Pravda hade rätt - "kaos i stället för musik"

4 februari 2012 skrev jag bland annat följande på bloggen:

Just nu spelar radions P2 operan Lady Macbeth från Mtsensk. Stalin (som uppges ha varit musikalisk och hade god sångröst) tyckte att det var en jäkla omusikalisk soppa, och så åkte den bort från scenen i Sovjet några årtionden. Numera är vi ju mer vana vid katzenjammer framfört som musik, men jag är böjd att hålla med honom. Man sitter knappast och gnolar med i några trevliga melodier.

Och ungefär två år senare framfördes av mig följande synpunkter, med anledning av ständigt gnöl på radions P2 om musik under sovjettiden:

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och 'regimmotståndare'. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. ...
 
Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil - det  var vad 'regimen' körde ut till folket.

Nå, åter till Lady Macbeth från Mtsensk. Operan fick sig en dånande reprimand i partiorganet Pravda, möjligen författat av Stalin själv. Jag hittade en engelsk översättning i en indisk tidning (saker åker runt här i världen!) och förvandlade den till svensk text. I stället för att bara få se några enstaka klipp ur texten (som då skall visa hur elak 'regimen' och Stalin var) så tror jag att det är värt att se saken i sitt historiska sammanhang. 

Några observationer som inte kommer fram när P2-typer klagar är att ledaren inte säger att kompositören är dålig i sig, han är begåvad men på fel väg, och artisterna som kämpar med operan är det inget fel på. En sak som jag misstänker att borgerliga läsare också missar är referenserna till "vänsterism" några gånger. Men det kan vara viktigt och anknyter till motsättningarna inom kulturen i Sovjet på 1920-talet. En del kulturmänniskor var väldigt vänster, vilket inte uppskattades av de som var lagom vänster och ville ha en bred folklig kultur och ta upp det bästa ur kulturarvet. Detta var ju också en tid när Sovjet så att säga lyfte sig i håret och blev industrialiserat i stor skala, samtidigt som hotet från omvärlden hela tiden fanns och verkade skärpas. I detta läge var viss kulturell avantgardism inte önskvärd.

"Avantgardismen reducerar i själva verket avantgarden till simpla pojkstreck, vilkas värde består i att sätta ett minustecken framför något redan etablerat" skriver en dansk iakttagare av det västliga avantgardet. (Not 1.) Eller som det står i ledaren: " ett småborgerligt, "formalistiskt" försök att skapa originalitet genom billigt gyckel."

"Formalism" nämns alltså som något negativt i Pravdas ledare. Vad är det? Kanske detta: "Verket och dess egenskaper träder tillbaka till förmån för den rent negativa karakteristiken att bryta mot regler." (Not 2) - Det låter ju som den 'normkritik' som många idag tycker är så bra. Strunta i om normerna är vettiga eller inte, bryt mot dem!

Och nu ordet till Pravda:

Kaos istället för musik

Pravda, 29 januari 1936

Med den allmänna kulturella utvecklingen i vårt land växte också nödvändigheten av bra musik. Vid ingen tid och på någon annan plats har kompositören haft en mer uppskattande publik. Folk förväntar sig goda låtar, men också bra instrumentalverk och bra operor.

Vissa teatrar presenterar Sjostakovitjs opera Lady Macbeth för den nya kulturellt mogna sovjetiska publiken som en innovation och prestation. Musikkritik, alltid redo att tjäna, har höjt operan till himlen och givit den rungande hyllningar. Den unga kompositören får, i stället för att höra allvarlig kritik som kunde ha hjälpt honom i sitt framtida arbete, bara höra entusiastiska komplimanger.

Från första minuten chockas lyssnaren av avsiktlig dissonans, av en förvirrad ljudström. Bitar av melodi, början av en musikalisk fras, dränks, dyker upp igen och försvinner i ett malande och skrikande oväsen. Att följa denna "musik" är mycket svårt; att komma ihåg den, omöjligt.

Så pågår det, praktiskt taget genom hela operan. Sjungandet på scenen ersätts av skrik. Om kompositören råkar hitta vägen till en tydlig och enkel melodi kastar han sig tillbaka i en vildmark av musikalisk kaos - ibland blir det kakofoni. Det uttryck som lyssnaren förväntar sig ersätts av vild rytm. Passion antas här uttryckas av ljud. Allt detta beror inte på brist på talang eller brist på förmåga att skildra starka och enkla känslor i musik. Här vänds musiken medvetet ut och in för att inte påminna om klassisk opera eller ha något gemensamt med symfonisk musik eller med enkelt och populärt musikaliskt språk tillgängligt för alla. Denna musik är uppbyggd på grundval av att avvisa operan - samma grund som "vänsteristisk" konst avvisar teaterns enkelhet, realism, klarhet i bild och det opåverkade uttalade ordet - som leder in de mest negativa funktionerna av "Meyerholdism" i teatern och i musiken, oändligt multiplicerade. Här har vi "vänsteristisk" förvirring i stället för naturlig mänsklig musik. Kraften av god musik för att påverka massorna har offrats för ett småborgerligt, "formalistiskt" försök att skapa originalitet genom billigt gyckel. Det är ett spel av smart uppfinningsrikedom som kan sluta mycket illa.

