Varen svenske!

Några synpunkter och citat från en krönika av Nuri Kino i Svenska Dagbladet som hävdar: Låt oss var stolta över vår nation.

Nuri K. hävdar att äldre invandrare är stolta, kämpar för att anpassa sig och lära sig svenska språket. Annorlunda är det med de yngre. En av Nuris bekanta som arbetar med ungdomar säger:

– Det är fult att vara svensk, svenskar är töntiga, svenskar tror att de är finare än andra, sådant hör jag varje dag. Ungdomarna kan inte identifiera sig med etniska svenskar. De kommer inte i kontakt med dem på ett naturligt sätt och antingen demoniserar eller romantiserar de dem. Det är en mycket tragisk utveckling, säger han.

Min tolkning är följande: Det rör sig inte om kärnsvenska ungdomar, utan andra- eller ännu senare generationens invandrare. De tidigare generationerna kom hit som arbetssökande eller flyktingar. Många fick det bättre, och kunde direkt jämföra med länderna och förhållandena de kom ifrån. Nu har det bandet nötts ned. På samma sätt har dagens kärnsvenska ungdomar väldigt oklar bild av hur det här landet såg ut när deras far- och morföräldrar var unga. Det hela har förvärrats av en svensk undfallande tendens: "Äh, vi är väl inte så bra ..." ... fast vi i vissa lägen är det. Och inte är vi 'rasister' för att vi hävdar detta.

Efterglöden till ett samhälle som en gång var ganska bra ...

Nuri var på en middag med bland annat en del yngre personer, under 25:

Nästan alla som var födda i Sverige och under 25 år, bekräftade ”antisvenskheten”. Att de inte känner sig som svenskar, att de som har rötter i andra länder inte säger att de är svenskar. Undantaget är när de är utomlands. Då säger de att de är svenskar.

Min kommentar: är ni inte svenskar här så behöver ni inte vara det någonstans annars heller.

Vi äldre berättade varför vi, till skillnad från dem, identifierar oss som stolta svenskar. Jag sade att vi aldrig kan ta Sverige för givet, att vi måste vara tacksamma för de etniska svenskar som tog emot oss, speciellt vi som flydde från förföljelse. Att den svenska yttrandefriheten, jämställdheten mellan könen, välfärden och allt som kommer med den, är något vi måste värna om.

Inte fan, det är ju knappt någon massrörelse bland kärnsvenskarna för att värna "yttrandefriheten, jämställdheten mellan könen, välfärden", särskilt inte om det kommer påbud från överhet och utlänningar om att allt detta skall läggas ner. När svensken ser med ovilja, förakt eller ointresse på det egna landet, vem skall då ställa upp för det? - Första generationens invandrare? Men den varar ju inte för evigt!

Vågar man vända sig mot det svenska folket och utropa: "Varen svenske!" Eller är den kampen förlorad redan?