Basinkomst och MMT - (sken)lösningar?

I föregående inlägg nämnde jag några sociala rörelser som kanske med rätta kan anklagas för att vilja förbättra i stället för i grunden förändra nuvarande samhällssystem till något bättre. Här är ytterligare ett par tendenser som kan vara värda att hålla ögonen på.

I.
Den första har redan vunnit en del politisk acceptans på några håll, och kan därmed anses som nästan klart tvivelaktig. Det är medborgarlön, basinkomst eller vad man vill kalla det. Intressant nog sågas idén i Svenska Dagbladet där krönikören vill jämföra med betald dödshjälp.

Tänk om det bara fanns något att hoppas på i vår pessimistiska tid. Och det gör det ju. Märker ni att en viss, ännu någorlunda färsk framtidsvision har börjat krypa in i debatten sedan några år tillbaka? Vi uppfostras att hoppas på medborgarlön.

Tankesmedjor från höger till vänster nosar intresserat på idén om basinkomst. ... I brist på andra visioner verkar medborgarlön vara det enda som återstår.

I en perfekt värld med goda och kreativa människor kommer det att fungera utmärkt – men i en sådan värld skulle alla politiska idéer fungera lika bra. Medborgarlön i den värld vi har lär snarare bli ett sätt för de styrande att köpa sig fria från ansvaret för den kommande stora arbetslösheten. 

Den kommande arbetslösheten som orsakas av framstegen med artifiell intelligens kommer att orsaka massarbetslöshet.

Och så kommer stora råsopen som torde få medborgarlönsentusiastiska miljöpartister att kippa efter andan (jag kursiverade en mycket viktig slutsats):

I praktiken, misstänker jag ["jag" = skribenten Håkan Lindgren], kommer medborgarlön att gå ut på att alla överflödiga undermänniskor får en minimisumma så att de kan supa, spela och knarka ihjäl sig i det tempo de själva föredrar, på lämpligt avstånd från den framtida överklassen. Kanske kan man inrätta något slags läger, om de underlägsna inte självmant isolerar sig i den slum där de kommer att sitta fast.

Det är med andra ord en lösning för en värld där det inte längre existerar något medborgarskap. Dina rättigheter och samhällets skyldigheter mot dig upphör i det ögonblick du har kvitterat ut månadens medborgarlön – som uppriktigt sagt borde marknadsföras under ett ärligare namn. Kanske segregationspeng? Betald dödshjälp?

När medborgarlön/basinkomst eller vad man kallar det propageras verkar tanken ofta vara att detta är något bra för då har människor råd att vara kreativa, att satsa på nya saker, utan att behöva vara rädda för att privatekonomin skall krascha. Kan det möjligen bero av att förespråkarna ofta själva är av den kreativa typen men har svårt att se att andra kan vara annorlunda? En del är nog av den typen. Jag gissar att andra bara vill behålla kapitalismen, men samtidigt se till att de som drabbas av "den fjärde industriella revolutionen" pacificeras och inte blir upproriska. Ett samhälle med basinkomst kanske också måste backas upp av en kraftfull stat med rejäla resurser för övervakning, propaganda och våld.

Artikeln kommer in på detta:

Som alla politiska förslag är idén om medborgarlön beroende av det sammanhang där den realiseras. Blir den en byggsten i ett annorlunda, mänskligare samhälle? Eller kommer den att användas som opium åt folket, för att lappa och laga de värsta missförhållandena för att vi än en gång har struntat i konsekvenserna och försatt oss i en ohållbar situation?

Kan man säga att medborgarlön kommer att fungera i ett samhälle där utvecklingen gått så långt att principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är ledstjärnan och fullt möjlig att tillämpa i vardagslivet? Då måste man städa bort nuvarande ekonomiska system först. Men det kan bli svårt om en stor del av befolkningen är skrämd eller drogad till att acceptera nuvarande förhållanden med en liten och krympande extremt rik överklass som dessutom kontrollerar statsapparaten.

Undrar om inte basinkomsten kan vara mest tilltalande för småbourgeoisie och trasproletariat som skulle få en säker inkomstkälla - och som därmed skulle ha direkta intressen i att denna behålls. Låter som ett sätt att mobilisera reaktionära stormtrupper.

