Asien och Kina tar ledningen

Det finns något som heter World Intellectual Property Organization. Det handlar om patent, varumärken och liknande, och sammanställning av statistik.

Vad säger WIPO om Asiens prestationer 2018:

For the first time, Asia accounts for two-thirds of patent, trademark and industrial designfiling activity

"Asien" här innefattar också andra storfräsare som Sydkorea, Japan och Indien. Asien kommer! Men hur är det med Kina och patenten:

In 2018, China received nearly half of all patent applications in the world

Finns det siffror på det? Kineserna själva måste ju suga på den här goda karamellen och berätta hur god den är! Jodå, här är uppgifter saxade från kinesiska Folkets Dagblad:

Last year the number of patent applications in China totaled 1.54 million, accounting for almost half of the global total, according to a report released by the World Intellectual Property Organization.

The number of patent applications in the United States stood at 597,141, ranking second globally. It represented a 1.6 percent decline from the previous year, which also marked the first drop in 10 years. The US was followed by Japan (313,567) and South Korea (209,992).

In general, last year global innovators filed 3.3 million patent applications ...

Det där med patent är ju intressant (fast det framgår att siffrorna inte gäller patent, utan patentansökningar). Särskilt om man anser att kineserna stjäl ihop sina tekniska kunskaper. Det går inte ihop. Jag misstänker att det är ganska svårt att ta patent på kunskaper, metoder etc. som andra redan har patenterat. Den rimliga slutsatsen är att kineserna är kluriga vetenskapare, uppfinnare och konstruktörer. Det är ju inte första gången i världshistorien som Kina ligger i framkanten, och det efterblivna Kina får nog ses som en historisk parentes.

Att resonera om vetenskaplig och teknisk utveckling historiskt och i nutid är inget främmande för de kinesiska ledarna. Aktuella exempel kan man hämta från Xi Jinpings tal. De har utgivits i ett par volymer under den engelska titeln The governance of China, och jag håller på att läsa igenom volym två. Ettan var slutsåld när jag försökte beställa, men tvåan innehåller en del intressanta saker i alla fall.

(Vad den inte innehåller, så långt jag läst hittills och förmodligen inte i fortsättningen heller, är några diskussioner om klasskamp. Gamle ordföranden Mao hävdade att klasskamp var nyckellänken, och där torde han ha viss - men inte fullständig - uppbackning från Marx och andra klassiker, men nye ordföranden Xi för en annan diskussion. Samtidigt utgår jag ifrån att inget som står i denna bok inte är godkänt av kollegorna i högsta ledningen - det här är partiets ståndpunkter som återges.

Slut på utvikningen. Innan vi går vidare: en blick på klassisk kinesisk teknik! Kör igång filmen så blir det snurr på grejorna!)

Amazing water wheels in China pic.twitter.com/JNJVnzl3Ov

— China Xinhua News (@XHNews) February 7, 2020

Om man skall studera utvecklingen av kinesisk teknik och vetenskap får man börja långt bort i historien. I ett tal som Xi höll 2016 säger han att av 300 viktiga uppfinningar och upptäckter som gjordes före 1500-talet så var 173 kinesiska. Talet är "A Deeper Understanding of the New Development Concepts" och "innovationsdriven utveckling". Om detta säger Xi bland annat om historien:

China has the motivation and the skills required for successful innovation. China's development ... can be attributed to its scientific inventions and innovation Ancient China's achievements in astronomy, calendar, mathematics, agriculture, medicine and geography were remarkable. These inventions were closely related to economic activity, providing forceful support to the development of agriculture and the craft industries. 

Och så fortsätter han om vår tid, med blicken framåt:

Nowadays, social and economic development throughout the world relies more on theoretical, institutional, scientific, and cultural innovation, while new competetive edges are to be gained through the capacity for innovation. ...

Despite being the world's second largest, China's economy is obese and weak. Indadequate capacity for innovation is its Achille's heel. Innovation-driven growth has become the pressing demand for China's development. Therefore I stress repeatedly that innovation is development; innovation is the future.

Den kinesiska "Jadekaninen" skuttar (nja?) iväg på Månen

Att Kina så att säga är tillbaka på spåret vad det gäller vetenskap och teknik finns det fler bevis för än spåren i Månens grus och sand som "Jadekaninen" gör. Och det är ingen tillfällighet, och inget nytt, såvida man inte ser Kinas nedgång och elände från början av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet som normalt. I och med att Folkrepubliken Kina bildades 1949 kunde man börja städa upp och tänka på utveckling av vetenskapen igen. I början kunde det inte gå så fort - resurser och kunskaper fattades. Men grunden lades under Maos tid, och det är därifrån som utvecklingen skenat iväg, ibland ikapp och till och med förbi de gamla industristaterna i väst. USA darrar: Om kinesiska mobiltelefoner och telefonnät vore dåliga fanns det väl knappt någon orsak att försöka döda dem med sanktioner?

Om vetenskap säger Xi (i talet "Build China into a World Leader in Science and Technology", 2016)) bland annat:

Science and technology are the bedrock upon which a country relies for its strength, enterprises for success, and people for a better life. Great scientific and technological capacity is a must if we are to make China strong and improve our lives. ...

History shows that the countries that realized modernization by making the best use of the scientific and technological revolution were all strong in science and technology, and those that became world leaders by making the best of the revolution all possessed cutting-edge technologies in key fields.

Praktiskt tillämpning av kvantfysiken kan ju tas som ett exempel, med kvantdatorer och -kommunikation. Där ligger kineserna bra till.

(En avslutande reflexion inom parentes: Under Maos tid nämndes idealet "röd och expert", alltså personer som både hade en lämplig politisk åskådning och kunde sitt jobb. Problemet verkade vara att under vissa perioder så skedde en förskjutning, så att "expert" förminskades kraftigt i förhållande till "röd". Det torde ha skadat arbetet för vetenskap och teknologi under perioder av Kulturrevolutionen - samtidigt som Kina då bland annat sköt upp sin första satellit. Bilden är alltså inte entydig. Av Xis resonemang kan man se att partiets ledande roll inskärps gång efter gång, men däremot är det suddigare hur "rött" partiet verkligen är.)

En avslutande reflexion, del två. Ta en titt på det här trevliga huset, beläget på Kungsholmen i Stockholm, fotot tog jag för ungefär ett år sedan:

Vad har det med Kina, vetenskap eller teknologi att göra? - Så här är det: huset är den så kallade Triewalds malmgård. Mårten Triewald var igång under tidigt 1700-tal, och på 1720-talet var han i England och ägnade sig åt vad som i våra dagar kallas industrispionage. Han införskaffade uppgifter om hur man bygger ångmaskiner, som då var ganska nymodiga historier. I slutet av 1720-talet byggdes en sådan efter Triewalds uppgifter för att pumpa vatten ur Dannemoragruvorna i norra Uppland. Men försöket varade bara några år, ångmaskinen höll inte måttet och var sämre än äldre sorters teknik för pumpning. Sedan hände inte mycket mer på ångmaskinfronten förrän Stockholm fick en stor ångbåtsflotta hundra år senare.

