopp vid ägare till en privatklinik, hade köpt Mercedes, datorer, ny teve, och en luftkonditionering, för det fick han inte gratis. Han diskuterade också gärna Ingmar Bergmans filmer, den fine syriske poeten Adonis eller Rimbaud. Men fortsätt: Han valde att:

... bli en betrodd man med särskilda passerpapper utfärdade av de nya generalerna, som hade intagit Saddams palats. Han var beviset på att amerikanerna kan lita på araber och att de tillsammans ska bygga upp ett nytt mönsterland.

Han är numera chef på stadens största sjukhus, privatkliniken är kvar och patientkretsen växer. Han har åkt på konferensresor till Hamburg, London, Paris, Istanbul och andra europeiska städer som amerikanerna skickat honom till.

Med andra ord: den goda infödingen som gör som ockupanterna säger till honom, och så får han en slant för besväret. Quisling alltså - trots att han nu kan spela Vivaldi, Bach och Bee Gees. Jag gillar Bach men inte är det skäl att sälja ut Sverige till någon ockupant (vars fotfolk förmodligen inte vet vem Vivaldi eller Bach, eller knappt ens vilka Bee Gees var) även om Reinfeldtregimen skulle införa ett Bachförbud. Det finns goda irakiska poeter också, men inte är det ett skäl att låta irakiska trupper ockupera Sverige - då skulle de bli som fiendens musik för mig.

För Saad Salehi har fina västerländska kulturyttringar blivit fiendens musik som han har tagit till sig utan att tänka igenom det ordentligt, och då gick det som det gick. Om man tar en riktig norsk quisling i Norge, den store författaren Knut Hamsun, var han så gammal när Andra världskriget tog slut att det inte var idé att straffa honom för samarbetet med ockupanterna. Saad Salehi verkar vara en yngre och piggare förmåga. Konstigt att karln ännu är vid liv. Man är ute efter honom.

Nu har mannen själv sett ljuset och börjat fråga om möjlighet att få flytta till Sverige i stället. Men finns det inte irakier som är i mer ömmande behov av hjälp?

söndag 18 november 2007

Mot botten - Afghanistan

FN:s nyhetsbyrå IRIN meddelar att enligt något som heter National Human Development Report för 2006 var Afghanistan rankat på 174:e plats av 178 länder. Rankningen görs efter medborgarnas inkomster, medellivslängd och läskunnighet.

Afghanistan låg bara bättre till än Burkina Faso, Mali, Sierra Leone och Niger. En samling fattiga västafrikaner alltså. År 2004 låg man som på 173 plats och har alltså fallit ett pinnhål sedan dess. Inte undra på att folk försöker ta sig ut ur de här länderna och komma över till Europa.

Medellivslängden i Afghanistan var drygt 43 år 2005 och mer än 30 afghaner dör av tuberkulos varje dag.

Vad sitter vi och klagar för här i Sverige? Vi lever nästan dubbelt så lång tid som medelafghanen och det är inte ens några som kastar bomber på oss. Knutby-talibanerna håller sig hemma hos sig och statsministern behöver inte ha en livvakt av utlänningar för att slippa bli mördad av arga svenskar. Vi lever inte långt från paradiset!



Att stoppa brandkåren från att släcka ...?

Oron vad det gäller världsklimatet har skruvats upp ytterligare något varv. Samtidigt kanske ljudnivån på de som av någon anledning inte tycker att det är någon fara också har skruvats upp. Vi vet två saker: det pågår klimatförändringar som nu sker fort och märkbart, och forskarna kommer att korrigera sina modeller och förutsägelser vartefter mer mätdata kommer in. Men att modellerna förfinas kommer med mycket stor sannolikhet inte att betyda att den allmänna riktning för utvecklingen som forskarsamhället pekar ut kommer att ändras.

Nu tror jag inte att "klimatförnekarna" kommer att lyckas välta några grundläggande vetenskapliga utsagor över ända även om de hittar detaljfel här och där. Men deras verksamhet får mig ändå att tänka på den person, som när en eldsvåda brutit ut och folk ringer efter brandkåren, själv ringer upp brandkåren och försöker övertyga den om att det inte brinner och att den kan sitta kvar på stationen och ta det lugnt. Vad har man skallen om man tar den risken?

Nästa stora miljömöte är på Bali. Forskar- och politikervärlden kommer knappast dit med segelbåtar. De borde föregå med gott exempel genom att låta teknikervärlden uppfinna ett elektroniskt forum där var och en sitter hemma hos sig men ändå kan delta i världsmötet. Nu blir det en helsickes massa flygplan som sprider ut sin skit i atmosfären. Tekniken finns ju - kallas videokonferens.