Tre samhälleliga tillstånd

En filosofie doktor i Kanada vid namn Josh Moufawad-Paul har skrivit en behändig liten bok (150 sidor och i fickformat) med titeln Austerity apparatus. Jag har ingen bra översättning till det, kan 'åtstramningsapparaten' duga? Nedan följer en blandning av tankar från författaren och från mig själv. I boken särskiljer han på tre olika ...

... regulative functions of the capitalist state of affairs: a state of social peace, sometimes called the welfare state; a state of anxiety, sometimes called neoliberalism; a state of emergency, sometimes called fascism. Today's austerity apparatus emerges in a state of anxiety, promising a state of emergency while mobilizing its discontents to focus only to a state of social peace rather than challenge the state of affairs as a whole. (Min kursivering.)

Det här är intressant, och kanske användbart när vi tittar på utvecklingen i de gamla industriländerna de senaste årtiondena, och hur de kan utvecklas framöver. Altså: Mer eller mindre socialdemokratiska välfärdsstater glider över i den neoliberala oron och kaoset, och bortom denna hotar fascism av något slag.

Grunden för alla dessa tillstånd är kapitalismen, en kapitalism som har förmågan att hela tiden byta form men ändå just i grunden vara densamma: ett samhällssystem där målet är utvinnande av merarbete/mervärde. Detta orsakar självfallet kriser och motstånd. Stora delar av Jordens arbetarklass lever i permanent armod. Men Moufawad-Paul skriver också om en "återproletarisering" som hotar arbetarna i de gamla industristaterna och kan orsaka reaktioner från dessa. 'Åtstramningsapparaten' blir ett sätt för systemet att försöka avleda motståndet från sin egen kärna (utvinnandet av mervärdet) och i stället rikta missnöjet mot mer ofarliga delar av systemet.

Under de senaste årtiondena har olika rörelser uppstått som ibland varit rätt omfattande, men som stämmer på författarens uppfattning: Attac, Occupy, gula västarna har tillfälligt kunnat skaka om politiken, men åtminstone de två första har inte slagit igenom på allvar som hot mot systemet. Hur det blir med de gula västarna återstår att se.  I stället för att slå ner kapitalismen och bygga ett mänskligare system så söker sig missnöjet tillbaka mot det socialdemokratiska förflutna (i ett läge när socialdemokraterna har blivit nyliberaler och folkhemstanken i länder som Sverige förvaltas mest av sverigedemokraterna!).

Somliga älskar dessa massrörelser, men Moufawad-Paul är kritisk. Han har skrivit mot "movementism" i andra böcker. Inte för att han ogillar folkligt förankrade massrörelser, utan för att de har inbyggda svagheter.

Ett fel i lösa massrörelser kan vara oklara mål eller mål som inte inriktas på lösning av grundläggande problem (= som inte tar itu med kapitalismen som grunden till problemen), ett annat är att en bra ledning saknas. Som varande maoist föredrar Moufawad-Paul givetvis en maoistisk ledning (som hemma hos honom heter PRC/RCP). Men skall man döma av vad han har skrivit på annat håll är han öppen för konkurrens mellan olika organisationer och politiska uppfattningar på den socialistiska sidan. Så småningom kommer de som har felaktiga uppfattningar att sållas bort i kampen. (Det var ungefär detta som hände i de ryska och kinesiska revolutionerna, där det ena alternativet efter det andra föll så att säga på eget grepp, medan kommunisterna satsade på en bra linje och till slut var ensamma kvar som vinnare.)

Boken är alltså denna: Josh Moufawad Paul Austerity apparatus Kersplebedeb, Montreal 2017. Andra böcker av honom är The Communist necessity och Continuity and rupture. Man behöver inte hålla med om allt (jag har vissa tvivel om den västliga maoismens förmåga att få massomfattning exempelvis) för att finna en del intressanta och användbara tankar här.

Vad är det med Uppsala?

För ett par dagar sedan tittade jag på norska maoistiska hemsidan Tjen Folket ("tjänare, folket" som jag brukar skämta). Där fanns en rubrik som hänvisade till Uppsala - svenska Uppsala alltså. Kommunistiska Partiets ungdomsförbund RKU hade en grupp i Uppsala som dock nu blivit arg på partiet och brutit med/kastats ut därifrån. Och då har RKU-arna i Uppsala skrivit ett långt dokument om varför det blev så här.

Man kan ju lägga in frågan: "Vad är det med Uppsala?" till att börja med. 2013-2014 skrev jag några inlägg här på bloggen (som blev bland de mest lästa faktiskt) om en tidigare utbrytning ur KP. Den förvandlades till Oktoberrörelsen som hade en rätt stark inledning som maoistisk rörelse i Sverige, men sedan utan några vidare förklaringar upplöstes. I alla fall vet jag inte om något avvecklingsdokument eller slutvärdering publicerats. Oktoberrörelsen fanns i alla fall i Uppsala och några andra orter, och uppsalagruppen lär sedan märkligt nog ha anslutit sig till SKP som vad jag vet inte har några maoistiska böjelser.

Och nu är det alltså Uppsala igen. Är det något med luften omkring Fyrisåns vilda forsar som påverkar det revolutionära tänkandet? Jag skummade igenom brytningsdokumentet och det var inte så upplyftande. Gnäll hit och dit, polisen är dum, KP är dumt och rasistiskt, stackars flyktingar är arbetare allihop, citat från klassikerna som skall bevisa det ena eller andra ... Hur den här före detta RKU-gruppen ställer sig till övriga maoister i Sverige framgår inte. De kanske kan gå med i Kommunistiska föreningen? Eller som tidigare utbrytningar dunsta bort.

Rörelsen är ute och cyklar

PS: Ett citat från Facebook:  

Som Malcom Kyeyune sa, ”man bygger inga revolitionära rörelser i Uppsala”.
Identitetspolitisk dynghög är vad Uppsala är.
DS

Notis från Kina. Radikala studenter

"Kapitalistfararna" i Kinas nuvarande ledning har fått problem med studenter som tar den politiska skolningen på allvar och stödjer kämpande arbetare. Det blir något för Xi Jinping att fundera på!

Man bör väl inte dra jämförelserna för hårt, men när det började skära sig på allvar mellan partiledning å ena sidan, och arbetare och intellektuella å den andra, (tänk på Polen!) så kan utvecklingen skena iväg mot partiets fall. Lokala ledare kan bussa polis på studenter, arbetare och bönder, men om detta leder till mer oro som kan hota den "harmoni" som partiledningen eftersträvar kan rekylen bli hård. Och notera att partiet aldrig har lyckats avskaffa Mao. "Rorsmannens" ställning är alltför stark.

Det här är motsättningar som faktiskt är antagonistiska (klassmotsättningar, arbete mot kapital) och som verkar svåra att lösa med Kinas nuvarande inrikespolitik. Den går ju ut på att köra kapitalism under socialistisk täckmantel, och det är uppenbarligen en ekvation som är svårt att gå ihop. Klasskompromisser kan fungera, men inte hur länge som helst och inte under vilka villkor som helst.

De radikala studenterna gillar Mao och pekar tillbaka mot den förkommunistiska studentrörelsen i Kina 1919 som inspiration. Undrar vad gamle ordföranden hade tänkt om detta? - Kan ha fel, men jag gissar att Mao hade gillat studenter som stödjer arbetare som kämpar mot kapitalistiska företag (och ropar slagord för att hylla Mao, den Mao som formades bland annat av rörelsen 1919!).

En artikel om detta i kapitalistbladet New York Times.

Hur rösta i höst? Ger den dialektiska filosofin vägledning?

(Här är ett inlägg som är alldeles för långt och pratigt och som jag petat på till och från ganska länge med. Dock är det inte färdigt, men det kanske beror av att man knappast kan skriva kort och komplett i detta ämne. Den som vill ha en auktoritativ tolkning (?) av hur man skall förhålla sig till kommande val har en länk till Kommunistiska Föreningen nedan.)

För några vecka sedan skrev en läsare och frågade detta:

Du har ju ett gott öga till maoismen och skulle vilja föreslå ett inlägg från dig om följande: Hur ställer sig MLMTT enligt ditt förmenande till höstens val? Var går huvudmotsättningen?

MLMTT är Marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, en etikett som nog inte använts på många år. Idag heter det MLM, Marxism-Leninism-Maoism, en riktning som är stor i några länder i Asien men inte har mycket stöd i Europa. I Sverige är det vad jag vet bara två små grupper som kallar sig maoistiska, och de är (tror jag) inte särskilt vänskapligt sinnade mot varandra. Dels har vi Kommunistiska Föreningen, dels peruanerna bakom Maoistiskt Forum. Den förra mest i Stockholm, den senare mest i Malmö. (Har jag fel så skriv och rätta mig.) Den förra skriver på normal läsbar svenska på sin hemsida (här talar de om hur du skall rösta i valet), den senare tröskar på i en stil som känns rätt jobbig.

Vår läsare bifogar några förslag till huvudmotsättning:

Folket mot SD?
Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Folket mot EU?
Folket mot Nato?

Utifrån huvudmotsättningen: Var skall rösten läggas? Skall man överhuvud taget rösta?

För att få ordning på det här får vi först se vilka viktiga typer av motsättningar som finns i den dialektiskt-materialistiska filosofin. För pratar vi motsättningar så pratar vi dialektik. Bör dock påpekas att det står lite olika termer på olika ställen, även om de avser samma sak. Hos Mao (i Om motsättningar) är termerna huvudmotsättning respektive sekundär motsättning. I Marxistisk uppslagsbok är det däremot grundläggande motsättning respektive huvudmotsättning. Jag använder dessa senare termer. Först är det alltså:

Grundläggande motsättningar
Den grundläggande motsättningen finns i ett ting från dess början till dess slut. Betraktar man det kapitalistiska systemet som ett ting så är den grundläggande motsättningen den mellan proletariat och bourgeoisie. Det finns en flertal andra grupper, men det är de två huvudklasserna som driver utvecklingen medan de kämpar om resultatet av samhällets arbete. Klasskamp alltså. Den kampen fortsätter tills proletariatet tagit makten, eller det inträtt någon katastrof så båda klasserna går under.

Sverige är inget undantag här. Vilka kriser och motsättningar vi än har inför ögonen så är de ur långsiktig synvinkel tillfälliga jämfört med motsättningen mellan arbete och kapital. (En otäck reflexion dock: klimatkrisen skulle kunna bli så allvarlig att den faktiskt tar över som grundläggande motsättning mellan hotet om förintelse och våra möjligheter att överleva.)


Huvudmotsättning
När det inte händer något annat mycket viktigt är den grundläggande motsättningen också huvudmotsättningen. Om det däremot gör det, exempelvis under krig, kan klassmotsättningarna tonas ned till förmån för andra prioriteringar. Kampen mot fascismen i Europa under Andra världskriget, och Kinas försvarskrig mot Japan, är exempel där olika klasser samarbetade mot en yttre fara. När den faran är avvärjd kan man återgå till att klasskampen igen.

Ytterligare några termer böra vara i åtanke:
Antagonistiska respektive icke antagonistiska motsättningar, samt
kvantitativa respektive kvalitativa förändringar.

Antagonistiska motsättningar är i princip olösbara om inte den ena parten på något sätt slår ner och besegrar den andra, det kan alltså gå våldsamt till. Krig, uppror, våldsam klasskamp, strider mellan folk, etniska grupper, fotbollsligister ...

Är motsättningen icke antagonistisk bör det kunna gå att hitta lösningar genom att de inblandade på ett fredligt sätt pratar med varandra och kommer överens. Normalt bör motsättningar inom arbetarklassen vara av den typen, såvida inte ...

... vi får en otrevlig förändring så att en ganska obetydligt motsättning kan växa och bli destruktiv, explosiv. Här har vi de kvantitativa och kvalitativa förändringarna. Det finns en motsättning (som mellan protestantiska och katolska arbetare på Nordirland) som är ganska liten i början. Men så växer den genom agitation allt mer, motviljan och ilskan växer kanske först i små steg tills det sker en häftig kvalitativ förändring: icke-antagonismen slår om till antagonism, och folk börjar bokstavligen slå ihjäl varandra i stället för att bara skrika skällsord åt varandra.

Eller om man tar svenska arbetare som blir alltmer kritiska mot stor invandring driven av politiker och aktivister utan att arbetarna själva får säga vad de tycker - där kan en tyst opinion växa under lång tid utan att det märks i officiella media (eller bara avfärdas och hånas), men plötsligt bryter missnöjet igenom. De etablerade politikerna har inte full kontroll över LO längre. Ännu så länge kan detta kanaliseras genom hur folk röstar, men det finns också grupper som är redo för hårdare tag.

Peru-maoisterna i Malmö vet i alla fall vad de anser! Bilden härifrån.

Låt oss se på förslagen, och så ger jag några synpunkter som ingen människa utom möjligen jag själv tar på allvar:

Folket mot SD?
Först måste vi veta vad som avses med "folket".  Jag kunde naturligtvis ha frågat, men chansar på att det avser en modernare version av det folk som stod mot monopolkapitalet, om vi pratar marxist-leninistiska från 1970-talet. Idag skulle man kunna prata om "en-procenten" som står emot alla andra, alltså arbetarklass, småföretagare och andra grupper som inte tillhör de extremt rika och mäktiga.

Eftersom SD har ett så stort genomslag numera så är "folket mot SD" inte rimligt. Stora delar av folket ingår ju i SD-sfären på grund av vänsterns vettlösa politik. Ledningen för SD är ju något annat än partiets mer eller mindre sympatiska sympatisörer, men om jag formulerar det så här: bara för att X är otrevlig behöver man inte rösta på Y som är en idiot. Alltså: finns det arbetarfiender i SD så är det inget argument för att rösta på arbetarfiender inom andra partier.

Om SD skulle bli ena sidan i en huvudmotsättning förutsätter nog det att partiet lyckas införa diktatur och sedan stöter sig med nästan hela folket.

Undrar om fackbossarna ställer upp på det här? - Är tveksam till det. En del av dem kan väl närmast ses som representanter för bourgeoisin. Det är nog ingen tillfällighet att förslag att inskränka strejkrätten kommer under en tid när det inte är så mycket strejker. Då törs man sticka fram nosen och tafsa på strejkrätten - arbetarna verkar ju passiva!

Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Här har vi faktiskt en version av den grundläggande motsättningen: folket mot monopolkapitalet och dess regering. Den finns vare sig det är val eller inte, den är antagonistisk. Den löser man inte genom att rösta, utan genom att avlägsna monopolkapitalet. Den motsättningen måste ständigt bevakas. Nu står möjligen nästa stora gris ... förlåt, kris skall det vara ... för dörren och kapitalet kommer att utnyttja sina politiker för att i största möjliga mån låta folket betala notan.

Folket mot EU?
Om man inte bryr sig om kapitalets nationalitet, utan bara ser på motsättningen mellan arbete och kapital så är detta en grundläggande motsättning. Folket i EU mot kapitalet i EU. Och inte hjälper det att rösta här heller. Omröstningen där vi tack och lov slapp euron är ett undantag, men EU-parlamentet som positiv kraft kan vi glömma. Möjligen kan det användas som avstjälpningsplats för avdankade nationella politiker.

Folket mot Nato?
Det är inte en huvudmotsättning just nu, inte grundläggande heller även om NATO är ett förbund av kapitalistiska stater som ibland bär sig våldsamt åt. Om däremot NATO skulle uppträda aggressivt just mot Sverige kan det bli en huvudmotsättning. Likaså om NATO försöker dra oss in i krigiska förvecklingar med Ryssland. I det sista fallet är det mycket allvarligt och gör att det mesta andra måste stå åt sidan. (Om det skulle bli en folkomröstning om NATO, vilket nog NATO-politikerna i Sverige försöker undvika, kan det faktiskt vara idé att rösta - jämför euro-omröstningen.)

Slutfundering:
Frågan om vi skall rösta kommer väl före frågan vad man i så fall skall rösta på. Om alla realistiska alternativ (sådana som kan få platser i de parlamentariska församlingarna) är kass är det ju meningslöst att rösta. Jo, man kan ju lämna en blankröst eller ogiltig valsedel om det känns motigt att överhuvud taget inte rösta. Rösträtten är ju inte en gåva från överheten, utan något som folket fått kämpa sig till. Ett lågt valdeltagande kan åtminstone störa valets legitimitet, fast jag tror att politikerna inte bryr sig om det så mycket. Och jag gissar att häftiga reaktioner ute bland folket dag ut och dag in smäller högre - så det hörs in i Riksdagen - än några röstsedlar vart fjärde år.

MLM - tredje fasen?

Det här är en uppföljning på något jag skrev i mitt inlägg på första maj, men det handlar inte om anarkisterna/syndikalisterna som kommer travande här ovan ...

...eller  inte ens att SL:s spärrar inte ser ut så här längre, så den här fåniga "planka"flaggan är omodern.

Nej, jag skrev följande: "Har just läst en intressant bok om utvecklingen Marx-Lenin-Mao - kanske återkommer om den." Och nu gör jag det. Boken heter Continuity and Rapture och är skriven av något så sällsynt som en äkta maoistisk filosof: Josh Moufawad-Paul, doktor i filosofi i Toronto, Kanada. För den som blir förskräckt och tänker på "perukommunisternas" trista texter i samband med maoism vill jag påpeka att det här är betydligt öppnare och spänstigare, och inte så knepigt att läsa. Det handlar om att komma längre i utvecklingen än såväl Marx&Engels som herrn i gröna kostymen ovan, Vladimir Iljitj Lenin.

Jag förkortar författaren till JMP nedan, och hans teori är MLM.

Några viktiga punkter enligt JMP:

1. Filosofin kommer efter praktiken. Filosofens uppgift är att förklara vad som hänt och skapa begrepp som beskriver händelserna. Den maoistiske filosofen tar fram det väsentliga ur rörelsens praktik.

2. De tre -ismerna, marxism, leninism, maoism, har skapats ur tre stora revolutioner: Pariskommunen, ryska revolutionen, kinesiska revolutionen. Även om varje stadium har namn efter en person så betyder -ismen att det är det hållbara som sparas i personens teori och praktik, och det icke-hållbara lyfts bort. Varje ord av Marx är inte heligt, men vissa delar ingår i ett universellt tillämpbart teoribygge och blir då del av en -ism.

3. Boktiteln syftar på att teorin, för att kunna utvecklas, måste både hålla fast vid och vid behov bryta med tidigare versioner. (Tänk på evolutionsteorin: även om den grundlades av Darwin och en del av hans principer fortfarande håller, så har darwinismen idag genom vetenskaplig praktik avlägsnat sig långt från ursprunget.) Även om klasskamp driver samhället framåt så ser kampen inte likadan ut idag som i Paris 1871, exempelvis. Nya praktiker och teorier krävs i en värld som förändras.

4. För att MLM skall kunna skapas och vidmakthållas, samt utvecklas, fordras att teorin i sig är öppen för utveckling och kritik. JMP anser att MLM faktisk är möjlig att testa i praktiken, vilken skulle göra den till en vetenskap. Revolutionerna och folkkrigen skulle vara det praktiska provet, och detta inleddes med de peruanska kommunisternas uppror och att de utropade sig till maoister i slutet av 1980-talet. Därmed övergavs den tidigare termen 'Mao Tsetungs tänkande'. JMP är dock kritisk mot hur peruanerna utvecklades, med överdriven militarism och personkult.

Tror inte JMP skulle gilla den här bilden. Här har vi Marx, min favorit Engels, Lenin, Stalin och Mao. Men så har något pundhuvud klämt dit "ordförande Gonzalo" som sjätte man.

5. JMP skriver att maoismen ännu inte uttömt sina möjligheter, den är ett nytt fält att erövra, praktiskt och teoretiskt. Att därför klämma till med nya -ismer som 'Gonzalos tänkande' i Peru eller 'Prachandavägen' i Nepal är fel och för tidigt. Indierna och filippinarna, och en del andra partier som också bedriver kamp enligt maoistiska normer har inte gått i den fällan. Detta till skillnad mot superdogmatiska trotskister som ännu vill gå den leninistiska vägen med elitparti och väpnat uppror i Petrograd - men som inte lyckats genomföra en enda revolution.

6. Uttömt sina möjligheter har däremot den gamla marxismen, och även leninismen. Efter perioder av stora framgångar har de nått vägs ände. De utvecklas inte längre. Det är därför en brytning är nödvändig för att faktiskt kunna föra deras rörelser vidare. En första våg i den brytningen var de anti-revisionistiska partierna och grupperna som uppstod världen runt på 1960-1970-talen, men som sedan vittrade bort. (KFML i Sverige är ett exempel.) Maoismen företräder en ny brytning på en högre nivå enligt JMP.

På bilden ovan ser vi KP:s och nya/nygamla SKP:s gemensamma demonstration vandra bort. Följer man JMP:s schema så representerar SKP väl närmast leninismen, medan KP är en anti-revisionistisk grupp som glidit tillbaka i leninism. Frågan är om de vandrar bort definitivt, eller om de kan gripa tag i de öppningar som finns i teori och praktik, leva vidare och utvecklas. Det är faktiskt folk i exempelvis SKP och KP som borde läsa den här boken. Inte för att övertygas om att bli maoister i morgon, men åtminstone för att få en del saker att fundera på. Bland annat mycket som jag inte nämnt i den här korta överblicken.

Det här är mer acceptabel uppställning för MLM-are tror jag.

Jag har varit sparsam med omdömen och reflexioner i det här inlägget. Kanske återkommer med sådana framöver.

Rörlig arbetskraft

China has 282 mln rural migrant workers by end of 2016, an increase of 4.24 million from a year before https://t.co/pT9Q4Xqvxf pic.twitter.com/jaml2HoHzX

— China Xinhua News (@XHNews) 14 mars 2017

Jag håller på att läsa Mobo Gaos bok om synen på den kinesiska kulturrevolutionen. Undrar vad Mao själv tyckt om att bortåt 20 procent av kineserna måste ägna sig åt arbetsvandringar för att tjäna sitt uppehälle? Killen på bilden ser glad ut. På senare år har lönerna åkt upp en del vad jag förstår, men hur är det med arbetarskydd, rättigheter etc? Man kan väl gissa att han inte är på väg till ett jobb i de notoriskt farliga kolgruvorna.

Pappersprassel, ny-maoism, och "pengarna i handen"

För många år sedan köpte jag kvällstidningen varje dag. Lösnummer alltså. Vid tvåtiden på eftermiddagen susade tidningsbilarna runt i stan och flinka män slängde in buntar av Aftonlövet och Excessen i kiosker och tobaksaffärer. Det var då det. I början på sjuttiotalet höjde förstnämnda bladet lösnummerpriset till 75 öre. Jag tyckte det var lite väl mycket och tog i stället en prenumeration på Dagens dumheter. Och den fortsatte jag med in i detta årtionde, till för kanske tio år sedan när bladet blivit så konstigt att jag utan större saknad släppte det. En tid utan rassel i brevlådan tidigt på morgonen inträdde.

Men nu är jag tillbaka till en prasslande morgontidning igen, fast denna gång Svenska Gladbladet. Det kanske inte kommer att finnas morgontidningar på papper så många år framåt, utburna till nyhets- och kulturälskande människor runtom i landet, så det gäller att passa på. Åter till den tiden när man lufsade upp ur sängen, tog tidningen vid brevlådan och lufsade tillbaka till sängen för att få veta om de senaste skandalerna!

Tidningsbil, kanske från femtiotalet. Då hade tidningarna också något som kallades annonskontor, och jag gissar att det är något sådant (tillhörande den sedan länge döda Stockholmstidningen) vi ser i bakgrunden.

(Lite tilläggsinformation: Det kan vara så att alla de lätt omskrivna namnen för de stora tidningarna i Stockholm härrör från 1960-talet och dåvarande redaktören för Svenska MAD, Lasse O'Månsson.)

Hur som helst: information från papper känns annorlunda än från en datorskärm. Man får lite mer tid att tänka efter, exempelvis.

I morse noterade jag en upplyftande (för somliga personer, antar jag) artikel med rubriken 'Ny-maoism på frammarsch i Kina'. I nätupplagan är den stora rubriken 'Kinas maoister mobiliserar inför kommande krig' vilket i och för sig kanske stämmer med ett uttalande som görs i artikeln. Det handlar dock inte, enligt den maoist som intervjuas, om att skaffa vapen och början en ny gerillakamp i Chingkang-bergen som Mao gjorde 1927. Maos läror lever dock. Och här ser vi fördelen med även med artiklar i datorn. När pappersartikeln utan vidare specifikation talar om att "vissa bedömare" anser att maoismen skulle vara det största hotet mot nuvarande regering, så finns det i nätversionen ett par länkar där det temat utvecklas. Mycket kort sammanfattat: de svällande klyftorna i Kina gör att en del av småfolket börjar se tillbaka mot Kulturrevolutionen som en positiv epok.

Det här får betraktas som nära nog sensationellt:

... vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom.

Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor.

Det verkar djärvt att säga att en ny-maoist skulle vinna eventuella fria val, men bara att tanken förs fram är fascinerande.

Att det händer saker med Kinas ekonomi framgår också av SvD-artikeln 'Brittiskt hus hett objekt för kineser' (hittade den inte på nätet). Rika kineser köper fastigheter i London. Påminner inte det om vågen av vansinnesköp som svenska spekulanter gjorde innan fastighetskrisen i början av 1990-talet slog till? Nu är London med vidhängande land på väg ut ur EU, men generellt gäller att kineserna investerar fyra gånger mer i EU än vad EU investerar i Kina. Fastighetsköpen luktar delvis kapitalflykt medan andra investeringar bör ha mer normal affärsförankring.

I kinesiska nyhetsbyrån Xinhuas twitterflöde handlar det mycket om affärer och snabbtåg och 'den nya silkesvägen'. Men ett annat tema som ofta dyker upp är ansträngningarna att till 2020 göra slut på fattigdomen i Kina. Topparna i kommunistpartiet bör ha viss känsla för att situationen kan bli farlig om massorna bestämmer sig för att slänga ut de partipampar som "går den kapitalistiska vägen", som det hette under Kulturrevolutionen. Och rika kineser köper som sagt hus i London och på andra håll, kanske som en försäkring ifall den folkliga vulkanen får ett utbrott.

Järnväg mellan Etiopien och Djibouti, byggd av kineserna.

Hur vore det med ett utbrott även mot svenska finansministern Andersson? Staten har budgetöverskott på 85,3 miljarder. 85 300 000 000 kronor. Det är ganska mycket som kan användas till många bra saker. Men Andersson "vill ha pengarna i näven innan vi använder dem." Detta enligt en annan artikel som jag inte hittar på nätet just nu. Vad tänker hon sig i handen då? En sedelbunt, en hög med ettor och nollor i ett dataminne, eller vadå? Det är ganska irriterande när siffror i datafiler behandlas som om de hade något med pengar i plånboken, sedeltryckning eller något i den stilen att göra. En stat med sina egna pengar är inte ett hushåll som måste få pengarna utifrån.

Ibland får man intrycket av att den statliga ekonomiska politiken i Sverige och många andra länder drivs som om guldmyntfoten ännu finns kvar och styr hur mycket betalningsmedel som kan skapas. Inom den privata ekonomisvängens låneekonomi tror man givetvis inte på det. Bankerna lånar gladeligen ut miljarder som man inte har. Detta framgår av en serie artiklar som blivit en bok, och artiklarna kan SvD-prenumeranter läsa på nätet. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka, som ser väldigt snäll ut på bilderna, har skrivit en stenhård uppgörelse med bankerna i skuldekonomin.

Vad skriver man om egentligen?

Ibland är det tröttsamt med bloggandet, inget blir skrivet. Ibland hoppar tankarna hit och dit: "Ska jag skriva om det där, har jag något intressant att tillfoga det offentliga samtalet eller blir det bara plattityder, självklarheter, något som andra redan sagt?"

Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:

Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.

Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för  krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.

Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA - jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? - Den konspirativt lagde kan ju tänka att "jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm - det håller vänstern sysselsatt ett tag!"

Kul med snöbollskrig. I förorterna kastas det sten, och det är värre.

Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det ...) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?

Jag tror att svaret är "ja". Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? - Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.

Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna - med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. - Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.

Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!

Norsk sammanfattning av maoism

Jag skrev för några dagar sedan ett något slingrigt inlägg om maoism. För den som vill ha en mer koncentrerad framställning så föreslår jag läsning av den här norska artikeln. Den kommer från den lilla gruppen Tjen folket. Detta är uppenbart ett maoistiskt namn: 'Tjäna folket' var en av de parollerna som framfördes under den kinesiska revolutionen.

Några av punkterna i framställningen är jag fortfarande kritisk till. Har aldrig sett någon trovärdig beskrivning av hur 'långvarigt folkkrig' antas fungera i de gamla industriländerna. I Tredje världen kan det fungera på sina håll, men de stora exemplen har misslyckats eller är under möjlig avveckling. Här i Europa verkar maoisterna se 'utanförskapsområdena' som tänkbara revolutionära baser, men det tvivlar jag på. Småglin som kastar sten på ambulanser och brandkår är inte lika trovärdiga i det här spelet som härdiga bönder i indiska djungler.

Den kinesiska kulturrevolutionen innehöll visserligen intressanta tankar, men ramen är tveksam som exportvara. Tänkte verkligen Mao att den metoden skulle fungera överallt, eller var det snarare hans ungdoms massrörelse från 1919 som transporterades till det kinesiska 1960-talet? Kina är stort, men Kina är inte världen. Revolutioner i länder med en övermogen kapitalistisk ekonomi och samhällsstruktur i stort kommer inte att se ut som revolutioner i fattiga, trasiga, mer eller mindre feodala bondeländer. Borde det inte räcka med att hänvisa till 'masslinje' och 'demokrati' om man vill förklara hur samhället kan utvecklas efter en eventuell revolutionär seger?

Och så saknar jag, som vanligt, ett resonemang om hur den teknisk-vetenskapliga revolutionen skapar möjligheter för den stora samhällsomvandlingen. Detta var grundläggande hos Marx. Ett problem med MLM-folket är att de driver bort från Marx och kanske lika gärna kunde slopa det första M-et. Mao må vara viktigast för revolutionärer i Tredje världen, men jag vill hävda att Marx står oss närmare i den här delen av världen. Eller är jag orättvis där?

Jag hälsar våra norska systrar och bröder med ett glatt 'Tjänare, folket!'

Är maoismen bra att ha? Lite politisk knappologi

På Lindelöfs blogg diskuterades nyligen om "Lenin" är en återvändsgränd eller ej, och hur det förhåller sig med hans förhållande till Marx. Det argumenteras för och emot, men låt oss fundera vidare. Om leninismen inte är slutet kan det finnas fortsättningar, och vad hittar vi där? En linje är trotskismen. En annan är maoismen. Det är den senare jag behandlar här. Det finns kanske fler avläggare, men de har jag ingen koll på.

För att få det hela ordentligt definierat: när debattörerna hos Lindelöf (en del av dem i alla fall) var unga pigga revolutionärer omkring 1970 så var det 'marxismen-leninismen-mao tse-tungs tänkande' som gällde. Uttrycket 'maoism' fanns redan, men det var inget som de berörda själva använde. Det var snarast ett skällsord. Mao levde ännu, och inte heller kineserna hade gjort någon -ism av hans läror. Detta av respekt för Marx och Lenin, som jag uppfattade det. Det talades också om 'maotsetungtänkandet', vilken möjligen kan ha inneburit ett myrsteg mot övergången till -ism. Så länge ordföranden levde så var det dock för tidigt att gå så långt.

Men så dog den gamle ordföranden, den kinesiska partihögern tog över på hemmaplan och det hände saker i kinainspirerade marxist-leninistiska partier ute i Tredje världen omkring 1980. Politiska tänkare plockade ut det man gillade ur Maos teori och praktik och försöka sätta ihop det till en ny övergripande vägledning för taktik och strategi.  De började kalla sig 'maoister' och framhöll M-L-M som sin linje. Marxism-leninism-maoism. Mao Tse-tungs tänkande förvandlades till -ism. 

Förutom plock av lämpliga äldre idéer från marxismen-leninismen har 'långvarigt folkkrig' och 'kulturrevolution' tillkommit som särskilda kännetecken för maoism. Båda dessa är ju direkt förknippade med Mao, även om Mao själv kanske inte hade gillat alla tolkningar av dem. Det är ju så med -ismer: de kan utgöra rätt grova förvanskningar av vad som upphovsmannen förespråkat. Marx själv utsattes för det under sin levnad och tvangs utropa att han inte var 'marxist'.

Detta var inga meningslösa akademiska funderingar. Flera av dessa partier ledde folkresningar som åtminstone tidvis var framgångsrika. Men i några länder hakade man på den egne lokale ledarens namn som vidareutvecklare av maoismen (Gonzalos tänkande i Peru, Prachandavägen i Nepal), och det är frågan om hur vettigt det var.  I det ena fallet har reaktionen krossat upproret, i det andra har upproret krossat sig själv. Allvetande ledare är inte bra för partiets hälsa. De stora indiska och filippinska partierna har inte odlat personkult av levande ledare, och de har överlevt i svåra tider. Det kanske inte är en tillfällighet.

I väst däremot hade de marxist-leninistiska grupperna från 1970-talet i stor utsträckning försvunnit eller förvandlats till meningslösheter. Mycket gammalt vänsterfolk övergick till miljö- eller identitetspolitik eller egna livsprojekt. Men viss påverkan från Tredje världens maoister förekom även här. Dels av inhemskt vänster, dels förmedlat av invandrare från bland annat Peru. Något inflytande från de här nya grupperna kan man knappast tala om. I avsaknad av ett stort folkkrig fick de nöja sig med sporadiska gatuslagsmål, hemsidor, klotter och taffliga flygblad och tidningar, och ibland verkade deras framtoning mer trasproletär än proletär. Dessutom kom omedelbart splittringar och ny- och ombildningar, vilket ännu så länge effektivt hindrat att större organisationer växt fram.

En (oavsedd?) effekt av M-L-M är att de två viktiga personerna Engels och Stalin har fallit bort, eller åtminstone fått minskad betydelse. Med tanke på att Marx knappast kommit så långt som han gjorde utan Engels, både som ekonomisk understödjare och intellektuell jämlike, är detta ganska märkligt. Och Stalin förde ju arvet efter Lenin vidare.

En norsk M-L-M-knapp

Jag såg nyligen en kritik mot de västliga maoisterna. Skribenten drar en linje mellan de hårt kämpande maoisterna i exempelvis Indien och maoisterna i väst. Det är inget tvivel om att det maoistiska upproret i Peru, som ett tag var framgångsrikt, har krossats, men någon diskussion om varför det gick som det gick har inte förekommit. (Mitt förklaring till bristen på utvärdering är att diskussionen om Peru har monopoliserats av peru-kommunister i exil, och resultatet har blivit en hysterisk drömvärldbeskrivning av vad som hände.) Skribenten nämner inte Nepal. Det kan bero av att upproret där faktiskt inte krossades, utan mer avvecklades av sig själv genom hur de ledande maoisterna uppträdde.

Medan upproren av Tredje världen-maoister behandlas sympatiskt av skribenten skåpas alltså den västliga maoismen ut som betydelselös. Denna kritik kan möjligen tolkas som krav på återgång till Marx' metoder, med grundliga undersökningar i hur samhället ser ut idag:

Western Maoism on the other hand is simply irrelevant and the sooner people realize this, the sooner we can begin developing a communist politics which relates to 21st century reality. Nor is this exclusive to Maoism. Regurgitation of the sectarian platitudes of anarchism, Trotskyism or Stalinism in whatever variant and in however intellectually sophisticated a form has little to offer in a apocalyptic future which none of these prophets expected. There is no easy alternative answer, simply the necessity of systematic and rigorous theoretical work beginning from the basic materialist premises and united with modest and serious intervention in social reality.

Ett ilsket svar på detta hittar man här, från några aktivister i Austin, Texas. De tar inte upp alla punkter som kritiken gäller, skäller en del, och verkar vara åt peru-hållet. Alltså uppjagade och inte särskilt relevanta. Mer relevant för en vettig diskussion om maoism över huvud taget torde en kanadensisk doktor i filosofi vara: Josh Moufawad-Paul. Han verkar ha någon sorts anknytning till det maoistiska partiet PRC-RCP där, har fått några böcker publicerade och lagt upp en del mindre texter på nätet (länkar till dessa finns i olika inlägg på hans blogg). Annars verkar det vara rätt glest med intellektuella inom den västliga maoismen.

Hela raden!

Hur är det i Sverige? - Jag har ingen bra överblick och kan ha missat en del, men under många år verkar det ha varit peruaner som stått för maoism här. Deras långa och snudd på oläsbara politiska artiklar, samt hyllningar utan måtta till partiordföranden, väckte väl inte något större intresse hos folk utanför gruppen. Dessutom försökte man propagera för folkkriget i Peru långt efter att det i stort sett var avslutat. Här är svenska hemsidan för den gruppen.

Så här fina flaggor hade Oktoberrörelsen på Medborgarplatsen, första maj 2013.

För några år sedan kom ett försök med svensk bas, Oktoberrörelsen. En del av aktivisterna kom från Kommunistiska Partiet och man gjorde ett ambitiöst försök att bilda en ny riksorganisation. Den verkade ambitiös, men sprack efter ett tag. En grupp gick in i Sveriges Kommunistiska Parti i Uppsala (vilket verkar väldigt udda, i och med att SKP mer finns i Moskvatraditionen). En annan bildade det som idag heter Kommunistiska Föreningen. Man syftar, som vanligt, på att bygga ett parti. Och så lär någon tredje grupp ha försvunnit åt annat håll, om någon vet något om det så skriv gärna en kommentar!

Så här ser Kommunistiska Föreningens hemsida ut. Tre huvuden.

När jag använder termen 'knappologi' i rubriken till det här inlägget beror det av att den maoistiska strömningen i Sverige är liten, såväl numerärt som vad det gäller geografisk utbredning och förankring. Jag har intrycket av att medelåldern är ganska låg, men att det finns inslag av folk som var med redan under det förra radikala uppsvinget i början av 1970-talet. Även då så deltog en del äldre kommunister som influerade rörelsen med sina erfarenheter. En intressant detalj är att den gamle svenske kommunisten Set Persson har tagits upp av föreningen. Det torde bero av att Persson var tidigt ute med kritik av omsvängningen i Sovjets politik efter Stalins död, och blev utsparkad från det svenska kommunistpartiet under 1950-talet.

I Norge finns en grupp som heter Tjen folket, och det är ju en riktig maoistisk paroll: "Tjäna folket." Den verkar ha 'tjänat' delvis som inspiratör för de svenska organisationerna.

Grupperna är alltså väldigt små. Betyder det att de inte har någon politisk framtid? - Ärligt talat: ingen aning. Men just nu ser det inte så lovande ut.

Det mest grundläggande kan vara att titta på exempelvis Kommunistiska Föreningens politiska plattform. Punkterna är inte fler än att alla kan citeras. Är de särskilt originella?

1. Kom­mun­istiska Fören­ingen arbetar för ett socialistiskt Sver­ige på vägen mot ett klass­löst kom­mun­istiskt sam­hälle.
2. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att socialis­men end­ast kan gen­om­föras genom en socialistisk revol­ut­ion.
3. Kom­mun­istiska Fören­ingen verkar för bil­dandet av ett kom­mun­istiskt parti som insp­ir­eras av Marx, Lenin och Maos idéer.
4. Kom­mun­istiska Fören­ingen vill bidra till att ena revol­ut­ionära kraf­ter i Sver­ige.
5. Kom­mun­istiska Fören­ingen menar att kom­mun­isterna måste vara drivande i fol­kets dagl­iga kamp och förena den med arbetet för den socialistiska revol­ut­ionen.
6. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att mass­linjen och enhetsfront­ens metod måste till­ämpas för att nå bestående fram­gån­gar.
7. Kom­mun­istiska Fören­ingen utgår från den prol­etära inter­nat­ionalis­men och står på de för­tryckta fol­kens sida i kampen mot imp­er­ialis­men och verkar för stöd och sol­idar­itet med befr­iels­erörelser och arbetarkl­as­s­ens kamp i alla delar av världen.

I punkt 3 nämns Mao som inspiratör, men i övrigt låter detta som standardfrågor för revolutionära vänstergrupper, oavsett vilka etiketter de sätter på sig själva. Masslinje och enhetsfront kan tolkas som maoistiskt, men det är något som nog de flesta grupper på något sätt vill tillämpa. Upplägget känns rätt 'svenskt', tycker jag.

Om "socialistisk revolution" inbegriper 'långvarigt folkkrig' framgår inte. Det finns andra strategier inom det området, men den diskussionen spar jag till ett annat tillfälle. Dessutom verkar det, av somliga resonemang, som om detta långvariga krig mer handlar om att försöka upprätta politiska baser inom vissa förorter av 'utanförskaps'-typen. Några trovärdiga förslag på hur folkkrig skall föras i de gamla industriländerna har jag inte hittat. Bara att ens upprätta stödjepunkter i områden där kriminella ligor och religiösa sekterister är starka låter knepigt nog.

Noterbart att två av de starkaste maoistiska partierna, det indiska och det filippinska, i varierande grad har varit eller är inblandande i försök till fredsförhandlingar. Linjen om 'folkkrig' överallt och under alla omständigheter omfattas alltså inte i praktiken av två av de viktigaste partierna. 'Långvarigt folkkrig' i all ära, men någon gång måste det bli ett avslut. Annars blir det mest lidande utan ände.

Det avgörande blir nog inte militära aktioner, utan om föreningen kan slå rot och, som det står i rubriken på hemsidan: "Kämpa för dagskraven med sikte på revolutionen!" Men prognosen för den här typen av organisationer brukar inte vara så god.

Det här blev för långt. Jag bryter här. Om någon maoist känner sig trampad på tårna, eller har några sakinvändningar eller kompletteringar, är det bara att skriva en kommentar.

Mot fred på Filippinerna?

"Långvarigt folkkrig" är ett begrepp som är omtyckt bland maoister. Jag tror mig ha misshagat några sådana genom att tycka att det kan bli lite väl långvarigt ibland. "Man måste ju komma till skott någon gång" vill jag säga, även om det i själva verket handlar om motsatsen: att få slut på skjutandet och komma till något vettigt resultat. Upproret är ju inget självändamål. Det skall förbättra villkoren för folket, göra slut på förtrycket, angripa fattigdomen.

