Myrdal: Att orientera sig i verkligheten

Här är en text som ramlade ner i min epost idag. Jag har förkortat den något men tror att det väsentliga finns kvar. Har inte den här "Myrdalsfejden" redan blivit lite tjatig förresten? Gamle Myrdal kommer knappast att be om ursäkt för någonting, så det kanske vore bättre om hans kritiker i stället gick in på sakfrågorna? Annars lär det inte leda någonstans. Det Myrdal polemiserar mot är för övrigt en ledare i Proletären.

Själv skulle jag vilja ha diskussioner i andra ämnen. Dels mer konkret om krigsfaran (kan det möjligen vara så att Ryssland och Kina i praktiken snört ihop säcken och  är i vinnarposition gentemot USA?). Dels om den intressanta utvecklingen inom kapitalismen, med blicken på Marx' två kristeorier: krisen kan orsakas av överproduktion/underkonsumtion, men också av den 'profitkvotens fallande tendens' som beskrivs i tredje bandet av Kapitalet. Är det den senare krisen som lite i skymundan kommer att definitivt ta knäcken på kapitalismen (och vad gör vi åt det?)? I värsta fall får jag försöka skriva om det själv.

Nåväl, först en sovjetisk affisch från återuppbyggnaden efter senaste världskriget, och sedan ordet till Myrdal:

ATT ORIENTERA SIG I VERKLIGHETEN

Jan Myrdal

Nu är andelen SD-sympatisörer inom den svenska arbetarklassens klassorganisation LO antingen den största eller den efter socialdemokraterna, näst största. På det som kallar sig "vänstersida" skrivs som om detta berodde på dåligt tänkande, homofobi, manschauvinism, rasism och liknande. Men avgörande är inte föreställningarna utan den underliggande verkligheten. Dessa ställningstaganden inom stora delar av arbetarklassen och det som bör vara dess allierade småbourgeoisien, särskilt inom de utsatta delarna av "det kluvna Sverige", har materiell grund.

Situationen i Sverige är inte unik. I alla stater av vår typ nu i detta imperialismens sena skede växer "högerpopulismen" (en missvisande term) och i några, där de särskilda historiska förutsättningarna finns, tar detta sig uttryck i öppet fascistiska rörelser (som i Baltikum och Ukraina). Det är aktuellt men inte nytt. Så var det med bonapartismen i Frankrike under artonhundratalet och under förra seklet i Italien på tjugotalet och i Tyskland på trettiotalet. Detta bör studeras ty det ledde för arbetarklassen och dess allierade till förtryck och blodiga nederlag. I det läget kan föreställningar bli till makt.

Att den klass som har den materiella makten också bestämmer de härskande föreställningarna är inte bara ett påstående av den unge Marx utan en realitet som även ideologiska liberaler och andra kan inse. Dels kan det iakttas ägarmässigt. Dels genom att analysera vilka föreställningar som blir härskande. Då det inte finns mänskliga raser eftersom vi biologiskt utgör en ras med olikheter i hudfärg, längd, ansiktsform och så vidare dock inga bevisbara gruppskillnader i intellektuella eller liknande egenskaper är rasism blott ideologi vilken av härskande klasser kan utnyttjas liksom olikheter i religionsföreställningar, matvanor och äktenskapsseder. för att säkra sitt välde. Det är att märka att de nu gällande föreställningar som kallas "vänsterideologi"; det "genustänkande" vilket lärs ut i skolor, HBTQ-föreställningar och liknande också är blott ideologi samtidigt som det finns verkliga skillnader och verkligt förtryck. Naturligtvis utnyttjar den härskande klassen att detta blir förhärskande föreställningar.

Det är den ena sidan. Den andra är att imperialismen oundvikligen driver fram krig. När det talas om "risken för krig" samtidigt som imperialismen direkt eller i intriger utlöser de blodigaste krig innebär detta blott krig i norra Europa, "världskrig" (med och/eller mellan supermakten och de näst mäktigaste Kina och Ryssland) eller kärnvapenkrig.

Vad då göra för den som menar sig i Marx efterföljd stå på, eller som anslutit sig till, arbetarklassens historiska uppgift att spränga den kapitalistiska tvångströjan?

Se till klasskraven. Vilka är de verkliga konflikterna.Inte göra som i slutet av tjugotalet i Tyskland "Slå fascisten där du ser honom" utan diskutera frågorna. De är sannerligen högst reala. Inte se de vilka betraktas som högerpopulister som "en enda svart massa" utan se skillnaderna. Tag ett exempel: Bland SD:s sympatisörer, väljare och medlemmar fanns och finns ett stort motstånd mot Sveriges NATO-inriktning, mot EU, mot de sjuka avtalen. Detta skulle utnyttjats genom diskussioner och samtal. Det gjordes inte. Det bör göras.

Det finns olika organisationer och riktningar och tidskrifter inom denna "högerpopulism". Det gäller att noga se olikheter och analysera dem och handla därefter. Det finns även extrema fall som Fredborg och de Nationella. På trettiotalet profascister eller fascister, antisemiter. Men som av ideologiskt nationella skäl våren 1939 förklarade att Hitler - och Mussolini - brutit mot nationalismens principer och blivit farliga för Sverige som nation och de därför omintetgjorde dr. Rütger Esséns planerade protyska massparti och att de - trots ideologiska motsättningar - skulle stödja Per Albins linje att hålla Sverige neutralt. Det hade ett verkligt inflytande på möjligheten hålla Sverige utanför kriget - och att Sverige icke gick med i anfallet på Sovjetunionen 1941. Sådant måste analyseras mycket noga.

I fredsarbetet se till specificiteten i den svenska historien. Under stora skiften inom den härskande klassens svenska styrsystem har "Bernadottelinjen" faktiskt tjänat den svenska arbetarklassen och dess allierade i det svenska folket under tvåhundra år. Den har utsatts för stora påtryckande krafter som 1914 och 1941 och under det kalla kriget. Under senare tid har den härskande klassen också lyckats urholka den. Vilket konkret innebär en ökande fara för inte bara arbetarklassens utan hela det svenska folkets fysiska överlevnad.

Allt detta måste noga diskuteras.