Tre samhälleliga tillstånd

En filosofie doktor i Kanada vid namn Josh Moufawad-Paul har skrivit en behändig liten bok (150 sidor och i fickformat) med titeln Austerity apparatus. Jag har ingen bra översättning till det, kan 'åtstramningsapparaten' duga? Nedan följer en blandning av tankar från författaren och från mig själv. I boken särskiljer han på tre olika ...

... regulative functions of the capitalist state of affairs: a state of social peace, sometimes called the welfare state; a state of anxiety, sometimes called neoliberalism; a state of emergency, sometimes called fascism. Today's austerity apparatus emerges in a state of anxiety, promising a state of emergency while mobilizing its discontents to focus only to a state of social peace rather than challenge the state of affairs as a whole. (Min kursivering.)

Det här är intressant, och kanske användbart när vi tittar på utvecklingen i de gamla industriländerna de senaste årtiondena, och hur de kan utvecklas framöver. Altså: Mer eller mindre socialdemokratiska välfärdsstater glider över i den neoliberala oron och kaoset, och bortom denna hotar fascism av något slag.

Grunden för alla dessa tillstånd är kapitalismen, en kapitalism som har förmågan att hela tiden byta form men ändå just i grunden vara densamma: ett samhällssystem där målet är utvinnande av merarbete/mervärde. Detta orsakar självfallet kriser och motstånd. Stora delar av Jordens arbetarklass lever i permanent armod. Men Moufawad-Paul skriver också om en "återproletarisering" som hotar arbetarna i de gamla industristaterna och kan orsaka reaktioner från dessa. 'Åtstramningsapparaten' blir ett sätt för systemet att försöka avleda motståndet från sin egen kärna (utvinnandet av mervärdet) och i stället rikta missnöjet mot mer ofarliga delar av systemet.

Under de senaste årtiondena har olika rörelser uppstått som ibland varit rätt omfattande, men som stämmer på författarens uppfattning: Attac, Occupy, gula västarna har tillfälligt kunnat skaka om politiken, men åtminstone de två första har inte slagit igenom på allvar som hot mot systemet. Hur det blir med de gula västarna återstår att se.  I stället för att slå ner kapitalismen och bygga ett mänskligare system så söker sig missnöjet tillbaka mot det socialdemokratiska förflutna (i ett läge när socialdemokraterna har blivit nyliberaler och folkhemstanken i länder som Sverige förvaltas mest av sverigedemokraterna!).

Somliga älskar dessa massrörelser, men Moufawad-Paul är kritisk. Han har skrivit mot "movementism" i andra böcker. Inte för att han ogillar folkligt förankrade massrörelser, utan för att de har inbyggda svagheter.

Ett fel i lösa massrörelser kan vara oklara mål eller mål som inte inriktas på lösning av grundläggande problem (= som inte tar itu med kapitalismen som grunden till problemen), ett annat är att en bra ledning saknas. Som varande maoist föredrar Moufawad-Paul givetvis en maoistisk ledning (som hemma hos honom heter PRC/RCP). Men skall man döma av vad han har skrivit på annat håll är han öppen för konkurrens mellan olika organisationer och politiska uppfattningar på den socialistiska sidan. Så småningom kommer de som har felaktiga uppfattningar att sållas bort i kampen. (Det var ungefär detta som hände i de ryska och kinesiska revolutionerna, där det ena alternativet efter det andra föll så att säga på eget grepp, medan kommunisterna satsade på en bra linje och till slut var ensamma kvar som vinnare.)

Boken är alltså denna: Josh Moufawad Paul Austerity apparatus Kersplebedeb, Montreal 2017. Andra böcker av honom är The Communist necessity och Continuity and rupture. Man behöver inte hålla med om allt (jag har vissa tvivel om den västliga maoismens förmåga att få massomfattning exempelvis) för att finna en del intressanta och användbara tankar här.

Hur rösta i höst? Ger den dialektiska filosofin vägledning?

(Här är ett inlägg som är alldeles för långt och pratigt och som jag petat på till och från ganska länge med. Dock är det inte färdigt, men det kanske beror av att man knappast kan skriva kort och komplett i detta ämne. Den som vill ha en auktoritativ tolkning (?) av hur man skall förhålla sig till kommande val har en länk till Kommunistiska Föreningen nedan.)

För några vecka sedan skrev en läsare och frågade detta:

Du har ju ett gott öga till maoismen och skulle vilja föreslå ett inlägg från dig om följande: Hur ställer sig MLMTT enligt ditt förmenande till höstens val? Var går huvudmotsättningen?

MLMTT är Marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, en etikett som nog inte använts på många år. Idag heter det MLM, Marxism-Leninism-Maoism, en riktning som är stor i några länder i Asien men inte har mycket stöd i Europa. I Sverige är det vad jag vet bara två små grupper som kallar sig maoistiska, och de är (tror jag) inte särskilt vänskapligt sinnade mot varandra. Dels har vi Kommunistiska Föreningen, dels peruanerna bakom Maoistiskt Forum. Den förra mest i Stockholm, den senare mest i Malmö. (Har jag fel så skriv och rätta mig.) Den förra skriver på normal läsbar svenska på sin hemsida (här talar de om hur du skall rösta i valet), den senare tröskar på i en stil som känns rätt jobbig.

Vår läsare bifogar några förslag till huvudmotsättning:

Folket mot SD?
Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Folket mot EU?
Folket mot Nato?

Utifrån huvudmotsättningen: Var skall rösten läggas? Skall man överhuvud taget rösta?

För att få ordning på det här får vi först se vilka viktiga typer av motsättningar som finns i den dialektiskt-materialistiska filosofin. För pratar vi motsättningar så pratar vi dialektik. Bör dock påpekas att det står lite olika termer på olika ställen, även om de avser samma sak. Hos Mao (i Om motsättningar) är termerna huvudmotsättning respektive sekundär motsättning. I Marxistisk uppslagsbok är det däremot grundläggande motsättning respektive huvudmotsättning. Jag använder dessa senare termer. Först är det alltså:

Grundläggande motsättningar
Den grundläggande motsättningen finns i ett ting från dess början till dess slut. Betraktar man det kapitalistiska systemet som ett ting så är den grundläggande motsättningen den mellan proletariat och bourgeoisie. Det finns en flertal andra grupper, men det är de två huvudklasserna som driver utvecklingen medan de kämpar om resultatet av samhällets arbete. Klasskamp alltså. Den kampen fortsätter tills proletariatet tagit makten, eller det inträtt någon katastrof så båda klasserna går under.

Sverige är inget undantag här. Vilka kriser och motsättningar vi än har inför ögonen så är de ur långsiktig synvinkel tillfälliga jämfört med motsättningen mellan arbete och kapital. (En otäck reflexion dock: klimatkrisen skulle kunna bli så allvarlig att den faktiskt tar över som grundläggande motsättning mellan hotet om förintelse och våra möjligheter att överleva.)


Huvudmotsättning
När det inte händer något annat mycket viktigt är den grundläggande motsättningen också huvudmotsättningen. Om det däremot gör det, exempelvis under krig, kan klassmotsättningarna tonas ned till förmån för andra prioriteringar. Kampen mot fascismen i Europa under Andra världskriget, och Kinas försvarskrig mot Japan, är exempel där olika klasser samarbetade mot en yttre fara. När den faran är avvärjd kan man återgå till att klasskampen igen.

Ytterligare några termer böra vara i åtanke:
Antagonistiska respektive icke antagonistiska motsättningar, samt
kvantitativa respektive kvalitativa förändringar.

Antagonistiska motsättningar är i princip olösbara om inte den ena parten på något sätt slår ner och besegrar den andra, det kan alltså gå våldsamt till. Krig, uppror, våldsam klasskamp, strider mellan folk, etniska grupper, fotbollsligister ...

Är motsättningen icke antagonistisk bör det kunna gå att hitta lösningar genom att de inblandade på ett fredligt sätt pratar med varandra och kommer överens. Normalt bör motsättningar inom arbetarklassen vara av den typen, såvida inte ...

... vi får en otrevlig förändring så att en ganska obetydligt motsättning kan växa och bli destruktiv, explosiv. Här har vi de kvantitativa och kvalitativa förändringarna. Det finns en motsättning (som mellan protestantiska och katolska arbetare på Nordirland) som är ganska liten i början. Men så växer den genom agitation allt mer, motviljan och ilskan växer kanske först i små steg tills det sker en häftig kvalitativ förändring: icke-antagonismen slår om till antagonism, och folk börjar bokstavligen slå ihjäl varandra i stället för att bara skrika skällsord åt varandra.

Eller om man tar svenska arbetare som blir alltmer kritiska mot stor invandring driven av politiker och aktivister utan att arbetarna själva får säga vad de tycker - där kan en tyst opinion växa under lång tid utan att det märks i officiella media (eller bara avfärdas och hånas), men plötsligt bryter missnöjet igenom. De etablerade politikerna har inte full kontroll över LO längre. Ännu så länge kan detta kanaliseras genom hur folk röstar, men det finns också grupper som är redo för hårdare tag.

Peru-maoisterna i Malmö vet i alla fall vad de anser! Bilden härifrån.

Låt oss se på förslagen, och så ger jag några synpunkter som ingen människa utom möjligen jag själv tar på allvar:

Folket mot SD?
Först måste vi veta vad som avses med "folket".  Jag kunde naturligtvis ha frågat, men chansar på att det avser en modernare version av det folk som stod mot monopolkapitalet, om vi pratar marxist-leninistiska från 1970-talet. Idag skulle man kunna prata om "en-procenten" som står emot alla andra, alltså arbetarklass, småföretagare och andra grupper som inte tillhör de extremt rika och mäktiga.

Eftersom SD har ett så stort genomslag numera så är "folket mot SD" inte rimligt. Stora delar av folket ingår ju i SD-sfären på grund av vänsterns vettlösa politik. Ledningen för SD är ju något annat än partiets mer eller mindre sympatiska sympatisörer, men om jag formulerar det så här: bara för att X är otrevlig behöver man inte rösta på Y som är en idiot. Alltså: finns det arbetarfiender i SD så är det inget argument för att rösta på arbetarfiender inom andra partier.

Om SD skulle bli ena sidan i en huvudmotsättning förutsätter nog det att partiet lyckas införa diktatur och sedan stöter sig med nästan hela folket.

Undrar om fackbossarna ställer upp på det här? - Är tveksam till det. En del av dem kan väl närmast ses som representanter för bourgeoisin. Det är nog ingen tillfällighet att förslag att inskränka strejkrätten kommer under en tid när det inte är så mycket strejker. Då törs man sticka fram nosen och tafsa på strejkrätten - arbetarna verkar ju passiva!

Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Här har vi faktiskt en version av den grundläggande motsättningen: folket mot monopolkapitalet och dess regering. Den finns vare sig det är val eller inte, den är antagonistisk. Den löser man inte genom att rösta, utan genom att avlägsna monopolkapitalet. Den motsättningen måste ständigt bevakas. Nu står möjligen nästa stora gris ... förlåt, kris skall det vara ... för dörren och kapitalet kommer att utnyttja sina politiker för att i största möjliga mån låta folket betala notan.

Folket mot EU?
Om man inte bryr sig om kapitalets nationalitet, utan bara ser på motsättningen mellan arbete och kapital så är detta en grundläggande motsättning. Folket i EU mot kapitalet i EU. Och inte hjälper det att rösta här heller. Omröstningen där vi tack och lov slapp euron är ett undantag, men EU-parlamentet som positiv kraft kan vi glömma. Möjligen kan det användas som avstjälpningsplats för avdankade nationella politiker.

Folket mot Nato?
Det är inte en huvudmotsättning just nu, inte grundläggande heller även om NATO är ett förbund av kapitalistiska stater som ibland bär sig våldsamt åt. Om däremot NATO skulle uppträda aggressivt just mot Sverige kan det bli en huvudmotsättning. Likaså om NATO försöker dra oss in i krigiska förvecklingar med Ryssland. I det sista fallet är det mycket allvarligt och gör att det mesta andra måste stå åt sidan. (Om det skulle bli en folkomröstning om NATO, vilket nog NATO-politikerna i Sverige försöker undvika, kan det faktiskt vara idé att rösta - jämför euro-omröstningen.)

Slutfundering:
Frågan om vi skall rösta kommer väl före frågan vad man i så fall skall rösta på. Om alla realistiska alternativ (sådana som kan få platser i de parlamentariska församlingarna) är kass är det ju meningslöst att rösta. Jo, man kan ju lämna en blankröst eller ogiltig valsedel om det känns motigt att överhuvud taget inte rösta. Rösträtten är ju inte en gåva från överheten, utan något som folket fått kämpa sig till. Ett lågt valdeltagande kan åtminstone störa valets legitimitet, fast jag tror att politikerna inte bryr sig om det så mycket. Och jag gissar att häftiga reaktioner ute bland folket dag ut och dag in smäller högre - så det hörs in i Riksdagen - än några röstsedlar vart fjärde år.

Grekisk filosofi - översikt över de olika skolorna

Flöjtkråkor, konkurrens och lite annat

Redan för tio år sedan, i det första inlägget på den här bloggen, var jag inne på ämnet evolution och filosofi. Då handlade det om Frans de Waals forskning på apor.

Levande apor var det länge sedan jag såg, det var väl vid apberget på Skansen kanske, men fåglar syns ju dagligen. De är ju trevliga att se på och höra. Undantag finns, men det gör vi ingen affär av just här. Att de enligt modernare forskning härstammar från dinosaurierna gör ju inte saken sämre. Att se en flock stadsduvor som knallar runt på ett torg är som att se en grupp smådinosaurier. Fascinerande!

Det finns ju en massa fågelarter som ser väldigt olika ut, men i grunden tänker man väl sig att de ändå är rätt lika. Men nu har jag läst en understreckare i Svenskan, 'I huvudet på en härmande ­flöjtkråka'. Det är en fågelart som jag aldrig hört talas om tidigare, men i sitt hemland heter den Australian magpie. Borde väl i så fall bli 'flöjtskata' i stället för 'kråka', men den kanske är närmare släkt med skatorna? Rimligen bör den ha en massa varierande namn på aboriginernas språk också. - Det finns en del bilder och filmer på nätet med denna remarkabla fågel. Sök på Australian magpie.

Hittills har mycket av den biologiska forskningen, inklusive ornitologin, styrts av uppfattningar från norra halvklotet. Men fåglarna i Australien har en annan utvecklingshistoria:

Det var i den del av östra Gondwana som med ­tiden skulle bli Nya Zeeland och Australien som sångfåglarna – tättingarna – utvecklades och så småningom, för sisådär 60 miljoner år sedan, spreds över klotet. Världens första fågelsång hördes således i de skogar, relikter från Gondwana, som ännu finns kvar som fragment i södra och östra Australien respektive Nya Zeeland.

Den geologiska utvecklingen av Australien resulterade under årmiljonerna i ett torrt klimat med utbredning av eukalyptus, något som kom att få avgörande betydelse för fågelfaunan vilken samevolverat med de blommande träden. Antagandet, stärkt av nya rön, är att det ytterst var den kärva naturen som befordrade samarbete mellan fåglarna vilket i sin tur manifesterades i alltmer komplexa sociala strategier, sexualsystem och sångskicklighet.

Notera det där med "samarbete". Det är inte samma sak som en skoningslös kamp för tillvaron, där individerna alltid trampar ner varandra för att överleva. Darwin hävdade att de bäst anpassade överlevde ("the survival of the fittest"), men det vulgariserades till idén att de starkaste överlevde - och det är ju inte alltid samma sak. Men det passade i en engelsk råkapitalistisk och kolonialistisk tid. (Men, som framgår av artikeln: det kan hända olyckor så att fåglarnas samverkan bryter samman och förbyts till terror. Ibland är fåglarna nästan som människor, tyvärr.)

Ungefär femton år innan Darwins epokgörande verk om arternas uppkomst publicerades hade en ung tysk, Friedrich Engels, omkring årsskiftet 1843-1844 skrivit om konkurrensens fördärvlighet: 

... allting strålar samman i konkurrensen, så länge privategendomen består. Den är ekonomens huvudkategori, hans älsklingsdotter som man ständigt daltar och kelar med - och se nu på, vilket medusahuvud som kommer att växa fram.

Privategendomens första konsekvens var klyvningen av produktionen i två motsatta sidor, den naturliga och den mänskliga. Jorden, som utan människans fruktbringande insats är död och steril, och den mänskliga aktiviteten vars första betingelse är just jorden. Vi såg vidare hur den mänskliga aktiviteten åter upplöstes i arbete och kapital och hur dessa sidor ånyo fientligt konfronterade varandra. Vi hade alltså redan kampen mellan de tre elementen, i stället för deras ömsesidiga samverkan. Nu kommer därtill att privategendomen drar med sig uppsplittringen av vart och ett av dessa element. Ett jordstycke ställs mot det andra, ett kapital mot det andra, en arbetskraft mot den andra. Med andra ord: eftersom privategendomen isolerar var och en inom hans råa enskildhet och emedan var och en ändå har samma intresse som sin nästa, så kommer varje jordägare, kapitalist och arbetare att såsom fiende konfrontera sina likar. Genom detta antagoniserande av likartade intressen just på grund av deras likhet har osedligheten hos mänsklighetens nuvarande tillstånd fulländats, och denna fulländning är just konkurrensen.

(Citatet kommer från Utkast till en kritik av nationalekonomin). Jag är inte särskilt bekant med den anarkistiska litteraturen, men jag tror att man även där kan hitta skribenter som kritiserar konkurrensen och hyllar samarbetet. Kropotkin exempelvis. Över huvud taget kan man se hur olika tankebanor utvecklas under den tidiga kapitalismen: strid man mot man, eller samverkan. Hittills har den första tendensen oftast segrat. Det beror nog mer på hänsynslöshet och överlägsna vapen än överlägsen tankeförmåga.

För övrigt påminner det första alternativet om Thomas Hobbes' tänkta 'naturtillstånd' med dess 'allas krig mot alla'. Hobbes själv erkände att det hela var ett tankeexperiment, men i själva verket ser det ut som en varning för vad som händer om den hämningslösa liberalismen tar över - ett fungerande samhälle blir omöjligt, lösningen blir diktatur. Det var inte det förflutna han skrev om i mitten av 1600-talet, det var framtiden.

Fåglarnas hjärnor (åtminstone i Australien) har utvecklat en god intelligens enligt forskarna. Smartare än chimpanser. Man kan ju tänka sig en alternativ evolution på vår planet: i stället för stökiga hominider så hade fåglar med förmåga att använda redskap och med utvecklat socialt liv blivit den dominerande livsformen!

Om några veckor torde de första flyttfåglarna vara tillbaka för året i Stockholm. Jag förväntar mig att snart få höra ringduvors och skogsduvors dystra hoanden. Som europeiska fåglar kanske de inte är så smarta som antipoderna i Australien. Men trevliga att höra på i alla fall. 

Konfucius och de mänskliga rättigheterna

Det finns inslag i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som är milt sagt irriterande. I alla fall för liberaler som tycker att arbete, tak över huvudet, mat på bordet etc. etc. bara är tjafs. Men varifrån kommer dessa delar av deklarationen? Svaret överraskade åtminstone mig när jag läste en understreckare i Svenska Dagbladet idag. Ove Bring, pensionerad professor i internationell rätt, recenserar en bok om en av deklarationens upphovsmän, kinesen Peng Chung Chang. Denne representerade det Kina där kommunisternas revolution ännu inte segrat (även om man var på god väg). Changs insats var att lyfta in konfucianskt tänkande i rättighetskatalogen:

Det var givet att FN-deklarationen skulle bekräfta de fri- och rättigheter som lyfts fram av den västerländska upplysningen: tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och rättssäkerhet. Det var inte lika självklart att dokumentet skulle omfatta ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Här hörde Chang till dem som insisterade på det. Konfucianismen stod för ­medmänsklighet och individens plikter gentemot samhället, men också för furstens plikter gentemot befolkningen. Den styrande makten måste främja välfärd och social rättvisa. En central passus bland Konfucius yttranden lyder: ”där fördelningen är jämlik råder ingen fattigdom, där det råder harmoni finns ingen knapphet”. Människorna skulle ges ”det som är fördelaktigt för dem”, därmed får fursten ”folkets förtroende” ... .

Chang förespråkade i FN-deklarationens artikel 25 vikten av hälsovård, mat, kläder och boende – akuta problem för en stor del av världens befolkning. Han engagerade sig vidare för artikel 23 om rätten till arbete, artikel 26 om rätten till utbildning och en allsidig personlighetsutveckling, artikel 27 om rätten att njuta frukterna av konstnärligt, litterärt och vetenskapligt arbete samt möjligheten att delta i sådant arbete.

Kong Fuzi, "stormästare Kong", som på latin kallas Confucius.

Alltså verkar det töntigt när liberaler skäller sociala rättigheter för att vara 'socialistiska' eller till och med 'kommunistiska'. Källan skulle i själva verket ligga i Kina för 2500 år sedan, i ett samhälle som genomgick stora förändringar och där filosofer som Konfucius sökte efter regler som kunde skapa stabilitet. Något århundrade senare skulle greker som Sokrates och Platon göra samma sak. En intressant detalj är att Konfucius kan ha formulerat en version av den gyllene principen att man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad. Liknande formuleringar finns inom flera religioner och filosofiska system och kanske kan betraktas som universell.

Under 1900-talet har den konfucianska läran haft skiftande öden i Kina. Dess system har hyllats av somliga och av andra sett som förtryckande och kanske till och med ondskefullt, och en orsak till Kinas efterblivenhet och olyckor. Särskilt under Kulturrevolutionen angreps Konfucius hårt men idag har den kritiken tystnat. Hur man än ser på saken så är gamle stormästaren Kong en gigant i Kinas kulturella historia, och stämmer ovan refererade tankar har han även påverkat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och detta 2400 år efter sin död. Det är stort!

***

En tilläggsreflexion om liberaler och rättigheter. En del liberaler försöker hävda att demokrati, skydd mot godtyckliga fängslanden och liknande är viktigare än mat & husrum. Det låter förföriskt, det är bättre med skydd mot tortyr än förpliktelser att ge människor ordentliga bostäder, för att ta ett exempel. Men hur är det: finns det inte en uppenbar risk att avlägsnande av de sociala rättigheterna kommer att leda till en situation där den liberala staten slänger demokrati och juridiska rättigheter på soptippen för att rädda den härskande eliten från folkets vrede? De olika rättigheterna hänger samman. Avskaffas en grupp faller den andra också, förr eller senare. Och är vi inte nu på väg in i 'senare'-epoken?

Folklig filosofi

"Litet och ofta fyller snart säcken". Det är ett talesätt som är nytt för mig, men av samma typ som "droppen urholkar stenen" eller "droppen som får bägaren att rinna över" eller "strået som knäcker kamelens rygg". Med andra ord folkligafilosofiska insikter om att små obetydliga förändringars samlade verkan på sikt kan leda till stora och kanske våldsamma omslag.

Detta kallas inom filosofin för kvantitativa respektive kvalitativa förändringar. När den ena droppen efter den andra faller (kvantitet), utan att göra synbar inverkan, är stenen samma gamla sten. Men så småningom kommer den nötande verkan av många droppar att göra att vi har en sten med en ny grop i, eller en kopp som är full och rinner över, en säck som det inte går att få i något längre, eller en stackars kamel som har ont i ryggen (kvalitet). Samma process som när du sänker temperaturen på vatten från tio till fem grader celsius - det är fortfarande vatten, fast lite kallare. Men sänk temperaturen ytterligare tio grader, då har den kvantitativa förändringen av temperaturen gjort att det flytande vattnet genomgår en kvalitativ förändring, och förvandlas till ett nytt tillstånd: is.

Snarliknande processer kan ses på många håll. Om några få personer misslyckas exempelvis med sina dyra lån gör det inget för det ekonomiska systemet i stort, det rullar på. Det lilla antalet märks inte. Men om det av någon anledning blir fler som har svårt att betala till bankerna, så många att det märks, kan det utlösa en blixtsnabb reaktion med lånestopp, krav på återbetalningar och mängder av privata lånekrascher som får återverkningar inom hela ekonomin.

Man kan dra hur många exempel som helst av den här typen, där små kvantitativa förändringar så småningom orsakar ett stort kvalitativt omslag. Det kan innebära att systemet där förändringarna sker går under, dör, som när cancerceller breder ut sig i en kropp och gör att den slutar fungera. Eller det kan innebära att ett tillstånd förbyts till något annat, som när is blir vatten eller vatten blir is. Men jag slutar här.

"Spänning och vridning" - dialektisk-materialistisk filosofi

I en tidig artikel, skriven 1843-1844, behandlar Friedrich Engels konkurrensen, och hur den skapar motsättningar mellan grupper och individer och sänker samhällsmoralen. Han använder inte filosofiska termer för kritiken av det liberala marknadsekonomin, men påpekar att:

Vi förintar helt enkelt motsägelsen genom att upphäva den.

(Se Engels' Utkast till en kritik av nationalekonomin - den är ännu läsvärd.)

Maoistiska filosofer torde vara så sällsynta att de borde kulturminnesmärkas. Detta gäller kanadensaren, doktor Joshua Moufawad-Paul (JMP). Han skrev för några år sedan något som skulle bli en broschyr om den dialektisk-materialistiska filosofin. Arbetet färdigställdes aldrig, men han har lagt ut texten för nedladdning i fem bloggposter. Den sista är här. Titeln är Tension and torsion, på svenska Spänning och vridning. Skulle det vara problem med nedladdning kan jag eposta filerna, det är sex stycken pdf-filer på totalt drygt 1MB. I utskrift blir det 99 sidor med gles text. Om man vill vara riktigt ingående i sitt studium så läser man naturligtvis också de bloggposter som resonerar om texterna.

(Ytterligare lästips: den finns en recension av JMP:s bok The Communist necessity här.)

Vad är "spänning" respektive "vridning"? Det första är spänningen i motsättningen mellan samhällsklasser. Det andra är den spiralrörelse som historien uppvisar när det motsatta grupperna nöter sig mot varandra, trycker ner eller förändras av varandra, och byter plats som härskare eller behärskade.

Vad vill JMP med Tension and torsion?

... the aim of this small book is to make dialectical logic, particularly dialectical materialism ... coherent without abandoning its potential complexity while, at the same time, arguing for its central importance in revolutionary politics. ( sid 4) ... I’m trying to...: tell a story about dialectical materialism that will conclude by connecting it to practical, revolutionary application. ( sid 11)

Det gäller alltså att få fram en filosofi som förklarar och förändrar samhället, ett gammalt välkänt projekt inom de socialistiska/kommunistiska rörelserna. Att förinta motsägelsen genom att upphäva den, som Engels skrev. En intressant baksida av detta är att JMP backar ut från naturvetenskapen och avvisar Engels' skrift Naturens dialektik. Att den dialektisk-materialistiske filosofen inte har någon särskild auktoritet för att undervisa naturvetare är självklart. Men borde inte den dialektiska filosofin ha en hel del att lära från naturvetenskaper? På senare år har det ju kommit fram forskning om den mänskliga hjärnan som kan vara användbar särskilt för samhällsomvandlare med socialistisk inriktning. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat här.

Annat som uttryckligen sopas ut är det gamla schemat tes-antites-syntes, kvantitativa och kvalitativa förändringar, samt den så kallade negationens negation. Här kan JMP luta sig mot Maos auktoritet. Denne såg motsättningarna som det grundläggande och eviga i dialektiken. Motsättningar kommer alltid att finnas enligt Mao.

JMP beskriver hur dialektisk analys utvecklas ur formell dito. Genom att föra in dialektiken och reformera motsatslagen blir den historiska rörelsen möjlig. Motsatslagen säger att en sak inte kan vara sin motsats. Dialektiken gör att en tidsdimension införs, så att saken över tid kan utvecklas till sin motsats. Här kommer jag att tänka på Arnold Ljungdahls klassiska Marxismens världsbild som skriver om hur 1700-talets mekaniska materialism utvecklas till 1800-talets dialektiska materialism. 


Jag skulle kunna skriva mer här, men i stället rekommenderar jag den intresserade att läsa JMP:s text och fundera själv. Den är inte så komplicerad, men det underlättar nog om läsaren redan har en del bekantskap med filosofi. Författaren är som sagt fackfilosof. Kom gärna med reflexioner, kommentarer eller positiv/negativ kritik!

Mors, έθος, klassmoral

- Höj moralen ungjäkel, annars äter jag upp dej!

Det talas en del om etik och moral i dessa tider. Vad är nu detta? - Svaret som förvånar en del, antar jag, är tvådelat:

• Dels betyder orden samma sak. έθος är klassisk grekiska, mors (som 'moral' härleds ifrån) är klassisk latin. Två olika språk, men betydelsen är 'sed', 'vana', eller ungefär 'hur man brukar göra'. När någon klämmer till med frasen 'moral och etik' skulle denne lika gärna kunna säga 'seder och seder'. Och det verkar ju överdrivet.
• Dels så har orden, som väl framgår av vad som skrivits ovan, inte någon direkt kvalitativ betydelse i termer av 'gott' eller 'ont'.  Seder, vanor och hur folk uppträder i allmänhet kan ju vara av alla möjliga slag. 

Eftersom det i grunden handlar om hur människor uppträder, och människor uppdelas i olika grupper, inträder alltså ett intressant fenomen: olika grupper kan ha olika uppfattningar om vad som är god έθος! Detta kan förklara såväl hur olika personer agerar, och hur de resonerar för att angripa eller försvara olika beteenden. 

En marxist kan peka på hur olika klasser har olika moraluppfattningar, att det inte finns någon moral som ligger utanför klasserna. (Det är en rätt grovt tillyxad uppfattning, men den pekar i alla fall åt rätt håll.) För den skattebetalande underklassen är det omoraliskt att redan svinrika personer i överklassen på olika sätt fixar så att de undviker att betala skatt. För överklassen är det en självklarhet att man ser till att man inte betalar skatt (men gärna samlar på sig statsbidrag, EU-bidrag och liknande). Detta innebär inte att varje enskild individ inom varje klass följer det mönstret, men tillräckligt många gör det för att det skall vara en huvudtendens.

I dessa dagar av permanent kris för kapitalismen kan det vara extra viktigt att granska hur de härskandes moraliska uppfattningar ser ut. Det kan ju vara så att deras styrande moral är rent samhällsfarlig. Och då handlar det om mycket mer än att en del pengar (som ändå kan ersättas utan svårigheter) försvinner i något skatteparadis.

Kant och isbryteri

Isbrytaren Oden på filosofins hårdknäckta ocean

Jaha, nu har jag kört fast igen. Det blir väl till att backa och ta sats ...

Jag läser några sidor i Kants 'Kritik av det rena förnuftet' nästan varje dag. Men det går trögt. Tycker man kan jämföra med att bryta grov havsis: det gäller att sätta full fart, pressa sig fram genom isen tills det tar stopp. Då får man backa, ta sats, och pressa sig fram ytterligare ett stycke. Och så tar det stopp, man får backa ...

Inte nog med det. Rännan som bryts fylls igen av is igen bakom isbrytaren. Man riskerar ju att fastna, att inte komma någon vart!

Alltså: med brytandet kommer man in på nya områden i Kants filosofi, fast det tar emot hela tiden. Men när man gör det finns risken att man tappar greppet på det man redan läst. Hur var det nu med förnuft, förstånd, åskådningar, tid och rum, a priori, tinget i sig ... ? - Filosofi är inget för veklingar!

Obegripligt

Har just läst färdig en bok om filosofen Ludwig Wittgenstein. Han var tokig han. Dessutom en otrevlig typ (eventuellt beroende av någon bokstavsdiagnos). Och hur hållbar hans filosofi var (och var den plankad från Tolstoj i själva verket?) är ju en öppen fråga. Det mest hållbara i arvet efter Ludwig kanske är att den store finske kulturpersonligheten M A Numminen har tonsatt en av de få möjligen begripliga utsagor som filosofen gjort:

"Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen." Om det man inte kan tala måste man tiga. Djupsinnigt, eller ...?

Jo, jag har hans enda under hans liv utgivna bok i hyllan, Tractatus, givetvis i stort sett oläst. Ludwig var så genialisk (?) att han är i stort sett obegriplig. Dessutom ett psyko som kunde svindla omgivningen. Är det sociopat sådana figurer kallas?

Nå, verkligheten är inte så lätt att förstå alla dagar. " ... barnens marsch mot frihet" står det på löpsedeln. Jaha? Är det något barnkorståg på gång igen?

I dårhuset?

Helt sunda pingviner, har inget med inlägget i övrigt att göra

Ibland kan man undra om Sverige är på väg mot dårhus-stadiet. Hur länge dröjer det innan ledamöterna i Riksdagen inte bara verbalt, utan också handgripligen, hoppar på varandra? Respekten faller, och därmed också det logiska tänkandet som ersätts av känsloutbrott. Ett exempel: Att tilltala den andre vice talmannen på hebreiska verkar vara ett märkligt påfund om man nu vill okväda - mannen tillhör ju ett av de mer obehagligt israelhyllande partierna i Sverige!

För en tänkvärd diskussion om Söder, sverigedemokraterna och en del annat (som ämnet 'sinne för proportioner') kan den här högerbloggaren vara intressant. Det är rent åt h-e när större delen av vänstern är mer intresserad av känsloutbrott av illa genomtänkt natur än att tänka först, och sedan eventuellt tala. Vad skall man ha en vänster till om den inte kan framföra genomtänkta ståndpunkter? Nå, får man inte höra något genom vänstra örat får man väl försöka lyssna med det högra. (Och, jodå, det finns några vänsterbloggare som är bra, men de verkar vara en utskälld minoritet.)

Anna Troberg skriver ofta bra, men nu kom ett riktigt dåligt inlägg som verkar betyda att hon vet vad Björn Söder tänker (utan att belägga med några citat) och dessutom vet vad BS tänker om henne, kanske genom telepati. Och så bankar hon på den beskrivningen ett tag. Inte ett bra sätt att bedriva debatt. Nu är ju BS högt upp i ett parti som är mycket större än Piratpartiet, så jag undrar om han bekymrar sig just om AT ... och i slutet av detta inlägg kopierar jag in några regler för debatt som formulerades av den norske filosofen Arne Naess. Fundera bland annat över punkt 4.

En tanke: om man vill försvara samerna och deras rättigheter, är det då lämpligt att hävda att de inte utgör en särskild grupp som bor i flera länder, bland annat Sverige?  Om man säger att 'här är vi minsann svenskar allihop' så torpederar man de rättigheter som urbefolkning som samerna kan kräva. Jag förstår inte juridiken, men nog ser det ut som en del vänstergenier faktiskt pratar bort samerna. Om samer är svenskar som alla andra så kan de ju inte samtidigt kräva en del rättigheter som alla andra inte har? En del bakgårdsrasister i Norrland kan ju tänkas stödja argumentationen mot samiska särrättigheter. Är det sådant folk vänstergenierna vill stödja, eller är man helt enkelt ute efter att klämma åt sverigedemokrater med vilka argument som helst, hur tunna de än är, utan att fundera på konsekvenserna?

Ingen relevans för den här texten, men det ser väl trevligt ut i alla fall

Alltså, här har vi De sex etiska normerna för verbal kommunikation:

1. Håll dig till ämnet.

2. En formulering som i en allvarlig diskussion har till syfte att återge motståndarens synpunkter, måste vara sådan att motståndaren finner återgivelsen adekvat.

3. Ett inlägg bör inte lida av flertydighet av den art att åhörarna eller läsarna blir vilseledda att tolka motståndarens uttalande på ett ofördelaktigt sätt.

4. Tillskriv inte motståndaren ståndpunkter som vederbörande inte håller med om. Argumentera inte mot fiktiva eller konstruerade motståndare.

5. En framställning bör inte göras på ett sådant sätt att åhöraren eller läsaren får en skev bild som tjänar en parts intressen på bekostnad av andras.

6. Kontext eller yttre omständigheter som inte har med saken att göra, bör hållas neutrala.

Kommer från Arne Naess, Livsfilosofi, Natur och Kultur 2005, sid. 71-72. Bra punkter. Man kanske inte om man debatterar (eller snarare skriker åt varandra) i ett dårhus.

Tänk om man hittar Aristoteles bibliotek!

Detta har inget i med följande inlägg att göra, tror jag

Är det Alexander den stores grav som hittats i Amfipolis i norra Grekland? Vi har inget svar på det ännu och arkeologerna gräver - och var det inte så att Alexander begravdes i Egypten?

Nåja, någon har fått en övermåttan stor grav på 300-talet före vår tideräkning, det kan vara någon med anknytning till Alexanders familj ... eller någon annan. Spekulationer har förekommit om att det kunde röra sig om Aristoteles, men jag har inte sett några tyngre argument för detta. Det är klart, han var ju en av historiens största filosofer och forskare, grundläggare av ett otal vetenskaper, men var det skäl nog till en jättegrav värdig en storpamp?

Men det vore ju väldigt roligt om det var Aristoteles, begravd med sitt bibliotek. Tänk om arkeologerna kunde plocka fram bokrullar i mängder med alla hans kända och okända verk i originalversion, och skrifter av andra filosofer och författare från det antika Grekland. Ibland kända in i vår tid men kanske bara i fragment, eller av upphovsmän/kvinnor som idag är helt bortglömda. Ta den klassiska poetissan Sapho - namnet är känt, det finns ett fåtal dikter av henne kvar helt eller i fragment, men om man kunde få fram en hel bok med kompletta dikter! Eller om vi tar Platons dialoger: äktheten för några av dem är omtvistade, kanske Aristoteles bibliotek innehöll de verkliga dialogerna. För att inte tala om skrifter av mindre kände filosofer, som de utskällda sofisterna, eller de tidiga joniska naturfilosoferna eller tänkare i den pythagoreiska skolan.

Ja, detta är ju en dröm som knappast lär uppfyllas, men drömma är väl tillåtet ändå!

Fragment från Hamann

Johan Georg Hamann, 1730-1788

Har just läst större delen av en bok med Johan Georg Hamanns Skrifter i urval (Ruins förlag, 2012). En jobbig jäkel bitvis, enligt dagens normer nära nog oläsbar ibland. Men så var det med många av de lärda filosoferna förr, och bättre har det knappast blivit. Det är en sådan där bok där man kan plocka upp intressanta och tänkvärda saker här och där, värdefullt tankegods som driver runt på en orolig ocean av idéer tillsammans med en massa skräp som man i tysthet låter driva vidare. Det är skillnad på att vara svårläsbar men med intressanta tankar, respektive svårläsbar men också tanketom.

1758 publicerades en text av Hamann betitlad 'Smulor', med bland annat detta:

Varför förmerar handeln kärleken till frihet? Därför att den förmerar såväl folkets som varje enskild medborgares egendom. Vi älskar vad som tillhör oss. Friheten är här inget annat än egennytta, och således en gren av självkärleken vilket vänder sig mot våra ägodelar. (sid. 47)

Och ett par sidor längre fram:

För att underlätta kännedomen om vårt själv är varje min nästa som en spegel i vilken jag kan se mig själv. Som bilden av mitt ansikte avspeglas i vattnet, så reflekteras mitt jag i varje medmänniska. För att detta jag skall bli mig lika kärt som mitt eget har försynen behäftat den mänskliga samvaron med så många fördelar och behag. (sid. 49)

Vad drar vi för slutsatser här? - Kanske att Hamann var tidigare ute än Adam Smith med att formulera ett par synpunkter som är viktiga men svåra att sammanfatta till en helhet: egennyttan som drivkraft, respektive våra känslor för andra människor.

Hamann uttryckte motsättningen med bara några rader, eller två korta 'smulor'. Smith behövde två tjocka volymer för att beskriva samma sak (den filosofiska boken om 'moral sentiments' och den ekonomiska om 'nationernas välstånd').

Det första citatet antyder hur ägandet kan göra oss mer främmande för andra människor. Med ökat ägande kan ju beroendet av andra minska, på gott och ont. Om 'egenkärleken' växer kan det ju ske på bekostnad av människokärlek i stort. 

I modernare termer är det 'theory of mind' som beskrivs i det andra citatet: för att fungera som samhällsvarelser måste vi ha lite begrepp om hur andra människor tänker, och det kan underlättas av att vi ser dem som oss. Jag känner andras plågor eller glädje. Förhoppningsvis känner de också för mig. Det torde bli ett utbyte: vi förstår andra genom oss själva, och vi förstår oss själv genom hur andra reagerar på oss.

Ibland kan resultatet av de här två förhållandena bli verkligt dåligt. Egennyttan kan slå över till plundring, till ointresse för vad som händer andra människor när jag är egennyttig. Förståelsen av hur andra tänker kan göra att deras svagheter utnyttjas på ett ondskefullt sätt. Men illa  genomtänkt oegennytta kan leda till personlig ruin.

Att liberalism och individualism hänger ihop med växande välstånd är inget konstigt. Liberalism skapar inte välstånd, välstånd skapar liberalism, skapar människor som tror sig klara sig utan andra människor. Javisst, de kan ju flyta ovanpå på grund av sina tillgångar! Sedan försöker de pracka på hela samhället sin ideologi. En ökänd engelsk politiker meddelade att det inte finns något samhälle, bara individer. Men vad är individen utan samhälle - en skeppsbruten på en öde ö, med dålig utsikt till räddning.

Men, för att åter citera Hamann: "Friheten är ... en gren av självkärleken vilket vänder sig mot våra ägodelar." Och det är kanske där den avgörande punkten finns! För att citera ett gammalt talesätt: "Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta!" När ägodelar, materiella och immateriella, blir huvudsaken i ens liv är man illa ute. Inlåst i en gyllene bur med sina prylar ... och tänk om 'de röda' kommer och tar alltihop!

Bara för politiska nördar

En och annan av de äldre kanske minns DDR-tysken Rudolf Bahro som skrev en trist intill oläsbar bok som i svensk översättning heter Alternativet? Ni andra kan strunta i det här korta inlägget. Boken kom 1979, och vid den tiden kickades Bahro ut ur DDR och blev västtysk i stället. Detta ledde inte till passivisering. Däremot tycks ett fenomen som setts vad det gäller andra så kallade dissidenter har uppträtt även beträffande Bahro: demokratiförkämpen har visat sig inte vara fullt så demokratisk, och  Bahro själv anklagas för att ha hamnat i ett eko-fascistiskt newage-träsk fullt av nasse-dy.

En allmän reflexion: Bahro tyckte att man skall ta upp de positiva sidorna hos nazismen. Men nazismen var ju en ragu av ideer plockade från olika håll och hade knappast något eget originellt material. Därmed kunde ju det man ser som positivt plockas från rörelser och tänkare med en mindre ledsamt förflutet?

Någon egen filosofi hade nassarna knappast heller. Även om en del tror att Nietzsche skulle vara en förebild hade han skrivit saker som gjorde honom omöjlig som deras filosof. (Se skriften Ecce homo där Tyskland och tyskarna skåpas ut så det visslar om det.) Heidegger skulle kunna vara alternativet, en pålitlig partimedlem som också hade internationellt inflytande på filosofin, men var hans ordkaskader med konstiga påhittade termer något att stoppa i gapet på vanliga partimedlemmar? - Knappast, och därmed stod nazismen utan genomtänkt filosofisk grundval ... och klarade sig bra ändå under tyvärr alltför lång tid.

Enkel logik: Korrelation är inte kausalitet

Det finns ett ämne som heter praktisk filosofi. Det låter mer användbart och kanske till och med mer begripligt än teoretisk filosofi. En professor i just praktisk filosofi tar itu med det aktuella registret som skånepolisen upprättade över vissa romer. Professor Per Bauhn skriver bland annat, på grundval av den utredning polisen gjort, att:

... dels att registret inte är baserat på etnicitet, dels att ungefär hälften av de straffmyndiga personer som man kontrollerat antingen är dömda eller misstänkta för brott, vilket är grund nog för registrets existens.

Uppgiften om att registret inte skulle vara baserat på etnicitet förekom på ett tidigt stadium, men ingen verkar ha tagit den på allvar. Kanske är det så därför att man utgår från att om merparten av de namn som förekommer i ett register har en viss etnisk bakgrund, så måste registret i sig handla om att bokföra personer med denna etniska bakgrund. Men det följer inte, vilket man inser med tämligen enkla logiska färdigheter. Korrelation är inte kausalitet. Att du finns i ett polisregister och att du är rom innebär inte att du finns i polisregistret därför att du är rom. 

Notera det där på slutet: Korrelation är inte kausalitet. Den inte helt obetydliga detaljen att så många listade är dömda eller misstänkta för brott borde få var och en att reagera. Här är en grupp där det finns hög brottslighet. Men Wolodarski på DN gör inte den kopplingen, i alla fall nämner han inte saken i sina skriverier idag. Det enda nyttiga man kan få ut av den artikeln är några användbara siffror: ungefär 1500 personer bör tillhöra kategorin som antingen är dömda eller misstänkta för brott, och det är ju rätt mycket. Rent spontant känns det som det skulle vara mycket mer än om man gjorde ett slumpmässigt urval av människor, och det pekar snarare på att polisen åtminstone har tittat åt rätt håll. Det är mer än vad somliga människor med vänster- eller liberalåsikter gör, vilket å andra sidan gör att sverigedemokrater och liknande kan kamma hem poäng helt gratis och i onödan. Korrelation är inte kausalitet och undfallenhet för kriminella gäng är inte humanism. Hade det varit några tiotal kriminella bland de över 4000 hade jag instämt i kritiken att registret slår fel, nu känns upprördheten käpprätt åt helvete.

Läs gärna hela professor Bauhns artikel. Han har fler intressanta synpunkter. Hoppas att han nu inte blir offentligt stenad av de rättänkande.

---

Tillägg: det skall tydligen vara 600 av 1200 kontrollerade som är eller misstänks vara brottsliga.Det är mindre än vad jag uppfattade först, men ändrar inte tanken att det i ett slumpmässigt urval av människor inte hade sett ut så där.

Arnold, på flera ställen samtidigt?

Av någon anledning fick det här meddelandet mig att tänka på Arnold Ljungdals förklaringar om den filosofiska materialismens utveckling i boken Marxismens världsbild. På 1700-talet var det en grov mekanisk materialism där saker inte förändrades. A var lika med A, och kunde inte förvandlas till B. Men med Hegel kom den dialektiska materialismen, där A kunde genomgå förändringar och bli till B. Om vi antar att du är i rum A så kan du faktiskt gå över tröskeln till rum B och för ett ögonblick vara i två rum samtidigt. (Dessutom: enligt modern kvantfysik kan väl en partikel spöka på flera ställen samtidigt?) Vi låter Arnold själv lägga ut texten:

Tänkandets första grundsats i den formella logiken är enkel nog; den lyder som bekant: A är A - varje sak är identisk med sig själv. Den andra är denna lik: A är aldrig något annat än A - en sak kan inte vara en annan sak. Som man ser hänger de bägge satserna intimt samman; med namns nämnande brukar vi beteckna den första som identitets-, den andra som motsägelselagen. Tillsammans hävdar de att varje sant omdöme också måste vara entydigt: det är omöjligt att ett och samma kan på en gång sägas och inte sägas om ett och samma. Och i denna sin av Aristoteles givna formulering bildar de av ålder den säkra grundvalen för allt logiskt tänkande - en grundval som enligt hävdvunnen uppfattning inte kan rubbas utan att hela vår vetenskapliga världsbild störtar samman.

Nu är det emellertid just denna grundval som dialektiken angriper. Inte så som skulle Hegel förneka att föremålen - i den mån vi strängt isolerar dem från varandra som stillastående enheter - förblir identiska med sig själva: man visar överhuvud den nyare tidens väldigaste tänkare föga förståelse genom att tillvita honom ett dylikt nonsens. Inte heller bestrider han möjligheten att mellan de på detta sätt fixerade föremålen fastslå vissa logiskt entydiga relationer, sådana som att rosen är röd eller att hästen har fyra ben ... .

Inte nog med det. Som Hegel med all rätt påpekar är det inte bara en skäligen torftig visdom som kommer till uttryck i omdömen som ovanstående - den är också mer än lovligt dyrköpt. Förutsättningen för att den ska fungera är ju att jag hela tiden har att röra mig med fasta och oföränderliga förhållanden mellan entydigt bestämda begrepp. Detta kan i sin tur inte ske utan att den verklighet som begreppen uttrycker likaledes förblir oförändrad. För att rädda den formella logikens obegränsade giltighet blir jag följaktligen tvungen att låsa fast hela tillvaron i ett enda orörligt och stillastående nu, där A för eviga tider är lika med A och B lika med B. Ty längre sträcker sig inte identitetslagens välde. I samma ögonblick som jag drar i spaken och sätter maskineriet i gång är det slut med den logiska entydigheten. Den dras obarmhärtigt in och smulas sönder mellan världsförloppets remmar och hjul.

...

Men vad som här sagts om rörelsen gäller i vidare mening också om förändringen i dess helhet. Att ett föremål kan förändras och ändå förbli samma föremål - den tanken strider så uppenbart mot allt vad logisk skolvisdom heter att det inte tjänar mycket till att spilla ytterligare ord på förhållandet. Motsägelsen kommer på sätt och vis till uttryck redan i den enklaste erfarenhetssats. Vi säger till exempel "bladet har gulnat" och märker inte att vi därmed strängt taget uttalar en orimlighet, i det vi i subjektet förutsätter en identisk fortvaro, medan predikatet anger att identiteten upphört och övergått i en åtskillnad.

Tillvaron är ett flöde, vi glider genom det ena rummet efter det andra, samtidigt är vi oss själva och något som förändras. Föregående inlägg i Ljungdal-serien finns här.

Utskåpning

Utskåpning av Nietzsche så det dånar om det - hade karln sammanhang i sitt filosoferande, eller spottande han bara ur sig trams som skulle föreställa filosofi?:

Either there is the coherent Nietzsche who is merely writing flowery odes to bourgeois ideology or the incoherent Nietzsche who is spouting polemical prose that pretends to be philosophy. The very fact that Nietzsche lived after Marx in what is now Germany--and yet did not engage with Marx (or Hegel for that matter)--demonstrates his lack of rigor as a philosopher.

Jaha, vad kan du göra åt det här då, gamle Fritz? Vispa lite med mustaschen och ögonbrynen och kasta galna blickar åt alla håll? - Citatet kommer från den kanadensiske doktorn i filosofi, tillike maoistiske bloggaren, Josh Moufawad-Paul på bloggen M-L-M Mayhem. I själva verket var det hans första bloggpost där. "Jag avskyr Nietzsche."

Kan namnet betyda något? Det är ju lätt att inbilla sig att den som heter något så svårstavat som Nietzsche måste vara en verkligt djup kille!

Hegel tänker till om omvälvningar

Vad sägs om ett citat från gamle super-tänkaren Hegel så här på söndagsmiddagen? Det kommer från 'Andens fenomenlära', först publicerad 1807. Finns i boken Hegel i urval som utgavs 1973, sid. 27.

Det är för övrigt inte svårt att se, att vår tid är en tid av födelse och övergång till en ny period. Anden har brutit med sin hittillsvarande värld av existens och föreställning och står i begrepp att låta den sjunka ned i det förflutna; anden är vidare i färd med sin omgestaltning. Förvisso befinner den sig aldrig i vila, utan är inbegripen i en ständigt fortskridande rörelse. Men som hos fostret efter ett långt, stilla närande det första andetaget avbryter det efterhand skeende i en blott tillväxande fortgång – ett kvalitativt språng inträffar – och barnet då föds, så mognar den sig formande anden långsamt och stilla till en ny gestalt, upplöser den ena delen efter den andra i sin föregående världs byggnad och dess ankomst antyds bara av enstaka symptom; lättsinnet och långtråkigheten som inflickas i det bestående, den obestämda aningen om något obekant är förebud om att något annat är i antågande. Detta efterhand skeende sönderfall som inte förändrar helhetens fysionomi, avbryts av en uppgång som liksom en blixt på en gång framställer bilden av den nya världen.

Detta nya har lika litet en fullkomlig verklighet som det nyfödda barnet; och detta kan man inte utan vidare lämna obeaktat. Det första uppträdandet är endast dess omedelbarhet eller dess begrepp. Lika litet som en byggnad är färdig, när dess grund har lagts, lika litet är det uppnådda begreppet om det hela lika med det hela självt. … Den nya andens början är produkten av en vidsträckt omvälvning av mångfaldiga bildningsformer, priset för att ha följt en starkt slingrande väg samt också för mycket bemödande och ansträngning.  

Marx och Engels behöll det revolutionära i det här resonemanget, men de ersatte 'anden' som rör sig framåt genom historien med utveckling av produktivkrafter och klasskamp. Ibland är det lugnt och stilla, ibland smäller det till ordentligt. Och nu verkar den historiska utvecklingen nära nog skena. 

Om man tänker efter finns det vissa kopplingar mellan det här inlägget och det föregående.

Vetenskap eller konst?

Säga vad man vill om Gotthold Ephraim Lessing, men hög panna, det hade han!

Tyska är jag inte så bra på. Här är ändå ett försök att översätta några rader från Lessings Laokoon (1766):

Vi skrattar när vi hör att hos de gamle också konsten var underkastad den borgerliga lagen. Men vi har inte alltid rätt när vi skrattar. Otvivelaktigt får inte lagen utöva någon makt över vetenskaperna; ty vetenskapens slutmål är sanning. Sanning är nödvändig för själen; och det skulle vara tyranni att vid tillfredsställandet av denna viktiga syssla bibringa det minsta tvång. Konstens slutmål däremot är förnöjelse; och förnöjelsen är umbärlig. Alltså får det alltid bero av lagstiftaren vilken sorts förnöjelse han vill tillåta och i vilken utsträckning.

Det där var väl inte perfekt översatt, men meningen torde gå fram i alla fall: på Lessings tid kunde man dra en klar linje mellan vetenskap och konst. Den ena var nyttig, den andra kunde behandlas efter lagstiftarens gottfinnande. Idag tycker vi nog att vi vet bättre: en del vetenskaper trampar in på områden som är bokstavligen livsfarliga för mänsklighetens fortlevnad och bör regleras och kontrolleras. Å andra sidan betraktar somliga allt som kallas "konst" för något heligt som Makten inte får peta på hur dj-a dumt det än är. Och till slut blir hela vetenskap-kultur-komplexet ett slagfält mellan motstridiga viljor, mellan klasser och intressegrupper av världslig eller religiös art.

Kant om språkets natur

Det har ju förekommit några blogginlägg om Chomsky och hans modell för språkinlärning (det senaste här). Den senaste veckan har jag bläddrat i gamle Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet igen. Den grundläggande egenskapen för "det rena förnuftet" i vår hjärna är att det vet att det finns tid och rum utan att behöva lära sig att tid och rum existerar.Det handlar om att vi har några förmodligen medfödda egenskaper för att veta detta. Därmed kan vi uppfatta att det händer saker omkring oss men inte vad som händer. Sedan ingriper en annan del av vårt tänkande, förståndet, och förvandlar observationerna till något begripligt. Förståndet skapar sammanhang, kanske till och med lagar.

Att vi inte är helt oskrivna blad, utan har vissa medfödda kunskaper som gör att vi utan vidare kan uppfatta omvärlden, är intressant. Jag funderade på om Kant hade några tankar om språket, för utan språk är det svårt att sätta etiketter på det vi uppfattar och meddela det till andra. Vissa egenskaper som gör att alla människor är språkanvändare borde vara medfödda. Nu tror jag inte språket berörs i Kritik av det rena förnuftet, men i förordet görs en intressant anmärkning av Markku Leppäkoski (Markus Alfors ?):

Kant uppfattade språket som något givet och till sin natur ahistoriskt. Det finns strukturer som alla språk måste rätta sig efter. Logik handlar om dessa tänkandet lagar.

Nu vet jag inte vad Kant själv skrivit om detta, men tanken om "strukturer som alla språk måste rätta sig efter" pekar på något medfött, i stil med kunskapen om rummets och tidens existens. Strukturerna säger inte vilket språk vi kommer att tala eftersom de är grunden för alla språk, däremot att alla människor (utom ett fåtal med kroppsliga eller mentala defekter) kommer att tala något språk. I den meningen kan man säga att språket är ahistoriskt. Det är inte beroende av historiska förhållanden. Å andra sidan är det praktiskt uttalade språket väldigt beroende av tid och plats. En stockholmare från 1513 skulle vara svår att förstå idag, även om hen talade svenska. Kanske språkförmågan kan sorteras in under "förnuft" och det praktiska språket under "förstånd"?