Det här blir långt, jag har lagt ihop tre bloggposter. (I från
19 december 2010, II från
17 januari 2013 samt III
19 januari 2013.) Vi kan ju ägna en tanke åt Ragnar Thoursie, folkhemsbyggaren, som sveks så gruvligt att den nya tidens liberala fantomer. För sveket gäller ju oss också.
I.
Från Lyrikvännen nr 6 för i år som kom för några dagar sedan citerar jag en artikel om poeten Ragnar Thoursie - jag har hört namnet och vet lite om Thoursie men aldrig läst honom. Artikelförfattaren Ann Lingebrant skriver en inledning ... :
Jag står och väntar i en sjukhuskorridor. Intill finns en tom matsal och ett kök där personal kommer och går. En bit ifrån mig sitter en gammal dam i rullstol och tittar med vädjande blick upp på en ung sjuksköterska.
"Jag känner mig som övergiven", klagar hon. Sjuksköterskan ger henne ett medlidsamt leende.
"Om du bara tar den här lilla tabletten ... Sedan kan du få sitta här utanför köket och se på medan jag diskar tills medicinen börjar verka, så att du inte känner dig ensam."
Hon räcker fram en liten tablett tillsammans med ett glas vatten och damen sväljer lydigt.
"Sådär, nu behöver du snart inte känna dig övergiven längre."
... som gör mig betryckt, som gör mig arg. Lika betryckt och arg som jag blir när jag läser några läsarkommentarer till den här debattartikeln i Svenskan.
Var går gränserna mellan dumhet, ondska, enfaldighet? Det finns inga hållbara skäl till att det skall "sparas" på de gamla som byggde upp det samhälle som nu ett samlat ligistgäng av socialmoderater försöker rasera för att vara sina herrar till lags. Är det rätt att skriva 'ligistgäng'? - Ja, de kör ju det vanliga upplägget bland odågor: ställ till elände och skyll på varandra! Är det inte bara ren ynkedom när Alliansfolk kväker om att "det där gjorde ju redan socialdemokraterna"? Det låter som ett sätt att säga att man inte har någon ryggrad, inte något eget att komma med förutom att försöka överträffa företrädaren i nedrighet. Men ger man varelser som inte har någon ryggrad en spark i baken kan det väl inte uppstå några svårare skador?
Skall Sverige åter bli ett land där ålderdom är ett fasansfullt tillstånd där den som inte har tillräckligt med pengar blir insparkad på fattigstugan för att "vårdas" till lägsta möjliga kostnad för de stackars betungade skattebetalarna? För, som det sägs, "man måste vara försiktig med skattebetalarnas pengar". Människor behöver man inte vara försiktiga med - om de inte är rika, då skall de behandlas med silkesvantar.
Så fan heller! Vi har rätt att bli gamla, sjuka och kanske förvirrade, och det får ni allt betala för, era socialmoderata kräk och de herrar som ni tjänar!
II.
Poeten och folkhemsbyggaren Ragnar Thoursie (1919-2010) skrev på sin ålders höst en samling dikter: Sånger från äldreomsorgen, utgiven 2009. I förordet skrev Thoursie om samlingen:
Dess stil ligger nära prosan, iakttagande, kommenterande, obekymrad om ambitioner, utan större anspråk, för det mesta med en vänlig syn på tingen. Snäll. Men allvarlig.
Tråkigt nog blev han så gammal att han drabbades av folkhemmets rivning och den nyliberala ansvarslösheten. Här är en dikt just med titeln ...
ANSVAR
Ansvar utkrävs först
sedan det skett en olycka.
Någon faller och bryter lårbenet.
Då kommer män i kostym
och inspekterar olycksplatsen.
Vem har tagit beslut om det här?
Ingen. Det kunde ej förutses.
Det bara blev så.
Annat står det i protokollet.
Men den ansvarige
han har just fått löneförhöjning
på grund av sina ansvarsfulla uppgifter.
Ja, det blir väl så när var och en har ansvar för sitt och inte för något annat och statstjänstemannaansvaret avskaffades för länge sedan och "det bara blev så ...". Saker kan vändas till sin motsats. Det liberala ansvarstagandet förvandlas till liberal ansvarslöshet.
III.
Jag citerade en dikt av Ragnar Thoursie för några dagar sedan. Nu lägger jag upp en till, och sedan får det räcka - verkar det hela intressant så gå till biblioteket och försök få tag på Thoursies Sånger från äldreomsorgen! Den borde vara obligatorisk läsning för alla som på något sätt kommer i beröring med just äldrevården. Med andra ord i stort sett alla människor.
Försäljning av omsorg
Hemtjänsten kallar den gamle "kund".
Till kunden säljer man vänlighet,
t.ex. hjälp att dra på byxorna à kronor.
Tvättning av ryggen lika med
en bit ost på Maxi.
Allt lukrativ rörelse.
Det finns många byxor och ryggar.
Liksom många ostar på hyllan.
Nästa steg: att Maxi tar över och säljer
en helhetslösning
- färdigpaketerad äldreomsorg.
Vart tog Folkhemmet vägen?
Ja, det var en bra fråga där på slutet. "Vart tog Folkhemmet vägen?
Släng den i nyllet på alla, och i synnerhet på förnäma socialdemokrater,
som kväker om att "driftformen spelar ingen roll" ... innan de skyndar
iväg för att inhösta nya fräscha arvoden, löner, förmåner, bla bla bla.
 |
| Ragnar Thoursie. Notera bakgrunden, det är samma som vi ser på omslaget till Sånger från äldreomsorgen. Mor Signes lapptäcke. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar