Jag har läst en bok: Nyberg 'Kapitalets automatik'

Nu tänker jag skriva en icke-recension igen. Den som verkligen vill veta vad Mikael Nyberg skriver i den här tjocka boken (över 400 sidor och 600 noter) bör läsa den. Den innehåller mängder av intressanta uppgifter och reflexioner, och en hel del träffande observationer. Det jag gör i det följande är mest av mina egna reflexioner och vidaretänkande utifrån boken, som alltså är Mikael Nyberg Kapitalets automatik, Verbal förlag 2020.

Först några korta observationer.

Nyberg skriver om hur Handels lokalt i Göteborg fick en framgångsrik kampanj för att organisera restauranger sabbad av LO-centralt. I slutet av boken intervjuar han en person som är ledare för Handels centralt, och som nu enligt pressen är på väg att bli LO:s nya ordförande. Intressant. Socialdemokraterna har ju kapat mycket av banden till sina gamla kärnväljare i LO men är glada ändå, men uppträder LO-fackens centraler på liknande sätt mot medlemmarna blir saken väldigt konstig.

Man får en känsla av att kapitalismen håller på att "gå i barndom". Påminner inte bemanningsföretagens verksamhet, som Nyberg beskriver, om hur lag av arbetare organiserades av 'fixare' för att jobba åt fabrikerna under den tidiga industrialismen i England för 200 år sedan?

Men nu över till den lite längre funderingen. Ett stort ämne hos Nyberg är hur organisationer i den offentliga sektorn förstörs genom privatiseringar. Jag började fundera vad som i grunden orsakar förfallet, och det slutade i lite ekonomi i Marx anda. (Och de föregångare som Marx noggrant studerade.)

Först två viktiga saker: det kapitalistiska företagets uppgift är att skapa vinst, ta ut mervärde ur produktionen. Samt att det finns produktiva respektive ickeproduktiva verksamheter. Notera: 'produktiv' eller 'ickeproduktiv' är inte moraliska omdömen, det anger om företaget kan utvinna mervärde genom sin produktion/verksamhet eller inte. När vi nu diskuterar kapitalism får vi resonera som en kapitalist kan tänkas resonera och strunta i moralen.

Exempel i boken är exempelvis snöröjning i Stockholm (jo, jag minns eländet!) och upplösningen av gamla Statens Järnvägar, utförsäljning av skola, vård, omsorg. Offentliga verksamheter blir privata företag som skall ta ut vinst, men varifrån kommer vinsten? De levererar tjänster som inte är produktiva. (Man kan säga att de är produktiva för att de är bra för samhället i stort, men det är inte relevant för kapitalisten och dennes samhällssystem.) Vinsten kommer i stor utsträckning från samma offentliga kassa som tidigare betalade verksamheten, men nu skall kontraktsmedlen fördelas på ett delvis annat sätt - en del går till vinst, som ju är naturligt för ett företag som antas gå just med vinst.

En fabrik är produktiv, gör handfasta grejor, och är den framgångsrik kommer mervärde att produceras och säljas. Den kan verka som ett kapitalistiskt företag helt enligt systemets förutsättningar. Om statliga gruvor eller skogar överlämnades till privatkapitalet skulle de omedelbart kunna fungera inom systemets ramar (de gör det redan), men de plågsamma resultaten av privatiseringar ligger inom tjänstesektorn. Där är marginalerna för att skära ner och skynda på ofta små - kan man få läraren att undervisa eleverna dubbelt så fort, eller vårdpersonalen att ta hand om patienterna dubbelt så fort? (Det sista försöker man väl med i hemtjänsten där personalen jagar som skållade råttor för att hinna med - och vem annan än vårdbolagets ägare är nöjd med det?)

Den privatiserade snöröjaren levererar en tjänst som försvinner i samma ögonblick som den utförs.  För att snöröjaren skall få ut en hyfsad vinst måste det skäras ner så mycket det går - löner sänks, det fuskas med utförandet, den gamla kunniga personalen oskadliggörs på något sätt eftersom den kostar för mycket när vinsten (för vidare befordran något skatteparadis) är målet. Med andra ord riskerar privatiseringen att leda till sjunkande kompetens i utförandet samt onödig dränering av offentliga finanserna. Och anledningen till detta är alltså att en samhällelig tjänst som inte kan fungera helt enligt systemets förutsättningar förvandlas till ett privatägt kapitalistiskt företag.

Det kanske finns fler funderingar om boken, jag återkommer i så fall om det. Kan ju avslutningsvis säga att läsningen var ganska nedslående med allt elände som beskrivs. Men vi kan ju glädja oss över att det åtminstone är vår, och vårfåglarna sjunger för fullt, enligt Robert Nyberg:

Avtagande (minskande?) marginalnytta?

I en artikel om den nu utbrutna ekonomiska krisen i SvD idag 17/4 läser man följande intressanta avslutning:

Dessutom har en sak till hänt. Människor har ofrivilligt testat att handla mindre än förut. Något som Handelsprofessorn Sara Rosengren i en tidigare intervju med SvD sa kan få framtida konsekvenser.
- Plötsligt märker människor att de klarar sig bättre än vad de trodde utan att köpa det senaste.

Och så måste de väl göra slut på hemmalagret av toalettpapper först innan de behöver köpa nytt? - Men om vi bortser från dåliga skämt och i stället tittar på den föga roliga nationalekonomin så kan man ana en av den så kallade neoklassiska nationalekonomins hörnstenar här. Det handlar om den avtagande marginalnyttan av ytterligare konsumtion. Jag försöker förklara:

Antag att du är utsvulten. Då känns nyttan av en måltid stor. Antag att du sedan bara är lite hungrig - då känns en ny måltid mindre nyttig, men bra i alla fall. Nu är du helt mätt och nyttokänslan av ytterligare en måltid är stort sett obefintlig.

Eller om vi tar pengar som exempel: är du en fattiglapp med tio kronor på fickan betyder ytterligare en tia ett stort påslag. Är du Krösus med tusen kronor betyder tian väldigt litet. Marginalnyttan av en extra tia är alltså olika för fattiglappen respektive Krösus.

Eller om vi säger att när "guldåren" började efter Andra världskriget kunde många öka sin konsumtion år efter år. De första sakerna var väldigt roliga, sedan gick det mer och mer rutin i köpandet, entusiasmen  slaknade alltmer, det började kännas mer trötthet än köpglädje. Marginalnyttan av nya köp, som ökade de tillgångar man redan hade, minskade mer och mer.

Och hur ser det ut idag? - Jo, tack vare ekonomi- och viruskris kan en massa människor upptäcka att marginalnyttan av att köpa på sig mer prylar har blivit väldigt liten. De har ju dragit ner på konsumtionen ett tag, och det har gått bra!

I den neoklassiska nationalekonomin tror jag man antar att den positiva marginalnyttan aldrig tar slut, men jag anar att den kan bli negativ. Handlandet börjar stå en del människor upp i halsen, (och försöker du som proppmätt äta ytterligare en bra middag kanske du blir dålig av den och spyr), de undrar vad det eviga köpandet skall vara bra för, och vilka konsekvenser det får för vår värld. Och därmed är det inte säkert att varukonsumtionen i ett land som Sverige omedelbart studsar upp till tidigare nivåer när ekonomi- och viruskriserna förhoppningsvis ebbar ut.

"Hård klasskamp kommer att behövas"

Det här är ett förkortat utdrag från en bloggpost av den australiensiske ekonomen Bill Mitchell: Be careful not to get ahead of ourselves – hard-edged class struggle will be necessary.
Han är en ledande förespråkare för MMT:skolan - Modern Monetary Theory - som har varit milt sagt kontroversiell inom nationalekonomin de senaste årtiondena. Avvisad och hånad har den varit ... ända tills nu, när regeringar runtom i världen plötsligt vidtar åtgärder som verkar vara enligt MMT:s recept för krislösning.  Samtidigt sprider sig oron bland kretsar som tidigare benhårt försvarat de senaste årtiondenas nyliberala påhitt. En del kanske till och med vågar komma med åsikter som för bara några månader sedan var omöjliga bland 'fint folk'.

Det finns många aspekter man kan skriva ner i samband med den här artikeln. Men för tillfället nämner jag bara en. Jag har läst en del artiklar av Mitchell tidigare, och jag kan inte minnas att han lyft fram klasskampen så starkt, och påpekat de härskandes våldskapital. Andra synpunkter kan jag ta upp senare. Minns bara att Sverige har egna pengar, valutasuveränitet, och därmed kan fungera på det sätt som MMT-arna tänker sig.

Först drar vi andan och tittar på några fina påskliljor ...

... och nu ordet över till Bill:

I dag överväger vi påståendet från Financial Times-redaktion nyligen att ”Radikala reformer krävs för att skapa ett samhälle som fungerar för alla”. Det var inledningsvis ett ovanligt uttalande från en institution som FT. Men det återspeglar den desperation som finns utomlands just nu - i alla våra länder - när virus/karantän-historien fortsätter att förvärras och osäkerheten växer. Men jag tycker också att vi borde vara försiktiga med att anta åsikten att allt kommer att förändras till följd av denna kris. Eliterna är ett karskt gäng, inte minst för att de har pengar och kan köpa militär kapacitet. Att ändra neoliberalismens väsentliga natur, även om det som de senaste månaderna har visats av alla statlig ingripande avslöjar alla myter som har använts för att dölja denna väsentliga natur, är svårare än vi kan föreställa oss. Jag tror att hård klasskamp behövs snarare än medelklassiga pratfester som redogör för de senaste reformförslagen. Det sistnämnda har i två decennier varit de Eurofil-progressivas berättelse medan Eurozonens röra har utvecklats. Det har inte fått dem särskilt långt.


Financial Times blir helradikal

Rädsla har ett sätt att förändra människors sinnen. Fråga någon torterare.

Den 4 april, 2020, verkar Financial Times-ledaren - Virus blottlägger svagheten i samhällskontraktet - ha vidrört en känslig nerv.

Här är en väsentligen konservativ röst och en doyen från den finansiella pressen som kommer ut och säger:

1. ”Radikala reformer krävs för att skapa ett samhälle som fungerar för alla”.

2. Viruset kastar "ett bländande ljus på befintliga ojämlikheter".

3. Att precis som under det stora depressionen och andra världskriget, som formade den socialdemokratiska eran under efterkrigstiden, kanske "aktuella känslor av gemensam mening kommer att forma samhället efter krisen".

4. Hur? För att reparera "skörheten i många länders ekonomier" - deras oförberedda hälsosystem, bristen på kollektiv anda som nyliberalismen har främjat som ett sätt att omfördela inkomst till toppen och beröva miljoner jobb och möjligheter för karriär och materiell säkerhet.

5. Att de osäkra arbetsmarknaderna nu gör det svårare för regeringarna att "kanalisera ekonomisk hjälp till arbetare med sådan osäker sysselsättning".

6. Och medan centralbanker är helt inriktade på att rädda det finansiella systemet med ännu större QE-insatser [Quantitative Easing – centralbankerna pumpar ut mer pengar i det ekonomiska systemet], tror FT att de bara kommer att hjälpa de "tillgångsrika" medan "underfinansierade offentliga tjänster knäcks under bördan" av tidigare åtstramningar.

7. Vi har skurit ned stödmekanismer där kostnadsdelning (FT kallar det för delning av ”offer”) kan åstadkommas med någon känsla av rättvisa. "Offer är oundvikliga, men varje samhälle måste visa hur det kommer att erbjuda upprättelse för dem som bär den tyngsta bördan av nationella ansträngningar."

8. Och sedan börjar vi prata om:

Radikala reformer - att vända den rådande politiska inriktningen från de senaste fyra decennierna - kommer att behöva läggas på bordet. Regeringarna måste acceptera en mer aktiv roll i ekonomin. De måste se offentliga tjänster som investeringar snarare än skulder och leta efter sätt att göra arbetsmarknaderna mindre osäkra. Omfördelning kommer återigen på dagordningen; berörda äldres och rikas privilegier. Politik som tills nyligen betraktats som excentriska, såsom grundinkomst [medborgarlön eller basinkomst] och förmögenhetsskatter, måste vara i blandningen.

Vi kan väl ersätta "grundinkomst" med arbetsgaranti, och närma oss en överenskommelse. [Arbetsgaranti, arbetet åt alla som vill ha det, är en grundbult i MMT enligt Mitchell.]

Poängen är att spelet är över för de nyliberala. Alla deras rökridåer om att inte kunna göra det och det på grund av brist på medel har blivit avslöjade.

Vi alla vet nu att i en nödsituation:

1. Det är ingen tvekan om att regeringen kan spendera stora summor praktiskt taget omedelbart utan att prata om ökade skatter, nu eller senare.

Vi vet hur de betalar för det. De emitterar valuta. Den exakta mekaniken kan vara oklar fortfarande  men den allmänna principen är det inte.

2. Vi vet att centralbanker kan byta obegränsade mängder valuta med bankerna i gengäld för statsobligationer som innehas i den icke-statliga sektorn. Det finns ingen gräns. Och ingen pratar mer om hyperinflation längre (utom de riktigt galna högerkämparna).

3. Sedan vi diskutera uppfattningen om en nödsituation.

Är massarbetslöshet en nödsituation?

Är klimatförändringar en nödsituation?

Etc


4. "Marknaden" kommer inte att rädda oss. Allt som marknaden har gjort är att det är viktigt att fiffla med priset på nödvändigheter vid en tidpunkt då vi borde samarbeta. Det har också gjort det möjligt för vissa typer på eBay att bli "mask"-försäljare, leverera dåliga masker eller handrengöringsmedel till överpriser.

Vi kan se att "bara staten kan rädda nationen" nu (som en på högerflygeln uttryckte det). Det är så tydligt som tydligt kan vara.

Staten kan mobilisera resurser, omdirigera dem dit de behövs, åsidosätta privata marknader, privata intressen, beordra företag att tillverka saker, hindra finansiella marknader från att tjäna pengar, och så vidare.

Så vänster-progressiva som tycker att nationalstaten är maktlös inför det globala kapitalet – sätt fart med programmen!

5. Detta har visat de överväldigande fördelarna med valutasuveränitet. De nationer som är suveräna har kunnat överföra valuta snabbt och i stora summor utan att oroa sig för obligationsmarknaderna.

I motsats till detta är euroområdets medlemsstater inlåsta i en av sina vanliga "processer" och låtsas göra saker på Brysselnivå, medan de faktiskt bara lämnar nationer i fara och till ECB:s [Europeiska Centralbanken] nycker, som berättar för medlemsstaterna att den kommer att göra vad som krävs, men sedan muttrar om villkoren.

Euroeliterna demonstrerar än en gång hur deras "processer" och "skyddsåtgärder" och allt det andra som definierar det faktum att de inte alla ska vara i samma rum tillsammans mycket mindre en gemensam valuta, visar sig vara för svårt att göra någonting det är effektivt.

Ju tidigare det bryts upp desto bättre för de flesta medlemsstater och medborgare inom dem.

6. Att frihandel är en annan av dessa myter - vad är fritt med att Tyskland håller kvar viktiga leveranser till fattigare länder? Och USA kapar skeppningar av medicinska förnödenheter avsedda för någon missgynnad nation men avleder till den rikaste (USA)?

7. På det sättet finns det ett ökande insikt om att länder som outsourcade allt för att handla - viktiga varor och tjänster (hälso- och sjukvård, mat, energiresurser osv.) är mycket sårbara när det blir hårda tider.

Det är vänteläge för en förnyad period av "nationsbyggande", vilket kräver ett omfattande och långvarigt ingripande från staten med dess valutaförmåga.

Till och med den konservativa regeringen i Australien undviker nu frihandelsmantrat och hävdar (via sin finansminister) idag att vi måste återupprätta produktion och leveransskapacitet inom våra egna gränser.

Frihandelsmyten är nu synlig.

Sammantaget är misslyckandena under den nyliberala perioden, så tydliga under GFC [finanskrisen som började 2008], men undertryckt igen av eliterna, tillbaka i fokus och mer uppenbara än någonsin.

Det fanns en anledning till att fackföreningar och välfärdsstaten dök upp i början av 1900-talet. Samhällen kan bara tolerera en viss grad av girighet och ojämlikhet.

Så småningom slår människor tillbaka.

Man hoppas att det här är vägskälet.

Kriser gör det omöjliga möjligt

Kriser kan, om de är tillräckligt svåra, vända upp och ner på väldigt mycket. Det som inte kunde göras igår är plötsligt möjligt, för att inte säga nödvändigt, idag.

Nu råkar det vara flera kriser som löper samtidigt. Kanske inte så att samhällelig kollaps hotar, men tillräckligt för att orsaka svåra samhälleliga skador och möjligen systemkollaps.

Det finns två icke etablerade tankeskolor som plötsligt inte längre står i skuggan. MMT (Modern Monetary Theory) och medborgarlön eller grundinkomst. De har antingen ignorerats, eller skrattats ut, eller förklarats helknäppa av den etablerade nationalekonomin. MMT anser att staten, om den har en egen valuta, kan skapa pengar och därmed själv direkt finansiera krispolitik. Dessutom kopplas detta ofta till en arbetsgaranti. Den som vill ha arbete skall få det. Vad medborgarlön står för är kanske klart? Man får en summa vare sig man arbetar eller inte, arbete garanteras inte, gissningsvis försvinner en del sociala skyddsnät. Jag uppfattar att MMT ligger mer åt det socialistiska hållet.

Nu förändras världsekonomin snabbt samtidigt som dess inre kriser kombineras med klimat- och hälsokriserna - samt en omvälvning i mänskligt tänkande. Det sistnämnda torde nog ofta bero av att verkligheten tvingar sig på. Ibland är detta inte konstigare än att politiker vill bli omvalda. Detta innebär att det med ens kan bli intressant för politikerna att plocka upp idéer som alldeles nyss varit oacceptabla för dem (och deras rådgivare och tjänstemän och andra intressenter) eller som de inte ens har varit medvetna om. Men med en given situation kan problemlösningen snabbt se ganska given ut.

Nu diskuteras på allvar i USA att skicka ut checkar med penningbidrag till befolkningen (eller delar av den i alla fall). Många har snabbt fått det väldigt svårt i den pågående krisen, många (om de ens har jobb) lever från lönedag till lönedag och har inga marginaler ifall de skulle drabbas av extraordinarie utgifter. Det rör många människor, men blir ingen dyr affär för staten. Enligt rapport i SvD kommer utskicket inte att påverka statsskulden. Det rör sig om nya pengar som skapas av den amerikanska centralbanken just för detta tillfälle. - Med andra ord en mini-version av MMT-systemets penningdel, kombinerad med en tillfällig medborgarlön. Arbetsgarantin saknas, men i nödfall går det väl att kolla i arkiven hur den saken sköttes under New Deal på 1930-talet. Hur mycket Trump och hans gäng vet om det är för mig oklart, men de är förmodligen helt principlösa bara de kan hålla sig kvar vid makten.

I Sverige är läget annorlunda, åtminstone delvis. Dels är det knappast brist på pengar som driver krisen i stort (fast enskilda kan ju ha det knapert). Därmed är det meningslöst att dela ut nya pengar för att få folk att konsumera igen. Det kommer de knappast att göra i alla fall, så vida man inte ger riktade bidrag till personer med dåliga inkomster som skulle kunna tänkas utmana virushotet för att springa ut och handla vad de drömt om.

Samtidigt diskuteras i flera länder åtgärder för att exempelvis kan rädda små- och ensamföretagare vars verksamhet plötsligt kör i väggen på grund av att hälsokrisen tar bort efterfrågan. Det kanske kan tas som en partiell medborgarlön/arbetsgaranti i väntan på att de kan börja arbeta normalt igen i någon förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid. 

Ett hinder i Sverige är att enligt regelverket får inte staten ge ut bidrag som finansieras genom att skapa nya pengar. Finansiering måste ske via upplåning. - Regler kan ändras. Visserligen är det nu billigt att låna, men det är ju billigare att skapa erforderliga pengar själv. Och agerar staten så blir bankernas strypgrepp på landets ekonomi svagare.

Hur som helst: småbitar av ekonomiska tankeskolor som tidigare varit utskrattade tränger in i politikens centrum. Kommer det att fortsätta?

Virusets upphov, elektroniska pengar, sd:s framtid

Kan detta vara den nuvarande epidemins upphov - ishockeyspelaren Hans "virus" Lindberg? Kanske ett tips till smittskyddskämparna att följa upp!

***

Om vi blir lite allvarligare så har det som alltid händer vid kriser som drabbar stora bolag och stora intressen verkligen hänt: den nyss så föraktade staten belägras med krav på att gripa in och rädda de nyss så karska bolagshövdingarna. Fanns det inte medel för att underhålla den offentliga sektorn och stödja fattigt folk igår, så finns det plötsligt idag.

Men hur kan det finnas pengar? Ännu så resonerar många som om vi hade guldmyntfoten kvar, alltså att det verkligen finns en fast summa pengar i landet. Eller åtminstone att staten är som ett hushåll som har en viss inkomst som måste balansera utgifterna. Så är det inte. Vid det här laget borde de flesta veta att bankerna kan trolla fram "pengar" efter behov. Birger Schlaug nämnde det nyligen i en bloggpost, och den fick mig att gå vidare till Riksbankens hemsida.Några intressanta saker kan noteras:

När vi pratar om pengar i dag tänker nog många på en sedel i någon valuta. Men i dagens digitala samhälle utgör kontanter en väldigt liten del av den totala mängden pengar, bara cirka 2 procent. Den allra största delen är elektronisk. ...[Då glömmer vi tugget om att "få mer pengar i plånboken" - dina kort är lika stora/små som tidigare, däremot händer något på ditt konto.]

