Ordet till Pål:
Coca-Cola och Unilever har dragit bort sina annonser från Facebook eftersom plattformen enligt vad de menar ”inte har gjort något för att stoppa hatspråk”. Det ledde till att Facebooks aktier föll med 45 miljarder dollar i värde och att toppchefen Mark Zuckerberg föll från tredje till fjärde plats på listan över världens rikaste personer.
De två giganterna har följts av producenter av märkesvaror som Norht Face, Dockers, Levi's och Honda. Och det kommer säkert flera. PepsiCos högsta ledare Ramon Laguarta lovade att bolaget vill ge 400 miljoner dollar under fem år till svarta bostadsområden för att hjälpa dem upp. Och som han skrev i Financial Times: ”Black Lives Matter, för vårt bolag och mig.” Miljardärsklubben World Economic Forum har skapat nätsidor och initiativ för att ”bekämpa systematisk rasism” och råd om hur multinationella företag kan bekämpa rasismen.
Alla de stora bolagen i USA stöder Black Lives Matter, och samtliga profilerar sig som «anti-rasister». Hittills har vi noterat Adidas, Amazon, Airbnb, American Express, Bank of America, BMW, Burger King, Citigroup, Coca Cola, DHL, Disney, eBay, General Motors, Goldman Sachs, Google, IBM, Mastercard, McDonald’s, Microsoft, Netflix, Nike, Pfizer, Procter & Gamble, Sony, Starbucks, Twitter, Verizon, WalMart, Warner Brothers og YouTube.
Detta gör att vi åtminstone kan dra slutsatsen att begreppet ”antirasism” inte nödvändigtvis har någon uppenbar udd mot kapitalet. Vi återkommer till det.
Statlig anti-rasism under senare tid
Enligt Store norske leksikon (SNL) kan rasism definieras sålunda:
Rasism är i snäv betydelse
uppfattningar, hållningar eller handlingar som indelar människor i
påstådda ”raser” där någon hävdas vara mer värdefull än
andra. I dag används begreppet rasism också i bred betydelse om
flera former av etnisk diskriminering som inte nödvändigtvis bygger
på föreställningen om ”människoraser”, men som också sker på
basis av andra kännetecken som nationalitet, utseende, kultur eller
religion.
SNL skriver att den moderna rasismen går tillbaka till 1700-talet, men med den snävare betydelsen av definitionen finner vi föregångarna till den mycket längre tillbaka. Vi finner extremt nedlåtande hållningar och förskräckliga handlingar riktade mot andra folkgrupper långt tillbaka i forntiden, med samma motivering, att de var mindervärdiga. När araberna började att fånga svarta afrikaner och hålla dem som slavar och sälja dem på slavmarknader kunde de dölja sig bakom sådan hållningar. De såg på de svarta som mindre värda än djur – och behandlade dem därefter. ...
Föreställningen om ”raser” förstärktes under 1800-talet och var stark i Europa innan andra världskriget, och det inte bara i Tyskland om man skulle tro det. I Sverige upprättades 1922 Statens institut för rasbiologi (eller Rasbiologiska institutet, SIFR) i Uppsala. Det bytte namn först 1958.
Idag finns inga vetenskapare som hävdar att det finns raser. Men rasismen och antirasismen finns. De senaste trettio-fyrtio åren har antirasism till och med blivit skolämne och är inkluderad i förklaringar från EU och Europarådet. Antirasistiska organisationer finns i statsbudgeten och regeringar är officiellt antirasistiska. Då skulle väl allt vara bra?
När ”antirasism” blir demonutdrivning
I essäsamlingen Crises of the Republic från 1972 varnar den judiska filosofen Hannah Arendt för att göra rasism till en fråga om kollektiv skuld.
Hon
skriver: ”När alla är skyldiga är ingen
skyldig … Den verkliga klyftan mellan svart och vitt helas inte
genom att bli omtolkad till en ännu mer oförsonlig konflikt mellan
kollektiv oskuld och kollektiv skuld. 'Alla vita är skyldiga' är
inte bara farliga dumheter, men också omvänd rasism, och det
bidrar ganska effektivt till att ge de mycket verkliga bördorna och
rationella känslorna hos den svarta befolkningen ett irrationellt
utlopp, en flykt från verkligheten.”
Med den bakgrunden är det inte så
märkligt att den franska antirasismen inte satt klasskampen i
centrum, för att uttrycka sig försiktigt. Den representerade helt
klart en indignation över att immigranterna från kolonierna blev
behandlade så nedvärderande som de blev. Men samtidigt med detta
förde Frankrike fortsatta kolonialkrig i Afrika, och en organisation
och en miljö som var så nära knuten till den franska eliten kunde
inte ta en verklig uppgörelse med nykolonialismen. PS är lika
mycket ett nykolonialt parti som republikanerna.
Under samma period
hade den franska kapitalismen användning för billig arbetskraft
från de tidigare kolonierna. Överklassen kunde då använda
”antirasismen” mot det motstånd denna politik mötte hos den
vita franska arbetarklassen. Överklassen och PS-eliten var moraliskt
överlägsna den vulgära och chauvinistiska arbetarklassen som inte
tyckte om att förlora sina arbeten i konkurrensen med billig
importerad arbetskraft.
Arbete mot kapital eller ”rasism mot antirasism”
Men
om däremot ”rasism mot antirasism”
är den viktigaste motsättningen i samhället blir ju den
”antirasistiske monopolkapitalisten” en vän eller allierad och
den ”rasistiske” arbetaren en
fiende som måste bekämpas.
Skuldkomplexet
Hanna
Arendt sa alltså att föreställningen om att alla vita är skyldiga
till de vitas förtryck förr i tiden är en felaktig uppfattning,
och hon kallade den alltså ”omvänd
rasism”. Samma var
Frantz
Fanon
inne på när han avvisade den tankegången.
”Mitt
svarta skinn är inte en depå för särskilda värden … Jag som en
färgad man har inte rätt till att hoppas att det i den vite mannen
kommer att finnas en kristallisering av skuld över min ras'
förflutna. Jag som en färgad man har inte rätt till att söka sätt
att trycka ner min tidigare mästares stolthet på. Jag har varken
rätt eller plikt till att kräva ersättning för mina undertryckta
förfäder. Det finns inget svart kall; det är ingen vit börda …
Ska jag be vita människor idag att svara för slavhandlarna i det
sjuttonde århundradet? Ska jag försöka på alla tillgängliga sätt
att få ett skuldkomplex att spira i deras själ? … Jag är inte en
slav av slaveriet som dehumaniserade mina förfäder”.
Nedlåtande hållning till Afrika
[Steigan refererar
ett samtal med en grupp kulturarbetare från Mozambique.] …
”Vi
önskar inte u-hjälp”
sa de unga afrikanerna till mig. ”Vi
är inte dummare än ni. U-hjälp skapar bara en passiv
mottagarhållning. Vår kultur är väl så rik som er, och det vi
önskar är att få möjlighet att realisera den, så vi vet att det
kan göras. Vi vill inte sitta med händerna framsträckta och vänta
på era almosor. Vi vill ha samarbete på jämställd fot.”
Mot denna
befrielsestrategi står välgörenhetslinjen, som är en fortsättning
av missionen, och som tar som utgångspunkt att det Afrika behöver
är bistånd och inte frigörelse. Från Algerietkriget och fram till
1980-talet stod europeisk vänster för befrielselinjen. Men så kom
ett skifte.
Det ser vi åter i migrationsdebatten. Den ”gode antirasisten” tänker att afrikanernas enda möjlighet till att förbättra sina levnadsförhållanden är att utvandra till Europa. Detta är att se ned på Afrikas möjligheter att befria sig och skapa sitt eget välstånd, och det passar som hand i handske till de imperialistiska koncernernas önskan om att få mer billig arbetskraft i Europa och bevara kontrollen över Afrikas rikedomar.
Etiopiens första kvinnliga president och Afrikas enda kvinnliga statsöverhuvud, Sahle-Work Zewde, sa i en intervju med den tyska tidningen Bild att Europa måste sluta upp med politiken med öppna gränser. Hennes argument är att en sådan politik motiverar afrikansk ungdom till att utvandra. Det skulle vara mycket bättre, menar hon, om afrikansk ungdom stannar kvar i hemlandet:
”Det
är klart att vi inte får förlora vår ungdom för att de utvandrar
till Europa. Vi måste angripa orsakerna i stället för att bekymra
oss om symptomen. Flykten är farlig. Kriminella människosmugglare
tjänar pengar på det. Vi måste behålla folk här så att vi kan
säkra Etiopien – och Afrika – en bättre framtid.”
Detta är ord som de självutnämnda rasisterna aldrig tar till sig, dessvärre. De önskar säkert göra det goda, men de förstår inte att de hamnar i en paternalistisk position, och deras antirasism blir ihålig – och i värsta fall falsk.
Den rödgröna regeringen som gick i spetsen för att bomba Libyen i småbitar såg säkert på sig själv som antirasister. [Gäller väl den svenska regeringen som också skickade militärflyg. ö.a.]… Men handlingar betyder mer än ord. Genom att bomba Libyen i bitar ödelade de Afrikas mest välmående och välfungerande land, och de röjde vägen för terrorister och människohandlare. Utan denna bombning skulle inte slavmarknaderna ha återuppstått i Libyen, men eftersom den libyska staten var ödelagd började arabiska kriminella att sälja svarta afrikaner som slavar. Detta bär ”antirasisterna” i den rödgröna regeringen ett tungt ansvar för, men ingen av dem som brukar ordet rasist i tid och otid har någon gång ställt dem till ansvar för det.
Den norska staten använder varje år miljarder till invandring och åtgärder för immigranter och flyktingar. Man får anta att detta är väl använda pengar, men dessa bevillningar är inte något typiskt tecken på rasism. Staten använder också ett stort antal miljoner till att bekämpa rasism i olika delar av samhället, bland annat till antirasistiska organisationer. Det är bevisat att det finns rasism i Norge, men att säga att Norge är ett rasistiskt samhälle skulle vara en grov överdrift. Men det ligger många anslag och anställningar i att påvisa att det behövs ännu fler åtgärder. Detta fält liknar den norska biståndsindustrin, och NGOerna spelar samma roll, nämligen som instrument för genomförande av statens politik. … Nu har också miljardärerna i finansinstitutionerna och de multinationella bolagen kommit på att de vill använda en massa pengar på så kallad antirasism. Så där blir det också jobb att få för ambitiösa antirasister.
En antirasism på statens och kapitalets villkor kommer emellertid aldrig att leda till befrielse. Det kapitalet fruktar är att arbetarklassen och det arbetande folket skall klara av att förena sig på tvärs över etnicitet, kultur, kön, läggning eller ideologiska skillnader i en klasskamp för att avskaffa kapitalismen och imperialismen. En sådan kamp kommer garanterat inte att få statsstöd eller anslag från filantropiska stiftelser.
2 kommentarer:
Det enda politiska hot som finns mot rådande nyliberala ordning är "rasisterna", det är därför de bekämpas av typ, Coca-Cola etc.
Ingendera står för något ekonomiskt system som gynnar de många.
Någon opposition från vänster, i klassisk mening, som står för en Anna ekonomisk ordning finns inte.
Nä, kapitalet har väl lyckats köpa upp (till lågt pris) större delen av det som tidigare var vänster, men numera är "vänster".
Skicka en kommentar