Vithetsstudier = nackskott?

Pål Steigan har gett idén om "vithetsstudier" en rejäl smocka. Exemplen han tar är från norsk akademisk miljö, men det kanske finns svenska motsvarigheter att gräva upp. Jag går förbi exemplen (dessa kan du läsa om här), och tar Påls slutsats direkt:

Vår analys av dessa teorier är att [vithetsstudier], trots all sin radikalism och sin påstådda antirasism, är djupt reaktionära och i grund och botten rasistiska. Det är till stor skada för arbetarklassen av alla hudfärger och alla etniska bakgrunder att småborgerliga "vithetsteoretiker" åter gör det rumsrent att dela upp folk efter hudfärg och "ras". Arbetarklassen är i en mycket kritisk situation. Fackföreningsrörelsen är försvagad, organisationsgraden i viktiga arbetaryrken är så låg som den inte har varit på ett par generationer, Samtidigt har arbetarklassens fiender, det internationella monopolkapitalet, stärkt sig våldsamt. Arbetarklassen behöver samling och gemensam klasskamp på tvärs över alla etniska skillnader.

Arbetarklassen behöver dessa "vithetsstudier" lika mycket som den behöver ett skott i nacken. Detta är teorier som är skapade för att skada arbetarklassen på kort och lång sikt.

Undrar om vår svenske rasforskare Hübinette känner sig träffad av detta? Kan inte påminna mig att jag läst några klasskampsfunderingar på hans blogg, men jag kan ju minnas fel. Rätta mig i så fall.

- Nä för tusan, ett skott i nacken vill ju ingen knegare ha. Inte någon annans stans heller, förresten!

Pål Steigan om antirasism och kapitalism

Jag har översatt en lång artikel till något förkortat skick, den kommer från Pål Steigans blogg och råkar anknyta en del till mitt eget föregående inlägg där jag nämnde "arvsynden" som verkar spöka i antirasism-debatten när den förs utan eftertankar om kapitalism och imperialism. En aspekt som inte berörs är baksidan av den klassiska vänsteridén om att ena alla arbetare - vita och icke-vita - i kampen mot den gemensamme fienden: när det blir allt större grupper av icke-vita icke arbetande, utan snarare av arbetslösa, kriminella, trasproletärer i stället, hur går det då med enhetskampen? Den klassiska vänstern är ju inte så vänligt inställd mot sådana grupper eftersom de tenderar att gå reaktionens ärenden.

Ordet till Pål:


Coca-Cola och Unilever har dragit bort sina annonser från Facebook eftersom plattformen enligt vad de menar ”inte har gjort något för att stoppa hatspråk”. Det ledde till att Facebooks aktier föll med 45 miljarder dollar i värde och att toppchefen Mark Zuckerberg föll från tredje till fjärde plats på listan över världens rikaste personer.


De två giganterna har följts av producenter av märkesvaror som Norht Face, Dockers, Levi's och Honda. Och det kommer säkert flera. PepsiCos högsta ledare Ramon Laguarta lovade att bolaget vill ge 400 miljoner dollar under fem år till svarta bostadsområden för att hjälpa dem upp. Och som han skrev i Financial Times: ”Black Lives Matter, för vårt bolag och mig.” Miljardärsklubben World Economic Forum har skapat nätsidor och initiativ för att ”bekämpa systematisk rasism” och råd om hur multinationella företag kan bekämpa rasismen.


Alla de stora bolagen i USA stöder Black Lives Matter, och samtliga profilerar sig som «anti-rasister». Hittills har vi noterat Adidas, Amazon, Airbnb, American Express, Bank of America, BMW, Burger King, Citigroup, Coca Cola, DHL, Disney, eBay, General Motors, Goldman Sachs, Google, IBM, Mastercard, McDonald’s, Microsoft, Netflix, Nike, Pfizer, Procter & Gamble, Sony, Starbucks, Twitter, Verizon, WalMart, Warner Brothers og YouTube.


Detta gör att vi åtminstone kan dra slutsatsen att begreppet ”antirasism” inte nödvändigtvis har någon uppenbar udd mot kapitalet. Vi återkommer till det.

Statlig anti-rasism under senare tid

Enligt Store norske leksikon (SNL) kan rasism definieras sålunda:

Rasism är i snäv betydelse uppfattningar, hållningar eller handlingar som indelar människor i påstådda ”raser” där någon hävdas vara mer värdefull än andra. I dag används begreppet rasism också i bred betydelse om flera former av etnisk diskriminering som inte nödvändigtvis bygger på föreställningen om ”människoraser”, men som också sker på basis av andra kännetecken som nationalitet, utseende, kultur eller religion.

SNL skriver att den moderna rasismen går tillbaka till 1700-talet, men med den snävare betydelsen av definitionen finner vi föregångarna till den mycket längre tillbaka. Vi finner extremt nedlåtande hållningar och förskräckliga handlingar riktade mot andra folkgrupper långt tillbaka i forntiden, med samma motivering, att de var mindervärdiga. När araberna började att fånga svarta afrikaner och hålla dem som slavar och sälja dem på slavmarknader kunde de dölja sig bakom sådan hållningar. De såg på de svarta som mindre värda än djur – och behandlade dem därefter. ...


Föreställningen om ”raser” förstärktes under 1800-talet och var stark i Europa innan andra världskriget, och det inte bara i Tyskland om man skulle tro det. I Sverige upprättades 1922 Statens institut för rasbiologi (eller Rasbiologiska institutet, SIFR) i Uppsala. Det bytte namn först 1958.


Idag finns inga vetenskapare som hävdar att det finns raser. Men rasismen och antirasismen finns. De senaste trettio-fyrtio åren har antirasism till och med blivit skolämne och är inkluderad i förklaringar från EU och Europarådet. Antirasistiska organisationer finns i statsbudgeten och regeringar är officiellt antirasistiska. Då skulle väl allt vara bra?

När ”antirasism” blir demonutdrivning

I essäsamlingen Crises of the Republic från 1972 varnar den judiska filosofen Hannah Arendt för att göra rasism till en fråga om kollektiv skuld.

Hon skriver: ”När alla är skyldiga är ingen skyldig … Den verkliga klyftan mellan svart och vitt helas inte genom att bli omtolkad till en ännu mer oförsonlig konflikt mellan kollektiv oskuld och kollektiv skuld. 'Alla vita är skyldiga' är inte bara farliga dumheter, men också omvänd rasism, och det bidrar ganska effektivt till att ge de mycket verkliga bördorna och rationella känslorna hos den svarta befolkningen ett irrationellt utlopp, en flykt från verkligheten.”

Den statsfinansierade antirasismen i Norge har från början varit moraliserande och helt utan förbindelse till klasskampen varken i Norge eller internationellt. Den har stått i alla läroplaner i samhällslära i två-tre årtionden. Den inspirerades av den franska organisationen SOS Racisme som upprättades 1984. I Frankrike var bakgrunden undertryckandet av invandrare från de tidigare franska kolonierna i Nord- och Västafrika. Grundarna kom från trotskiströrelsen och från Parti Socialiste (PS). Bernard-Henri Lévy [känd krigshetsare mot bl.a. Libyen, ö.a.] hävdar att han fanns bland grundarna. Harlem Désir, som var den förste ordföranden i SOS Racisme (1984-1992) var representant för PS i Europaparlamentet från 1999 till 2014 och partiets generalsekreterare från 2012 till 2014. Gérard Filoche som var en annan av grundarna, var trotskist och gick över till PS på 90-talet. En tredje av grundarna var Marc Ladreit de Lacharrière som tillhörde den franska adeln, och från 1989 till 1993 satt han i ledningen för Bilderberg-gruppen. Han blev sedan administratör för överklassklubben Le Siècle som består av mäktigt folk från näringsliv, medier och politik.

Med den bakgrunden är det inte så märkligt att den franska antirasismen inte satt klasskampen i centrum, för att uttrycka sig försiktigt. Den representerade helt klart en indignation över att immigranterna från kolonierna blev behandlade så nedvärderande som de blev. Men samtidigt med detta förde Frankrike fortsatta kolonialkrig i Afrika, och en organisation och en miljö som var så nära knuten till den franska eliten kunde inte ta en verklig uppgörelse med nykolonialismen. PS är lika mycket ett nykolonialt parti som republikanerna.

Och när man inte kan gå till rötterna för rasismen och sätta den i ett klassperspektiv, måste den med nödvändighet bli moraliserande och i bästa fall småborgerlig. Därmed blir rasismen ett moraliskt fel hos den enskilde, eventuellt en arvsynd som vidhäftar alla vita, som Arendt varnar för.

Under samma period hade den franska kapitalismen användning för billig arbetskraft från de tidigare kolonierna. Överklassen kunde då använda ”antirasismen” mot det motstånd denna politik mötte hos den vita franska arbetarklassen. Överklassen och PS-eliten var moraliskt överlägsna den vulgära och chauvinistiska arbetarklassen som inte tyckte om att förlora sina arbeten i konkurrensen med billig importerad arbetskraft.

Arbete mot kapital eller ”rasism mot antirasism”

Marxister hävdar att de viktigaste motsättningarna idag är arbete mot kapital och imperialismen mot världens folk. Med ett sådant tänkande kan man också bekämpa rasismen, men man kommer att sätta in den i ett klassperspektiv. En ”antirasistisk” monopolkapitalist kommer först och främst att vara monopolkapitalist, en av dem som arbetarklassen behöver samla sig till kamp emot. En ”rasistisk” arbetare kommer att vara en av de våra som har några felaktiga uppfattningar som vi måste hjälpa honom att bli av med. Det kan bara ske i gemensam klasskamp med arbetarna från kolonierna, så att fördomarna bryts ned genom gemensam kamp. Det kommer en marxist att kalla att skilja mellan motsättningar mellan folket och fienden och motsättningar i folket.

Men om däremot ”rasism mot antirasism” är den viktigaste motsättningen i samhället blir ju den ”antirasistiske monopolkapitalisten” en vän eller allierad och den ”rasistiske” arbetaren en fiende som måste bekämpas.

Skuldkomplexet

Hanna Arendt sa alltså att föreställningen om att alla vita är skyldiga till de vitas förtryck förr i tiden är en felaktig uppfattning, och hon kallade den alltså ”omvänd rasism”. Samma var Frantz Fanon inne på när han avvisade den tankegången.

”Mitt svarta skinn är inte en depå för särskilda värden … Jag som en färgad man har inte rätt till att hoppas att det i den vite mannen kommer att finnas en kristallisering av skuld över min ras' förflutna. Jag som en färgad man har inte rätt till att söka sätt att trycka ner min tidigare mästares stolthet på. Jag har varken rätt eller plikt till att kräva ersättning för mina undertryckta förfäder. Det finns inget svart kall; det är ingen vit börda … Ska jag be vita människor idag att svara för slavhandlarna i det sjuttonde århundradet? Ska jag försöka på alla tillgängliga sätt att få ett skuldkomplex att spira i deras själ? … Jag är inte en slav av slaveriet som dehumaniserade mina förfäder”.

Fanon avvisade alltså att det skulle finnas någon form av ”vit arvssynd”. Det finns uppenbart något religiöst över woke-tankegången. Den liknar tidigare tiders djävulsutdrivande, och vi får det nu demonstrerat när hela partiledningen i det Demokratiska partiet i USA knäböjer – förmodligen för att bekänna sin skuld för den ”systematiska rasismen”. Det är något grundläggande protestantiskt, något lutherskt eller kalvinistiskt över denna tankegången.

Nedlåtande hållning till Afrika

[Steigan refererar ett samtal med en grupp kulturarbetare från Mozambique.] …

”Vi önskar inte u-hjälp” sa de unga afrikanerna till mig. ”Vi är inte dummare än ni. U-hjälp skapar bara en passiv mottagarhållning. Vår kultur är väl så rik som er, och det vi önskar är att få möjlighet att realisera den, så vi vet att det kan göras. Vi vill inte sitta med händerna framsträckta och vänta på era almosor. Vi vill ha samarbete på jämställd fot.”

Folk som Patrice Lumumba i Kongo, Kwame Nkrumah i Ghana eller Thomas Sankara i Burkina Faso ... önskade att skapa ett förenat och frigjort Afrika som kunde utnyttja sina egna rikedomar till afrikanernas bästa och inte vara prisgivna till imperialismen på något sätt. Detsamma stod Moammar Gaddafi för. Han önskade att Afrikanska Unionen (AU) skulle bli något mer än bara ett afrikanskt forum, och arbetade för att skapa en afrikansk gulddinar som ersättning för dollar eller CFA-francen.

Mot denna befrielsestrategi står välgörenhetslinjen, som är en fortsättning av missionen, och som tar som utgångspunkt att det Afrika behöver är bistånd och inte frigörelse. Från Algerietkriget och fram till 1980-talet stod europeisk vänster för befrielselinjen. Men så kom ett skifte.

Detta skifte kan tidsättas till 1985-1986. Genom Band Aid och Live Aid användes popidoler till att sälja idéer som ”Do they know it’s Christmas time at all” (varför de nu skulle det, de firade ju inte jul, de var inte kristna) och ”Let's start giving!” (Så fint, så blir miljardärerna de snällaste av oss alla, samtidigt som de blir rika på att plundra Afrika.) Antiimperialismen blev ersatt av välgörenhet, och massorna av radikal ungdom kunde fortsätta att känna sig bra, snälla och empatiska som de var, samtidigt som de blev enrollerade i en rakt igenom kolonialistisk tankegång. Borta var befrielsetanken. Borta var tanken om afrikanen som subjekt. Åter var afrikanen reducerad till objekt, som tacksam mottagare av våra milda gåvor. Men européerna och amerikanerna fick sin ”progressiva” feel-good-imperialism.


Det ser vi åter i migrationsdebatten. Den ”gode antirasisten” tänker att afrikanernas enda möjlighet till att förbättra sina levnadsförhållanden är att utvandra till Europa. Detta är att se ned på Afrikas möjligheter att befria sig och skapa sitt eget välstånd, och det passar som hand i handske till de imperialistiska koncernernas önskan om att få mer billig arbetskraft i Europa och bevara kontrollen över Afrikas rikedomar.


Etiopiens första kvinnliga president och Afrikas enda kvinnliga statsöverhuvud, Sahle-Work Zewde, sa i en intervju med den tyska tidningen Bild att Europa måste sluta upp med politiken med öppna gränser. Hennes argument är att en sådan politik motiverar afrikansk ungdom till att utvandra. Det skulle vara mycket bättre, menar hon, om afrikansk ungdom stannar kvar i hemlandet:

”Det är klart att vi inte får förlora vår ungdom för att de utvandrar till Europa. Vi måste angripa orsakerna i stället för att bekymra oss om symptomen. Flykten är farlig. Kriminella människosmugglare tjänar pengar på det. Vi måste behålla folk här så att vi kan säkra Etiopien – och Afrika – en bättre framtid.”

Detta är ord som de självutnämnda rasisterna aldrig tar till sig, dessvärre. De önskar säkert göra det goda, men de förstår inte att de hamnar i en paternalistisk position, och deras antirasism blir ihålig – och i värsta fall falsk.


Den rödgröna regeringen som gick i spetsen för att bomba Libyen i småbitar såg säkert på sig själv som antirasister. [Gäller väl den svenska regeringen som också skickade militärflyg. ö.a.]… Men handlingar betyder mer än ord. Genom att bomba Libyen i bitar ödelade de Afrikas mest välmående och välfungerande land, och de röjde vägen för terrorister och människohandlare. Utan denna bombning skulle inte slavmarknaderna ha återuppstått i Libyen, men eftersom den libyska staten var ödelagd började arabiska kriminella att sälja svarta afrikaner som slavar. Detta bär ”antirasisterna” i den rödgröna regeringen ett tungt ansvar för, men ingen av dem som brukar ordet rasist i tid och otid har någon gång ställt dem till ansvar för det.


Den norska staten använder varje år miljarder till invandring och åtgärder för immigranter och flyktingar. Man får anta att detta är väl använda pengar, men dessa bevillningar är inte något typiskt tecken på rasism. Staten använder också ett stort antal miljoner till att bekämpa rasism i olika delar av samhället, bland annat till antirasistiska organisationer. Det är bevisat att det finns rasism i Norge, men att säga att Norge är ett rasistiskt samhälle skulle vara en grov överdrift. Men det ligger många anslag och anställningar i att påvisa att det behövs ännu fler åtgärder. Detta fält liknar den norska biståndsindustrin, och NGOerna spelar samma roll, nämligen som instrument för genomförande av statens politik. … Nu har också miljardärerna i finansinstitutionerna och de multinationella bolagen kommit på att de vill använda en massa pengar på så kallad antirasism. Så där blir det också jobb att få för ambitiösa antirasister.


En antirasism på statens och kapitalets villkor kommer emellertid aldrig att leda till befrielse. Det kapitalet fruktar är att arbetarklassen och det arbetande folket skall klara av att förena sig på tvärs över etnicitet, kultur, kön, läggning eller ideologiska skillnader i en klasskamp för att avskaffa kapitalismen och imperialismen. En sådan kamp kommer garanterat inte att få statsstöd eller anslag från filantropiska stiftelser.

Linderborg, Myrdal, antirasister som klassföraktande borgare, etc.

I sina värsta stunder låter antirasisterna som vilken klassföraktande borgare som helst. Elitismen kan verkligen vara monumental hos dem som kräver ”tolerans” av alla andra.

Sålunda skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Och vidare:

... de flesta – jo, jag vågar påstå de flesta – antirasistiska opinionsbildare ägnar sig hellre åt att brännmärka ord eller moralisera över folks bristande empati.

Intressant kritik. Läs alltihop!

Det är nog riktigt att säga att den ideologiska kampen skärps. För bara några dagar sedan kastade gamle Jan Myrdal en sten i ankdammen genom att släppa iväg en artikel till tidningen Nya Tider. En provokation som gett resultat. Upprörda känslor luftas! Bland annat har styrelsen för tidskriften Clarté fördömt Myrdal. Reaktionerna är blandade i kommentarerna.

Ju värre otyg någon anklagas för, desto hårdare borde rimligen också beviskraven vara. Fast ibland får man intrycket av att det är tvärtom. Vad det gäller bland annat Nya Tider är det någon sorts cirkelargument som används: NT är nazistiskt, därför är NT nazistiskt! Och då är det så allvarligt att bevisbördan sjunker till tröskelnivå ungefär.

Man skulle ju kunna tänka sig klara hänvisningar till artiklar, vare sig det gäller nyheter eller opinionsstycken, där tidningen för fram nazistiska åsikter och stödjer dem. Så icke. Enda hänvisningen som vid påstötning ges i Clartés kommentarstråd är till en artikel från Expo. Expo som kan anklagas för att ta pengar från Fan själv (Soros alltså) men vad jag vet inte svarat på  den kritiken. Om NT verkligen är nazistisk eller kanske fascistisk borde det finnas otaliga texter att direkt hänvisa till, och kanske länka om de finns i nätupplagan. Men icke. Allt är ju redan bevisat genom cirkelargumentet. Genom att utmåla NT och en del andra  som nazister/fascister så har man ju stoppat in dem i en kategori som det inte går att tala med, bara fördöma.

Myrdal hävdar att tidningen Nya Tider är identitär. Nu kan man ju hävda att identitärerna är fascister, men då kommer frågan om bofinken kan få se ut hur som helst. Jag har faktiskt läst en identitär grundtext: Markus Willinger Generation identitet. Han är ung och han är arg på den 68-generation som svek dagens unga. Nu tillhör ju jag den äldre generationen åtminstone åldersmässigt, men en del av kritiken kan nog även vi äldre instämma i. Det finns en svensk/skånsk bok i ämnet också, från 2014: Thomas Nydahl Identitärt. Jag tror dessa böcker ger mer än den kommentator på Clarté som upphävde ett fasans skri över att en socialistisk tidning som Clarté skulle länka till en nazistisk som NT! Annars borde ju källhänvisningar inte vara något konstigt för akademiker, vilket jag antar att de flesta clartéister är.

Vad började jag någonstans? - Jo, med Åsa Linderborgs kritik av de uppblåsta anti-rasisterna, de som  flyter ovanpå. Om man ville skärpa upp argumentationen ytterligare kan det påpekas att pengar är det lilla problemet. Finns resurser går 'pengar' (läs: ettor och nollor i datorfiler med konton) att ordna. Men finns inte resurserna så finns inte resurserna. Tänk bostäder, arbeten, vård, omsorg, skolor, diverse samhällsfunktioner.  I grunden ligger konkreta frågor av typen: skall äldreboendet vara reserverat för äldre som behöver tryggare bostad, eller skall där inhysas migranter därför att det faktiskt inte finns obegränsat med andra boendeytor i Sverige (vilket innebär att oroliga äldre hålls kvar i bostäder där de inte känner sig trygga)?  Det är bland annat där som anti-rasisterna felar. Godheten kraschar och blir till elakhet. De felar också på andra punkter, så till den grad att det finns anledning att vara rädd för dessa människor. Fundera på när de samlar ihop till marscher och fackeltåg, och när de inte gör det!

Så handlar det också om vad som händer med samhällen som genomgår en snabb demografisk förändring utan att de ursprungliga inbyggarna tillfrågas. De människor som hånas som efterblivna förlorare om någon kritik kommer fram. - Kan det vara så att arbetarklassbakgrunden gör att Linderborg fattar de här sakerna bättre än somliga andra?

Hur man skapar bitterhet

Bloggkollegan Nicke i Emmaboda skrev ett inlägg där han ställde den rimliga frågan om ett antisemitiskt parti skulle demonstrera mot nazismen? Det framgick att det var en sådan hotbild vid Kalmardemonstration till minne av Kristallnatten att man inte kunde arrangera ett fackeltåg. Vänsterpartiet var med där.

Vi vet ju vad det handlar om - den senaste tidens egendomliga kampanj mot "antisemitism" där allt och alla som kritiserar Israels slaktande i Gaza anklagas för antisemitism. Men om nu "vänstern" är antisemitisk, varför skulle den ta risken av attacker från nynazister genom att lyfta fram minnet av vad de gamla nazisterna hade för sig? Man måste föra ett väldigt konstigt resonemang för att det skall gå ihop.

Det kan finnas flera tänkbara svar, vilket beror på att olika politiska krafter är inblandade. Det finns ju de som direkt jobbar för israeliska regeringsintressen, men så kom ju en sväng där några försökte göra svensk inrikespolitik av det hela. Vänsterpartiet och övrig vänster som förvisso har brister men inte är rasister skulle nu kletas ner som rasister. Som antisemiter. (Vad skall man hitta på nästa gång - anklaga vänstern för att vara pedofiler?)

Oavsett orsak skapar påhoppen en oerhört låst situation, bitterhet, det blir omöjligt att samtala. För om man anklagar en ickerasist för att vara rasist just för att den personen resonerar som en ickerasist är möjligheten till dialog borta. "Du är rasist och det spelar ingen roll hur antirasistisk du är för du är rasist i alla fall för vi säger det, och försök inte försvara dej för då höjer vi bara tonläget ännu mer." Det är ju inte dialog som önskas, det är tystnad! "Håll käft, annars sprider vi ut en massa skit om dej, det spelar ingen roll att det är fullständigt vansinnigt och otroligt, vi gör det i alla fall." Kanske man räknar med att en del antirasister blir så skrämda eller nedslagna av att bli nedkletade av orättvisa anklagelser att de skräms att tystna. Under många år hände faktiskt det. Men nu tror jag inte det håller längre.

Nu kommer Amnesty International med en rapport om Israels framfart i Gaza med allt värre vapen. Jag tror inte något i den är fullständigt nytt, men det är en rapport i raden av vittnesmål som borde ge ett antal politiskt ansvariga israeler många år bakom galler. Jag frågar: vems skrik är viktigast att lyssna till, israellobbyns eller de plågade palestiniernas?

Går det att komma förbi bitterheten? Det tvivlar jag på. Däremot kanske utvecklingen gör att israellobbyn krymper ihop och blir samma ynkliga lilla hatsekt som de svenska nazister som övervintrade efter Andra världskriget. Med andra ord ett gäng åldrande knäppgökar. De falska anti-antisemiterna bär hatets och förtalets fana vidare genom att de har förankringar på några tidningsredaktioners ledaravdelningar, och genom att den vanliga journalistiken har fallit sönder. Annars hade vi över huvud taget inte haft den här debatten, de hade plockats sönder direkt.

Funnes det någon anständighet skulle ordentliga ursäkter framföras för de falska tillvitelserna och det kanske kunde få bort mycket av bitterheten, men jag tvivlar på att de människor som står bakom denna kampanj är av den typen som ber om ursäkt. Så den lär nog hänga kvar.

Om historieförfalskning, antirasism och om vi lär oss något av historien

Jag hörde ett inslag i P1 igår, i Obs, där det berättades om historieförfalskning i Östeuropa. Idag läsar jag om samma sak i tidningen Kulturens nätupplaga. Det är känt sedan tidigare hur s.k. nationalister i Ukraina förfalskar och suddar i historien.

Enkelt uttryckt: tidigare generationers massmord på icke-ukrainare (som polacker och judar) skall döljas medan egna lidanden under sovjettiden skall blåsas upp och samarbetet med tyskarna under kriget sopas under mattan. Att ukrainarna på egen hand var fullt kapabla att bedriva massmord skall man inte tala om, däremot kan gärna förövarna hyllas som nationella hjältar. Men med tanke på tsarrysslands historiska arv av pogromer behöver man ju inte tro att det behövde komma tyskar till Ukraina för att tala om för lokala nationalister hur man massmördar.

Ukraina är inte det enda landet där sådant hänt, våra närmsta grannar i Baltikum har också varit gravt inblandade. När Norrmalmstorgsdemonstrationerna för baltisk frihet pågick omkring 1990 (minns inte året exakt - 1991?) skrev Salomon Schulman i Dagens Nyheter att han inte ville gå dit. Han visste vad det var för sorts folk som fanns i publiken. Hans släkt kommer från Litauen och drabbades hårt av förföljelserna mot judar. Balter var i högsta grad inblandade, och en del kunde smita iväg över Östersjön och stanna i Sverige. Jag undrar om livligt antisovjetiska folkpartister noterade det - och om de brydde sig? Jag minns att gamle utrikesministern Torsten Nilsson hade svårt för de nya ledarna i Baltikum, som Landsbergis - kan det bero av att han var gammal nog att minnas hur trettiotalsfascisterna såg ut?

Det var ett möte till minne av nazisternas massutrotning i Stockholm den 27/1, och idag skriver Ola Larsmo i DN att han undrade var de unga antirasisterna var. Det var få yngre i publiken. Varför var inte de som demonstrerar i Salem mot nynazisterna med på minnesmötet efter förintelsen? Det undrar han, men jag gissar att en av de unga antirasisterna nog kunde ställa samma fråga fast åt andra hållet: varför var ni inte med i Salem? Är döda nazister och döda nazistoffer viktigare än de aktiviteter som nazi-inspirerade personer och rörelser håller på med idag? Är rasismen i "kriget mot terrorismen" oviktig? Är förhållandena i Gaza eller centrala Afrika mindre viktiga? (För övrigt: Förintelsedagen är till minnet av befrielsen av Auschwitz. Av någon anledning brukar man inte säga vem som befriade de överlevande där.)

Jag är mycket intresserad av historia, men här i landet verkar det som det ständiga sysslandet med vad som hände omkring Andra världskriget döljer vad som händer idag. För att ta ett exempel: Lennart Schöns insatser ger ett intryck av knappologi.

Vi vet redan att Svin-Olles farsa och hans kompisar i Sjöbo samlade timmer för att bygga ett koncentrationsläger - och vi vet att bygget fick ställas in på grund av krigsutgången. Det är i det förflutna och går inte att göra mycket åt, utom möjligen att älta det igen. Men vi vet också att på grund av politiska konjunkturer idag kan svenskar med fel hudfärg eller religion drabbas av svåra förföljelser ("kriget mot terrorismen") och att smårasismen sannerligen inte är oskyldiga pojkstreck alla gånger. Hur man kommer till rätta med det genom att hålla möten om en historisk period som inte kan upprepas (det finns andra metoder än gaskamrar idag) har jag svårt att förstå. Antagligen har de antirasistiska ungdomarna också svårt att förstå det. Det visar att vi antingen inte lär oss något av historien, eller att vi faktiskt inte kan lära oss något om historien därför att nya situationer uppstår hela tiden. Lärandet befriar oss inte från kravet att tänka kritiskt och värdera aktuella fakta, och om politisk bekvämlighet eller feghet (det som också kallas "bodströmeri" numera) tillåts bestämma när lärandet skall kopplas av eller på, då kan man lika gärna vara utan det.

Som sagt, historia är ett av mina huvudintressen, men när "lärandet av historien" inte leder till några positiva åtgärder idag är lärandet i bästa fall meningslöst, i värsta fall mycket skadligt.