I dagens värld finns det några väpnade uppror som betraktas som viktiga bland maoister här i väst: I Indien och på Filippinerna. (Peru får betraktas som ett avslutat kapitel liksom för närvarande Nepal, och de rörelser som finns på annat håll verkar inte särskilt omfattande.) I dessa två länder har uppror pågått sedan slutet av 1960-talet, ibland med viss framgång, i bland under svåra motgångar. Rörelserna har dock överlevt och har viss betydelse.

De lokala maoisterna i Indien och Filippinerna verkar inte benhårt inställda på krig i all evighet. Vad det gäller Indien kan man faktiskt få intrycket av att det är landets regering som håller kriget igång. Varför skulle man annars mörda personer som maoistpartiet skickar för att inleda samtal om fredsförhandlingar?

Vad det gäller Filippinerna så lär den lokala politiken vara ganska märklig. Nu har det hänt något verkligt märkligt: borgmästaren i staden Davao på ön Mindanao har valts till president, och han deklarerar att han gärna vill ha med maoistpartiet CPP i regeringen. CPP:s inofficielle ledare heter José Maria Sison och befinner sig i exil i Holland. Sison säger att han ser positivt på detta, men att han själv inte suktar efter någon regeringspost. Det finns andra kvalificerade människor i partiet.

En intressant utveckling måste man säga. Kan CPP, om man börjar arbeta legalt och kommer in även i de högsta beslutande organen, undvika den tråkiga utveckling som skedde i det nepalesiska maoistpartiet?

Det verkar som det är den nye filippinske presidentens utlovade hårda tag mot brottslingar som väckt mest uppmärksamhet, men hans invit till CPP kan vara viktigare.

Mer analys av det aktuella läget från CPP här. Verkar som partiet ser möjligheter men också stora tveksamheter, och man kommer att fortsätta folkkriget.  Det kan ju vara en förhandlingsteknisk sak: vara positiv till förhandlingar men inte lämna ifrån sig sina bästa förhandlingsargument och livförsäkring (nämligen de egna välbeväpnade styrkorna).

"Spänning och vridning" - dialektisk-materialistisk filosofi

I en tidig artikel, skriven 1843-1844, behandlar Friedrich Engels konkurrensen, och hur den skapar motsättningar mellan grupper och individer och sänker samhällsmoralen. Han använder inte filosofiska termer för kritiken av det liberala marknadsekonomin, men påpekar att:

Vi förintar helt enkelt motsägelsen genom att upphäva den.

(Se Engels' Utkast till en kritik av nationalekonomin - den är ännu läsvärd.)

Maoistiska filosofer torde vara så sällsynta att de borde kulturminnesmärkas. Detta gäller kanadensaren, doktor Joshua Moufawad-Paul (JMP). Han skrev för några år sedan något som skulle bli en broschyr om den dialektisk-materialistiska filosofin. Arbetet färdigställdes aldrig, men han har lagt ut texten för nedladdning i fem bloggposter. Den sista är här. Titeln är Tension and torsion, på svenska Spänning och vridning. Skulle det vara problem med nedladdning kan jag eposta filerna, det är sex stycken pdf-filer på totalt drygt 1MB. I utskrift blir det 99 sidor med gles text. Om man vill vara riktigt ingående i sitt studium så läser man naturligtvis också de bloggposter som resonerar om texterna.

(Ytterligare lästips: den finns en recension av JMP:s bok The Communist necessity här.)

Vad är "spänning" respektive "vridning"? Det första är spänningen i motsättningen mellan samhällsklasser. Det andra är den spiralrörelse som historien uppvisar när det motsatta grupperna nöter sig mot varandra, trycker ner eller förändras av varandra, och byter plats som härskare eller behärskade.

Vad vill JMP med Tension and torsion?

... the aim of this small book is to make dialectical logic, particularly dialectical materialism ... coherent without abandoning its potential complexity while, at the same time, arguing for its central importance in revolutionary politics. ( sid 4) ... I’m trying to...: tell a story about dialectical materialism that will conclude by connecting it to practical, revolutionary application. ( sid 11)

Det gäller alltså att få fram en filosofi som förklarar och förändrar samhället, ett gammalt välkänt projekt inom de socialistiska/kommunistiska rörelserna. Att förinta motsägelsen genom att upphäva den, som Engels skrev. En intressant baksida av detta är att JMP backar ut från naturvetenskapen och avvisar Engels' skrift Naturens dialektik. Att den dialektisk-materialistiske filosofen inte har någon särskild auktoritet för att undervisa naturvetare är självklart. Men borde inte den dialektiska filosofin ha en hel del att lära från naturvetenskaper? På senare år har det ju kommit fram forskning om den mänskliga hjärnan som kan vara användbar särskilt för samhällsomvandlare med socialistisk inriktning. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat här.

Annat som uttryckligen sopas ut är det gamla schemat tes-antites-syntes, kvantitativa och kvalitativa förändringar, samt den så kallade negationens negation. Här kan JMP luta sig mot Maos auktoritet. Denne såg motsättningarna som det grundläggande och eviga i dialektiken. Motsättningar kommer alltid att finnas enligt Mao.

JMP beskriver hur dialektisk analys utvecklas ur formell dito. Genom att föra in dialektiken och reformera motsatslagen blir den historiska rörelsen möjlig. Motsatslagen säger att en sak inte kan vara sin motsats. Dialektiken gör att en tidsdimension införs, så att saken över tid kan utvecklas till sin motsats. Här kommer jag att tänka på Arnold Ljungdahls klassiska Marxismens världsbild som skriver om hur 1700-talets mekaniska materialism utvecklas till 1800-talets dialektiska materialism. 


Jag skulle kunna skriva mer här, men i stället rekommenderar jag den intresserade att läsa JMP:s text och fundera själv. Den är inte så komplicerad, men det underlättar nog om läsaren redan har en del bekantskap med filosofi. Författaren är som sagt fackfilosof. Kom gärna med reflexioner, kommentarer eller positiv/negativ kritik!