Och så avslutar Lindgren:

Vad vi verkligen borde våga göra är att vägra ta emot de färdigförpackade framtidsvisioner som alltid presenteras som om det inte fanns några alternativ. Det gäller i ännu högre grad föreställningen att vi måste acceptera en framtid som domineras av artificiell intelligens. Vi borde sikta mycket högre, vi borde begära mycket mer av framtiden.

Den största lögnen om framtiden är att utvecklingen redan är förutbestämd och inte går att stoppa.

II.
Den andra rörelsen är i viss mån en motpol till medborgarlönen. Den diskuteras alltmer, samtidigt som den kan vara knepigare att förstå än basinkomst. Det är MMT, Modern Monetary Theory, som först har utvecklats i nationalekonomiska kretsar men nu blir mer känd i bredare kretsar.

Personligen är jag mer sympatiskt inställd till MMT-lösningar än till basinkomst, även om begränsningarna är uppenbara. MMT är inte systemöverskridande, du river inte kapitalismen med MMT som murbräcka. Men däremot närmar man sig systemgränsen, och medan detta görs kan en del praktiska problem lösas.

I sin mer utvecklade form vill MMT-folket inte betala folk för att göra ingenting, men att det i stället skall finnas en jobbgaranti. Vill du ha ett arbete så skall det ordnas. Denna problemlösning går inte hela vägen en marxist kan önska, och här kommer jag att citera och kommentera några artiklar från marxisten och ekonomen Michael Roberts blogg.

Grundtanken i MMT är att en stat som har sin egen valuta (som SEK, £ eller ¥ , men inte €) kan leverera så mycket pengar som behövs för att hålla ekonomin igång. Det finns ingen gräns, ingen fast penningmängd. Staten fungerar inte som ett hushåll som måste rätta utgifter efter inkomster, staten kan ta fram de pengar som behövs genom att kostnadsfritt producera dem. Det stämmer, säger Roberts, staten kan producera pengar "ur tomma luften", men staten kan inte bestämma värdet av dessa.

The MMT ... propose that private sector investment is replaced or added to by government investment ‘paid for’ by the ‘creation of money out of thin air’. But this money will lose its value if it does not bear any relation to value created by the productive sectors of the capitalist economy... .

En hänvisning till inflationshotet, alltså, som också verkar vara populärt bland andra kritiker av MMT.

Min motfråga är: om man skickar in pengar på ställen där resurser, människor och material står arbetslösa/oanvända, men ser till att de får en produktiv användning, så borde väl inflation inte vara ett omedelbart problem? Om pengarna ur tomma luften går till icke produktiva saker (kanske till drönare som lever på basinkomsten?) borde däremot inflationshotet vara större genom att efterfrågetrycket i ekonomin trycks upp utan motsvarande produktion. (Sedan kan man diskutera vad som menas med "produktiv", jag kanske återkommer till det.)

Roberts slutsats är att MMT inte har en hållbar penningteori (vad är pengar? hur uppstår de? hur fungerar de i ekonomin?) och inte kan lösa de grundläggande ekonomiska problemen - och därmed påminner om keynesianismen. 

It seems that MMT eventually just boils down to offering a theory to justify unrestricted government spending to sustain and/or restore full employment. That’s its task, no other. This is why it attracts support in the left of the labour movement.  But this apparent virtue of MMT hides its much greater vice as an obstacle for real change.  MMT says nothing about why there are convulsions in capitalist accumulation, except that the state can reduce or avoid cycles of boom and slump by a judicious use of government spending within a capitalist-dominated accumulation process. So it has no policy for radical change in the social structure.

The Marxist explanation is the most comprehensive as it integrates money and credit into the capitalist mode of production but also shows that money is not the decisive flaw in the capitalist mode of production and that sorting out finance is not enough.  Thus it can explain why the Keynesian solutions do not work either to sustain economic prosperity.

Det har jag inga större invändningar emot (jag antar att MMT-folk däremot har protester). Och jag ser det praktiskt. De värsta marknadsliberala och fascistiska tendenserna kan hållas tillbaka, stater med egna pengar behöver inte göra sig till slavar under banker och andra låneinstitutioner, de arbetande eller arbetslösa kan få en stärkt ställning gentemot kapitalet. Alltså inget lyckorike, men åtminstone vissa förbättringar.

Dock: det grundläggande problemet med kapitalismens destruktivitet försvinner inte, och det måste lösas.