Lärdomar: kunskaper om teknik kan flyttas på olika sätt. För att överföringen skall vara effektiv måste mottagaren förstå hur tekniken fungerar och hur den bäst används. Mottagaren måste också ha förmåga att göra modifieringar, att efter behov göra förbättringar och kanske till och med låta den ursprungliga tekniken bli bas för någon helt ny tillämpning. Det är detta som kineserna nu verkar bemästra allt bättre, alltmedan de gamla industriländerna sjunker ner i ett allt sorgligare gnäll, alternativt försöker sätta så många krokben som möjligt för kineserna. Att kineserna försöker hämta in nyttiga teknikdata är inte konstigare än att amerikanerna gör det, och det ser väl numera närmast ut som om kineserna ändå klarar sig rätt bra på egen hand. Med amerikanerna kan man fråga sig hur det är, när de försöker dammsuga hela jordens kommunikationsnät för att hitta något matnyttigt, och inte alls hänger med i 5G-konkurrensen. )

(En ännu senare reflexion: Sverige har varit framstående inom vetenskap och teknologi, och är det fortfarande. Det är ju vi, finnarna och Kina som har 5G-tekniken. Men det känns som om detta håller på att glida bort på grund av ointresserade politiker och ointresserat folk. Har vi något att lära oss av den kinesiska andan?)

Min adventskalender - tjugofjärde och sista luckan

DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR MOT REAKTIONÄRERNA! 

(Gamle ordföranden Mao)

Och med denna glada paroll stänger Björnbrum bloggen för några dagar framåt, oklart många.God Jul och Gott nytt år till alla glada (eller mindre glada) klasskämpar därute!

Ja, Tomten tittade fram och ville hälsa också. Men nu utlyser vi stilla julefrid några dagar framåt!

Min adventskalender - nittonde luckan

Massorna har en skaparkraft som inte känner några gränser. De kan organisera sig och samlas till arbetsplatser och i arbetsgrenar där de kan ge fritt utlopp för sin energi; de kan koncentrera sig på produktion på bredden och djupet och skapa allt flera välfärdsanordningar för sig själva.

(Mao Zedong, 1955)

Min adventskalender - femtonde luckan

Just nu kommer jag inte att gå in på frågor utanför vår planet, för resvägarna bortom jorden har ännu inte öppnats. Om mänskliga varelser skulle upptäckas på Mars eller Venus skulle vi då diskutera frågan om enighet med dem och bilda en enhetsfront. För tillfället kommer vi att begränsa oss till frågan om enhet i partiet, i landet och i världen.

(Mao Zedong, 1957)

Notis från Kina. Radikala studenter

"Kapitalistfararna" i Kinas nuvarande ledning har fått problem med studenter som tar den politiska skolningen på allvar och stödjer kämpande arbetare. Det blir något för Xi Jinping att fundera på!

Man bör väl inte dra jämförelserna för hårt, men när det började skära sig på allvar mellan partiledning å ena sidan, och arbetare och intellektuella å den andra, (tänk på Polen!) så kan utvecklingen skena iväg mot partiets fall. Lokala ledare kan bussa polis på studenter, arbetare och bönder, men om detta leder till mer oro som kan hota den "harmoni" som partiledningen eftersträvar kan rekylen bli hård. Och notera att partiet aldrig har lyckats avskaffa Mao. "Rorsmannens" ställning är alltför stark.

Det här är motsättningar som faktiskt är antagonistiska (klassmotsättningar, arbete mot kapital) och som verkar svåra att lösa med Kinas nuvarande inrikespolitik. Den går ju ut på att köra kapitalism under socialistisk täckmantel, och det är uppenbarligen en ekvation som är svårt att gå ihop. Klasskompromisser kan fungera, men inte hur länge som helst och inte under vilka villkor som helst.

De radikala studenterna gillar Mao och pekar tillbaka mot den förkommunistiska studentrörelsen i Kina 1919 som inspiration. Undrar vad gamle ordföranden hade tänkt om detta? - Kan ha fel, men jag gissar att Mao hade gillat studenter som stödjer arbetare som kämpar mot kapitalistiska företag (och ropar slagord för att hylla Mao, den Mao som formades bland annat av rörelsen 1919!).

En artikel om detta i kapitalistbladet New York Times.

Östanvinden starkare än västanvinden (?)

I föregående inlägg citerade jag Kommunistiska Manifestet och noterade en historisk ironi när det är Österns nya självsäkra härskare som kommer dånande på de nya Sidenvägarna i riktning västerut, medan den gamla Västerns borgarstater står där förvirrade och osäkra. Men det fanns föregångare till Manifestet.  I slutet av 1847 var Friedrich Engels klar med en sorts kommunistisk 'katekes' (alltså frågor med vidhängande svar). Den svenska versionen kallas Kommunismens grundsatser. Därifrån följer nedanstående klipp.

Fråga 11: Vilka blev de närmast liggande följderna av den industriella revolutionen och av klyvningen av samhället i bourgeoisie och proletärer?

Svar: För det första blev, som en följd av de allt billigare priserna på de maskintillverkade industrivarorna, det gamla manufaktursystemet eller den av handarbete beroende industrin helt ödelagd i all världens länder. Alla halvbarbariska länder som hittills varit mer eller mindre ovetande om den historiska utvecklingen, och vars industri hittills vilat på manufakturen blev härigenom med våld ryckta ur slutskedet av sin egen utveckling. De köpte engelsmännens billigare varor och lät sina egna manufakturarbetare gå under. Så har länder t.ex. Indien, som sedan årtusenden inte har gjort något som helst framsteg, så småningom revolutionerats, och t.o.m. Kina går nu mot en revolution. Det har gått dithän att en maskin som idag konstrueras i England inom ett år försätter en miljon arbetare i Kina utan arbete och därmed utan möjlighet att försörja sig. På detta sätt har storindustrin satt all jordens folk i förbindelse med varandra, den har krossat alla små lokala marknader och i stället skapat en världsmarknad. Överallt har den förberett civilisation och framsteg och det har gått så långt att allt som sker i de civiliserade länderna måste återverka på alla andra länder. Så att om arbetaren i England eller Frankrike befriar sig idag, måste detta dra med sig revolutioner i alla andra länder, som förr eller senare gör arbetarna fria där.

Att Indien inte gjort några framsteg på tusentals år verkar tveksamt. År 1847 var väl kunskaperna om Indiens äldre historia inte så goda. (Och det är nog samma sak ännu: högkulturerna runt östra Medelhavet och Persiska viken har mycket äldre skriftliga urkunder än vad Indien kan visa upp, så den indiska historien är delvis ganska dunkel.) Att Engels skulle ha fått för sig att Kina, med sina tekniska framsteg av typ papper, siden, krut och kompass skulle ha varit stillastående under årtusenden tvivlar jag på.

Vi tar en mening från Engels och ändrar en smula:

Överallt har den [storindustrin] förberett civilisation och framsteg och det har gått så långt att allt som sker i [Kina] måste återverka på alla andra länder.

Detta kan ses som ekonomiska, kulturella och politiska återverkningar, alltså genom hela samhället från den produktiva basen och upp till överbyggnaden. Billig produktion, allt högre teknisk nivå på produktionsapparaten (kineserna satsar hårt på robotar), vetenskaplig och kulturell påverkan - allt detta blir en offensiv som blir svår att motstå, eller som somliga inte ens vill försöka stå emot. En stat som kan agera världsomfattande med billiga leksaker, avancerad astronomisk forskning, lån till förmånliga villkor och en attityd av 'icke-inblandning' har starka argument. Och skulle det krångla till sig finns Folkets befrielsearmé i bakgrunden ...

Juniorchefen möter Bossen: 

Xi Jinping: China, Canada should explore ideas, take measures to achieve substantial progress in bilateral ties https://t.co/EgIWw7mWuz pic.twitter.com/38D0BDwMX6

— China Xinhua News (@XHNews) 5 december 2017

Ibland kan påverkan se ganska udda ut. Ryssland och Ukraina har som bekant inte så värst bra relationer på officiellt nivå. Men Kina och Ukraina dyker ofta upp som glada vänner i Xinhuas twitterflöde. Och Ryssland och Kina har ett allt tätare samarbete. Vad blir resultatet av detta? Att NATO drar igång ett storkrig i Ukraina för att slå både mot Ryssland och Kina? Eller att kombinerat ryskt-kinesiskt tryck kan göra att det inte blir krig?

China, Ukraine signed an action plan on jointly building #BeltandRoad; agreed to deepen collaboration to strengthen partnership https://t.co/wzCxNxyUWZ pic.twitter.com/yRsmVukIZm

— China Xinhua News (@XHNews) 5 december 2017

 - Men det var en sidofundering, åter till huvudspåret:

Och där har vi utsagan att:

... en maskin som idag konstrueras i England inom ett år försätter en miljon arbetare i Kina utan arbete och därmed utan möjlighet att försörja sig.

År 1847 bör det ha rört sig om hopspikade enkla maskiner för textilindustrin. När Marx samlade ihop material till första bandet av Kapitalet kunde han citera följande (kursiveringen är min):

Världshistorien kan knappast uppvisa något förfärligare skådespel än de engelska handbomullsvävarnas gradvisa undergång, som sträckte sig över fyra decennier och slutligen beseglades 1838. Många av dem svalt ihjäl, medan andra länge halvsvalt med sina familjer på en inkomst av 2½ pence om dagen.[578*] Det engelska bomullsmaskineriet fick däremot akuta följder i Ostindien, vars generalguvernör år 1834-35 kunde konstatera: "Eländet har knappast något motstycke i handelns historia. Bomullsvävarnas knotor ligger och vitnar på Indiens slätter." Då maskinerna sände dessa vävare in i evigheten,[578a*] gällde det förstås bara lidanden "av tillfällig natur". För övrigt är maskinteknikens "tillfälliga" verkan av permanent natur, eftersom den ständigt tränger in på nya produktionsområden.

Alltså: den tekniska utvecklingen slog ut hantverkarna först i hemlandet, sedan i kolonierna. Vad händer i vår tid? - Den tekniska utvecklingen har sannerligen inte avstannat, men om vi ser hur kineserna agerar kan det bli skillnader. De verkar åtminstone officiellt utgå från ett upplägg där båda parter är vinnare. Kinesiskt kapital strömmar in i gamla industriländer och nya utvecklingsländer (en cyniker kan ju tro att kineserna vill köpa riktiga tillgångar för sina dollarreserver innan dollarn kraschar) och med investeringarna följer politiskt inflytande och good will (ibland, det har ju hänt att alltför påstridiga kinesiska företagare har retat upp lokala arbetare och blivit ihjälslagna - tror det var i Zambia - men det är knappast huvudregeln). 

Nya investeringar kan betyda nya arbetsplatser, lägre arbetslöshet, prestige för lokala politiker, högre privata och offentliga inkomster, bättre skolor, infrastruktur, hälsovård, etc. etc. Arbetar kineserna enligt den linjen i Makedonien och Tanzania, Bolivia eller någon nedgången småstad i USA, kan de lugnt ta hem vinsterna samtidigt som de på andra sidan känner sig nöjda - 'win win'. Vad kan Västerlandet göra? - Bomber, ekonomisk krigföring, försöka lägga krokben i största allmänhet  ... men inte göra så mycket produktivt som tål en granskning i dagsljus.

Det gamla slagordet "Östanvinden är starkare än västanvinden" tycks ännu vara giltigt, fast på ett sätt som gamle ordföranden Mao nog inte tänkte sig.

"Var Mao verkligen ett monster?" - recension

Gregor Benton, Lin Chun (red) Var Mao verkligen ett monster? Det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao: Den sanna historien. Oktoberförlaget, Stockholm 2017, 318 sidor.

Var Mao verkligen ett monster? (härefter B&L) publicerades ursprungligen år 2010 och består av en samling recensioner där skribenter på akademisk nivå bemöter anklagelserna i boken Mao: Den sanna historien av Jung Chang och Jon Halliday (härefter C&H). Enligt presentationen på Oktoberförlagets hemsida bör man ha läst C&H för att få riktigt utbyte av motkritiken.  Det har jag inte gjort vilket är en brist, men som intresserad av historia inklusive metodik och historiologi (historia om hur historia skrivs) går det ändå att ha synpunkter.

Om metoder och metodfel

Något som kritikerna i B&L i varierande grad hänger upp sig på är dålig metodik hos C&H. Detta till den grad att redaktörerna tror att deras artikelsamling skulle kunna användas i undervisning (jag antar att det är högskoleundervisning i historia som avses). För det verkar finnas en hel del att studera och kritisera hos C&H, inklusive dunderfel som historiestudenten har en del att lära av.

Låt oss först ta detta med källkritik. Vad är en källa? - Det är något som finns kvar och berättar om en händelse: dokument, muntliga berättelser, film, foto, ljudinspelningar etc. Här är några frågor en forskare kan ställa om en källa (”de källkritiska kriterierna”):

Äkthet. Är det här dokumentet vad det utger sig för att vara, är det helt äkta, helt förfalskat eller bara delvis trovärdigt?

Närhet. Hur nära den händelse vi studerar är det? Från den dagen, eller nedtecknat långt senare?

Tendens. Kan man se om författaren lutar åt något särskilt håll?

Beroende. Är den här källan i själva verket beroende av andra källor? Då kanske den inte är en källa utan en andrahandsuppgift.

Rimlighet. Kan man tro på det som påstås?

Listan på de källkritiska kriterierna finns inte i boken i den form jag gett den ovan. Den bör vara självklar för alla skribenterna ändå. C&H kan kritiseras för slarv eller ren förfalskning på alla punkterna.

I seriös forskning skall det vara möjligt för andra att kontrollera om uppgifter och resultat verkar vara riktiga. C&H kritiseras för att ha en snårig notapparat som gör det svårt för läsaren att kontrollera olika uppgifter. När det verkligen går att kontrollera är det inte säkert att noterna motsvarar vad de antas bevisa. Ta ett fall av citatmissbruk: När Mao vid ett tillfälle kritiserar överdrivna ambitioner i uppbygget, och att det skulle leda till att miljoner människor skulle arbeta ihjäl sig, klipps citatet ned så att det ser ut som om Mao i själva verket ville att miljoner skulle arbeta ihjäl sig. Motsatsen alltså. 

Det är svårt för den vanlige läsaren att värja sig mot tvivelaktiga eller rent felaktiga påståenden. Om C&H påstår sig ha intervjuat en person, men det inte går att hitta denna, eller om personer säger sig inte ha givit någon intervju, är det så gott som omöjligt att som enskild läsare upptäcka detta.

Just en sådan sak – felaktig hantering av källtexter – är något som akademiker gärna slår ner på. C&H kan genom sina (medvetna?) fel avfärdas som dålig vetenskap!  Hur bemöts dålig vetenskap? Kanske får man hoppas på sanningen i ordspråket att ”lögnen har korta ben” - så småningom hinner sanningen ikapp! Då har B&L ett syfte att uppnå.

Det finns en väldig mängd noter och referenser i C&H:s bok, och den påstås vara resultatet av över tio års forskning, men uppenbarligen räcker inte det för att säkra kvaliteten. Problemet är att hela det enorma material som de två måste ha samlat in har sållats på ett sätt så att uppgifter som stödjer författarnas förutfattade meningar alltid väljs, och att uppgifter som talar emot ignoreras. Slutsatserna fanns innan forskningen började. Och allt det negativa dras till det yttersta, på ett sätt så att trovärdigheten skadas än mer. Inget som Mao gjorde var bra, det är vad C&H hävdar. Och i och med att Mao är så förbunden med den kinesiska revolutionen åker hela revolutionen ut. Hur som helst: en forskare må ha sina egna åsikter, men leder det till att forskningsresultaten snedvrids blir det dålig forskning. Mao själv kanske skulle ha varit nöjd med detta, med motiveringen att ”det är bra att bli angripen av fienden”. Vanlig akademiker är inte lika roade. En recensent kallar C&H:s bok en katastrof för Kinaforskningen.

Jag uppfattar C&H som ett i längden kontraproduktivt försök till karaktärsmord, att Jung Chang tillhörde den kommunistiska överklassen i Kina och är ute efter hämnd för Kulturrevolutionen. Bland skribenterna i B&L är kanske Mobo Gao med sin bondebakgrund som hårdast angriper C&H. Jag har skrivit om han bok Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. 

Några avslutande noteringar:

Bokens målgrupp/er bör främst vara Kina- och historieintresserade. En del förkunskaper om det moderna Kinas historia torde vara en förutsättning för att ge läsaren utdelning. Redaktörerna själva tror att samlingen kan vara till hjälp i klassrumsdiskussioner (antar att de menar i historiekurser på högskolenivå när man diskuterar källkritik ungefär som jag nämnt ovan). Eftersom alla dessa recensioner behandlar samma ämne blir det rätt många upprepningar som kan kännas rätt sega. För oss som är tryckfelsnegativa så finns några att anmärka på. (Som det stod på humorsidan i gamla Clarté för många år sedan: ”Ordförande Mao säger att tryckfel är gåliga.”)

Boken känns inte helt aktuell: Kina har inte avskaffat Mao trots larmet om detta från utlandet. I stället träder Kina åter fram som en första rangens makt (med Mao kvar i sitt mausoleum och på sedlarna), och det på en grundval som den gamle ”rorsmannen” lade. Så jag funderade lite på om det här är en viktig bok för lilla Oktoberförlaget att lägga krut på. 

C&H hade en enorm kommersiell och politisk uppbackning när deras bok kom ut 2005. Den passade vissa politiska intressen i ”väst”. Det fanns förhoppningar om att boken skulle skada bilden av Mao även i Kina. Det verkar inte ha fungerat så bra. Om Mao vore så dålig, varför har det inte skett någon 'av-maoisering' i Kina? Det är tydligt att den gamle rorsmannen ännu vördas i breda folklager som ledningen inte vågar stöta sig med. Då är frågan: fattar folk illa, eller fattar de i själva verket väldigt bra?

Nå, var nu Mao ett monster? - Varför inte fråga någon miljard kineser av arbetar- och bondebakgrund? De kanske har svaret!

Rörlig arbetskraft

China has 282 mln rural migrant workers by end of 2016, an increase of 4.24 million from a year before https://t.co/pT9Q4Xqvxf pic.twitter.com/jaml2HoHzX

— China Xinhua News (@XHNews) 14 mars 2017

Jag håller på att läsa Mobo Gaos bok om synen på den kinesiska kulturrevolutionen. Undrar vad Mao själv tyckt om att bortåt 20 procent av kineserna måste ägna sig åt arbetsvandringar för att tjäna sitt uppehälle? Killen på bilden ser glad ut. På senare år har lönerna åkt upp en del vad jag förstår, men hur är det med arbetarskydd, rättigheter etc? Man kan väl gissa att han inte är på väg till ett jobb i de notoriskt farliga kolgruvorna.

Pappersprassel, ny-maoism, och "pengarna i handen"

För många år sedan köpte jag kvällstidningen varje dag. Lösnummer alltså. Vid tvåtiden på eftermiddagen susade tidningsbilarna runt i stan och flinka män slängde in buntar av Aftonlövet och Excessen i kiosker och tobaksaffärer. Det var då det. I början på sjuttiotalet höjde förstnämnda bladet lösnummerpriset till 75 öre. Jag tyckte det var lite väl mycket och tog i stället en prenumeration på Dagens dumheter. Och den fortsatte jag med in i detta årtionde, till för kanske tio år sedan när bladet blivit så konstigt att jag utan större saknad släppte det. En tid utan rassel i brevlådan tidigt på morgonen inträdde.

Men nu är jag tillbaka till en prasslande morgontidning igen, fast denna gång Svenska Gladbladet. Det kanske inte kommer att finnas morgontidningar på papper så många år framåt, utburna till nyhets- och kulturälskande människor runtom i landet, så det gäller att passa på. Åter till den tiden när man lufsade upp ur sängen, tog tidningen vid brevlådan och lufsade tillbaka till sängen för att få veta om de senaste skandalerna!

Tidningsbil, kanske från femtiotalet. Då hade tidningarna också något som kallades annonskontor, och jag gissar att det är något sådant (tillhörande den sedan länge döda Stockholmstidningen) vi ser i bakgrunden.

(Lite tilläggsinformation: Det kan vara så att alla de lätt omskrivna namnen för de stora tidningarna i Stockholm härrör från 1960-talet och dåvarande redaktören för Svenska MAD, Lasse O'Månsson.)

Hur som helst: information från papper känns annorlunda än från en datorskärm. Man får lite mer tid att tänka efter, exempelvis.

I morse noterade jag en upplyftande (för somliga personer, antar jag) artikel med rubriken 'Ny-maoism på frammarsch i Kina'. I nätupplagan är den stora rubriken 'Kinas maoister mobiliserar inför kommande krig' vilket i och för sig kanske stämmer med ett uttalande som görs i artikeln. Det handlar dock inte, enligt den maoist som intervjuas, om att skaffa vapen och början en ny gerillakamp i Chingkang-bergen som Mao gjorde 1927. Maos läror lever dock. Och här ser vi fördelen med även med artiklar i datorn. När pappersartikeln utan vidare specifikation talar om att "vissa bedömare" anser att maoismen skulle vara det största hotet mot nuvarande regering, så finns det i nätversionen ett par länkar där det temat utvecklas. Mycket kort sammanfattat: de svällande klyftorna i Kina gör att en del av småfolket börjar se tillbaka mot Kulturrevolutionen som en positiv epok.

Det här får betraktas som nära nog sensationellt:

... vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom.

Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor.

Det verkar djärvt att säga att en ny-maoist skulle vinna eventuella fria val, men bara att tanken förs fram är fascinerande.

Att det händer saker med Kinas ekonomi framgår också av SvD-artikeln 'Brittiskt hus hett objekt för kineser' (hittade den inte på nätet). Rika kineser köper fastigheter i London. Påminner inte det om vågen av vansinnesköp som svenska spekulanter gjorde innan fastighetskrisen i början av 1990-talet slog till? Nu är London med vidhängande land på väg ut ur EU, men generellt gäller att kineserna investerar fyra gånger mer i EU än vad EU investerar i Kina. Fastighetsköpen luktar delvis kapitalflykt medan andra investeringar bör ha mer normal affärsförankring.

I kinesiska nyhetsbyrån Xinhuas twitterflöde handlar det mycket om affärer och snabbtåg och 'den nya silkesvägen'. Men ett annat tema som ofta dyker upp är ansträngningarna att till 2020 göra slut på fattigdomen i Kina. Topparna i kommunistpartiet bör ha viss känsla för att situationen kan bli farlig om massorna bestämmer sig för att slänga ut de partipampar som "går den kapitalistiska vägen", som det hette under Kulturrevolutionen. Och rika kineser köper som sagt hus i London och på andra håll, kanske som en försäkring ifall den folkliga vulkanen får ett utbrott.

Järnväg mellan Etiopien och Djibouti, byggd av kineserna.

Hur vore det med ett utbrott även mot svenska finansministern Andersson? Staten har budgetöverskott på 85,3 miljarder. 85 300 000 000 kronor. Det är ganska mycket som kan användas till många bra saker. Men Andersson "vill ha pengarna i näven innan vi använder dem." Detta enligt en annan artikel som jag inte hittar på nätet just nu. Vad tänker hon sig i handen då? En sedelbunt, en hög med ettor och nollor i ett dataminne, eller vadå? Det är ganska irriterande när siffror i datafiler behandlas som om de hade något med pengar i plånboken, sedeltryckning eller något i den stilen att göra. En stat med sina egna pengar är inte ett hushåll som måste få pengarna utifrån.

Ibland får man intrycket av att den statliga ekonomiska politiken i Sverige och många andra länder drivs som om guldmyntfoten ännu finns kvar och styr hur mycket betalningsmedel som kan skapas. Inom den privata ekonomisvängens låneekonomi tror man givetvis inte på det. Bankerna lånar gladeligen ut miljarder som man inte har. Detta framgår av en serie artiklar som blivit en bok, och artiklarna kan SvD-prenumeranter läsa på nätet. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka, som ser väldigt snäll ut på bilderna, har skrivit en stenhård uppgörelse med bankerna i skuldekonomin.

Det är bra att bli angripen

Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva. Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag. Detta visar att vi inte enbart dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete.

Det där citatet från gamle ordföranden Mao (det var i ett tal 1939) kan tjäna som uppmuntran i dessa dagar. Fienden bryr sig om oss!  Annars kanske Gandhi duger:

Först ignorerar de dig, sedan skrattar de åt dig, sedan kämpar de mot dig, sedan vinner du!

De som driver oppositionella åsikter på nätet är under eld. Det är ju ingen enhetlig grupp, det är höger, vänster, religiösa, helt obegripliga, knasbollar, kunniga, dyngskvättar etc. etc. Men det gemensamma är (gissar jag) att mycket av kritik och fakta som de för fram är besvärande för  de marknadsliberala globalisterna. Olika egna ståndpunkter men samma fiende, kan man säga.

Den här massan har växt till sig så kraftigt att det inte går att ignorera eller skratta åt den, nu är det kamp som gäller! Alternativmedia måste utmålas som helsvarta och utan ett enda försonande drag! Och inte nog med det, alternativarnas falska nyheter måste förbjudas (förmodligen särskilt de falska nyheter som råkar vara sanna)! Att gamla media sprutat ut lögner, förvrängningar och propaganda i massiv skala spelar ingen roll, det är alternativen som måste slås ned innan de uppnår alltför mycket i sitt arbete! Med andra ord när alternativen är så starka att de stör och ibland till och med överröstar officiellt godkända sanningar som gammelmedia sprider.

Den marknadsliberala globalistiska härskarklassen närmar sig liberalismens kanske logiska slutpunkt: censur och diktatur! Förberedelser till detta kan anas i dels kampanjerna mot "falska nyheter", dels publicerade listor på nätsajter som påstås gå "Putins" ärenden. Det verkar som om "Putin" i dessa dagar fått ersätta den gamle styggingen Djefvulen som källan till allt ont. Globalisterna verkar vara rädda för "Putin", och det har de nog skäl att vara. Det är svårt att argumentera med ord om motståndaren har starkare argument som får allt större uppmärksamhet och gillande. Alternativmedia verkar till och med vinna. Då får man ta till våldsammare medel.

Häromdagen såg vi ett svenskt exempel på kampen mot alternativmedia, närmare bestämt i Aftonbladet (en förmodligen döende medie-dinosaurie som behöver hjälp med livsuppehållande åtgärder).  Bland andra bloggkollegan Anders Romelsjö blev angripen i en rätt förvirrande kanonad där allt möjligt blandades samman, men det hela handlade möjligen om gammal socialdemokratisk ovana att vara USA-imperialisterna till lags. Detta dolt under tjoande om sverigedemokraterna och att syrierna inte själva skall få välja sin president. Andemeningen med det inlägget var väl att skrämma folk från att kritisera, för annars var man ihop med sverigedemokraterna, eller till och med "Putin". Kan man tänka sig något hemskare! Första steget är att skrämma folk från att vara kritiska (självcensur), och hjälper inte det så får det bli andra metoder!

På tal om Aftonbladet så hade det bladet en gång i tiden en slogan: "Aftonbladet behövs om sanningen ska komma fram." En skämtare ändrade detta till: "Om sanningen ska fram så behövs inte Aftonbladet."

8 och 9 september

Idag 8 september, fast 1941, inleddes den tysk-finska belägringen av Leningrad. Staden höll ut, trots fruktansvärda lidanden. Några månader senare slogs den tyska offensiven tillbaka utanför Moskva. Det blev ingen promenadseger på östfronten för tyskarna och deras bundsförvanter. Det blev ingen seger alls. Sett så här i historiskt perspektiv kanske man vågar säga att det tyska nederlaget grundlades under de här månaderna 1941, tack vare det sega sovjetiska motståndet.

Och den 9 september 1976, för fyrtio år sedan, gick gamle ordföranden Mao ur tiden. Efter någon tid bytte Kina kurs, men Mao själv har de nya ledarna inte vågat peta undan.

Liten korrigering om ryska (förlåt: tyska) posten

I föregående inlägg nämnde jag tyska postverket som inspiration för Lenin. Detta tog jag ur minnet, men det är säkrast att ta en titt på det exakta citatet, och det har jag hittat här. Alltså: Lenin i Staten och revolutionen, författad innan oktoberrevolutionen 1917:

En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. För närvarande är posten en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de "enkla" arbetande, vilka är överhopade med arbete och svälter, står här en och samma borgerliga byråkrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är redan färdig här. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de väpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri - och framför oss står då en från "parasiten" befriad, tekniskt högt utrustad mekanism, vilken de enade arbetarna själva utmärkt väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, förmän och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom överhuvudtaget alla "stats"-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk, genast genomförbar uppgift beträffande alla truster, en åtgärd som befriar de arbetande från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter, som Kommunen redan började praktisera (särskilt på det statliga uppbyggets område).

Med "Kommunen" avser Lenin Pariskommunen 1871.

På tal om föregående, och en del tidigare inlägg, kanske man skulle kunna citera gamle ordföranden Maos uttalande från 1957 om att "östanvinden är starkare än västanvinden". Med tanke på hur 'östern' i form av Kina och Ryssland blåser på, och hur ynkligt 'västern' pustar, personifierad av USA, så kan ju detta uttalande ännu ses som aktuellt - fast kanske på lite annat sätt än vad ordföranden tänkte sig.

Hur får man veta saker?

Svaret på rubriken är ofta "fråga någon som vet". Att fråga på rätt sätt är en konst, det kräver omdöme och vilja att ta till sig information. Detta även om den man frågar inte verkar vara så kul alla dagar, ha konstiga åsikter och bete sig kufiskt. Det väsentliga är ju upplysningarna man är ute efter, och till och med beredskapen att få veta något nytt och oväntat.

Gamle ordföranden Mao (det är mannen med den visionära blicken på bilden ovan) hade en del erfarenheter vad det gällde att göra undersökningar och fråga folk. Våren 1941 satt Mao i basen i Yenan i norra Kina och skrev förord och efterskrift till boken Landsbygdsundersökningar. Han delgav en del egna erfarenheter:

Vid mina undersökningar av fem härad i provinsen Hunan och två härad på Chingkangshan vände jag mig till ansvariga kadrer i mellanställning. Vid undersökningen i Hsunwu vände jag mig till lägre- och mellankadrer, en fattig hsiutsai, [väldigt låg tjänsteman] en konkursmässig f d president i handelskammaren och en lägre tjänsteman, som haft hand om häradsskatten men förlorat sitt arbete. Alla dessa människor gav mig en mängd upplysningar om saker, som jag aldrig ens hört talas om. Den som första gången gav mig en fullständig bild av ruttenheten i de kinesiska fängelserna var en lägre fängelsetjänsteman som jag träffade under min undersökning i Hengshans härad i Hunan. Vid mina undersökningar av Hsingkuo härad och Changkang och Tsaihsi socknar, vände jag mig till kamrater som arbetade på sockennivån och till vanliga bönder. Dessa kadrer, bönderna, hsiutsaien, fångvaktaren, köpmannen och skatteskrivaren var allesammans mina värderade lärare, och såsom deras elev hade jag att visa respekt för dem, vara flitig och uppträda kamratligt emot dem. I annat fall skulle de inte brytt sig om mig, de skulle ha hållit tyst med vad de visste eller de skulle inte ha talat om allt de visste.

Nyckelord här är lärare, elev, respekt, kamratligt. Positiva relationer byggs till intervjuobjektet. Då kan fakta stå som spön i backen. Man får skriva som en galning i anteckningsblocket för att hänga med!

Men det kan ju vara ännu värre. Tänk om de här människorna utan anmaning vill berätta intressanta saker, men ignoreras, tystas, kanske mobbas och hånas. "Jag vet bäst, de är dumma, jag har ingen anledning att lyssna till deras trams!" Är det smart? Är det inte detta som hänt här i den gamla industrivärlden på senare år? Industrierna krymper, och likaså viljan att ta till sig nya fakta och perspektiv. Eller i och för sig gamla fakta som kanske hittills legat dolda. - Fakta finns, men hörs inte på grund av skällsord, skrän och vuvuzelavrål.

Vad kan det leda till? - Ur vänstersynpunkt (och vi får väl anta att det mesta av "vänster" i Sverige idag kan klassas som medelklass utan större kontakter med arbetarklassen) tappar man en massa information om vad som rör sig i samhället. När arbetare möter olika problem och kanske hävdar att dessa har med inflödet av utlänningar att göra är det lätt att raskt avfärda dem som efterblivna korkade lantisar och rasister. Detta i stället för att fråga de missnöjda och försöka undersöka hur relevant det sagda är. Men i själva verket är det vänstern som gör sig irrelevant.

Ett praktiskt exempel: etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg väcker hos somliga vrede. Jodå, en del som skrivs på bloggen han driver tillsammans med Gunnar Sandelin går mycket väl att opponera sig mot. Men allt? - Om man vill ha information på forskningsnivå om romer, vem vänder man sig då lämpligen till? Arnstberg, som forskat i ämnet, eller ... vem då? När Arnstberg kommer utanför sina specialområden är han väl inte bättre som informant än de flesta andra oinformerade, men när det handlar om sådant han verkligen studerat finns det anledning att lyssna. Vad händer med ett samhälle som under mycket kort tid får en stor inströmning av yngre män med avvikande värderingar - det är en fråga som etnologer bör kunna vara rätt bra på att resonera om. Men "vänstern" är inte intresserad. Den ställer inte artiga frågor. Den skriker så högt det går för att inte höra andra röster. Men de andra rösterna finns. Om ett tag kanske de hörs så mycket att "vänstern" inte hörs längre. Är det så smart?

FAST - det stora örat mot rymden

FAST är förkortning för the Five-hundred-meter Aperture Spherical radio Telescope , ett jättelikt radioteleskop som byggs i ett störningsfritt område (långt till tätorter med ljus, lite radiotrafik) i södra Kina. Om ett år skall anläggningen vara i drift och fungera som ett mycket känsligt 'öra' mot världsrymden.

Så här ser det ut. Fler bilder, och en film från bygget, finns på länken jag angett ovan.

En isolerad bergsby försvann när teleskopet byggdes i en naturlig fördjupning i bergen. Byborna påstår sig vara nöjda att få flytta till bättre boenden, hoppas det stämmer.

Det stora vita fältet består av 4450 liksidigt trekantiga paneler, var och en med en sida på elva meter. Byggets omkrets är 1600 meter. Inga små grejor alltså. Kineserna räknar med att det här skall vara ett ledande forskningsverktyg 20-30 år framåt i astronomin. Man kommer bland annat att kunna leta efter väte i avlägsna galaxer, leta efter molekyler som kan vara grunden till liv, se nytända solar, upptäcka svaga pulsarer - och kanske till och med höra möjliga signaler från avlägsna civilisationer. Jag såg någonstans nyligen att sådana signaler skulle kunna vara "ruiner" av avlägsna civilisationer som redan tagit livet av sig själva. Det låter väldigt spännande, tänk om det plötsligt hörs ett meddelande mitt i det vanliga rymdbruset:

Kära lyssnare, det här är sista meddelandet från planet XYZ123. Vi upphör med alla sändningar från och med midnatt då vår biosfär har havererat totalt på grund av våra egna missgrepp, och att allt liv här är nu omöjliggjort. Ha en trevlig kväll!

Angående pulsarer säger Chen Xuelei, specialist mörk materia och mörk energi:

“Pulsars are like space labs, in which scientists can study gravitational waves, curved space-time around black holes, and the interstellar medium,” Chen adds. “Many scientists believe that pulsar positioning could create a spacecraft navigation system, or be an auxiliary device to GPS instruments.”

Det där med GPS är intressant, tror jag såg häromdagen att kineserna tänker skapa ett eget GPS-nät för att bli oberoende av de opålitliga USAmerikanerna.

Hur som helst, detta är väldigt spännande. Forskarna verkar veta en del om vad de skall hitta med sitt känsliga öra mot rymden - men rätt vad det är kanske det kommer fram något helt oväntat och obegripligt!

***

På tal om Kina och rymden: Här tar jag och återanvänder och modifierar något en text som publicerades på denna blogg i urtiden, våren 2008:

Det är Mao till vänster i alla fall ...

Framlidne ordföranden Mao hade ibland intressanta synpunkter på tillvaron. Ibland var han ute i rymden också. Vid ett tillfälle 1956 sade han

A locality has its own over-all interest, a nation has another and the earth yet another. Right now I won't go into matters outside our planet, for the travel routes beyond the earth have not yet been opened. If human beings should be discovered on Mars or Venus, we would then discuss the matter of uniting with them and forming a united front. (Citat från talet 'Stengthen Party unity and carry forward Party traditions', Selected Works of Mao Tsetung sid. 316.)

1956 hade man inte ens skickat upp några satelliter (Sputnik kom 1957), men Mao tänkte tydligen framåt mot bemannade rymdfärder.

Vad skall man säga om bilden ovan? - Mao är från Kina och Nixon från Mars, kanske? Eller vad det nu är för konstig rymdvarelse som står där till höger i bilden. När jag var barn var marsianerna enligt sci-fi-böckerna röda myror utrustade med strålpistoler. Men Tricky Dick kanske har anlagt förklädnad?

"Huvet i sanden och rumpan i vädret"

 

"when your head is in the sand, your butt is in the air"

Den roliga bilden på den lilla elefanten hittade jag häromdagen hos Naked capitalism. Yves som driver den bloggen brukar lätta upp med 'roliga' djurbilder. Den passar ju väldigt bra till en text som   kommer från The Saker tyckte jag. Han skriver om den senaste utvecklingen efter toppmötena. Det var ju APEC i Kina nyligen, och nu G20 i Australien.

Nå, vilka är det som har huvudet i sanden och rumpan i vädret? - Jo, medier och ledare i "väst". De lever i en fantasivärld och har inte fattat hur förhållandena i världen ändras. De tror att de fortfarande är i överläge och att 'Putin är svag och isolerad', medan det i själva verket är Ryssland, Kina och övriga BRICS som håller på att komma i överläge. Tidigare har "väst" (läs: i första hand USA) trott att Ryssland och Kina inte skulle kunna ena sig, men nu har Kina definitivt kommit ut på Rysslands sida. Och de bildar tillsammans en enorm styrka.

(Björnbrums kommentar: när USAmerikanerna praktiskt taget rakt ut säger att Kina är en fiende som de kommer att slå ner för eller senare vore kineserna rena idioter om de inte gick ihop med så många andra stater som möjligt för att hålla jänkarna lugna. Det kan vara väldigt olika länder i en sådan allians. Men antagligen minns de kinesiska ledarna det gamla slagordet från Maos tid: 'Ena de många för att slå de få'.)

Här är The Sakers lista på tre förhållanden som visar hur enigheten mellan Kina och Ryssland växer:

1.  Economic: not only have Russia and China have signed what can only be called mega-contracts, but the Chinese were more than happy to offer Russian banks (under US/EU sanctions) access to Chinese credits.  China is also helping Russia to replace SWIFT.

2. Political: if anything, the Chinese went out of their way to show that not only was Russia not isolated, but that Putin was the guest of honor at the APEC - thereby openly defying the US/EU.

3. Military:  Russia and China are now engaged in regular large size joint military exercises including naval and ground operations.  Not only are these two training together, they are regularly practicing the creation of joint staffs.

Naturligtvis finns det motsättningar och tvisteämnen mellan Kina och Ryssland. Man förhandlade tio år om det enorma kontraktet på gasleveranser som nu undertecknats, och där ryssarna kanske inte fick ett så bra pris som de önskat. Gränsfrågor kan också dyka upp igen och ställa till besvär.

Men när de två länderna satsar på inhemskt uppbygge har de också gemensamma intressen i att försöka avhålla det alltmer virriga, aggressiva och vacklande USA från att ställa till med något verkligt allvarligt. Detta vare sig det gäller militära framstötar eller försök till ekonomisk krigföring. Att kineser och ryssar går ihop för att skapa ett eget system för överföring av medel mellan banker, för att undslippa det USA-styrda SWIFT, är ett tecken på att de tar allvarligt på det här.

What Obama and his advisors have failed to realize is this: Russia and China (backed by the BRICS, SCO, CSTO, EEU) are far more powerful than the US/EU block in political, economic and military terms. This is the big news, the major strategic development, the geopolitical tectonic shift, which the Empire's corporate media is trying so hard to obfuscate.  As for western leaders, they are simply delusional and they have manifestly fallen into the old trap of believing their own propaganda. But, as the expression goes, "when your head is in the sand, your butt is in the air" and reality has now reasserted itself with a very powerful and painful bite.

En bieffekt av detta ekonomiska krig, och Rysslands mer östliga orientering, kan vara att de numera ganska små västorienterade grupperna i Ryssland blir ännu mer trängda och obetydliga. Detta vare sig de är hyggliga liberaler eller tjuvaktiga oligarker. Att skapa någon 'färgrevolution' i Ryssland torde bli svårt när sympatierna för presidenten ligger på över åttio procent bland folket.

Misslyckad strypning?

Idéer, ibland knappt medvetna sådan, styr människans handlingar. Kan man av den ukrainska arméns aktioner i östra delen av landet avläsa ett tänkande som i själva verket kommer utifrån? Kan den ukrainska strategin i själva verket tolkas som ett amerikanskt militärt tänkande - med andra ord, är det militärer från USA som dragit upp riktlinjerna?

Jag hittade det här stycket i ett långt inlägg med diverse rapporter om frontläget i Ukraina hos bloggaren The Vineyard of the Saker. 'Saker' är klart på de östukrainska federalisternas sida, men jag bedömer honom som rätt pålitlig i övrigt. Det som föranledde den nedan citerade kommentaren är att ukrainska armén gjorde en framstöt mot den sydöstra gränsen mot Ryssland. Strategin verkar ha varit att tränga fram längs gränsen, ta kontroll över gränszonen och skära av kontakterna mot Ryssland, och sedan genom en kringgående rörelse likt en boaorm strypa motståndet. Detta skulle vara en amerikansk taktik som man lärt sig utantill sedan Nordstaterna ströp Sydstaterna under inbördeskriget. - Fast planen misslyckades: nu är den ukrainska styrkan kringränd i gränsområdet och verkar ligga väldigt illa till. Ett alternativ är att slänga vapnen, fly över gränsen och låta sig interneras i Ryssland tills kriget är slut, ett annat är att avlida på ett smärtsamt sätt.
I slutet av citat nämns att federalisterna (det är de som brukar kallas 'separatister', men den etiketten är tveksam) övergav en position på ett sätt som amerikanerna inte kan förstå. Federalisterna flyttade sig till bättre positioner för att fortsätta kampen i stället för att slåss mot övermäktiga angripare, det är väl så det förhöll sig. De tänkte väl som Mao Zedong under det kinesiska inbördeskriget på 1940-talet: vid ett tillfälle övergav kommunisterna sin 'huvudstad' i Yenan. Mao motiverade detta ungefär med detta: "Att överge Yenan är att försvara Yenan, att försvara Yenan är att förlora Yenan." Och fienden intog Yenan, men bara några år senare hade han förlorat hela kriget.  Men det är något amerikaner har svårt att förstå. Jag minns att någon i  USA:s marinkår frågade hur man genomför reträtter, och fick svaret att man inte gör några sådana. Jo mors! - Här är citatet:

The death of the Ukrainian troops in the “Southern Intestine” was caused not by errors at the level of strategic planning (from a purely military standpoint no such errors were committed).

This catastrophe was predetermined by the decisions made by at the highest level of the systemic hierarchy – at the level of the basic foundations of the worldview and the overall cultural level of the people that planned the armed forces group operation “Cordon”.

Only Americans, “Yankees”, could put forward an idea of the “boa constrictor encirclement” of the territory of the enemy. No one other than them has this idea embedded in their subconscious. Whereas for Americans, “Yankees”, this idea is inherent at the level of their national self-identification – as a base military-strategic mythologem of modern American statehood, born in the throes of the victory by the North over the South in the American Civil War.

And only Americans could so utterly miss the option of voluntary withdrawal by Strelkov’s Brigade from Slavyansk. And the reason is elementary – their lack, at the level of the subconscious, of centuries of experience of European military history. The option of voluntary surrender to the enemy without battle of their most important stronghold, which, to the very last day, was being pumped full of all sorts of resources, simply did not fit in their head! 

Strelkov som nämns är befälhavare för en del av federalisternas styrkor i öster. Möjligen Donbass' motsvarighet till general Giap - vi får se. Hur som helst, om USAmerikaner som inte begriper så mycket av hur kampen i Ukraina fungerar skall dra upp planer för ukrainarna så lär det fortsätta att krångla för dem. Det verkar ju inte ens som folk på marken där är särskilt angelägna att slåss, förutom de fascister som iklätts nationalgardets uniform och fått tillgång till häftiga vapen.

Tidens tecken?

Vid närmare betraktande: hjärtat består av de kinesiska och ryska flaggorna som skakar hand. Eller är det den kinesiska handen som tar ett stadigt grepp om den ryska?

Att den västliga politiken mot Ryssland skulle få återverkningar är ju inte oväntat (utom för de genier som utformar den västliga politiken kanske) och närmare relationer mellan Kina och Ryssland är inte oväntade. Två stora ekonomier som kan komplettera och stödja varandra och dessutom med en gemensam fiende. Den tid när USA kan 'isolera' sådana stora enheter verkar över. Fast med bristande självinsikt verkar USA:s ledning inte ha insett det.

Vet inte om berättelsen är sann, men jag läste någon gång om en finsk (knäppgök?) som frågade Stalin om inte Andra världskriget inneburit något gott för Sovjet. Med stora delar av landet förstört och massdöden verkade frågan inte vara så smart. Men Stalin tyckte att det var en bra fråga. Kriget hade inneburit att industrialiseringen av områdena öster om Ural skyndats på enligt honom. - Den industrialiseringen hade kanske kommit ändå, men nu skedde den snabbare när industrierna i väst förstördes eller flyttades österut. Och det är väl något liknande som sker idag. Somliga västmakters inhopp i respektive närområde gör att Ryssland och Kina ser till grundläggande gemensamma intressen och ökar sitt samarbete, kanske snabbare än vad som skett under lugnare förhållanden.

Tyngdpunkten i Rysslands utrikes relationer flyttar österut. Med tanke på att det handlar om två stora ekonomier är det inte betydelselöst. Frågan är hur de ekonomiska tungviktarna i EU reagerar på det. Skall de hänga på bygget av nya 'sidenvägar' från Gula havet till Atlanten, eller stå bredvid och sura på order från Washington? - Jag skulle tro att på sikt är det Merkel, inte Bildt, som kommer att ta de stora besluten om det!

Så här såg det ut 1950. Nu är förutsättningarna mycket annorlunda, men vissa saker ändras inte. Exempelvis kinesisk och rysk ovilja att ta skit av översittare.