När det gäller elektroniska pengar är det inte bara Riksbanken som skapar nya pengar i Sverige. [Alltså: Riksbanken skapar nya pengar elektroniskt.]

[Vi upprepar så ingen missar det:] Centralbankspengar är pengar skapade av Riksbanken ... .  

Centralbankspengar är svenska kronor utgivna av Riksbanken. [Notera: svenska kronor, våra egna pengar. Hade euron införts här hade vi inte kunnat använda den möjligheten.]

Alltså: om det uppstår en kris, och resurser ligger oanvända trots att de eventuellt är användbara, är pengar inte ett hinder för staten om den önskar hjälpa till. Riksbanken kan göra vad de nu gör (skriva lite på en dator kanske), och vips - där finns pengar på ett konto, pengar tas ut från kontot och hjulen kan börja snurra igen. - Lite knepigare är det väl i verkligheten, men ungefär så bör det fungera.

Och därför känns också det här lite fånigt, ett onödigt självberöm:

STORT KRISPAKET FÖR SVENSKA JOBB OCH FÖRETAG (300 mdr)

”Många undrar säkert om vi har råd med det här. Ja. Det är för tider som dessa som regeringen har sparat i ladorna. Sverige har de ekonomiska muskler som krävs.”https://t.co/SOM1UEZ3GZ pic.twitter.com/CSuFUA8B6Y

— Annika Strandhäll (@strandhall) March 16, 2020

Varför onödigt? Kanske till och med skadligt? Ni har "sparat i ladorna" så att exempelvis stora delar av den nödvändiga krisberedskapen (säg: civilförsvaret) sopats bort. Nödvändiga investeringar för gemensam trygghet har inte gjorts. Nu kan Riksbanken ändå fixa fram några elektroniska miljarder ifall ni hittar något behjärtansvärt ändamål.

***

Nu över till något annat, som man brukar säga.De här bilderna av sd-ballonger tog jag vid ett sd-möte på Långholmen i Stockholm för några år sedan. En stolt uppblåst, den andra mer slokande. Och jag undrar om inte sd har kommit in i det senare stadiet nu. Inte kommer partiet att säcka ihop och försvinna som en del tror, men framtiden ser tristare ut. Det handlar om administrativ duglighet. Det nuvarande styret kan verka uselt, men när det gäller kan man plocka fram talanger för att sköta svåra frågor. Eller annorlunda: vara regeringsduglig. Jag undrar om sd verkligen har den förmågan, inte ens tillsammans med de andra konservativa.

Kanske just Åkessons & Co gir in till kd och m för att försöka bilda ett konservativt block var det stora strategiska misstaget. Det förstärkte sd:s borgerliga profil. Kortsiktigt gjorde det väl inte så mycket, men när den stora tillväxten i partiets anhängarskaror kommer från socialdemokraterna i LO kan det betyda problem framöver. Visst finns det knegare som gladeligen skjuter sig i foten och röstar på arbetarfiender, men flertalet borde reagera på en politik som är direkt negativ på ett personligt plan. Eller åtminstone notera vilka som verkar kunna bemästra en knepig situation som handlar om lite mer än bara migranter.

"Skalka luckorna, kan bli värre än finanskrisen!"

Jag har snabböversatt en artikel från Pål Steigans blogg: Oljekollaps og aksjekrakk – skalk lukene, dette kan bli verre enn finanskrisa

Jag har själv skrivit om kriser tidigare på bloggen, och bland annat gjort en sammanfattning av några olika tänkbara typer här. För mig är det klart att om ett antal kriser bryter ut samtidigt kan de bli systemkritiska, så allvarliga att systemet riskerar att bryta samman.

Ordet till Pål [men vid några tillfällen går jag in med egna kommentarer mellan sådana här parenteser]:

Panik på finansmarknaderna: ”Investerarna vill bort. Himlen rasar in. Fly medan du kan.” Detta skriver Dagens Næringsliv. Oljepriset föll med 15 dollar, över 30 procent. Den japanska Nikkei-börsen föll med 5,7%, Hongkong-börsen med 4,3%. Den norska kronan har sin svagaste notering någonsin mot dollar och euro. Inte sedan början av 1930-talet är kombinationen pris och pessimism varit som den är nu. Priskollapsen har just börjat, säger analytikern Bob McNally vid Rapidean Energy Group till Financial Times.


Systemkris, inte coronavirus


Det ligger nära till hands att lägga skulden på coronaviruset för denna plötsliga stagnation. Och det är klart att när världens fabrik, Kina, har stoppat många av sina produktionsföretag och satt över 50 miljoner människor i karantän, så får det globala återverkningar. För Italiens vidkommande är också situationen dramatisk. En fjärdedel av landet är i karantän, och landets ekonomiska centrum, Milano, ligger mitt i karantänzonen. Samtidigt stoppar den oerhört viktiga turistindustrin upp. Borta är köerna framför Colosseum och Vatikanmuseet, och barer och restauranger är folktomma.


Men ändå är det inte där orsakerna ligger. Det är en annan slags virus som nu hotar att sända världsekonomin rätt ner i depression.


Finanskrisen löstes aldrig, problemen sköts bara framåt


Finanskrisen 2008 var den största kraschen i nyare tid. Den var knuten till ett extremt missförhållande mellan en uppblåst finansmarknad och aktiemarknad, och det som kan kallas den reella ekonomin. Högkonjunkturen fram till 2007 finansierades av lån och ännu mer lån.

De som drev denna spekulationsbubbla var inga andra än de stora finansinstitutionerna, och då kraschen kom sökte de skydd av The Fed [Federal Reserve Bank USA], och lät skattebetalarna ta notan. The Fed införde ”kvantitativa lättnader” [quantitative easing] som inte är något annat än vår tids penningtryckande. Finanskapitalet använde situationen till att konsolidera sig. Antalet banker i USA reducerades drastiskt, och de finansgiganter som hade börjat hela föreställningen kom ut på topp som mäktigare än förr. Men det löste inget av de grundläggande problemen. Burken sparkades bara längre ner för gatan, som man säger. Skulden bara ökade:

 [På tal om skulder så skriver Svenska Dagbladet idag 9 mars: "Trots högkonjunktur och nollränta är svenskarnas samlade konsumtionsskuld större än på länge. Minst 244 miljarder kronor enligt Finansinspektionen - motsvarande 30 000 kronor per vuxen svensk."]


I en serie artiklar på steigan.no har Tollef Hovig diskuterat problemen i dagens kapitalism. Han skriver bland annat:

Den verkligt stora förändringen i vår tid är ökningen av vinster som kommer från underhållning, statusvaror, turism, spel och den sorts verksamhet där människor bara flyttar pengar mellan sig. Denna typ av varor som inte är nödvändighetsvaror, utan är varu- och tjänsteformer som växer när behovet av nödvändighetsvaror är täckt, utgör en stadigt större del av höginkomstländernas BNP. Vinsterna från denna sorts varor orsakar liten eller ingen ekonomisk tillväxt i samhället.

[Man kanske kan uttrycka det så att företagsvinsterna vad det gäller att producera nödvändighetsvarorna inte uppfyller företagens vinstkrav. Därför minskar investeringarna där, och görs i stället på områden där företagsvinsterna kan bli mycket högre men där samhällsvinsten inte är särskilt stor.]

För att motverka stagnationen har centralbankerna sänkt räntorna till något nära noll. I en analys av det märkliga finansåret 2019 skriver Hovig:

En anmärkningsvärd händelse som skedde under året var att över 30% av världens omsatta statsobligationer gav negativ avkastning. Något kanske ännu mer anmärkningsvärt var att först i mars auktionerade Tyskland bort statsobligationer med 10 års löptid för 2,4 miljarder euro till en negativ ränta på 0,05%, något som upprepades i augusti då Tyskland auktionerade bort statsobligationer med 30 års löptid för 2 miljarder euro med en negativ ränta på 0,11%. De som köpte dessa statsobligationer måste alltså, allt annat oförändrat, betala den tyska staten för att få låna den pengar.

Sammantaget var finansåret 2019 det året när den delen av finansräntan som utgörs av statsobligationer föll under 0%. [Det kan ses som märkligt, men i oroliga tider kan staten vara ett säkert ställe att placera överskott från näringslivet. En stat går ju sällan i konkurs, och då kan det ur finansbolagets synvinkel vara rimligt att betala en slant för att staten tar hand om ens pengar ett tag.]

Läs Tollef Hovigs artiklar här.

Det är bara en tidsfråga hur länge man kan öka skulden innan bubblan spricker. Och nu ser den ut att ha spruckit.


Oljekrigen


Oljeprisets fall har dessutom mycket att göra med stormaktskonflikterna. USA har velat knäcka Rysslands ekonomi genom sanktioner mot Rysslands olje- och gasexport, så som Nord Stream 2. Genom en massiv satsning på fracking har USA på kort sikt gjort sig relativt oavhängig av import, och kan använda den positionen till att påtvinga Europa sin frackinggas.


Sedan dollarkrisen 1973 har Saudiarabien varit garanten för en dollarbaserad oljemarknad, och oljediktaturen spelar fortsatt en sådan roll. Men nu vill inte Ryssland vara med i leken längre. Bloomberg skriver att Ryssland har dumpat [saudiske] kronprinsen MBS [Mohammed bin Salman] och börjat krig mot USA:s frackingindustri.


För att säga det mindre dramatiskt: Ryssland nekar att vara med på att dämpa sin produktion för att hålla oljepriset uppe. Det skulle bara USA:s frackingindustri tjäna på. Då förhandlingarna i OPEC+, det vill säga mellan OPEC och Ryssland, bröt samman, föll oljepriserna genast med 10%. Sedan fortsatte fallet.

[Detta ser ut som om Ryssland börjat en motoffensiv i det ekonomiska kriget efter att ha varit på defensiven under 2010-talet. Med en hyfsad inhemsk ekonomi och en rejäl guldreserv i ryggen kan man uppträda mer offensivt och använda "marknaden" för att slå mot USA och Saudi. Men vad det gäller Saudi kan man inte vara helt säker på vad Ryssland vill: kanske slå i ena stunden, och räcka ut en hjälpande hand i den andra. Kampen handlar nog i mycket om Europa: skall européerna köpa dyr gas och olja från USA, eller billig från Ryssland?]


Ryssland bestämde sig för att offra OPEC+ för att hindra frackarna och straffa USA för sanktionerna. Analytikerna spår det värsta året för oljesektorn sedan finanskrisen. Och betänk: frackingindustrin har aldrig gått med överskott, den är rent lånebaserad.


För Norge kommer detta att få betydande konsekvenser. Vi kommer att straffas för att vi inte har använt oljeinkomsterna för att utveckla annan industri och näringsliv. Och vi kommer att straffas för att vi håller oss med politiker som har gjort det till sitt kall att dela ut norska skattemiljarder till finanskapitalet, tvivelaktiga biståndsprojekt, terrorister i Syrien, Clinton-stiftelsen och vad det kan vara, i stället för att säkra näringsliv, arbetsliv och produktion hemma.

[Svenska motsvarigheter till norska oljan är malm och skog. Jag antar att svenska politiker har förskingrat en del av de inkomsterna också, och i stort inte skött den svenska industripolitiken så bra.]

Perfekt storm

Detta gör att vi står inför något som mer och mer liknar en perfekt storm, där alla de negativa faktorerna i världsekonomin slår sig samman för att skapa en megastorm. Och i denna bild spelar givetvis coronaepidemin en roll, inte som orsak men som bidragande faktor. Och den kommer också att utnyttjas, eftersom den ger myndigheterna möjligheter till att införa nära nog vilka åtgärder som helst som önskas. De kan förbjuda vad som helst. De kan stänga regioner och hela länder. Ekonomin går i botten och skulden läggs på viruset. [Så är det nog, trots allt som doktor Marx har lärt oss.]

Ryssland rullar på

Vad politiker och ämbetsmän säger är en sak, likaså vad opinionsbildare tycker - och det kan skilja sig rätt mycket från vad investerare tänker och gör. Vad är den kapitalistiske investeraren intresserad av? - Vinst. Det är ju jakten på vinster som håller hela systemet igång. "Pengar luktar inte" påpekade en romersk kejsare. Så vad investeraren gör, är att försöka beräkna var insatta medel ger bästa avkastningen, givet vilka risker man är villig att ta.

Rubrik i Svenska Dagbladet idag 24/2 2020:

Trots hårda sanktioner går Rysslands ekonomi allt bättre - och stärker Putins ställning.

Det går ju naturligtvis inte att skriva om Ryssland utan att dra fram Putin. Den karln verkar finnas överallt. Men det finns andra saker som torde vara intressantare för investerare än vad den ryske presidenten har för sig idag. SvD citerar en analytiker:

Idag när global ekonomisk osäkerhet är det största hotet betraktas Ryssland, tack vare sin starka makroekonomi, av ett ökande antal investerare som en säker fristad.

"Stark makroekonomi" betyder att den ryska staten har gott om pengar. "Säker fristad" påminner väl om den gamla klyschan att "marknaden gillar inte osäkerhet". (Inte för sig själv alltså, alla andra kan gott få vara hur osäkra som helst, bara det inte stör vinstjakten.) Extrema marknadsliberaler hävdar också att "marknaden har alltid rätt", så ur den synpunkten kan väl marknadsliberalen inte kritisera att investerare placerar sina pengar i Ryssland. Detta även om politikerliberalen fäktar med armarna, hoppar upp och ner, och skriker "Puuuuutin, Puuuuuuuuutin ...!).

En avslutande fundering: om det är så att Ryssland klarar sig bra trots den ekonomiska krigföringen, vad kommer att hända om det är sanktionspolitiken i stället för Ryssland som på något sätt kraschar? Handel handlar om åtminstone två parter. Kommer tyskarna, och andra i EU som anser sig ha direkt ont av sanktionerna, kunna återvinna vilande marknader i Ryssland om handeln släpps fri igen, eller är dessa marknader intagna av andra leverantörer (ryska eller från vänskapligt sinnade länder)? Ryssland kan ju komma så lång i importsubstitution att man strunta i att ta tillbaka de gamla opålitliga leverantörerna.

Sanktionerna har gjort att Ryssland fått dels starta egen produktion av vad som tidigare importerats, dels börjat handla med andra som inte är med i sanktionskriget. En tanke är att efterverkningarna av sanktionerna kommer att leva kvar i vissa stater - men inte i Ryssland som från ett hyfsat gott läge kan gå till ett rejält ekonomiskt uppsving. Detta medan det arma Västeuropa gnällande släpar efter.

Jag har läst Piketty - några reflexioner

Det har påståtts någonstans att Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet står i en massa bokhyllor men inte har lästs av så många. Den är ju ganska tjock. Jag köpte den på bokrean för några år sedan, och nu har jag läst den - inte så supernoga, men i alla fall läst och funderat litegrann.

Först kan sägas att jämfört med mycket nationalekonomiskt mumbo-jumbo så är boken lättläst och klar i framställningen. En originell sak är att Piketty ibland använder äldre fransk och brittisk skönlitteratur för att visa på hur vissa förhållanden uppfattades på 1800-talet. Det tror jag få matematikförgiftade moderna ekonomer skulle klara av, eller ens våga göra. Om de ens läser någon skönlitteratur ...

Titeln, Kapitalet, får en del att tänka på Marx tjocka volymer (som jag självfallet läst), men Pikettys har knappast det marxska djupet. Om det är en fortsättning på Marx vill jag låta vara osagt. En grundläggande tanke hos Marx om kapitalismens utveckling och fall är "lagen om profitkvotens fallande tendens". Piketty klagar över att Marx text är oklar, och går vidare utan att ta ställning vare sig för eller emot. - Jag antar att om Marx på 1850-1860-talet hade haft tillgång till samma statistiska material som Piketty kunnat använda i nutid så hade den senares bok varit obehövlig. Och när Marx jobbade fram teorin om profitkvotens fall stödde han sig på grundliga studier av tidigare ekonomer (vilket framgår av de tre volymerna av Teorier om mervärdet, vilket visserligen inte är en textsamling som var avsedd för publicering direkt utan arbetsmaterial för Kapitalet, men som innehåller en massa intressant material.)

Marx hade dock, och Piketty har, en mycket tung bas i historiska data. Och där blir det verkligt intressant, om man nöjer sig med många intressanta observationer och data men inte kräver riktigt tunga slutsatser. Problemet är enligt Piketty att i allmänhet så växer kapitalinkomsterna snabbare än tillväxten i ekonomin, och då kommer kapitalägarna (oftast en liten grupp i samhället) att dra till sig en allt större del av samhällets rikedomar. De rika blir rikare, helt enkelt. De fattiga förblir fattiga. (En annan ekonom, grek-fransosen Arghiri Emmanuel, hävdade för bortåt femtio år sedan att arbetarlöner under årtusenden i stort sett ligger på existensminimum.)

Den enorma ojämlikheten är ett välkänt förhållande idag. Där Marx ville omstörta hela det skändliga systemet landar Piketty i en global kapitalskatt. (Det påminner om J A Hobson som i början av 1900-talet ville angripa imperialismen med skatter - Lenin använde senare Hobsons utredning men insåg att den mordiska imperialismen inte gick att skatta bort.)

Under större delen av civilisationernas flertusenåriga historia har tillväxten varit väldigt låg, eller i det närmaste stått stilla. Om kapitalinkomsterna varit obetydligt större än tillväxten har det ändå lett till ökad koncentration av rikedomar. Men så händer något som (tillfälligt?) ändrar bilden. In kommer 1900-talet.

Under 1900-talet slår krig och kriser till och det drabbar de traditionella förmögenheterna hårt i många länder. Den tidigare enorma skillnaden i inkomster och förmögenhet (även i Sverige) minskar kraftigt. Samtidigt uppstår en stor medelklass som inte bara har kapitalinkomster och en del egendom, utan också är bra avlönad. Vi får en samhällsstruktur med en liten extremt rik överklass (de som Occupy-rörelsen kallade för enprocentarna, men som i sin mest extrema del handlar om kanske 0,1 procent av folket), en ganska stor välmående medelklass, samt en underklass som knappast äger något.

Det är den där medelklassen som särskilt fångar min uppmärksamhet. Redan Emmanuel, som jag hänvisade till ovan, varnade för den tillfälliga naturen av dess välstånd. Många i denna klass är ju vanliga knegare, och historiskt sett så har ju den gruppen inte varit så välbetald - snarare tvärtom. Men vad händer nu? - Jag kan bland annat hänvisa till en bloggpost från förra året, baserad på en OECD-rapport. Den säger kort och gott att det som kallas medelklass har minskat under de senaste årtiondena. Då kan man ju räkna ut att inte så många medelklassare svingar sig upp till de rikaste skikten, utan de sjunker i stället nedåt. Det stämmer ju också rätt väl med hur Marx såg på den historiska utvecklingen.

Jag har skrivit en del på bloggen om medelklassens plågor tidigare, och det är för mig ganska uppenbart att här är en grupp med stor politisk betydelse. Revolutionär eller reaktionär. De västliga samhällenas produktiva bas förändras, vissa delar vittrar sönder - avindustrialisering och konkurrens med nya länder på uppgång - och i den processen så åker dessa medelskikt på allt hårdare smällar. Det blir oroligt, milt sagt. Både hos de drabbade och hos överklassen som gruvar sig för vad deras tidigare så pålitliga medelklass kan hitta på. Kanske gå ut på gatorna och kravalla? Kan man se det växande övervakningssamhället som delvis ett svar på denna oro? - Nå, den aspekten på medelklassens möjliga revolt går inte Piketty in på, annat än möjligen med någon dunkel antydning, men för de politiskt intresserade bör saken vara väldigt intressant.

En väldig massa pengar

Följande meddelades via nyhetsbyrån Nya Kina för ett par dagar sedan:

BEIJING, Dec. 7 (Xinhua) -- China's foreign exchange reserves came in at 3.0956 trillion U.S. dollars at the end of November, official data showed Saturday. The amount increased by 22.9 billion dollars, or 0.7 percent from the beginning of 2019, according to the State Administration of Foreign Exchange.

Det där med biljoner, triljoner etc. är lite rörigt, speciellt som man inte har samma termer överallt. Men 'trillion' i meddelandet ovan torde betyda 'tusen miljarder'. 1 000 000 000 000 eller 10^12 (= 10 upphöjt till 12, hoppas jag fick det rätt nu!)

Vid månadsskiftet november/december skulle alltså Folkrepubliken Kina ha en valutareserv värd 3 095 600 000 000 US-dollar. Jag antar att siffran omfattar alla valutor man har, inte bara US-dollar. Några svenska kronor har man väl i en låda någonstans. Med dagens kurs mot USD skulle den kinesiska valutareserven vara värd nära 29,4 triljoner. Det finns resurser att ta till när kineserna investerar och köper sig fram längs världens 'sidenvägar'!

Kanske Kinas ekonomer och politiker funderar på hur snabbt man kan göra sig av med just dollarposten i valutareserven, ifall USA:s ekonomi (och valuta) som somliga tror kraschar ganska snart. Det vore väl bäst att köpa användbara grejor för dollarn i stället för att ha den liggande. Dessutom försöker ju kineserna styra över den internationella handeln till andra valutor, och ju mer framgångsrikt det är desto mindre blir efterfrågan på $.

Sverige i topp!

Det finns en del som tycker Sverige är rätt skruttigt, dekar ned sig, etc. Men här har vi forskning som placerar fosterlandet på topp. Från ekonomen Michael Roberts har jag kopierat nedanstående diagram:

Det kommer från ett längre inlägg där Roberts och medarbetare har studerat imperialismen i dagens värld, och försökt beräkna vilka stater som tjänar bäst på kapitalflöden (profiter, räntor och hyror) i det kapitalistiska världssystemet. Och där framträder cirka tio stater som framstår som goda imperialistiska 'inkomsttagare'. I detta fall är inkomsten per kapita det avgörande måttet, och Sverige ligger högst! Enligt det här sättet att mäta skulle alltså Sverige vara mer imperialistiskt än storfräsare som Storbritannien och USA. Var stolt, Moder Svea!

En överraskning åtminstone för mig är att Ungern är med på listan. (Syd)Korea är knappast en överraskning, man har en stark ekonomi och omgivningen är nog rädd för vad som kan hända om Syd och Nord går samman och utnyttjar sina resurser maximalt.

Kina ligger väldigt lågt och Roberts har, om jag minns rätt, tidigare hävdat att Kina inte är kapitalistiskt och därmed inte skulle kunna driva en imperialistisk politik med kapitalexport. Dessutom antar jag att per kapita-inkomst i Kina inte kan bli så stor om den skall delas upp på 1,4 miljarder människor.

Just nu har BRICS stormöte i Brasilien. Xi Jinping är där och skakar tass med Bolsonero. Alla BRICS-länderna finns med i diagrammet, men på väldigt låga nivåer.

Är detta vår egen smilande över-imperialist?

 För att återgå till Sverige - kapitalexport, och inkomster av den exporten, är ju en grundbult i imperialismen enligt Hobson och Lenin. Att av detta följer internationell statlig konkurrens och uppgörelser ända till krig följer så att säga med på köpet. Bör den svenska utrikespolitiken särskilt efter år 2000 ses i det ljuset?

Global rikedom 2019 enligt Credit Suisse

Här är en lite förkortad artikel från Michael Roberts blogg. Under flera år har den schweiziska banken Credit Suisse publicerat en rapport över den globala förmögenhetsfördelningen. En intressant slutsats av Roberts genomgång är att många människor i vår del av världen tillhör de rikare skikten - på grund av att stora delar av mänskligheten inte har några tillgångar alls! Samt att den globala eliten, de allra rikaste, utgörs av drygt 168 000 personer! Roberts artikel:

De rikaste 1% äger 45% av all global personlig rikedom; 10% äger 82%; de nedersta 50% äger mindre än 1%


Den årliga Credit Suisse-rapporten om global rikedom har precis släppts. Denna rapport är fortfarande den mest omfattande och förklarande analysen av global förmögenhet (inte inkomst) och ojämlikhet i välstånd. Varje år analyserar CS:s globala förmögenhetsrapport hushållens välstånd för 5,1 miljarder människor över hela världen. Hushållens förmögenhet består av de finansiella tillgångarna (aktier, obligationer, kontanter, pensionsfonder) och egendom (hus etc) som ägs. Och rapporten mäter detta minus skulder. Rapportens författare är James Davies, Rodrigo Lluberas och Anthony Shorrocks.
.
Den globala förmögenheten växte under det gångna året med 2,6% till 360 biljoner USD och förmögenheten per vuxen nådde ett nytt rekordhögt värde på 70 850 USD, 1,2% över nivån i mitten av 2018, med Schweiz som toppade de största förmögenhetsvinsterna per vuxen detta år. USA, Kina och Europa bidrog mest till den globala förmögenhetstillväxten med 3,8 miljarder USD, 1,9 biljoner USD respektive 1,1 miljarder USD.


Som varje år den har publicerats avslöjar rapporten den extrema ojämlikheten i personlig rikedom globalt. Den nedre hälften av vuxna i världen stod för mindre än 1% av den totala globala välfärden i mitten av 2019, medan den rikaste decilen (de högsta 10% av de vuxna) ägde 82% av den globala välfärden och den högsta percentilen (1%) nästan hälften (45%) av alla hushållstillgångar. Ojämlikt välståndär lägre inom enskilda länder: typiska värden skulle vara 35% förden högsta 1% och 65% för högsta 10%. Men dessa nivåer är fortfarande mycket högre än motsvarande siffror för inkomstjämlikhet eller någon annan brett baserad välfärdsindikator.


Medan framsteg i tillväxtmarknader fortsatte att minska gapen mellan länderna växte ojämlikheten inom länderna när ekonomierna återhämtade sig efter den globala finanskrisen. Som ett resultat ökade de 1% av förmögenhetsinnehavarna sin andel av världsförmögenheten. Men denna trend verkar ha minskat sedan 2016 och den globala ojämlikheten har minskat något. Medan de högsta 1% av förmögenhetsinnehavarna hade 50% av världens personliga förmögenhet under 2016, upp från 45% 2006, har detta förhållande minskat till 45%. Idag står andelen av de nedre 90% för 18% av den globala välfärden, jämfört med 11% år 2000.

Förmögenhetspyramiden fångar skillnaderna i rikedom mellan vuxna. Nästan 3 miljarder vuxna - 57% av alla vuxna i världen - har förmögenhet under 10 000 USD under 2019. Nästa segment, som täcker de med rikedomar i intervallet 10 000–100 000 USD, har sett den största ökningen i antal detta århundrade, tredubblat i storlek från 514 miljoner år 2000 till 1,7 miljarder i mitten av 2019. Detta återspeglar det växande välståndet i tillväxtekonomier, särskilt Kina. Den genomsnittliga förmögenheten för denna grupp är 33 530 USD, fortfarande mindre än hälften av genomsnittlig rikedom över hela världen, men betydligt över den genomsnittliga förmögenheten i de länder där de flesta medlemmar bor. Återstår den sista gruppen av länder med välstånd under 5 000 USD, som är starkt koncentrerade i Centralafrika och Central- och Sydasien.


Och här är det häpnadsväckande: Om du bor i ett av de avancerade kapitalistländerna och du äger ditt hus och har några besparingar, kommer du att tillhöra de högsta 10% av alla rikedomshållare i världen. Det beror på att de allra flesta hushåll i världen har liten eller ingen rikedom alls.


En person behöver nettotillgångar på bara 7 087 USD för att vara bland den rikaste hälften av världsmedborgarna i mitten av 2019! Emellertid krävs 109 430 USD för att vara medlem av de bästa 10% av de globala förmögenhetsinnehavarna och 936 430 USD för att tillhöra topp 1%. Afrikanska och indiska medborgare är koncentrerade till bassegmentet av rikedomspyramiden, Kina i mellanliggande nivåer, och Nordamerika och Europa i den högsta percentilen. Men också tydligt är ett betydande antal nordamerikanska och europeiska invånare i den nedre globala förmögenhetsdecilen, eftersom yngre vuxna förvärvar skuld i avancerade ekonomier, vilket resulterar i negativ nettoförmögenhet.


Och ojämlikheten blir större i toppen av pyramiden. Det finns 46,8 miljoner miljonärer i världen i mitten av 2019, men de flesta har förmögenhet mellan 1 miljon USD och 5 miljoner USD: 41,1 miljoner eller 88% av miljonärerna. Ytterligare 3,7 miljoner vuxna (7,9%) är värda mellan 5 och 10 miljoner USD, och nästan exakt två miljoner vuxna har nu rikedom över 10 miljoner USD. Av dessa har 1,8 miljoner tillgångar i intervallet 10–50 miljoner USD, vilket lämnar 168 030 personer med ultrahögt nettovärde (UHNW) med ett nettovärde över 50 miljoner USD i mitten av 2019. I själva verket är detta den härskande eliten i världen.

USA har det överlägset största antalet miljonärer: 18,6 miljoner, eller 40% av världen totalt. Under många år höll Japan andra plats i miljonärsrankningen med en behaglig marginal. Men Japan ligger nu på tredje plats med 6%, som Kina övertog (10%). Därefter kommer Storbritannien och Tyskland med 5% vardera, följt av Frankrike (4%), därefter Italien, Kanada och Australien (3%).

Schweiz (530,240 USD), Australien (411 060 USD) och USA (403 970 USD) toppar återligatabellen förförmögenhet per vuxen. Rangordningen efter genomsnittlig medianrikedom per vuxen gynnar länder med lägre nivåer av ojämlik rikedom. I år gick Australien (191 450 USD) förbi Schweiz (183,340 USD) till första plats. Så Australien har den högsta medianförmögenheten per vuxen i världen (det är främst husvärden).


Finansiella tillgångar drabbades mest under finanskrisen 2008-9 och återhämtades sedan under de första åren efter krisen. I år ökade deras värde i varje region, vilket bidrog med 39% av ökningen av bruttoförmögenhet över hela världen och 71% av ökningen i Nordamerika. Icke-finansiella tillgångar (fastigheter) gav dock den främsta stimulansen till den totala tillväxten de senaste åren. Under de 12 månaderna till mitten av 2019 växte de snabbare än finansiella tillgångar i varje region. Icke-finansiell förmögenhet stod för huvuddelen av den nya förmögenheten i Kina, Europa och Latinamerika och nästan all ny förmögenhet i Afrika och Indien. Men hushållens skuld ökade ännu snabbare, totalt med 4,0%. Hushållens skulder ökade i alla regioner och i tvåsiffrig takt i Kina och Indien. Skuldpressen kommer.

Roberts om 'kunskapsvaror'

Här följer en lite förkortad artikel av den marxistiske nationalekonomen Michael Roberts, först publicerad här. Ämnet är intressant ur flera synpunkter. Exempelvis frågan "var är produktivt respektive improduktivt arbete?" vilket Marx sysslade en hel del med när han byggde vidare på de äldre ekonomernas tankar. Svaret ligger ju ungefär i den här riktningen: om en kapitalist kan utvinna mervärde/göra profit på ett arbete så är det produktivt - det är alltså inte arbetet i sig, utan samhällssystemets sätt att fungera som bestämmer om det är produktivt eller ej. Vinsten är avgörande för om kapitalisten är intresserad av att producera eller inte.

När Marx diskuterade 'värde' var det två typer som han övertog från sina föregångare: varan kan ha ett värde som bruksföremål, alltså bruksvärde. En hammares bruksvärde är att man kan slå på spikar med den. Men den kan serieproduceras på en fabrik och bli en arbetsprodukt som säljs på marknaden, den får ett bytesvärde när den omsätts i pengar. (Här har vi en process där varans ursprungliga värde bestäms genom tiden det behövs för att producera en vara av denna typ. Sedan genomgår detta arbetsvärde några transformationer innan det kommer ut på marknaden och får ett marknadspris - men det är en annan historia.)

En annan aspekt som blivit aktuell i och med internets genombrott är fildelning, och frågan om kostnader och ersättning för filer som i princip kan kopieras hur många gånger som helst utan att förändras. Roberts hamnar intressant nog på den sida som inte tycker att detta är varor som man kan tillägna sig gratis eftersom de 'inte kostar något'. För det finns ju arbete, intellektuellt arbete, som skapat även denna typ av varor, och det krävs ofta kringutrustning för att det hela skall fungera.

Marx hade naturligtvis funderat även på detta: vad händer när det mänskliga skapande arbetet blir en allt mindre del av det kapital som kapitalisterna sätter i rörelse för att få fram ständigt större profiter? Vad händer när vetenskap blir en allt större del av produktionsprocessen? - Det kan vi grunna vidare på: betyder det att arbetsvärdeläran är utgången, eller lever den kvar och fungerar som förklaring till hur systemet fungerar? Marx och hans föregångare antog att värde skapades genom mänskligt arbetet, och sedan delades det nyskapade värdet mellan arbetaren (lön) och kapitalisten (mervärde).

Men vad händer i en bransch där det mänskliga arbetet nästan försvunnit, varifrån kommer vinsterna där? Roberts polemiserar mot några författare som han tycker har fel, och ur den diskussionen kommer en del intressanta synpunkter fram.

Och nu ordet till Michael Roberts:

Kunskapsvaror

I Oxford Handbook of Karl Marx har Thomas Rotta och Rodrigo Teixeira ett kapitel som kallas kommodifiering av kunskap och information. I detta kapitel hävdar de att kunskap är "immateriellt arbete" och att "kunskapsvaror" i allt högre grad ersätter materiella varor i modern kapitalism.


"Exempel på kunskapsvaror är alla typer av kommodifierade data, datorprogramvara, kemiska formler, patenterad information, inspelad musik, upphovsrättsskyddade kompositioner och filmer och monopoliserad vetenskaplig kunskap."


Enligt Rotta och Teixeira har dessa kunskapsvaror inget värde i marxistiska termer eftersom deras reproduktion tenderar att vara kostnadsfri. Kunskap kan reproduceras oändligt utan kostnad. Tidigare författare har hävdat att eftersom kunskapsvaror inte har något värde håller Marx värdelag inte längre. Rotta och Teixeira hävdar att de kan återställa Marx värdelag som en förklaring av kunskapsvaror. Och deras lösning är att även om kunskapsvaror inte har något värde så kan ägarna till sådana råvaror genom patent och upphovsrätt osv. utvinna ränta från produktiva kapitalistiska sektorer, på samma sätt som Marx förklarade att hyra extraheras av hyresvärdar (genom deras monopol på land) från produktiva kapitalister. De avslutar med att uppskatta den ökade mängden värde som extraheras i form av "hyror" av "kunskapsindustrier".


Håller Rotta och Teixeiras uppenbara försvar för Marx värdelag i förhållande till informationsbranschen? Jag tror inte det. Här är varför. Först missar Rotta och Teixeira, liksom andra författare före dem (Negri etc), Marxs värdeteori på denna fråga. Bara för att kunskap är immateriell, blir den inte icke-materiell. Kunskap är materiell. Både konkreta föremål och mentala tankar är materiella. Båda kräver användande av mänsklig energi, vilken är materiell, vilket visas av människans metabolism.


Mer specifikt orsakar användandet av mänsklig energi som utgör den kognitiva processen, tänkande, en förändring i nervsystemet, i sammankopplingarna mellan hjärnans nervceller. Detta kallas synapsis. Det är dessa förändringar som möjliggör en annan uppfattning av världen. Så att förneka att kunskap, även om den är immateriell, är materiell är att ignorera resultaten från neurovetenskapen. Trots allt, om elektricitet och dess effekter är materiella, varför ska den elektriska aktiviteten i hjärnan och dess effekt (kunskap) inte också vara materiell? Det finns inget "immateriellt" arbete, trots alla "kunskapsmarxisternas påståenden", inklusive som det verkar Rotta och Teixeira. Dikotomin är inte mellan materiellt och mentalt arbete, utan om det är gripbart eller inte.


Det andra misstaget som Rotta och Teixeira gör är att eftersom kunskap är "immateriell" är det improduktiv arbetskraft som inte producerar något värde. Men produktivt arbete är arbete som utförs under kapitalistiska produktionsförhållanden. Produktiv arbetskraft är inte bara det som producerar fysiska varor. Produktiv arbetskraft inkluderar också vad som vanliga ekonomer kallar tjänster. Som Marx förklarade: om en kapitalist har en tjänare är det improduktiv arbetskraft. Men om han går till ett hotell och använder en vaktmästare för att ta sitt bagage till rummet, levererar denne vaktmästare produktiv arbetskraft eftersom hen arbetar för hotellets kapitalägare för lön.


Rotta och Teixeira ger oss exemplet på en levande konsert. ”Därför är det vi kallar en konsert i själva verket ett paket med flera varor, bland dem kunskapsvaror som musikaliska kompositioner. Live-föreställningen är en kombination av produktivt arbetet för musiker och teknisk personal, plus den improduktiva arbetskraften hos de som komponerade låtarna i första hand.” Men vad är improduktivt med kompositören? Hen kan sälja detta musikstycke på marknaden för copyright och royalties vid uppföranden. Royalties måste betalas om musiken används i konserten. Mervärde skapas och realiseras.


Sedan finns exemplet smartphone. ”När du köper en smartphone täcker en del av telefonpriset produktionskostnaderna för de fysiska komponenterna. Men en annan del av priset belönar den patenterade designen och den upphovsrättsskyddade programvaran lagrad i minnet. De upphovsrättsskyddade delarna av telefonen är därför kunskapsvaror, och intäkterna förknippade med dessa specifika komponenter är kunskapsräntor.” Men varför anses intäkterna från upphovsrätt och patent endast vara räntor? Idén, designen och operativsystemet har alla producerats av mental arbetskraft som anställts av kapitalistiska företag. Företagen utnyttjar den arbetskraften och tillägnar sig mervärde genom att sälja eller hyra ut programvaran. Detta är produktivt arbete och det ger värde. Det skiljer sig inte från ett läkemedelsföretag som använder forskare att hitta en formel för ett nytt läkemedel som de kan sälja på marknaden med ett patent som hålls i åratal.


Av samma anledning kan produktion av kunskap (mentalt arbete) vara produktiv av värde och mervärde om det är mentala arbeten som utförs för kapitalet. I detta fall anges mängden nytt värde som genereras under den mentala arbetsprocessen av längden och intensiteten på det abstrakta mentala arbetet som utförs, givet värdet av de mentala arbetarnas arbetskraft. Mervärde är alltså det nya värdet som genereras av de mentala arbetarna minus värdet på deras arbetskraft, och exploateringsgraden är detta mervärde dividerat med värdet på deras arbetskraft.


Värdet av kunskap (och av vilken som helst mental produkt) kan införlivas i ett objektivt skal eller inte. I båda fallen är det en immateriell men materiell råvara vars värde bestäms av det nya producerade värdet plus värdet på de produktionsmedel som används. Dataprogrammeraren eller webbsidekonstruktören är i princip lika produktiv som arbetaren som skapar datorn, om båda arbetar för datorföretaget. Således innebär kunskapsproduktion produktion av värde och mervärde (exploatering) och inte ränta. När mentalprodukter (kunskap) har producerats kan de kapitalistiska ägarna sedan utvinna "ränta" av sin immateriella egendom (den kunskap som produceras av mentalarbetare för dem) genom att tillämpa immateriella äganderättigheter. Men det är värdeproduktion först. Skillnaden mellan produktion och tillägnande är grundläggande.
Det är inte heller korrekt att säga att värdet av mentala arbeten och kunskapsvaror inte kan kvantifieras. För att stödja sitt påstående att reproduktion av kunskap inte har något värde citerar Rotta och Teixeira Marx: ”Vid sidan av den materiella förslitningen är maskinen emellertid också föremål för vad man kunde kalla moraliskt slitage. Den förlorar bytesvärde, i samma utsträckning som samma slags maskiner kan produceras billigare än förut, eller bättre maskiner konstrueras, som konkurrerar med de äldre.  I bägge fallen bestämmes dess värde, hur ung och livskraftig den eljest än må vara, inte genom den arbetstid, som faktiskt är förkroppsligad i den, utan genom den arbetstid som behövs för dess egen reproduktion eller för reproduktion av en bättre maskin. Den förlorar därför mer eller mindre i värde..” [Citatet finns Marx Kapitalet I, sid. 351f i 1969 års upplaga, Ivan Bohmans översättning.]



Rotta och Teixeira tror att detta visar att eftersom arbetstiden för att reproducera en maskin kan falla under värdet på den första maskinen på grund av teknisk utveckling (moralisk avskrivning) föreslår Marx att kunskapsvaror tenderar att inte ha något värde alls eftersom kunskap kan reproduceras oändligt utan arbetstid förlängs. Men detta citat från Marx hänvisar till värdet på varje ny produktionsprocess där arbetstiden som är involverad i värdet av en vara (maskin) faller. Men det skulle inte leda till att lönsamheten för investerat kapital faller ner till noll. Den genomsnittliga vinstnivån bestäms av de initiala fasta kapitalkostnaderna och eventuella cirkulerande kapitalkostnader som är involverade i reproduktionen. Lönsamheten bestäms fortfarande av alla produktionssteg för varan, även om värdet på varje nyproducerad vara faller.


Och kunskapsvaror kan inte produceras för ingenting bara för att de är materiella. Produktiviteten för fysiska, konkreta råvaror mäts i produktionsenheter per enhet investerat kapital. Detta gäller lika mycket för mental produktion, eller kunskapsvaror, till exempel ett videospel. Den mentala produkten kan ingå i ett objektivt skal (en DVD). De producerade DVD-skivorna kan räknas. Det kan också finnas i en digital fil och laddas ner från en webbplats till en dator och sedan till en annan. Antalet nedladdningar kan räknas. Kort sagt kan mentalproduktion eller kunskapsvaror räknas. På webbplatser kan antalet träffar räknas. Reproduktionen blir täljaren för produktivitet och lönsamhet.


Det ursprungliga investerade kapitalet, nämnaren, kan också mätas. Först finns det kapital som investeras i prototypen. Detta är inte bara fast konstant kapital (datorer, lokaler, anläggningar, chipsgjuterier, monteringsanläggningar etc.). Det cirkulerar också konstant kapital (råvaror) och rörligt kapital, löner, som går från mycket högt (för högt kvalificerade utvecklare) till låga. Sedan finns det kostnader för administration, förhandsreklam och andra marknadsföringskostnader. Sedan finns det ytterligare kapital som investerats i reproduktionen av kopiorna av prototypen. I verkligheten kan det totala värdet på kunskapsvaran vara högt, inte noll. Enhetsvärdet ges sedan av det totala värdet dividerat med antalet kopior som gjorts. Det är direkt proportionellt mot det totala värdet och omvänt proportionellt till mängden kopior. Värdet av att reproducera sådana kunskapsvaror går inte mot noll eftersom det alltid finns replikeringskostnader för kunskapsvaran vid leverans till användaren.


Återigen är reproduktionen av en kunskapsvara inte annorlunda än reproduktionen av ett nytt läkemedel hos ett farmaceutiskt företag. Inbyggt i läkemedlets pris är den initiala kostnaden för att anställa mental arbetskraft, testa läkemedlet för människor osv, produktion av piller, vätskor plus all utrustning för att administrera detta och så vidare. Visst kan enhetskostnaden för produktionen av varje ny piller falla till ett mycket lågt värde, men det betyder inte att det totala värdet och enhetsvärdet har sjunkit till noll.


Sammanfattningsvis är kunskap materiell (även om den är ogripbar) och om kunskapsvaror produceras under förhållanden med kapitalistisk produktion, dvs genom att använda mentalt arbete och sälja idén, formeln, programmet, musiken etc. på marknaden, kan värde skapas av mental arbetskraft. Värdet kommer då från utnyttjande av produktivt arbete, enligt Marxs värdelag. Det finns inget behov att åberopa konceptet med ränteutvinning för att förklara vinsten för läkemedelsföretag eller Google. Den så kallade "räntefieringen" av moderna kapitalistiska ekonomier som nu är så populär som en modifiering eller en ersättning av Marx värdelag stöds inte av kunskapsvaruproduktion.

"... svartmålarnas depressionsfaror"

Den här lilla bitska affischen fotograferade jag på Vasagatan i Stockholm den 18 april 2009. Någon ville påminna dåvarande finansministern Anders Borg om vad han 2007 trodde om läget - året innan den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet bröt ut.

Men det var väl liknande innan börser och banker kraschade omkring 1930, nämligen att bara pessimister och tråkmånsar kunde varna för att något kunde gå illa. Och minns hur glada och uppåt bankerna här i Sverige var strax innan fastighetsbubblan sprack i början av 1990-talet. Alla fick ju låna säckvis med pengar. Och så gick det som det gick. (Undrar om inte "depressionsfaror" egentligen skall vara "depressionsfarhågor".)

Nu informerar Federal Reserve Bank i USA, dess New York-avdelning, om att den privata skuldsättningen i USA är lite värre än strax innan kraschen 2008.

While Mortgage Delinquencies Fall, Credit Card Delinquencies Rise 

August 13, 2019

NEW YORK – The Federal Reserve Bank of New York’s Center for Microeconomic Data today issued its Quarterly Report on Household Debt and Credit, which shows that total household debt increased by $192 billion (1.4%) to $13.86 trillion in the second quarter of 2019. It was the 20th consecutive quarter with an increase, and the total is now $1.2 trillion higher, in nominal terms, than the previous peak of $12.68 trillion in the third quarter of 2008. 

Lite knepigt med USAmerikanernas "trillion", men tydligen skall det vara så här: " A trillion is 1000000000000, also known as 10 to the 12th power, or one million million." En miljon miljoner alltså, vilket låter rätt mycket. Under andra kvartalet 2019 skulle hushållsskulderna i USA (för hus, bilar, studier, kreditkort m.m.) uppgå till 13 800 000 000 000 dollar. Vid tredje kvartalet 2008, när krisen brakade loss så att hela systemet höll på att rasa ihop, var hushållsskulderna 'bara' 12 680 000 000 000.

Nu är ju 'skuld' inte automatiskt detsamma som 'kris', men det beror av hur skulderna är utformade, och vad som händer i övrigt i det ekonomiska systemet. USA-rapporten säger att icke betalda kreditkortsskulder ökar, vilket antyder en del privatkonsumtion ligger över konsumentens betalningsförmåga. En del faller väl på stackare som tror att kreditkortet är en penningmaskin utan gränser, men andra orsaker kan finnas. Exempelvis att delar av den sönderfallande 'medelklassen' i USA inte har inkomster nog att betala för invand konsumtion.

Grunden för krisen 2008 var (misstänker jag) svag betalningsförmåga hos rätt stora samhällsgrupper. Tändhatten som satte igång krisen var något annat, nämligen bankers och finansinrättningars spekulationstrollerier med tvivelaktiga värdepapper som plötsligt verkade vara guldkantade - tills någon granskade dem närmare och i panik skrek "sälj". Något annat kunde ha dragit igång krisen, men grundvalen, med en kapitalistisk ekonomi som saktar in och får allt svårare att 'leverera' är densamma.

Arbetarledd ekonomi?

Jag såg någonstans en hänvisning till en märklig ledarartikel i Financial Times, som ju bör betecknas som ett kapitalist-blad. Titeln är "US should drop concerns around state planning". USA bör sluta oroa sig för statlig planering alltså. Underrubriken låter förmodligen ännu mer uppjagande för känsliga personer: "The need to transition to a worker-led economy is increasingly clear." Behovet av övergång till en arbetarledd ekonomi är alltmer klart sägs det.

Läser man artikeln är det visserligen klart att det knappast är socialism som eftersträvas, däremot att fördomarna om en fri marknad som löser alla problem bäst utan statlig inblandning bör skrotas. En del personer i demokratiska partiet, och till och med en del republikaner, lutar åt det hållet. Naturligtvis måste man hänvisa till en tidig USA-politiker som Alexander Hamilton, och diverse onämnda presidenter samt J F Kennedy, som inte var rädda för att gripa in med statlig industripolitik. (För all del också skyddstullar, det kanske Trump skulle uppskatta.) Sedan kom Reagan med nyliberalism och "nedsippringsekonomi". Men nu verkar inte läget längre kunna motivera en sådan politik, det finns vissa politiska grupper och enskilda politiker som drar åt det hållet, inklusive några presidentkandidater i USA.

Den privata sektorn är inte särskilt intresserad av att investera i sektorer som inte ger så stora vinster. (Vilket inte är så märkligt om man kan få in mer på annat håll - det är ju vinst, inte samhällsansvar, som driver privatföretag.) Statliga insatser på något sätt skulle kunna hjälpa till där. Artikeln i Financial Times pekar bland annat på bättre utbildning av arbetskraften. "The workforce would also be better trained as part of the effort to build a worker-led economy, not a consumer-led one" säger artikeln. (Vet inte riktigt vad som menas, "arbetarledd" kan handla om att försöka återskapa den välbetalda "medelklassen". "Konsumentledd" kan ha något att göra med "nedsippringsekonomi" eller "utbudsekonomi" där man tror att utbud automatiskt kommer att leda till efterfrågan.)

Några presidentkandidater vill att staten skall styra kapital åt önskvärt håll. (Jag undrar om den inte redan nu gör det, fast det är kapitalägare i redan övergödda branscher - som finans- och krigsindustrin - som tar in de stora pengarna där.)

Detta är alltså inte någon sorts socialism, utan att en del av kapitalisternas politiker manövrerar för att få systemet att fungera bättre. Och fungera bättre särskilt just för kapitalisterna, medan en del smulor ramlar ner till de arbetande människorna. Några politiker är till och med inne på att MMT (Modern Monetary Theory) skulle ingå i problemlösningen. Men bara att de här frågorna diskuteras kan göra att nya vyer öppnas framöver. Kanske mot en verkligt arbetarledd ekonomi? Alternativt betydligt obehagligare lösningar, med statsdirigerad fascism.

"Världens mest skrämmande ekonom"

Det här är en obetydligt förkortad artikel, hämtad från ekonomen Michael Roberts blogg. Man skulle kunna säga att den handlar om en ekonom, Mariana Mazzucato, som har en mängd bra och intressanta insikter, men som (ur marxistisk synpunkt, vilket är Roberts synpunkt) inte räcker hela vägen fram om man verkligen vill lösa problemen med kapitalismen. Jag har lagt in några egna kommentarer i texten, markerat av hakparenteser [].

Världens mest skrämmande ekonom?


Mariana Mazzucato är en av världens mest inflytelserika ekonomer, enligt tidningen Quartz. Hon har vunnit många priser för sitt arbete. Hon är rådgivare till brittiska Labour om ekonomisk politik. hon har den radikala kongressrepresentanten Alexandria Ocasio-Cortez ”öra", hon ger råd till Demokraternas förhoppningsfulla presidentkandidat senator Elizabeth Warren och även den skotska nationalistledaren Nicola Sturgeon. Och hon har skrivit två viktiga böcker: The Entrepreneurial State (2013) och The Value of Everything (2018).

Mazzucato betraktas som radikal, till och med "skrämmande" av många ekonomer och konservativa politiker. Detta beror på att hon har lyft fram den viktiga roll som staten och regeringar har spelat för att leverera innovation inom teknik och i att främja produktiva investeringar. Tanken att staten kan vara en ledande kraft inom innovation och investeringar i användbar verksamhet är ett problem för höger-neoliberala 'frimarknads'-åsikter hos majoriteten av mainstreamekonomer och politiker.

I tidigare inlägg framhöll jag hennes viktiga insikter i hur statens investeringar och ledning var avgörande för utvecklingen av den nya tekniken på internet, den globala webben, Microsoft, Apple, iphone etc. IPhone till exempel utvecklades med hjälp av offentliga medel och militära upphandlingsprojekt för mikroprocessorer. Innovatörerna var offentligt finansierade universitet och forskningsinstitut, inte smarta företagarkapitalister. Det finns faktiskt inget nytt med offentlig finansiering av de viktigaste innovationerna i kapitalistisk ackumulation. De tekniska framstegen som gjordes under det första och andra världskriget med användning av regeringars 'försvar'-fonder var enorma: jetflygplan, radar, telekom, fordonskonstruktion etc.

[ För Sveriges del kan vi ta samarbetet i ett samägt bolag mellan L M Ericsson och Televerket som ledde fram till den oerhört framgångsrika AXE-växeln och det nordiska mobiltelefonnätet. Ett annat  samarbete fanns mellan statliga Vattenfall och privata Asea.]

Så det är ingen slump att det kraftiga fallet i statens investeringar i förhållande till BNP i de mest avancerade kapitalistiska ekonomierna under den så kallade neoliberala perioden sedan början av 1980-talet har åtföljts av en långsammare produktivitetstillväxt.

Investeringar i den kapitalistiska sektorn har inte lyckats leverera högre produktivitet per person sedan 1980-talet än under perioden med högre statliga investeringar tidigare. En sjunkande lönsamhet på 1970-talet i alla större ekonomier ledde till att statens sektorinvesteringar i teknik och "humankapital" minskades för att sänka skatten på kapital och hålla lönerna nere. Privatisering var verkligen på dagordningen. Det hjälpte lönsamheten i den kapitalistiska sektorn lite (tillsammans med successiva nedgångar) men på bekostnad av produktivitetstillväxten.

Som Mazzucato tydliggör i sin andra bok, The Value of Everything, skapar statliga investeringar och produktion värden, det vill säga saker eller tjänster vi behöver och är inte bara en (nödvändig) kostnad. Men som jag kommenterade i en recension av den boken, i marxistiska termer, förenar Mazzucato värde med bruksvärdet. Ja, statliga investeringar i skolor, sjukhus, transport, infrastruktur och teknik skapar användbara saker, men under det kapitalistiska produktionssättet för vinst skapar det inte värde (övervärde eller vinst). Tvärtom, detta kan sänka den totala lönsamheten för den kapitalistiska sektorn. Så det finns en inneboende motsägelse i kapitalismen mellan mer bruksvärde och värde.

['Värde' kan skrivas lite längre som 'bytesvärde'. Det här är begrepp som kommer från den klassiska nationalekonomin. Med 'bruksvärde' avses helt enkelt vad en grej kan användas till: hammarens bruksvärde ligger i att den är bra om man vill slå in spik, och detta oavsett hur ekonomin runtomkring ser ut. 'Värde/bytesvärde' kommer ur arbetsvärdeläran och beskriver hur mycket samhälleligt nödvändigt arbete som är nedlagt i hammaren. Via diverse transformationer kommer detta att förvandlas till ett marknadspris – men då måste det alltså finnas en marknad. Och är marknaden kapitalistisk, alltså inriktad på vinstdrivna företag som producerar för stora marknader, är det för producenten likgiltigt vad hammaren skall användas till. Det viktiga är att ta hem en vinst så att man kan tillverka ännu fler hammare och ta hem ännu mer vinst.]

Tyvärr erkänns detta inte i Mazzucatos arbete. Som ett resultat ser hon sin uppgift som ekonom att visa hur regeringen kan hjälpa kapitalismen att fungera genom att få regeringen att skapa mer 'värde'. För Mazzucato kan regeringar göra mer "än att spela en passiv roll för att fixa marknadsmisslyckanden" ... men istället "tillåtas att omfatta entreprenörsandan för att styra innovation och ekonomisk tillväxt". Hon vill att regeringar ska ha i uppdrag "att få skiten gjort". Nu låter detta läskigt för mainstream men de behöver inte oroa sig. Mazzucato förespråkar inte att byta ut kapitalism med socialism - eftersom hon säger "Jag tror inte att dessa ord är till hjälp ... det finns alla möjliga olika sätt att göra kapitalism ... det är vad jag tror behöver helt startas om istället för att börja kalla saker socialism" ….

Kapitalism, socialism; vad finns i ett namn? Tja, bakom ett namn ligger en kategorisering av strukturen för ett produktionssätt och sociala relationer. Mazzucato vill att kapitalismen ska leverera fler och bättre saker och tjänster för människor, men utan att beröra det privata ägandet av produktionsmedlen. Och att prata om att ersätta kapitalistiska företag med gemensamt ägande, planering och arbetardemokrati skulle vara ett misstag. "Om du börjar prata om socialism kommer det inte att få företag att göra något annorlunda än vad de gör nu." Men kommer föreslaget att stora företag ska investera produktivt utan att ta hänsyn till "aktieägarvärde" heller fungera?

[För mig låter Mazzucatos linje som den gamla sympatiska socialdemokratin som ville alla väl, inklusive kapitalet. Men det fungerar inte när kapitalet har växt sig så stort och mäktigt att det inte behöver några socialdemokratiska tjänstehjon längre.]

För Mazzucato är socialism en trevlig idé men inte praktisk. ”Oavsett vad jag skulle vilja se i en idealvärld tror jag realistiskt att vi kommer att ha kapitalism”. Problemet jag har med den slutsatsen är att det att vara "realistiskt" och acceptera att kapitalismen kommer att vara här under överskådlig framtid, och så att försöka få den att fungera bättre är det som inte är realistiskt! Kan man under kapitalismen undvika regelbundna och återkommande ekonomiska nedgångar som kostar många miljoner jobb, hem och försörjning i varje generation? Kan imperialistiska äventyr och exploatering undvikas? Kan extrem ojämlikhet mellan välstånd och inkomst vändas? Kan klimatförändringar och global uppvärmning stoppas?

Kan någon av dessa fasor realistiskt avlägsnas genom att få regeringar och multinationella medborgare att ha "i uppdrag" att "få skiten gjord" och samtidigt bevara det kapitalistiska produktionssystemet och investeringarna för privat vinst? Detta är vad som är orealistiskt. Men det är säkrare att prata om att rädda kapitalismen från sig själv eller få den att fungera bättre med regeringens hjälp än att ersätta kapitalismen. Det senare skulle verkligen vara skrämmande för den befintliga ordningen.

[Sammanfattningsvis: kapitalismen fungerar som kapitalism, en maskin som söker utvinna allt större vinster med minsta möjliga hänsyn till vad detta får för återverkningar på miljarder människor på denna planet. Tänk på världens militär-industriella komplex som faktiskt lever fett på risken för att den mänskliga civilisationen kan utplåna sig själv om någon trycker på fel knapp i ett känsligt läge. Det går inte att prata bort. En reformism som hela tiden ängsligt traskar omkring inom ramarna för vad kapitalisterna tycker är acceptabelt kommer inte att bli särskilt framgångsrik. Det är väl därför stora delar av den givit upp och i stället driver identitetspolitik och liknande projekt som må verka radikala, men inte hotar systemet som sådant.

Jag undrar om inte "världens mest skrämmande ekonom" ur kapitalistisk synpunkt fortfarande är doktor Marx!]

Sänker sjunkande avkastning på energiinvesteringar kapitalismen?

Alla samhällssystem är skapade av människor. Eftersom de skapats är de också utsatta för förändringar som slutligen gör att de går under och ersätts av något annat, ett nytt system, ett nytt sätt att organisera de gemensamma angelägenheterna. Det behöver man inte vara marxist för att förstå (men det underlättar om man har lite insikter i marxistisk samhällsteori och filosofi).

Förra året skrev jag en bloggpost där jag försökte beskriva ett antal systemförändrande kriser/kristeorier, främst sedda ur marxistisk synvinkel.  

Somliga förändringar drivs av teknisk utveckling: ångmaskiner, elmotorer, datorer etc etc. Men nu har en grupp finska forskare tittat på bland annat förhållandet mellan investeringar i energi och hur mycket man får ut av dessa investeringar och behovet av att bygga om samhällena så de kan klara av framtida problem. De använder inte termen 'peak oil', men det är väl ungefär detta det handlar om. Oljeepoken går mot sitt slut och andra energikällor kan inte kompensera för det.

En artikel i brittiska Independent ger också en sammanfattning. Här skriver Torbjörn Vennström på svenska bloggen Gemensam med anledning av samma rapport om behovet att ta avstånd från marknadsfundamentalismen.

De här frågorna når ut mer och mer. Jag antar att en och annan som läser Svenska Dagbladet sätter konjaken i fel strupe när tidningens miljöutskick skriver:

Klimatförändringar, plastöar i haven, utrotningen av djur – allt är symtom orsakade av samma sjukdom: våra ekonomiska modeller. Ekonomisk tillväxt har blivit ett självändamål som äter upp vår planet, tugga för tugga, och nu måste det få ett slut.

Låter det kontroversiellt? Det är inte mina ord. Det är FN:s (något omskrivna). I ett bakgrundsdokument till den kommande rapporten Global Sustainable Development Report 2019 hävdar en forskargrupp att vi har passerat den gräns som planeten tål. Nu måste vi hitta ekonomiska modeller som ”hjälper regeringar att styra ekonomier mot aktiviteter som orsakar en radikalt lättare börda på de naturliga ekosystemen”, skriver de.

Och de är långt ifrån ensamma om att argumentera för att vårt ekonomiska system är den största skurken i klimatdramat. Både svenska och internationella miljödebattörer har länge hävdat att vi måste hitta nya sätt att styra vår ekonomi, som jag skriver om i veckans klimatkrönika – där jag också konstaterar att näringslivets agerande inom EU tycks stärka den tesen. Se till exempel artikeln om bilindustrins misstänkta kartell här nedan.

Och det är kanske inte så märkligt ändå. Så länge vi har ett system där man tjänar pengar på att förstöra planeten, lär delar av näringslivet fortsätta agera bromskloss. Bättre då att hitta ett sätt där vi alla drar åt samma håll, kan man tycka.

Notera att det uppenbara, att det ekonomiska systemet måste granskas kritiskt och byggas om och regleras i viktiga avseenden, för att säkra vår överlevnad. Vinstdrivna företag kommer inte att klara av det - det är ju vinsten, inte överlevnaden, som motiverar deras existens. (Jag antar att det spelar ingen roll vem som formellt äger företagen - kapitalism kan drivas såväl privat som i offentlig eller kooperativ form, vinsten är ändå det viktigaste.)

Striden framöver kan handla inte om att ombyggnad måste ske, utan snarare hur. Och det lär då handla om klasskamp. Ett särdrag för kapitalismen är dess förmåga att förändras åt olika håll men ändå i grunden vara densamma, nämligen en maskin för att utvinna merarbete och mervärde.

Denna grundläggande process kan drivas under många olika etiketter - demokrati, diktatur, välfärdssamhälle, marknadsliberalism, religion etc etc - men kan få oss att ställas inför valet: socialism eller barbari. En allt extremare kapitalkoncentration i kombination med allt nervösare härskande eliter är illavarslande. Miljarder människor måste indoktrineras och  övervakas så de inte hittar på något styggt.

För att göra saken ännu värre hotar en ny väpnad uppgörelse mellan stormakterna (kanske så att en lokal eller regional konflikt plötsligt blåses upp till direkt skjutande mellan USA, Ryssland och Kina). Men även om detta värsta alternativ inte inträffar så kommer nog åtminstone de stora plundrarna av världens resurser att klä sig i gröna mantlar, tala vackert om miljö och resurser - och försöka fortsätta som vanligt.

I det läget är det tråkigt att arbetarrörelserna på de flesta håll tappat det mesta av den tidigare kraften, dumpat sin egna baser och stället börjat med identitetspolitik, och att den tidigare alterta gröna rörelsen också tappat stinget. Även om miljökamp inte helt sammanfaller med klasskamp så ligger de nära varandra. Slöseriet och förstörelsen av världen har mycket med klassamhällets arbetsmetoder att göra.

Dock - när systemet drivs på ett sätt så att avkastningen faller, när det så att säga handlar om att "kasta goda pengar efter dåliga", kommer det bli svårt för härskarna att fortsätta som vanligt, och ens överleva i nya versioner av rådande system, såvida de inte kan upprätta ett mycket brutalt diktatoriskt system (barbari). Alternativet med jämnare fördelning av resurserna, och produktion efter behov, verkar trevligare (soclialism).