fredag 8 mars 2019

Tre samhälleliga tillstånd



En filosofie doktor i Kanada vid namn Josh Moufawad-Paul har skrivit en behändig liten bok (150 sidor och i fickformat) med titeln Austerity apparatus. Jag har ingen bra översättning till det, kan 'åtstramningsapparaten' duga? Nedan följer en blandning av tankar från författaren och från mig själv. I boken särskiljer han på tre olika ...

... regulative functions of the capitalist state of affairs: a state of social peace, sometimes called the welfare state; a state of anxiety, sometimes called neoliberalism; a state of emergency, sometimes called fascism. Today's austerity apparatus emerges in a state of anxiety, promising a state of emergency while mobilizing its discontents to focus only to a state of social peace rather than challenge the state of affairs as a whole. (Min kursivering.)

Det här är intressant, och kanske användbart när vi tittar på utvecklingen i de gamla industriländerna de senaste årtiondena, och hur de kan utvecklas framöver. Altså: Mer eller mindre socialdemokratiska välfärdsstater glider över i den neoliberala oron och kaoset, och bortom denna hotar fascism av något slag.

Grunden för alla dessa tillstånd är kapitalismen, en kapitalism som har förmågan att hela tiden byta form men ändå just i grunden vara densamma: ett samhällssystem där målet är utvinnande av merarbete/mervärde. Detta orsakar självfallet kriser och motstånd. Stora delar av Jordens arbetarklass lever i permanent armod. Men Moufawad-Paul skriver också om en "återproletarisering" som hotar arbetarna i de gamla industristaterna och kan orsaka reaktioner från dessa. 'Åtstramningsapparaten' blir ett sätt för systemet att försöka avleda motståndet från sin egen kärna (utvinnandet av mervärdet) och i stället rikta missnöjet mot mer ofarliga delar av systemet.

Under de senaste årtiondena har olika rörelser uppstått som ibland varit rätt omfattande, men som stämmer på författarens uppfattning: Attac, Occupy, gula västarna har tillfälligt kunnat skaka om politiken, men åtminstone de två första har inte slagit igenom på allvar som hot mot systemet. Hur det blir med de gula västarna återstår att se.  I stället för att slå ner kapitalismen och bygga ett mänskligare system så söker sig missnöjet tillbaka mot det socialdemokratiska förflutna (i ett läge när socialdemokraterna har blivit nyliberaler och folkhemstanken i länder som Sverige förvaltas mest av sverigedemokraterna!).

Somliga älskar dessa massrörelser, men Moufawad-Paul är kritisk. Han har skrivit mot "movementism" i andra böcker. Inte för att han ogillar folkligt förankrade massrörelser, utan för att de har inbyggda svagheter.

Ett fel i lösa massrörelser kan vara oklara mål eller mål som inte inriktas på lösning av grundläggande problem (= som inte tar itu med kapitalismen som grunden till problemen), ett annat är att en bra ledning saknas. Som varande maoist föredrar Moufawad-Paul givetvis en maoistisk ledning (som hemma hos honom heter PRC/RCP). Men skall man döma av vad han har skrivit på annat håll är han öppen för konkurrens mellan olika organisationer och politiska uppfattningar på den socialistiska sidan. Så småningom kommer de som har felaktiga uppfattningar att sållas bort i kampen. (Det var ungefär detta som hände i de ryska och kinesiska revolutionerna, där det ena alternativet efter det andra föll så att säga på eget grepp, medan kommunisterna satsade på en bra linje och till slut var ensamma kvar som vinnare.)

Boken är alltså denna: Josh Moufawad Paul Austerity apparatus Kersplebedeb, Montreal 2017. Andra böcker av honom är The Communist necessity och Continuity and rupture. Man behöver inte hålla med om allt (jag har vissa tvivel om den västliga maoismens förmåga att få massomfattning exempelvis) för att finna en del intressanta och användbara tankar här.

Inga kommentarer: