"Världens mest skrämmande ekonom"

Det här är en obetydligt förkortad artikel, hämtad från ekonomen Michael Roberts blogg. Man skulle kunna säga att den handlar om en ekonom, Mariana Mazzucato, som har en mängd bra och intressanta insikter, men som (ur marxistisk synpunkt, vilket är Roberts synpunkt) inte räcker hela vägen fram om man verkligen vill lösa problemen med kapitalismen. Jag har lagt in några egna kommentarer i texten, markerat av hakparenteser [].

Världens mest skrämmande ekonom?


Mariana Mazzucato är en av världens mest inflytelserika ekonomer, enligt tidningen Quartz. Hon har vunnit många priser för sitt arbete. Hon är rådgivare till brittiska Labour om ekonomisk politik. hon har den radikala kongressrepresentanten Alexandria Ocasio-Cortez ”öra", hon ger råd till Demokraternas förhoppningsfulla presidentkandidat senator Elizabeth Warren och även den skotska nationalistledaren Nicola Sturgeon. Och hon har skrivit två viktiga böcker: The Entrepreneurial State (2013) och The Value of Everything (2018).

Mazzucato betraktas som radikal, till och med "skrämmande" av många ekonomer och konservativa politiker. Detta beror på att hon har lyft fram den viktiga roll som staten och regeringar har spelat för att leverera innovation inom teknik och i att främja produktiva investeringar. Tanken att staten kan vara en ledande kraft inom innovation och investeringar i användbar verksamhet är ett problem för höger-neoliberala 'frimarknads'-åsikter hos majoriteten av mainstreamekonomer och politiker.

I tidigare inlägg framhöll jag hennes viktiga insikter i hur statens investeringar och ledning var avgörande för utvecklingen av den nya tekniken på internet, den globala webben, Microsoft, Apple, iphone etc. IPhone till exempel utvecklades med hjälp av offentliga medel och militära upphandlingsprojekt för mikroprocessorer. Innovatörerna var offentligt finansierade universitet och forskningsinstitut, inte smarta företagarkapitalister. Det finns faktiskt inget nytt med offentlig finansiering av de viktigaste innovationerna i kapitalistisk ackumulation. De tekniska framstegen som gjordes under det första och andra världskriget med användning av regeringars 'försvar'-fonder var enorma: jetflygplan, radar, telekom, fordonskonstruktion etc.

[ För Sveriges del kan vi ta samarbetet i ett samägt bolag mellan L M Ericsson och Televerket som ledde fram till den oerhört framgångsrika AXE-växeln och det nordiska mobiltelefonnätet. Ett annat  samarbete fanns mellan statliga Vattenfall och privata Asea.]

Så det är ingen slump att det kraftiga fallet i statens investeringar i förhållande till BNP i de mest avancerade kapitalistiska ekonomierna under den så kallade neoliberala perioden sedan början av 1980-talet har åtföljts av en långsammare produktivitetstillväxt.

Investeringar i den kapitalistiska sektorn har inte lyckats leverera högre produktivitet per person sedan 1980-talet än under perioden med högre statliga investeringar tidigare. En sjunkande lönsamhet på 1970-talet i alla större ekonomier ledde till att statens sektorinvesteringar i teknik och "humankapital" minskades för att sänka skatten på kapital och hålla lönerna nere. Privatisering var verkligen på dagordningen. Det hjälpte lönsamheten i den kapitalistiska sektorn lite (tillsammans med successiva nedgångar) men på bekostnad av produktivitetstillväxten.

Som Mazzucato tydliggör i sin andra bok, The Value of Everything, skapar statliga investeringar och produktion värden, det vill säga saker eller tjänster vi behöver och är inte bara en (nödvändig) kostnad. Men som jag kommenterade i en recension av den boken, i marxistiska termer, förenar Mazzucato värde med bruksvärdet. Ja, statliga investeringar i skolor, sjukhus, transport, infrastruktur och teknik skapar användbara saker, men under det kapitalistiska produktionssättet för vinst skapar det inte värde (övervärde eller vinst). Tvärtom, detta kan sänka den totala lönsamheten för den kapitalistiska sektorn. Så det finns en inneboende motsägelse i kapitalismen mellan mer bruksvärde och värde.

['Värde' kan skrivas lite längre som 'bytesvärde'. Det här är begrepp som kommer från den klassiska nationalekonomin. Med 'bruksvärde' avses helt enkelt vad en grej kan användas till: hammarens bruksvärde ligger i att den är bra om man vill slå in spik, och detta oavsett hur ekonomin runtomkring ser ut. 'Värde/bytesvärde' kommer ur arbetsvärdeläran och beskriver hur mycket samhälleligt nödvändigt arbete som är nedlagt i hammaren. Via diverse transformationer kommer detta att förvandlas till ett marknadspris – men då måste det alltså finnas en marknad. Och är marknaden kapitalistisk, alltså inriktad på vinstdrivna företag som producerar för stora marknader, är det för producenten likgiltigt vad hammaren skall användas till. Det viktiga är att ta hem en vinst så att man kan tillverka ännu fler hammare och ta hem ännu mer vinst.]

Tyvärr erkänns detta inte i Mazzucatos arbete. Som ett resultat ser hon sin uppgift som ekonom att visa hur regeringen kan hjälpa kapitalismen att fungera genom att få regeringen att skapa mer 'värde'. För Mazzucato kan regeringar göra mer "än att spela en passiv roll för att fixa marknadsmisslyckanden" ... men istället "tillåtas att omfatta entreprenörsandan för att styra innovation och ekonomisk tillväxt". Hon vill att regeringar ska ha i uppdrag "att få skiten gjort". Nu låter detta läskigt för mainstream men de behöver inte oroa sig. Mazzucato förespråkar inte att byta ut kapitalism med socialism - eftersom hon säger "Jag tror inte att dessa ord är till hjälp ... det finns alla möjliga olika sätt att göra kapitalism ... det är vad jag tror behöver helt startas om istället för att börja kalla saker socialism" ….

Kapitalism, socialism; vad finns i ett namn? Tja, bakom ett namn ligger en kategorisering av strukturen för ett produktionssätt och sociala relationer. Mazzucato vill att kapitalismen ska leverera fler och bättre saker och tjänster för människor, men utan att beröra det privata ägandet av produktionsmedlen. Och att prata om att ersätta kapitalistiska företag med gemensamt ägande, planering och arbetardemokrati skulle vara ett misstag. "Om du börjar prata om socialism kommer det inte att få företag att göra något annorlunda än vad de gör nu." Men kommer föreslaget att stora företag ska investera produktivt utan att ta hänsyn till "aktieägarvärde" heller fungera?

[För mig låter Mazzucatos linje som den gamla sympatiska socialdemokratin som ville alla väl, inklusive kapitalet. Men det fungerar inte när kapitalet har växt sig så stort och mäktigt att det inte behöver några socialdemokratiska tjänstehjon längre.]

För Mazzucato är socialism en trevlig idé men inte praktisk. ”Oavsett vad jag skulle vilja se i en idealvärld tror jag realistiskt att vi kommer att ha kapitalism”. Problemet jag har med den slutsatsen är att det att vara "realistiskt" och acceptera att kapitalismen kommer att vara här under överskådlig framtid, och så att försöka få den att fungera bättre är det som inte är realistiskt! Kan man under kapitalismen undvika regelbundna och återkommande ekonomiska nedgångar som kostar många miljoner jobb, hem och försörjning i varje generation? Kan imperialistiska äventyr och exploatering undvikas? Kan extrem ojämlikhet mellan välstånd och inkomst vändas? Kan klimatförändringar och global uppvärmning stoppas?

Kan någon av dessa fasor realistiskt avlägsnas genom att få regeringar och multinationella medborgare att ha "i uppdrag" att "få skiten gjord" och samtidigt bevara det kapitalistiska produktionssystemet och investeringarna för privat vinst? Detta är vad som är orealistiskt. Men det är säkrare att prata om att rädda kapitalismen från sig själv eller få den att fungera bättre med regeringens hjälp än att ersätta kapitalismen. Det senare skulle verkligen vara skrämmande för den befintliga ordningen.

[Sammanfattningsvis: kapitalismen fungerar som kapitalism, en maskin som söker utvinna allt större vinster med minsta möjliga hänsyn till vad detta får för återverkningar på miljarder människor på denna planet. Tänk på världens militär-industriella komplex som faktiskt lever fett på risken för att den mänskliga civilisationen kan utplåna sig själv om någon trycker på fel knapp i ett känsligt läge. Det går inte att prata bort. En reformism som hela tiden ängsligt traskar omkring inom ramarna för vad kapitalisterna tycker är acceptabelt kommer inte att bli särskilt framgångsrik. Det är väl därför stora delar av den givit upp och i stället driver identitetspolitik och liknande projekt som må verka radikala, men inte hotar systemet som sådant.

Jag undrar om inte "världens mest skrämmande ekonom" ur kapitalistisk synpunkt fortfarande är doktor Marx!]