Kriser gör det omöjliga möjligt

Kriser kan, om de är tillräckligt svåra, vända upp och ner på väldigt mycket. Det som inte kunde göras igår är plötsligt möjligt, för att inte säga nödvändigt, idag.

Nu råkar det vara flera kriser som löper samtidigt. Kanske inte så att samhällelig kollaps hotar, men tillräckligt för att orsaka svåra samhälleliga skador och möjligen systemkollaps.

Det finns två icke etablerade tankeskolor som plötsligt inte längre står i skuggan. MMT (Modern Monetary Theory) och medborgarlön eller grundinkomst. De har antingen ignorerats, eller skrattats ut, eller förklarats helknäppa av den etablerade nationalekonomin. MMT anser att staten, om den har en egen valuta, kan skapa pengar och därmed själv direkt finansiera krispolitik. Dessutom kopplas detta ofta till en arbetsgaranti. Den som vill ha arbete skall få det. Vad medborgarlön står för är kanske klart? Man får en summa vare sig man arbetar eller inte, arbete garanteras inte, gissningsvis försvinner en del sociala skyddsnät. Jag uppfattar att MMT ligger mer åt det socialistiska hållet.

Nu förändras världsekonomin snabbt samtidigt som dess inre kriser kombineras med klimat- och hälsokriserna - samt en omvälvning i mänskligt tänkande. Det sistnämnda torde nog ofta bero av att verkligheten tvingar sig på. Ibland är detta inte konstigare än att politiker vill bli omvalda. Detta innebär att det med ens kan bli intressant för politikerna att plocka upp idéer som alldeles nyss varit oacceptabla för dem (och deras rådgivare och tjänstemän och andra intressenter) eller som de inte ens har varit medvetna om. Men med en given situation kan problemlösningen snabbt se ganska given ut.

Nu diskuteras på allvar i USA att skicka ut checkar med penningbidrag till befolkningen (eller delar av den i alla fall). Många har snabbt fått det väldigt svårt i den pågående krisen, många (om de ens har jobb) lever från lönedag till lönedag och har inga marginaler ifall de skulle drabbas av extraordinarie utgifter. Det rör många människor, men blir ingen dyr affär för staten. Enligt rapport i SvD kommer utskicket inte att påverka statsskulden. Det rör sig om nya pengar som skapas av den amerikanska centralbanken just för detta tillfälle. - Med andra ord en mini-version av MMT-systemets penningdel, kombinerad med en tillfällig medborgarlön. Arbetsgarantin saknas, men i nödfall går det väl att kolla i arkiven hur den saken sköttes under New Deal på 1930-talet. Hur mycket Trump och hans gäng vet om det är för mig oklart, men de är förmodligen helt principlösa bara de kan hålla sig kvar vid makten.

I Sverige är läget annorlunda, åtminstone delvis. Dels är det knappast brist på pengar som driver krisen i stort (fast enskilda kan ju ha det knapert). Därmed är det meningslöst att dela ut nya pengar för att få folk att konsumera igen. Det kommer de knappast att göra i alla fall, så vida man inte ger riktade bidrag till personer med dåliga inkomster som skulle kunna tänkas utmana virushotet för att springa ut och handla vad de drömt om.

Samtidigt diskuteras i flera länder åtgärder för att exempelvis kan rädda små- och ensamföretagare vars verksamhet plötsligt kör i väggen på grund av att hälsokrisen tar bort efterfrågan. Det kanske kan tas som en partiell medborgarlön/arbetsgaranti i väntan på att de kan börja arbeta normalt igen i någon förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid. 

Ett hinder i Sverige är att enligt regelverket får inte staten ge ut bidrag som finansieras genom att skapa nya pengar. Finansiering måste ske via upplåning. - Regler kan ändras. Visserligen är det nu billigt att låna, men det är ju billigare att skapa erforderliga pengar själv. Och agerar staten så blir bankernas strypgrepp på landets ekonomi svagare.

Hur som helst: småbitar av ekonomiska tankeskolor som tidigare varit utskrattade tränger in i politikens centrum. Kommer det att fortsätta?

Basinkomst och MMT - (sken)lösningar?

I föregående inlägg nämnde jag några sociala rörelser som kanske med rätta kan anklagas för att vilja förbättra i stället för i grunden förändra nuvarande samhällssystem till något bättre. Här är ytterligare ett par tendenser som kan vara värda att hålla ögonen på.

I.
Den första har redan vunnit en del politisk acceptans på några håll, och kan därmed anses som nästan klart tvivelaktig. Det är medborgarlön, basinkomst eller vad man vill kalla det. Intressant nog sågas idén i Svenska Dagbladet där krönikören vill jämföra med betald dödshjälp.

Tänk om det bara fanns något att hoppas på i vår pessimistiska tid. Och det gör det ju. Märker ni att en viss, ännu någorlunda färsk framtidsvision har börjat krypa in i debatten sedan några år tillbaka? Vi uppfostras att hoppas på medborgarlön.

Tankesmedjor från höger till vänster nosar intresserat på idén om basinkomst. ... I brist på andra visioner verkar medborgarlön vara det enda som återstår.

I en perfekt värld med goda och kreativa människor kommer det att fungera utmärkt – men i en sådan värld skulle alla politiska idéer fungera lika bra. Medborgarlön i den värld vi har lär snarare bli ett sätt för de styrande att köpa sig fria från ansvaret för den kommande stora arbetslösheten. 

Den kommande arbetslösheten som orsakas av framstegen med artifiell intelligens kommer att orsaka massarbetslöshet.

Och så kommer stora råsopen som torde få medborgarlönsentusiastiska miljöpartister att kippa efter andan (jag kursiverade en mycket viktig slutsats):

I praktiken, misstänker jag ["jag" = skribenten Håkan Lindgren], kommer medborgarlön att gå ut på att alla överflödiga undermänniskor får en minimisumma så att de kan supa, spela och knarka ihjäl sig i det tempo de själva föredrar, på lämpligt avstånd från den framtida överklassen. Kanske kan man inrätta något slags läger, om de underlägsna inte självmant isolerar sig i den slum där de kommer att sitta fast.

Det är med andra ord en lösning för en värld där det inte längre existerar något medborgarskap. Dina rättigheter och samhällets skyldigheter mot dig upphör i det ögonblick du har kvitterat ut månadens medborgarlön – som uppriktigt sagt borde marknadsföras under ett ärligare namn. Kanske segregationspeng? Betald dödshjälp?

När medborgarlön/basinkomst eller vad man kallar det propageras verkar tanken ofta vara att detta är något bra för då har människor råd att vara kreativa, att satsa på nya saker, utan att behöva vara rädda för att privatekonomin skall krascha. Kan det möjligen bero av att förespråkarna ofta själva är av den kreativa typen men har svårt att se att andra kan vara annorlunda? En del är nog av den typen. Jag gissar att andra bara vill behålla kapitalismen, men samtidigt se till att de som drabbas av "den fjärde industriella revolutionen" pacificeras och inte blir upproriska. Ett samhälle med basinkomst kanske också måste backas upp av en kraftfull stat med rejäla resurser för övervakning, propaganda och våld.

Artikeln kommer in på detta:

Som alla politiska förslag är idén om medborgarlön beroende av det sammanhang där den realiseras. Blir den en byggsten i ett annorlunda, mänskligare samhälle? Eller kommer den att användas som opium åt folket, för att lappa och laga de värsta missförhållandena för att vi än en gång har struntat i konsekvenserna och försatt oss i en ohållbar situation?

Kan man säga att medborgarlön kommer att fungera i ett samhälle där utvecklingen gått så långt att principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är ledstjärnan och fullt möjlig att tillämpa i vardagslivet? Då måste man städa bort nuvarande ekonomiska system först. Men det kan bli svårt om en stor del av befolkningen är skrämd eller drogad till att acceptera nuvarande förhållanden med en liten och krympande extremt rik överklass som dessutom kontrollerar statsapparaten.

Undrar om inte basinkomsten kan vara mest tilltalande för småbourgeoisie och trasproletariat som skulle få en säker inkomstkälla - och som därmed skulle ha direkta intressen i att denna behålls. Låter som ett sätt att mobilisera reaktionära stormtrupper.

Och så avslutar Lindgren:

Vad vi verkligen borde våga göra är att vägra ta emot de färdigförpackade framtidsvisioner som alltid presenteras som om det inte fanns några alternativ. Det gäller i ännu högre grad föreställningen att vi måste acceptera en framtid som domineras av artificiell intelligens. Vi borde sikta mycket högre, vi borde begära mycket mer av framtiden.

Den största lögnen om framtiden är att utvecklingen redan är förutbestämd och inte går att stoppa.

II.
Den andra rörelsen är i viss mån en motpol till medborgarlönen. Den diskuteras alltmer, samtidigt som den kan vara knepigare att förstå än basinkomst. Det är MMT, Modern Monetary Theory, som först har utvecklats i nationalekonomiska kretsar men nu blir mer känd i bredare kretsar.

Personligen är jag mer sympatiskt inställd till MMT-lösningar än till basinkomst, även om begränsningarna är uppenbara. MMT är inte systemöverskridande, du river inte kapitalismen med MMT som murbräcka. Men däremot närmar man sig systemgränsen, och medan detta görs kan en del praktiska problem lösas.

I sin mer utvecklade form vill MMT-folket inte betala folk för att göra ingenting, men att det i stället skall finnas en jobbgaranti. Vill du ha ett arbete så skall det ordnas. Denna problemlösning går inte hela vägen en marxist kan önska, och här kommer jag att citera och kommentera några artiklar från marxisten och ekonomen Michael Roberts blogg.

Grundtanken i MMT är att en stat som har sin egen valuta (som SEK, £ eller ¥ , men inte €) kan leverera så mycket pengar som behövs för att hålla ekonomin igång. Det finns ingen gräns, ingen fast penningmängd. Staten fungerar inte som ett hushåll som måste rätta utgifter efter inkomster, staten kan ta fram de pengar som behövs genom att kostnadsfritt producera dem. Det stämmer, säger Roberts, staten kan producera pengar "ur tomma luften", men staten kan inte bestämma värdet av dessa.

The MMT ... propose that private sector investment is replaced or added to by government investment ‘paid for’ by the ‘creation of money out of thin air’. But this money will lose its value if it does not bear any relation to value created by the productive sectors of the capitalist economy... .

En hänvisning till inflationshotet, alltså, som också verkar vara populärt bland andra kritiker av MMT.

Min motfråga är: om man skickar in pengar på ställen där resurser, människor och material står arbetslösa/oanvända, men ser till att de får en produktiv användning, så borde väl inflation inte vara ett omedelbart problem? Om pengarna ur tomma luften går till icke produktiva saker (kanske till drönare som lever på basinkomsten?) borde däremot inflationshotet vara större genom att efterfrågetrycket i ekonomin trycks upp utan motsvarande produktion. (Sedan kan man diskutera vad som menas med "produktiv", jag kanske återkommer till det.)

Roberts slutsats är att MMT inte har en hållbar penningteori (vad är pengar? hur uppstår de? hur fungerar de i ekonomin?) och inte kan lösa de grundläggande ekonomiska problemen - och därmed påminner om keynesianismen. 

It seems that MMT eventually just boils down to offering a theory to justify unrestricted government spending to sustain and/or restore full employment. That’s its task, no other. This is why it attracts support in the left of the labour movement.  But this apparent virtue of MMT hides its much greater vice as an obstacle for real change.  MMT says nothing about why there are convulsions in capitalist accumulation, except that the state can reduce or avoid cycles of boom and slump by a judicious use of government spending within a capitalist-dominated accumulation process. So it has no policy for radical change in the social structure.

The Marxist explanation is the most comprehensive as it integrates money and credit into the capitalist mode of production but also shows that money is not the decisive flaw in the capitalist mode of production and that sorting out finance is not enough.  Thus it can explain why the Keynesian solutions do not work either to sustain economic prosperity.

Det har jag inga större invändningar emot (jag antar att MMT-folk däremot har protester). Och jag ser det praktiskt. De värsta marknadsliberala och fascistiska tendenserna kan hållas tillbaka, stater med egna pengar behöver inte göra sig till slavar under banker och andra låneinstitutioner, de arbetande eller arbetslösa kan få en stärkt ställning gentemot kapitalet. Alltså inget lyckorike, men åtminstone vissa förbättringar.

Dock: det grundläggande problemet med kapitalismens destruktivitet försvinner inte, och det måste lösas.

Medborgarlön - samhällsbevarande?

I ett par artiklar har SvD:s Peter Benson skrivit om medborgarlön.  Första delen kom 12 mars, del två den 19 mars. Jag refererar bara kort några punkter för att visa vad det handlar om.

Rubriken på den första artikeln är talande för den som är kritisk mot det nuvarande samhället (men mer uppmuntrande för samhällsbevararen): Medborgarlön är det radikala sättet att bevara samhället. Jag antar att med "samhället" avses det kapitalistiska systemet. Benson påminner om hur den tyske kanslern Bismarck på 1800-talet genomförde en del sociala reformer för att möta den växande arbetarrörelsen. (Därmed grundlade han det som kallas 'socialkonservatism', alltså en konservatism som skall fungera i ett industrisamhälle.) Idag finns det folk från såväl höger som vänster som förespråkar medborgarlön som lösning på de problem som uppstår när allt fler människor hamnar så att säga vid sidan av.

Problemen är att många (kanske mer än var tredje) arbetstillfällen hotas av automatisering, artificiell intelligens och robotisering. De nya jobb som skapas lär antingen vara lågproduktiva med extrem lönepress eller oerhört kvalificerade, vilket innebär att flertalet medborgare inte klarar dessa jobb. Särskilt svårt är läget för folk utanför storstäderna och i svaga grupper, exempelvis invandrare och lågutbildade.

Vad skulle medborgarlön innebära enligt optimisterna? För dem som ser det som ett sätt att bevara nuvarande samhällssystem handlar det om ökad trygghet och frihet för individen, även de som inte har lätt att konkurrera på arbetsmarknaden. Det blir ökad effektivitet när byråkratin bantas. Man ger mer kraft åt civilsamhälle, landsbygd, kreativitet och innovation. - Det låter snarare som ett sätt för att avhålla mängder av folk från att göra uppror och ta bort systemet som gör att de blir överflödiga.

Benson listar också en del frågetecken och nackdelar.

• UBI blir väldigt dyrt om man inte samtidigt ändrar på hela bidragssystemet och byråkratin.
• Kräver radikala beslut från politiker med starka mandat.
• Praktiskt svårt att genomföra och bantad byråkrati kommer möta starkt motstånd från särintressen.
• Osäkert utfall. Blir dagdriveri ett stort problem som urholkar skattebasen?

I den andra artikeln skriver Benson att medborgarlön är enkel att finansiera men svår att genomföra. Han bifogar räkneexempel som antas visa att en sådan reform skulle vara möjlig att finansiera i Sverige om man gör om diverse system.

Min reflexion är, att om kapitalistklassen och dess politiker ser ett akut hot mot deras system, och ändringen är lätt att klara av ekonomiskt är det märkligt att man inte kommer till skott. I alla fall om man tänker logiskt. Men överklassen kanske inte tänker så logiskt i en situation där luntan brinner men krutkaggen ännu inte exploderat (och när den gör det så är det för sent för deras reformer)? Med andra ord samma blundande för verkligheten som känns igen från diverse revolutioner under tidigare sekel, som Frankrike 1789 eller Ryssland 1917.

Jag har varit försiktigt positiv till medborgarlön, men är samtidigt skeptisk till om den genomförs just för att försöka rädda nuvarande system. De problem som uppkommer på grund av den skenande tekniska och vetenskapliga utvecklingen kommer inte att försvinna bara för att ett nytt socialbidragssystem upprättas. En stor och växande del av befolkningen blir lågbetalda maktlösa bihang till ett system som fortfarande kontrolleras av en minoritet. Möjligen kan plågorna mildras ett tag, men det är frågan om vi inte här har att göra med en så kallad Döbelns-medicin - det som gör oss friskare idag gör oss sjukare i morgon:

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,

Som gör mig för i morgon sjufalt värre,

Men hjälper mig i dag på mina ben!

(Från Runebergs dikt 'Döbeln vid Jutas'.)

Ett erbjudande du inte kan avvisa

Igår skrev jag ett rätt långt inlägg som handlade om basinkomst/medborgarlön/grundinkomst, och detta med utgångspunkt från vad man planerar i Finland. Inom samhällsvetenskap är det rätt svårt att i dagliga livet utföra experiment. Det kan ju finnas etiska problem om forskare börjar mixtra med mänskliga liv genom att ändra olika samhällsförhållanden. Men det finska försöket kanske kan ses som en variant där det negativa utfallet inte behöver bli så stort. Nu har det kommit mer upplysningar om det praktiska genomförandet.

Upplägget är att 2000 personer i åldern 25-58 år, mottagare av a-kassa eller socialbidrag, har utvalts slumpvis att vara med om försöket. De får 560 € i två år och kan inte tacka nej. Men de är åtminstone anonyma. Skulle de hitta ett arbete under denna tid får de ändå behålla basinkomsten. En intressant detalj är att mottagarna inte kommer att kontaktas under försöksperioden. Det skulle kunna påverka undersökningen.

En ansvarig på myndigheten som hanterar bidrag i Finland antar att en del av mottagarna kommer att sitta hemma i soffan och dricka vodka (vad är det för fel på Koskenkorva?), men förhoppningen att folk ändå försöker skaffa arbete eller startar företag finns ändå.

Det där med "starta företag" gör mig lite fundersam. För personer med kunskaper, kontakter och en god affärsidé kan detta vara en utväg under arbetslöshetstider, men hur många har de förutsättningarna? Att lösa arbetslöshetskriser genom att få en massa människor att starta butiker som går i konkurs efter ett eller ett par år låter inte vettigt. Möjligen skulle en permanent basinkomst minska risken för att kraschade företag orsakar ännu värre personliga ekonomiska problem, men jag är ändå tveksam.

Basinkomst snart i skarpt läge, men hur är det med mottagarna?

Trycket för basinkomst (eller medborgarlön, eller grundinkomst) blir allt hårdare. Jag tror det är en logisk utveckling (därmed inte sagt att den är bra) med tanke på hur samhällets ekonomiska bas förändras. Den tekniska revolutionen sopar bort mängder av arbeten, såväl enkla som mer kvalificerade. I stället för att ha sex bemannade kassor i en butik jag går i ofta har man normalt en kassa bemannad (och en till om det är väldigt mycket folk), och i stället sex stationer där kunderna själva skannar sina varor och betalar. I rusningstid står det ofta någon från personalen vid självskanningen och hjälper kunder om något trasslar till sig. I stället för sex anställda i kassaområdet räcker det ofta med två eller en. Upprepa detta i mängder av butiker och notera att det blir en massa folk över. En del kommer att ha svårt att hitta nytt jobb. Upprepa den här typen av datastödd personalbesparing på alla möjliga sorters arbetsplatser ...

2013 och 2014 skrev jag några inlägg i ämnet 'basinkomst'. Verkar rätt bra tycker jag fortfarande, och bra kommentarer kom in också. Här, här, här och här.

Här en artikel från Svenskan förra året när frågan började bli het i Finland.  Man har hittat en kille som svarar vad han tror om basinkomstens verkningar:

En undersökning som Stiftelsen för kommunal utveckling, Kaks, publicerade i början av januari [2016] visar att 51 procent av de tillfrågade stöder en medborgarlön. Av Samlingspartiet och Sannfinländarnas väljare är nästan 7 av 10 oroliga för att det kan ”leda till lättja”.

– Jag tror tvärtom att det kan öka företagsamheten. I dag vågar inte arbetslösa starta företag, eftersom de riskerar att förlora allt om det inte bär sig, säger ingenjören Lauri Haavikko, som vi träffar på ett café i centrala Tammerfors. Han har själv letat efter arbete sedan han tog examen i höstas.

– Man hör ibland att en basinkomst skulle göra folk passiva. Men jag tror inte att man blir lat för att man får sina basbehov täckta. Tvärtom ger det en trygghet att ta sig ur en svår situation, säger Lauri Haavikko.

Det är vad förespråkare som Birger Schlaug säger: basinkomst/medborgarlön ger folk möjlighet att sätta igång med saker de inte skulle våga annars. Tänk om en massa folk vågade sig på att återbefolka landsbygden exempelvis!

Nu är ett konkret förslag på gång:

Förslaget, som ska presenteras för den finländska riksdagen i höst, innebär att en basinkomst utgår till 2 000 personer för att testa hur arbetslösa kan sporras att ta lågavlönade jobb eller korttidsanställningar.

Under två års tid utbetalas 560 euro i månaden, cirka 5 300 kronor, skattefritt. Inkomsten kvarstår även om den arbetslösa får ett jobb, vilket gör att modellen skiljer sig från tidigare försök.

Jag skrev "rätt svar" ovan, men kan det finnas "fel" typer också? Dels kan man ju tänka sig kriminella figurer som officiellt är arbetslösa men ändå pysslar med något inkomstbringande, samtidigt som de uppbär basinkomst och av någon anledning aldrig lyckas hitta ett 'vitt' jobb.

Men den aspekt jag funderar på mer är folk som garanterat är arbetslösa och utslagna, men som tänker fortsätta med det. Fast nu med statligt bidrag. Då är det inte vanliga kriminella, utan grupper där det blir någon sorts 'kultur' att leva på ett destruktivt sätt. I norra fastlandseuropa kanske inte den sorten är så vanlig, och jag undrar om det inte ibland rör sig om människor som kan betecknas som trasproletärer. Tänkte på det  när jag läste recension av två böcker, artikeln hade den lite märkliga rubriken 'Alla vill tämja den vita arbetarklassen'. (Tycker inte innehåll och rubrik riktig hänger ihop.) Nu handlar det om vit arbetarklass i England och USA, förlorare som röstade på Brexit och Trump, och hur man förklarar dem.

I USA beskriver en som själv kommer från den miljön "en kultur präglad av heder, pessimism, oförmåga att hantera pengar, stolthet, lojalitet, missbruk, ”bisarr sexism” och patriotism" som leder till hjälplöshet när den lokal industrin läggs ned. En recension av den boken finns också hos den intressanta nätsajten The American Conservative. I England klagar en parlamentsledamot från Labour: "Det är liksom kulturellt i och med att de är fast i ett beroende av Ford som arbetsgivare, av staten som bidragsgivare, och av kommunen för bostäder. Det finns inga ambitioner - eller aspirationer. Det finns ingen känsla av entreprenörskap."

Hur man än uttrycker det, svikna av samhället eller ingen känsla av entreprenörskap, så uppstår frågan vad som händer om man försöker lösa misären här genom någon form av basinkomst. Kommer många människor, som den flitige finnen som citerades i början, våga att satsa på att göra något vettigt, eller blir det bara pengar som flyter vidare till den lokale knarkhandlaren? "Oförmåga att hantera pengar ..." Bör sådana människor ha annat stöd än pengar som de inte påstås klara av?

Det verkar alltså finnas två motsatta poler: den som tar chansen, respektive den som inte tar det. Kan man anta att den stora massan hamnar i mellanpositioner?

En annan aspekt är ju förhoppningarna om att kunna skära ner på arbetslöshetsstöd, socialbidrag och liknande, och därmed bli av med en massa tjänstemän som förvaltar detta. Och då kanske det blir ännu mer folk utan jobb, som måste underhållas med basinkomst? Hänger det ihop med samtida samhällen där "besparingar" närmast är en religion bland de ledande politikerna och ekonomerna?

Basinkomsten tvingar sig på, kanske som en nödlösning för att hålla kapitalismen vid liv ett tag till. Är det en levande lösning därför att större delen av arbetarrörelsen i stort sett verkar död? Kan man använda den som ett bräckjärn för att gå vidare? - Jag vet inte, men en långsiktig lösning ser det knappast ut som. 

Pirater för medborgarlön

För över två år sedan översatte jag några avsnitt från tyska Piratpartiets ekonomiska program, bland annat detta ...:

Villkorslös grundinkomst och lägstalön

Vi pirater går in för införande av en villkorslös grundinkomst som uppfyller vårt partiprograms mål om "rätten till säker existens och socialt liv". Denna skall:

möjliggöra säkrat uppehälle och social delaktighet, utgöra ett individuellt rättsanspråk och garanteras utan behovsprövning eller tvång till arbete eller andra motprestationer. Vi vet att en villkorslös grundinkomst kommer att avsevärt ändra välfärdsstatens tankemönster. Istället för med klassisk partipolitik måste dess införande ske genom ett brett medborgardeltagande.

Vi märker många hängivna människor som i åratal inom och utom partierna har arbetar för en villkorslös grundinkomst. Vi vill föra detta engagemang till den politiska arenan i Förbundsdagen och med möjligheterna där stödja en bred framför allt väl underbyggd debatt i samhället. Därför vill vi inrätta en undersökningskommission i den tyska Förbundsdagen, vars mål skall vara konkret utveckling och utvärdering av nya liksom befintliga grundinkomst-modeller. För varje koncept skall de förutsebara konsekvenserna liksom för- och nackdelar visas och göras kända för allmänheten. Samtidigt kommer vi i Förbundsdagen att arbeta för att rättsliga grunder för folkomröstningar på förbundsnivå införs innan slutet av mandatperioden.

De skall göra det möjligt för medborgarna att direkt föra undersökningskommissionen framlagda liksom andra grundinkomstmodeller som lagförslag till omröstning. För att då kunna välja mellan ett flertal koncept samtidigt bör folkomröstningar med preferensvalförfarande kunna genomföras.

Fram till införandet av en villkorslös grundinkomst är piratpartiet för en rikstäckande lagstadgad minimilön.

... och jag undrar hur länge det skulle dröja innan det svenska partiet eventuellt tog upp de här tankebanorna. Nu har vi svaret.

Bild kapad från Anna Trobergs Twitterflöde

Bara ytterligare ett mindre tyskt pirat-citat innan jag går vidare till Anna Trobergs besked i ämnet:

Vi pirater är övertygade om att det överväldigande flertalet människor kommer att använda en säker existens som grund för utveckling av sina ekonomiska och sociala möjligheter. Trygg tillvaro skapar fritt utrymme för självbestämd bildning och forskning samt ekonomisk förnyelse. Det underlättar och möjliggör att ta oavlönade förtroendeuppdrag, att ta hand om anhöriga, att vårda barn, oberoende journalistik, politisk verksamhet eller skapandet av konst och fri programvara. Detta gynnar hela samhället.

Piratpartiet har därför inriktat sig på lösningar som individuellt och villkorslöst garanterar en trygg tillvaro och social delaktighet, och därigenom vidmakthåller och möjliggör ekonomisk frihet. Vi vill förhindra fattigdom, inte rikedom.

Nu över till vad Anna Troberg skriver:

Den snabba tekniska utvecklingen har lett till en aldrig tidigare skådad materiell välfärd. Det är bra, men vi har fortfarande inte hämtat ut den tekniska utvecklingens högsta vinst, välfärden bortom arbetslinjen.

Dagens ökade automatisering leder nämligen inte bara till billigare produkter och tjänster. Den leder också till allt färre traditionella arbetstillfällen – och det är bra. Det tvingar oss nämligen att överge en förlegad syn på arbete, samhällsnytta och människovärde.

Redan i dag saknas det traditionella arbeten åt alla. Ungdomar och nya svenskar drabbas hårdast. De som har tur får en projektanställning eller hälls in i en av alla tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder. De som har otur får aldrig in en fot på arbetsmarknaden. Det leder till utslagning, stigmatisering och psykisk ohälsa. Det är oacceptabelt. Samhället måste omdefiniera vad arbete är och sluta mäta samhällsnytta och människovärde i antalet betalda arbetstimmar eller sålda produkter. ...

Människor som i dag anses vara en ekonomisk belastning tillför i realiteten oändliga värden till samhället. Några bidrar till Wikipedia, ett verktyg som används gratis av alla svenska skolor. Andra skapar musik, konst och böcker. Några ger äldre den sociala kontakt som samhället inte längre tycker sig ha råd med, andra vårdar anhöriga utan någon ersättning alls. Det är dags att uppmärksamma och uppskatta dessa insatser i samhället.

Och av det dras politiska slutsatser:

• arbetslösa och bidragstagare ska ges större möjlighet att arbeta ideellt istället för att delta i arbetsmarknadsåtgärder utan att för den skull riskera att förlora sina bidrag.
• alla arbetsmarknads- och socialförsäkringar snarast möjligt samlas under ett tak. Ett samlat, mer tydligt och rättssäkert system är ett mindre stigmatiserande och mer medmänskligt system där människor inte faller mellan olika stolar eller skickas runt i ett försök att göra kostnaden till någon annan myndighets problem.
• ett system för medborgarlön sjösätts inom en tioårsperiod. En garanterad grundförsörjning skapar nya möjligheter att förkovra sig och bidra till samhället på alla de kreativa sätt som dagens arbetsmarknadsmodell både hämmar och ofta aktivt motarbetar.

Vad skall man göra/tycka i det här läget? - Jag vet att flera av mina läsare reser ragg vid åhörande av ordet 'medborgarlön'. Det är borgerligt och farligt, spelar kapitalisterna i händerna enligt deras redan tidigare meddelade synpunkter. Jag tycker fortfarande att det tänkandet är för snävt. Om man i stället ser förslag av den här typen som upplösande element i ett alltmer förstelnat kapitalistiskt samhälle, hur låter det då?

Samhället består av form och innehåll. (Det är ett alternativt sätt att se samhället jämfört med begreppen bas-överbyggnad - båda sätten att tänka finns hos Marx.) Den kapitalistiska formen bestäms av att samhället har ett kapitalistiskt innehåll. Men innehållet befinner sig i upplösning. Det fungerar bra för en del parasitära element i samhället, ungefär gräddan av 'en-procenten' och dess närmsta medhjälpare. För övriga blir systemfelen allt mer märkbara. De kräver ändringar i innehållet. När innehållet ändrats tillräckligt mycket kommer det att slå igenom på formen. Och detta utan att det upplevs som speciellt 'konstigt' av flertalet människor, eftersom ändringarna kommer att verka logiska med tanke på det tillstånd samhället befinner sig i.

I stället för att bara veva på om hur dåligt det är med medborgarlön, garantiinkomst eller vad det nu kallas borde det vara bättre att 'ta debatten', visa på dåliga sidor av förslagen och be förslagsställarna att berätta om/vad de tänker sig göra med dåligheterna.

Lite mer diskussion om 'basinkomst' etc

Det kom en kommentar till en äldre bloggpost där jag kritiserade "fantasilöshet" vad det gäller uppslag av typen basinkomst. Kommentarer på gamla bloggposter försvinner utan att någon, utom möjligen bloggaren själv, uppmärksammare dem, så jag lyfter vad 'Järnbastionen' skriver:

Vill bara tillägga att vi behandlat "basinkomsten" i förbigående även i ett tidigare inlägg på vår blogg. Då skrev vi såhär:

I stället för att arbetarklassen skall ta makten över produktionen, befria arbetet från löneslaveriet, förvandla det till allas vårt gemensamma arbete och öka produktionen för hela samhällets bästa - så skall vi enligt de "arbetskritiska" sträva efter att slippa arbeta. Idén grundar sig på den absurda idén att "det inte längre finns lika mycket arbete att utföra" (när det i själva verket råder planerad underbemanning på i stort sett varenda arbetsplats), och förutsätter en "basinkomst" finansierad av den borgerliga staten (genom utsugningen av arbetarna, och framför allt av folken i tredje världens förtryckta nationer). Kort sagt, en politisk linje utformad för de småborgerliga skikt i de rika länderna vars värsta mardröm är att tvingas ner i arbetarklassen, få skit under naglarna och behöva underordna sig arbetarklassens organisatoriska disciplin. Även om borgarna skulle genomföra en sådan fördelningsreform som "basinkomsten" är, så kommer den under imperialismen aldrig tillåtas bli något som stärker arbetarklassen. För att kunna förverkliga kommunismens princip – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov – och lösa motsättningen mellan manuellt och intellektuellt arbete måste vi först störta borgarklassen, bygga socialism och frigöra de enorma produktivkrafter som idag hålls tillbaka av kapitalismen. Som Marx skrev i Kritik av Gothaprogrammet: “I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!” 

Några kommentarer:

Vad det gäller tillgänglig mängd arbete att utföra så är det riktigt att många organisationer är svårt underbemannade. Jag har nämnt det tidigare själv. En facklig aktivist som skrivit om det vid ett flertal tillfällen är Frances Tuuloskorpi (senast här). Men det finns också en annan tendens som mer brukar vara Birger Schlaugs avdelning, nämligen påpekandet att teknisk utveckling gör att arbeten försvinner, eller förvandlas till icke-arbeten. Det sammanhänger med mikrodatorrevolutionen som drog igång på 1970-talet. När persondatorn med ordbehandlingsprogram infördes kunde mängder av sekreterartjänster tas bort exempelvis. Mängder av bank- och kassatjänster överförs på kunden (avlönad personal ersätts av oavlönade kunder). Och under lågkonjunkturer tar datoriseringen extra fart. - Det finns alltså två parallella tendenser: arbetsplatser är underbemannade, arbeten försvinner, den tekniska nivån borde ändå ge utrymme för såväl fler arbeten som kortare arbetstid, sänkt pensionsålder etc.

Måste man automatiskt anta att de som ställer förslag av typen 'medborgarlön' eller 'basinkomst' har onda avsikter? Kan man möjligen tänka sig att de har en realistisk syn att det inte står någon revolution för dörren och att det gäller att göra det bästa av de möjligheter vi har nu? Man kan säga att de har fel, men även om de objektiva förutsättningarna för att byta samhällsskick ser rätt bra ut så släpar de subjektiva efter. Och då borde det väl vara en rimlig väg att utgå från dagsläget, visa på förbättringsförslag som finns - samt tala om vad som verkligen krävs för att de skall fungera.

Om avsikten hos kritikerna är att 'avslöja borgarna' kan ju metoden vara att ta upp förslagen, ta fram deras positiva sidor, kräva att de negativa sidorna elimineras och de goda kompletteras med ännu bättre saker. "Även om borgarna skulle genomföra en sådan fördelningsreform som "basinkomsten" är, så kommer den under imperialismen aldrig tillåtas bli något som stärker arbetarklassen." Nä, men då får väl arbetarklassen agera för att det blir en förstärkning då ...

Vill man ta upp verkligt onda företeelser så är Fas3 mer lämpligt. Man kan kräva att Fas3 försvinner, att eventuella vettiga sysselsättningarna finns kvar (och skojarna åker ut) men nu behandlas som vanliga arbeten med avtalsenliga löner, semester, och andra villkor. Och så ser man till att de som hamnar i en Fas3-situation i stället slussas iväg mot de stora vakanserna på den 'normala' arbetsmarknaden. I det sammanhanget kan man diskutera finansiering, och visa att det är resurserna som är det väsentliga, om de finns så kan finansiering fixas utan några svårigheter.

Angående "... de småborgerliga skikt i de rika länderna vars värsta mardröm är att tvingas ner i arbetarklassen, få skit under naglarna och behöva underordna sig arbetarklassens organisatoriska disciplin" så låter det ganska hämndlystet. Hämnd skall man akta sig för, det är ofta mer skada än nytta. Och dessutom undrar jag hur mycket det verkligen finns av "arbetarklassens organisatoriska disciplin" och vad den har för politiskt innehåll. Kan det möjligen handla om kuvade socialdemokratiska (eller numera sverigedemokratiska) arbetare som knappast tänker revolutionärt men kanaliserar missnöje och besvikelser mot diverse "eliter" eller andra grupper som ändå inte har något inflytande över arbetarnas problem?

Kunde skriva mer om det här, men inte i den här värmeböljan. Så det får räcka för den här gången.

Film-tajm med Schlaug

På den här filmen pratar Birger Schlaug om medborgarlön/basinkomst. En reform som han tror inte löser alla problem och som kan orsaka nya problem (han nämner några), men som blir nödvändig och som kommer att rensa bort samlingen av oöverblickbara socialförsäkringssystem som vi har idag. Det är ganska kul att andra än neoliberaler kan säga "det finns ingen annan väg".

Det Schlaug inte nämner, vad jag uppfattade, är maktfrågan. Ändå är den central. Börjar man laborera med basinkomst av någon sort kan en del makthavare finna att de inte har så mycket makt längre, vare sig de är exploaterande företagare eller offentliga byråkrater. Det ekonomiska tvånget, den ekonomiska piskan, kan inte brukas lika grovt längre när det finns en reträttväg för undersåtarna, en väg som gör att de kan förvandlas till någorlunda fria medborgare.

Basinkomst kan fungera inom ramen för nuvarande system antar jag, men inte som systemet ser ut i sin aktuella utformning. Med tanke på hur sprickorna i systemet blir allt värre, med diverse kriser som riskerar att samlas till 'en perfekt storm', så kan möjligen genomförd basinkomst tjäna som brygga över till nästa system. För just det ekonomiska tvånget ('arbetslinjen') är kärnan i kapitalismens makt, och upplöses en del av detta tvång är vi redan på väg mot nästa etapp för mänskligheten.

En marxist skulle lugnt peka på Marx' grundläggande skiss för samhällsutveckling och säga att "ja, ungefär så här hänger det ihop. Den produktiva basen i samhället förändras, Schlaug visar på en fabrik där personalen ersätts av robotar och det får följdverkningar. När beskattat lönearbete skall finansiera det offentliga samtidig som lönearbetet krymper i förhållande till det lågbeskattade kapitalet uppstår det en kris. Antingen blir samhället underfinansierat och förslummat, eller också kommer folket i basen att protestera och kräva att samhällets överbyggnad byggs om för att bättre motsvara de aktuella förhållandena. På sikt är det senare mest troligt, eftersom det inte finns något annat alternativ."

Vad är arbete?

På tal om medborgarlön/grundinkomst/basinkomst så kan det vara intressant att fundera på vad uttrycket arbete kan innebära. De här citatet från artikeln "Att ha ett arbete. En kritik av tesen om arbetets minskande betydelse." av sociologen Göran Ahrne har jag publicerat tidigare. Men det förtjänar att upprepas. Han skriver bland annat:

... väldigt mycket av vad folk gör när dom arbetar gör dom också, eller åtminstone andra, på fritiden. Och omvänt är det mycket som folk gör på fritiden som andra gör på sina arbeten. Faktiskt kan nog det mesta som folk gör på fritiden även vara arbete: klippa gräset, köra bil, läsa romaner, se på TV, spela fotboll osv.

Sett ur den här synvinkeln upplöses gränsen mellan (löne)arbete och fritid(sarbete). Vips, det så kallade utanförskapet kan reserveras för de fåtaliga element som verkligen står utanför samhället, medan alla andra är inne. Det kommer givetvis att finnas en del figurer som lyfter grundinkomsten och inte gör ett skvatt, eller krökar upp pengarna, men vi kan ha som en rimlig hypotes att det absoluta flertalet kommer att ta hand om sina gräsmattor och varandra, och utföra arbete enligt en bred definition. Det kan låta konstigt för oss idag, men väldigt mycket som utförs som lönearbete idag skedde ju oavlönat inom hushållen för inte så länge sedan. Vi kanske har nått 'peak-arbete' och måste ta hand om en minskning av det som vi tror är traditionellt arbetsliv. Men betyder det en katastrof - det finns ju en hel värld utanför den idag acceptabla arbetsplatsen, det riktiga livet! Och i det finns det andra typer av arbete som det kan vara värt att betala för.

Kan man tänka sig sanktioner mot personer som missköter medborgarlönen? Skall den utbetalas till folk som bor utanför landet (särskilt i soliga knarkparadis)? Det finns säkert fler frågor av den typen. Om det nu uttryckligen är en medborgarlön, kommer det att påverka möjligheten att bli medborgare? Skall en person med dubbelt medborgarskap (som jag hävdar är ett otyg) kanske bara vara berättigad till halv medborgarlön?

Ännu en synonym

Har tidigare skrivit om medborgarlön på bloggen, och den nyupptäckta synonymen grundinkomst (se här). Idag upptäckte jag en äldre synonym som tydligen fanns i Miljöpartiet när det ännu hade en progressiv profil. Basinkomst, nämligen. Det kanske kan vara bra att ha en uppsättning synonymer för ungefär samma sak när man pratar med människor med olika preferenser?

På tal om preferenser: somliga människor hatar ju "byråkrati", ibland förmodligen utan att veta vad de pratar om. Ett ordnat samhälle utan byråkrati, i betydelse överblickbara och jämlika regler, lär inte fungera något vidare. (Ja, om man är skurk kanske det fungerar bra, och därför bör krav på "avregleringar" och "bort med onödig byråkrati" bemötas med avvaktande skepsis!) Men även anti-byråkrater borde vara intresserade av en förenklad modell där stora delar av a-kassan, försäkrings- och socialkassorna kan dras ned till en blek skugga av vad de är idag. För det är ju en av de tänkbara fördelarna med medborgarlön/bas/grundinkomst!

Jo, det är något att fundera på ...

Medborgarlön - grundinkomst. Tyska och finska förslag.

I maj förra året citerade jag några punkter ur tyska Piratpartiets ekonomiska program, bland annat detta:

Villkorslös grundinkomst och lägstalön

Vi pirater går in för införande av en villkorslös grundinkomst som uppfyller vårt partiprograms mål om "rätten till säker existens och socialt liv". Denna skall:

möjliggöra säkrat uppehälle och social delaktighet, utgöra ett individuellt rättsanspråk och garanteras utan behovsprövning eller tvång till arbete eller andra motprestationer. Vi vet att en villkorslös grundinkomst kommer att avsevärt ändra välfärdsstatens tankemönster. Istället för med klassisk partipolitik måste dess införande ske genom ett brett medborgardeltagande.

På klingande tyska: Bedingungsloses Grundeinkommen und Mindestlohn. Jawohl!

Nu fick jag syn på ett diskussionsunderlag från Finland betitlat VÄNSTERFÖRBUNDETS DISKUSSIONSDOKUMENT OM GRUNDINKOMST. Det är alltså på diskussionsplanet ännu men kan vara intressant för den som funderar i de här banorna. Till att börja med kan man notera att såväl tyskar som finnar använder uttrycket 'grundinkomst' i stället för 'medborgarlön'. Förslagen är snälla men i grunden samhällsförändrande.

Några utdrag ur diskussionsdokumentet, först definitionen:

Definitionsmässigt är grundinkomsten en regelbunden inkomst som ett politiskt samfund (oftast staten) betalar till alla sina medlemmar – grundinkomsten är inte behovsprövad och behöver inte gottgöras. Grundinkomsten är alltså inte avhängig personens (eller dennes makes eller makas) övriga inkomster och för att man ska vara berättigad till den ställs inga arbets- eller studiekrav. Grundinkomsten utgör en grund på vilken personen kan lägga till andra inkomster. Skattesatsen för de inkomster som förtjänas utöver grundinkomsten stiger så att grundinkomsten i praktiken tas tillbaka av höginkomsttagarna genom beskattningen. Det finns otaliga idéer som liknar grundinkomsten (social dividend, medborgarlön, garanterad inkomst, deltagarinkomst, negativ inkomstskatt).

Vi tar ett förtydligande:

Med grundinkomst avses en regelbunden förmån som betalas automatiskt åt envar, oberoende av mottagarens övriga inkomster. Grundinkomsten hjälper till att reparera vårt socialskyddssystem så att det kan svara mot de utmaningar som finns i 2000-talets arbetsliv. Socialskyddssystemet, som skapats för det industriella lönearbetssamhällets behov, är alltför stelt i en situation där arbetsförhållandena i allt högre grad är tillfälliga och det arbete som görs i företagsform ökar. En grundinkomst som garanterar en tillräcklig utkomst skapar ett i jämförelse med nuläget mer jämbördigt förhandlingsläge mellan arbetstagare och arbetsgivare, så att arbetsgivarna inte ensidigt kan diktera villkoren för arbetet. Grundinkomsten ökar möjligheterna för sådan verksamhet som utvecklar människan och är nyttig för samhället i sådana situationer där möjligheterna till förvärvsinkomster är små. Dessutom uppmuntrar grundinkomsten att ta emot också kortvariga arbetsuppdrag. Grundinkomsten erbjuder en vision för en ny, rättvis, jämlik 2000-talets välfärdsstat som respekterar individualitet.

En reflexion: frihetsälskande liberaler kommer inte att gilla det här eftersom det ger fel sorts frihet. Men andra kan uppskatta förslaget mer:

Majoriteten av finländarna vill att alla ska garanteras livets grundförutsättningar. Denna vilja är också inskriven i grundlagen och att den förverkligas är i sista hand på statens ansvar.

För Norden med sin "avantgardekultur" och en allmän uppfattning bland folket att välfärdsstaten är bra är detta en naturlig inställning.

I grundinkomstsystemet betalas alla medborgare regelbundet och villkorslöst pengar för utkomsten och med grundinkomsten ersätts helt eller delvis det orsaksbaserade socialskyddet. Grundinkomsten är skattefri och dess nivå minskar inte om inkomsterna ökar. När inkomsterna stiger återkrävs grundinkomsten i stället via beskattningen.

Det gäller att på något sätt komma ut ur trampkvarnen!

Jag undrar om extraskatt på höga inkomster räcker för att täcka grundinkomst för de som tjänar dåligt. Gissar att det måste fyllas på med extra tilldelning. Finland har ju inte egna pengar längre, men för Sverige med sin självständiga krona är det inga problem (om man inte gör det till ett problem). Här kan liberalerna börja kvida om att det kostar pengar, det blir inflation, ZIMBABWE!!! Då vill jag citera några rader ur ett eget inlägg från maj 2012 med funderingar över vad omläggning till medborgarlön och arbetsgaranti kan innebära:

• Arbetslösa människor kostar redan, i form av A-kassa eller socialbidrag. Det som bland annat händer är att dessa tillskott blir lön. ... Den inflationsdrivande effekten av en sådan omställning torde vara liten. Å andra sidan ökar den sociala tryggheten, vilket är ett värde i sig.

• En del av de här utbetalningarna kommer att gå tillbaka till staten i form av olika typer av skatter och avgifter. Gissningsvis är det lättare att vid behov eliminera pengar som finns lätt tillgängliga i form av datakonton, än pengar som cirkulerar i form av mynt, sedlar och andra värdepapper.

• När oanvända människor och oanvänt kapital börjar arbeta expanderar ekonomin, och det kan krympa riskerna för efterfrågeinflation.

Tillbaka till Finland:

De vanligaste argumenten för grundinkomst hänger ihop med frihet, rättvisa och jämlikhet. I synnerhet Philippe Van Parijs har motiverat grundinkomsten med frihetsargument: grundinkomsten respekterar människors autonomi och uppfattningar om ett gott liv. Den skulle inte placera en livsstil (lönearbetet) ovanom andra och den skulle garantera en verklig möjligheternas jämlikhet för alla (och inte bara för den rikaste befolkningen). Den skulle hjälpa till att definiera människovärdet på andra sätt än bara via personers position på arbetsmarknaden. Hänvisande till Esping Andersens berömda indelning skulle grundinkomsten vara ett stort steg bort från det filantropiska och patriarkala systemet mot en idé om universellt medborgarskap. I stället för förmynderi och kontroll skulle den erbjuda människorna möjligheter.

Det där med makt över det egna livet, ja:

För att det i och med grundinkomsten vore lättare att tacka nej till jobb med dåliga arbetsvillkor skulle grundinkomsten ge också den mest prekära arbetskraften en möjlighet att förbättra sin position på arbetsmarknaden. Samtidigt skulle den öka arbetstagarnas förhandlingsposition i relation till arbetsgivarna. Fackföreningsrörelsen är rädd för att grundinkomsten underlättar en tillväxt av låglönearbete. En ofta föreslagen rätt så låg grundinkomst skulle verkligen kunna tvinga folk att ta emot lågavlönat arbete. Men ju generösare grundinkomsten är, desto mer skulle den fungera i motsatt riktning: när en tillräcklig utkomst i vilket fall som helst vore tryggad, skulle arbetstagarna ha en verklig chans att pressa på arbetsgivarna att erbjuda arbete på bättre villkor. En tillräcklig grundinkomst skulle korrigera arbetsmarknadsparternas förhandlingsposition i en för arbetstagarparten gynnsam riktning.  

Och det är nog här som den stora sprängkraften ligger i tanken om grundinkomst/medborgarlön. Man kan få möjligheter i stället för förmynderi och kontroll även om man bara är en vanlig liten människa! En sträng revolutionär kommer givetvis att skarpt kritisera det mesta i tankarna om grundinkomst, men jag tycker att man kan fundera över vilka öppningar det ger.

Kanske bäst att börja i slutet - penningskapande och inflation

Det där med att "börja i slutet" - det är mina tankar om en tjatig tvåstegsdebatt som det vore skönt att bli av med. För att ändå börja från början: Vi har ekonomisk kris med arbetslöshet och oanvända resurser, vilket är ett problem. Men vi har också i Sverige en enorm fördel genom en egen konvertibel valuta som inte är bunden till något (läs: guld). Därmed kan staten praktiskt taget gratis skapa pengar för att betala oanvända resurser som kan anses vara bra att få i rörelse. Det är därför som det faktiskt låter räddhågset desperat när någon skriker "hur ska vi betala det då, har du en sedelpress i källarn va!" när det kommer fram förslag till att göra något praktiskt. Man kan ta det argumentet och med en elegant retur skicka det tillbaka till skrikhalsen. Det finns något som motsvarar sedelpressen men är betydligt modernare ...(genom att fixa konton i en dator, helt enkelt) .

Numera tränger insikten igenom på fler håll att staten verkligen kan fixa nödvändiga medel för att köpa loss stillastående resurser. Inte genom att trycka sedlar, utan genom att skapa konton i en dator. Men då kommer genast det som jag kallar 'slutet', nämligen motargumentet inflation! Det skulle bli jätteinflation om man gör så, och så åberopas Tyskland i början på tjugotalet och Zimbabwe under senare år. Av någon anledning ropar man inte om Görtz' nödmynt och Johan III:s myntförsämring (jag nämnde dessa senast här) som avskräckande exempel. Skälet till detta kan vara att inflationsargumentet då börjar framstå som löjligt - i alla nämnda fall är bakgrunden en kombination krig, svåra politiska kriser och samhällen med svåra problem som missväxt och epidemier. Inte läget för Sverige idag, men att dra rimliga historiska paralleller är knappast nyliberalernas starka sida.

En del drar väl inflationsargumentet i god tro. Andra är jag mer misstänksam emot: det finns ett klart intresse av att hålla arbetslösheten uppe och se till att det offentliga ständigt är i långivares strupgrepp. Om staten själv fixar fram pengar kan ju finansiärerna stå där med sina pengar! Det här är i praktiken en maktfråga, och finanshajarna vill inte förlora sin makt!

Jag vill fundera mer över stadiet där staten ordnar pengar för att få bort arbetslösheten och se till att resurser i samhället inte ligger för fäfot. Här är några punkter:

• Arbetslösa människor kostar redan, i form av A-kassa eller socialbidrag. Det som bland annat händer är att dessa tillskott blir lön. (Se också längre ned i det här inlägget där jag skriver lite om de tyska piratpartiets ekonomiska förslag.) Den inflationsdrivande effekten av en sådan omställning torde vara liten. Å andra sidan ökar den sociala tryggheten, vilket är ett värde i sig.

• En del av de här utbetalningarna kommer att gå tillbaka till staten i form av olika typer av skatter och avgifter. Gissningsvis är det lättare att vid behov eliminera pengar som finns lätt tillgängliga i form av datakonton, än pengar som cirkulerar i form av mynt, sedlar och andra värdepapper.

• När oanvända människor och oanvänt kapital börjar arbeta expanderar ekonomin, och det kan krympa riskerna för efterfrågeinflation.

• Minskar bankernas rätt att skapa pengar minskar också en svårkontrollerbar källa till inflation, i och med att bankerna förmodligen ser mer till sin egen vinst än till samhällsintressena i stort. 

Men nu vill jag vidga perspektivet till andra områden som är intressanta när man diskuterar inflation. Den sortens penningpolitik som jag diskuterar förutsätter inte att man låter allt flyta och slänger ut pengar hur som helst. Man kan göra andra saker på andra håll, just i akt och mening att hålla efter inflationstendenser:

• Rent generellt: ju bättre ekonomin går, desto mindre behöver staten göra för att köpa loss stillastående resurser. Minskar arbetslösheten minskar också behovet av att fylla på de där penningkontona.

• Pengar som flyter in via skatter och avgifter etc. till staten behöver inte betalas ut igen, utan kan oskadliggöras mycket enkelt (staten raderar och ändrar i sin dator).

• Bankernas rätt att skapa pengar (genom långivning i stor skala utan egen täckning) bör skäras ned radikalt. Lån kan i sig vara inflationsdrivande genom att driva upp priser. Vidare: Går lånen till privat konsumtion är de förmodligen mer inflationsdrivande än om de går till produktiva investeringar. Med andra ord: staten skall ta tillbaka rätten att skapa pengar. Därmed ökar möjligheterna till demokratisk kontroll av vart de går. 

• Jag skulle tro att de stora svårigheterna och samtidigt de stora möjligheterna  ligger i saneringen av diverse lånebubblor. Man kan förstatliga bolånen, man kan genomföra ett jätteprogram för att bygga nya hyreslägenheter till priser som konkurrerar ut bostadsrätterna, och därmed dränera hela den sektorn. Ur en synpunkt blir det en frihetsrörelse: mängder av människor kan göras skuldfria, slipper vara bankernas låneslavar. Å andra sidan gäller det att se till att dessa befriade människors nya ekonomiska utrymme inte exploderar i ny konsumtion. Detta är inte bara en inflationsfråga utan handlar också om resurser - vi lever i en ändlig värld. Hur löser man det? Och hur hanterar man mängder av småspekulanter som plötsligt kommer till insikt om att de aldrig kommer att kunna dra ut några miljoner ur sin bostadsrätt?

(Not: här är ett intressant inlägg från Lars P:son Syll om bankernas egna insatser vid lån.)

Och då kan vi gå över till praktiskt politik. Jag blev nyfiken på tyska piratpartiet som har haft stora valframgångar på senaste tiden, och gick in på deras hemsida. Där hittade jag en intressant sak i deras lista över politiska idéer, något som varit uppe i Sverige men som jagats bort ur debatten: medborgarlön. Bedingungsloses Grundeinkommen und Mindestlohn.  Det låter häftigt på tyska: Villkorslös grundinkomst och lägstalön. Det finns på en sida om Arbeit und Soziales.

Jag undrar om inte åsikter av den typen gjort att de tyska piraterna kunnat verka som en frisk fläkt i det tyska partilivet (kan ha fel, jag vet inte mycket om Tyskland men brukar i alla fall flagga för landets existens på den här bloggen!). När jag skriver det här börjar jag undra om jag inte kan göra en liten insats genom att försöka översätta de tyska piraternas ekonomiskt-sociala synpunkter till svenska. Ja, det får bli till ett kommande inlägg, det här har blivit lite väl långt redan! - Hur som helst: jag ser klara kopplingar mellan att staten tar tillbaka penningskapandet och att arbetslöshet kan bekämpas just genom Bedingungsloses Grundeinkommen und Mindestlohn. Det kan vara något även för revolutionärt sinnade människor i Sverige att fundera över, för här finns det politisk dynamit så det räcker och blir över!