Blir det hett krig i Venezuela? Ett svar på problemet kanske är vad Mao Zedong skrev, nämligen att politisk makt växer ur gevärspiporna. Eller ett gammal nordiskt ordspråk: Rätt sitter i spjutstångs ände. De kan tolkas som ungefär samma sak, nämligen att den som har starka maktmedel till sitt förfogande har god möjlighet att få "rätt" (vare sig det är rättvist eller inte - och så måste man fråga vems rättvisa som avses).
Dock måste vi tillägga att makten inte är oföränderlig, vilket Mao diskuterade i ljuset av den dialektiska filosofin. Den svaga parten kan bli starkare genom att lära sig hur man gör, den starka kan tappa sin styrka genom oförnuft.
Det verkar som vi är någonstans i den processen vad det gäller Venezuela och dess motståndare. En viktig aspekt och lärdom är att militären gjordes om under Chávez ledning, och det tycks hålla även under Maduro. Om militären stödjer den laglige presidenten kan den inte användas på samma sätt som i Chile 1973. Kompletterad med en omfattande folkmilis blir det en formidabel styrka som gör att ett direkt militärt angrepp mot Venezuela knappast är ett smakligt alternativ för Washington.
En ytterligare tillgång för Venezuela som jag inte sett diskuteras de senaste dagarna finns i Colombia. Militära angrepp mot Venezuela kan utgå från östra Colombia, men i de områdena finns ännu den klassiska ELN-gerillan som inte givit upp kampen. Skulle Colombia tillåta trupper från USA att använda gränsen för angrepp måste de militära tänkarna räkna med att båda sidor av gränsen kan förvandlas till en krigszon, att man inte har ryggen fri. Det kan bli svårt att hantera, även om ELN inte har så stora styrkor under vapen. Men man kan ju tänka sig att i ett krigsläge kommer mer kämpar att strömma till. Hur skulle exempelvis gamla militanter från FARC reagera om det blev hett krig?
Venezuelas mäktigaste vänner är Ryssland och Kina. Svårigheten för dem, om de vill ingripa, är att Venezuela ligger rätt långt utanför deras normala räckvidd. Redan Syrien ligger ju lite långt bort ur rysk synpunkt. Men om viljan finns går väl en del att göra, och skulle USA försöka sig på alternativet "sjö- och flygblockad" går den att testa. Men jämfört med Syrien finns en fördel: om Ryssland och/eller Kina vill skicka in olika typer av hjälp i form av material och "rådgivare" kan man göra det innan det stora kriget bryter ut. Möjligen har en del sådant redan gjorts.
Någon sorts sammanfattning av ovanstående: Venezuela har rätten på sin sida, dess regeringen sitter kvar medan quisling"presidenten" inte ens verkar vara kvar i landet, och regeringen håller i ett spjut som för närvarande ser väldigt starkt och avskräckande ut. Det kan vara avgörande för att förhindra ett storkrig, men nog inte ständiga trakasserier från USA och dess underhuggare.
Jag tänkte tillägga en reflexion, och den handlar om demokrati. Det är det tillstånd som uppnås när proletariatet, det stora flertalet av folket, tar makten. Detta enligt Kommunistiska manifestet från 1848. Demokrati var ett fult ord bland anständigt folk vid den tiden, det förde tankarna till kaos och pöbelvälde, och en visa i Tyskland hävdade att "mot demokrater hjälper blott soldater". Att Marx kallade demokratin för "proletariatets diktatur" är alltså inte så uppseendeväckande som dagens ynk-ängsliga demokrater tror. Majoriteten styr. Några problem med det?
Men tiden går. Kapitalismen har gått framåt med stormsteg sedan 1848. Ibland snubblar den till, tvekar kanske ett tag, måste ta något steg bakåt, men är snart på väg igen och bryter ner alla hinder. Detta på grund av en särskild egenskap, nämligen en enorm förmåga att ta tag i de rörelser som finns, som ibland är mycket kritiska mot kapitalets välde, och omvandla dem efter sina egna önskningar.
Som Marx påpekade är de dominerande tankarna under varje epok den härskande klassens tankar. Det betyder ju att det finns tankar och klasser som inte är härskande, men de härskandes tankar tränger in även där. Oppositionella partier, fackföreningar, solidaritetsrörelser etc. - de utsätts hela tiden för ett tryck att omvandla sig, möjligen under ett bibehållet 'radikalt' skal, och bli nya organ för den härskande klassen. Tänk på den patetiska före detta klasskampsvänster som blev 'bombvänster', Pride-parad-gångare eller påhejare, migrationsaktivister ... .
Dessa omvandlade organisationer (ibland statsfinansierade för att verkligen se till att de håller sig på mattan) kommer av trycket från den härskande klassen att ändra perspektiv: i stället för att ta itu med de grundläggande motsättningarna i samhället kommer det radikala skalet att skylta med kamp för identiteter. Det betyder inte att sådan kamp inte är viktig, för det är den, men det betyder att det livsviktiga trycket mot den härskande klassen lättar. Trycket riktas åt annat håll. Och detta sker medan den grundläggande motsättningen under alla faser av kapitalismen - klasskampen, kampen om mervärdet - finns kvar och möjligen leder fram till en första klassens katastrof för mänskligheten. Som Marx skrev så kan ju klasskampen leda fram till att någon segrar, alternativt att alla de kämpande klasserna går under. I den nuvarande epoken kan man kanske säga att kapitalisterna segrar sig till döds, medan proletariatet tar livet av sig ändå.
I rubriken skrev jag "Identitet och demokrati", och nu till vad jag menar. Det är följande: när identitetspolitiken sätts i högsätet bryts möjligheterna till demokratisk kamp ner. I stället för en enad front ("arbetarklassen och det arbetande folket" eller "ned med monopolkapitalet") kommer folkliga grupper att jagas mot varandra.
En intressant observation är när fiendegrupper definieras som "vita män", vilket betyder att kärngruppen i kampen mot kapitalets välde isoleras. Det begriper många arbetande "vita män" redan, vilket betyder att de vänder ryggen åt de tidigare arbetarpartierna och i stället, om vi talar bara om Sverige, vänder sig till sverigedemokraterna. Det lär de inte få ut mycket av, men ur kapitalets synpunkt är detta bra, tills man kan hitta på något nytt splittrande. Har man med identitetspolitik slagit ned den kampvilja som kan finnas bland exempelvis fackligt anslutna är det bara att börja med något annat. Det viktiga är att hålla motståndaren splittrad, skingrad, fullt upptagen med ett ständigt inbördeskrig - för annars skulle ju den lilla monopolkapitalistiska gruppen inte ha mycket att sätta emot. Den skulle kanske inte ens klara av spärren till riksdagen, medan det folkliga alternativet kunde kamma hem absolut majoritet både där och (ännu viktigare) på gatorna, och göra om samhället efter sitt eget huvud.
Kunde ha skrivit mer om det, men det här får räcka tills vidare.