Det var mot slutet av år 1848, som ett rimmat lösenord med schlagerartad snabbhet började sprida sig i de tyska länderna:
"Emot demokrater
hjälper blott soldater"
"Detta", konstaterade storhertigen av Mecklenburg-Schwerin, är det bästa rim som på länge skrivits i Berlin, ja i hela världen. Goethe åstadkom aldrig något som är mig kärare."
Idag har vi väl inga storhertigar kvar i Mecklenburg-Schwerin, men däremot medias ädla tyckare. På senare tid har det varit fel på flera val (väljarna har röstat fel nämligen), och det skapar olust. Måste verkligen den okunniga massans felröstande få slå igenom ända upp i de lagstiftande församlingarna? Bör inte kraftfulla åtgärder vidtagas om inte folk hejdar sig utan envisas med att rösta mot den allvetande elitens önskningar (och privata karriär- och affärsintressen?)
Som en norsk läsövningen vill jag rekommendera det här inlägget på Pål Steigans blogg, där en del tänkare (?) yttrar sig om denna kris i demokratin.
Varför inte säga som det är: när demokratin hotar elitens intressen är det inte de senare som får stå åt sidan. Och i nödfall finns det kraftåtgärder att vidta. Elitens stat har sina våldsorgan om så skulle krävas. Om folk skulle bli alltför vildsinta i sina demokratiska utsvävningar. Men det är ju vad marxister alltid hävdat: staten är en våldsapparat i den härskande klassens tjänst. Den härskande klassen är för liten för att på egen hand kunna vinna val där alla får vara med. Kan den inte segra med list och fredlig övertalning så får det gå på annat sätt om massorna blir alltför motspänstiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar