En politik utan visioner är död politik. Ett samhälle utan drömmar är ett dött och stillastående samhälle. Men sällan har väl politiken varit så visionslös som idag.
Inte ens De gröna tycks våga tala om den nödvändiga, fredliga, kulturrevolution som klimatkrisen ropar efter.
Trots att vi lever i en brytningstid vågar inget parti ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället? Det gäller ju att inse att ny, miljövänligare, teknik inte frälser oss från ondo – den ökande globala konsumtionen äter upp de miljövinster som ny teknik medför.
Nä, det är klart, de partierna som har tagit sig fram till köttgrytorna är oroliga för att alltför mycket visionerande skall skrämma bort väljarna. Och man kan ju räkna ut att om en partiledare försöker tänka högt och visionärt kommer de andra partiledarna att gå till rasande angrepp.
Men jag tror inte att det är visioner i sig som är det väsentliga, utan om man kan visa att visionerna inte bara är luftslott utan verkligen genomförbara. Schlaug ser en uppgörelse här mellan de gröna och de visionslösa. Jag tror inte det räcker med gröna, utan vi får nog koppla in vassare krafter i form av eko-socialister här. Miljöpartiet kan vi nog räkna bort, de har tappat bort sig i den parlamentariska labyrint där man inte skulle gå vilse enligt vad man tänkte sig i början. Dessutom kan man frukta att den fredliga kulturrevolution som Schlaug efterlyser kommer att få betydande problem med de synnerligen våldsbenägna etablerade makterna. Hur löser man det?