Faran med denna trend för sovjetisk musik är tydlig. Vänsterförvrängning i operan härstammar från samma källa som vänsterförvrängning i måleri, poesi, undervisning och vetenskap. Småborgerliga "innovationer" leder till en brytning med verklig konst, verklig vetenskap och verklig litteratur.

Kompositören av Lady Macbeth tvingades låna från jazzen sin nervösa, krampaktiga och spasmiska musik för att ge "passion" till sina karaktärer. Medan våra kritiker, inklusive musikkritiker, svär vid den socialistiska realismens namn, tjänar scenen oss i Sjostakovitjs skapelse den grövsta typen av naturalism. Han avslöjar köpmännen och folket monotont och bestialiskt. Den rovgiriga köpmanskvinnan som tar rikedom i besittning genom mord är avbildad som ett slags 'offer' för det borgerliga samhället. Leskovs historia har fått en betydelse som den inte äger.

Och allt detta är grovt, primitivt och vulgärt. Musiken tjattrar, grymtar och morrar, och kväver sig själv för att uttrycka kärleksscenerna så naturligt som möjligt. Och "kärlek" är utbredd över operan på det mest vulgära sättet. Handlarens dubbelsäng upptar den centrala positionen på scenen. På denna säng löses alla "problem". I samma grova, naturalistiska stil visas döden av förgiftning och prygel - både praktiskt taget på scenen.

Kompositören övervägde uppenbarligen aldrig problemet med vad den sovjetiska publiken letar efter och förväntar sig i musiken. Som om medvetet krafsar han ner sin musik och förvirrar alla ljud så att hans musik bara når de dekadenta "formalisterna" som hade förlorat all sin hälsosamma smak. Han ignorerade kravet från den sovjetiska kulturen att all grovhet och barbari avskaffas från alla hörn av det sovjetiska livet. Vissa kritiker kallar förhärligandet av köpmännens lust en satir. Men det är ingen fråga om satir här. Kompositören har försökt, med alla de musikaliska och dramatiska medel som han behärskar, att väcka åskådarnas sympati för de grova och vulgära böjelserna och beteenden hos handelskvinnan Katerina Ismailova.

Lady Macbeth har stor framgång hos borgerlig publik i utlandet. Är det inte för att operan är icke-politisk och förvirrande att de hyllar den? Förklaras det inte av det faktum att den kittlar den borgerliga perverterade smaken med sin rastlösa, neurotiska musik?

Våra teatrar har använt mycket energi för att ge Sjostakovitjs opera en grundlig presentation. Skådespelarna har visat exceptionell talang för att överrösta orkesterns ljud, skrik och rytande. Med sina dramatiska handlingar har de försökt förstärka det melodiska innehållets svaghet. Tyvärr har detta bara fungerat för att få fram operans vulgära egenskaper mer levande. Den begåvade skådespelerskan förtjänar tacksamhet, de bortkastade ansträngningarna - beklagande.

Så såg alltså den berömda ledaren i Pravda ut. En generell anmärkning som jag gjorde om sovjetiskt kulturliv lät för övrig så här:

Man hade ett självförvållat problem, nämligen att det inte verkar ha funnits så mycket möjligheter till inofficiella och experimenterande kulturscener bredvid de officiella och statsfinansierade. Vad jag förstår hade de godkända artisterna bra villkor arbetsmässigt om de gjorde vad de hade betalt för, men ett sådant system främjar nog inte konstnärlig utveckling i alla lägen. Även om det faktiskt innebär att de var i den situation som konstnärer så gott som alltid varit, om vi bortser från en kort epok av självständiga skapare som växte fram i västra Europa från slutet av 1700-talet. Det borde ha funnits platser där de kunnat köra sina experiment utan inblandning (och fått svälta i den mån publiken inte ville studera märkligheterna). Men tidsandan var nervös, man var rädd för sabotörer och undergrävare av sovjetmakten.

Sjostakovitj och andra kulturmänniskor har framhållits som offer. Att vara offer har i vår tid blivit något stort, det är större att vara offer än hjälte verkar det. Men se upp ...

... för om man kämpar om rätten att vara offer så är det ingalunda för att man vill bli slaktad, men för att man därigenom hoppas bli kung. (Not 3)

Noter:
1.  Stjernfelt, Frederik och Thomsen, Sören Ulrik Kritik av den negativa uppbyggligheten Ruin 2007, s. 30.

2. a.a. s. 10

3. a.a. s. 150