McLuhan och Tiktok

Från SvD den 25 juli i år. En sociolog och mediaforskare, Andreas Schellewald, intervjuas om den populära medieappen Tiktok:

– Sekunden du öppnar Tiktok är du igång. Det är inte som You-tube där du måste göra ett aktivt val, utan du slängs in i en slumpvis händelse från någonstans i världen. Som att appen lever sitt eget liv, säger han.

Schellewald menar att det finns ett narrativ i innehållet på Tiktok som inte finns på någon annan plattform, historier utan en början – men också utan ett slut.– Tiktok skapar ett flöde av en massa händelser. Kort sagt: det finns inget slut på en historia på Tiktok utan varje ny video öppnar upp ett nytt moment.

Varför är detta intressant? Jag Tiktokar inte själv, har inte ens sett den. Men här finns ändå något intressant, nämligen "historier utan en början – men också utan ett slut". Det är ett resonemang som jag tycker mig känna igen från förra årtusendet. Marshall McLuhan är namnet att lägga på minnet. Han levde 1911-1980, och dog oturligt nog kort innan vår värld på allvar så att säga åkte ut på nätet. Men redan några årtionden tidigare hade han börjat fundera över vad de nya elektroniska media och datamaskiner (på hans tid var de ännu stora som radhus) kunde innebära för mänskligheten.

Med tryckerikonsten i Europa på 1400-talet kom enligt McLuhan den moderna industriella serieproduktionen som sedan under några hundra år dominerade. Produktion har början och slut, med delprocesser i en logisk ordning. Det har han skrivit om i böckerna Media och Gutenberggalaxen. Tryckeriet, och sedan allsköns industrier med serieproduktion i given ordning, kom sedan att påverka hur hela samhället kom att tänka sig själv. ("Hela" är ju väldigt generellt och grovt, men vi kan väl åtminstone säga att tendensen gick åt det hållet?)

Men ju mer elektriciteten kom in i samhället, desto större blev möjligheterna att bryta upp den gamla produktionsordningen. "Databandet ersätter det löpande bandet" skrev han. Elektriciteten i olika tillämpningar blev det media som gjorde samhället nytt, och ändrade hur människorna tänkte. De tidiga människorna påverkades, i tanken och kroppsligt, av en pinne eller en sten att arbeta den närmsta omgivningen med. Dagens människa skickar ut sitt centrala nervsystem i globala elektroniska nätverk, och det sker inte utan att människan själv förändras.

I huvudsakligen muntliga, mest utomeuropeiska, kulturer såg McLuhan ett annat förhållningssätt än det seriella. Detta icke industriella kanske kan definieras som "historier utan en början – men också utan ett slut". Och något annat intressant: han såg dessa kulturer som bättre anpassade till det nya elektroniska mediala landskapet, till "den globala byn", där allt stod i kontakt med allt omedelbart! (Ja, jag spetsar kanske till min tolkning lite, men redan McLuhan stod ju för rätt tillspetsade tolkningar - som dock inte var så tokiga!)

Nu idag får vi höra att Mr. Trump vill förbjuda Tiktok i USA. Han har blivit Tik-tokig kanske man kan säga. Kineserna kan tänkas spionera på småtjejer som dansar, folk som visar roliga kattfilmer, etc!  Hur som helst, detta tycks vara ännu ett exempel på hur USA inte hänger med längre. Eller att dess åldrande ledare och ineffektiva näringsliv inte gör det. Undrar om legioner av Tiktokiga USAmerikanska småflickor i lägre tonåren nu med bestämd röst kommer att upplysa sina föräldrar om att de bör passa sig jäkligt noga för att rösta på Mr. Trump! De har sugits upp av de globala elektroniska nätverken, och där vill de stanna kvar! Undrar om urgamla mossiga trettioåringar i Silicon Valley förstår det?

(Det är var lite allmänna funderingar. Inom den kommunistiska rörelsen var Friedrich Engels en pionjär i tänkandet om detta, i artikeln "Arbetets roll i apans förvandling till människa". Sedan har det inte hänt så mycket bland just kommunister vad jag vet. De har väl haft andra problem att lösa. När man tänker efter så hade Marx tidigare än Engels synpunkter på hur tekniken i samhällets bas, den som gör att vi kan leva våra liv som vi gör, också slår igenom överallt: vetenskap, kultur, lagar, politik etc. Tekniska förändringar ger nya möjligheter och nytt tänkande, och så småningom helt förändrade samhällen med nya människor.)

Inga byggnadsarbetare?

I senaste numret av Forskning & Framsteg (nr 3/2016) finns en artikel om hur hela hus kan byggas med 3D-teknik. "En byggarbetsplats utan byggarbetare" står det som rubrik för en bild där processen beskrivs. Fast helt tomt verkar det inte vara: själva grunden måste gjutas på gammalt vanligt sätt, dessutom måste montering av rör, kablar, tak etc. göras av vanliga knegare. Jag antar att snickare, golvläggare och andra också kan behövas för att få det hela klart.

Tekniken är under utveckling, men vill man ha byggarbetsplatser där det inte springer omkring så mycket folk verkar det hela lovande. Vad som inte framgår av artikeln är hur stor arbetsstyrka det verkligen behövs för att tillverka hus med 3D-skrivare. Det kommer att krävas människor som konstruerar och tillverkar skrivarna, det krävs människor för att ta fram och transportera råmaterialet. Som redan framgått behövs till det ännu en del vanligt manuellt jobb för grundgjutning och installationer, och jag antar att det måste stå några knegare i gula skyddsvästar på byggplatsen för att se att skrivaren gör det den skall göra. Så det är några processer som löper parallellt: det krävs färre människor på bygget, men en del av arbetet flyttas åt annat håll. Och så försvinner vissa arbeten definitivt.

Man kanske kan se det som att hela byggtekniken gör en cirkelrörelse. I begynnelsen skedde det mesta just där huset skulle byggas. Sedan kom modern teknik där byggelement gjordes på fabrik och kördes ut till byggena. Med 3D-tekniken sker en rörelse tillbaka till ursprunget: visserligen kan skrivaren göra standardiserade element, men det sker på plats. Och det verkar som tekniken också tillåter modifieringar, så att det ena elementet inte behöver se ut som det andra. Därmed kan man komma närmare det gamla hantverksmässiga byggandet, fast hantverkaren nu är en programmeringskunnig person utrustad med en datorstyrd skrivare.

En bild från Stockholmskällan. 1952 höll den här mannen på att mura i ett småhusområde.

Om vi funderar vidare på det där med transporter: det blir själva skrivaren, plus råmaterial som står för den stora mängden material till arbetsplatsen. Man får väl tänka sig att det oftast är en lastbil. Men hur blir det med framtida förarlösa fordon? Kanske tusentals chaufförsarbeten försvinner inom något årtionde? - Och vilket behov kommer det att finnas av arkitekter om det blir lättare även för privatpersoner med lite datorvana att snyta fram en egen ritning på det nya fina huset och sedan lägga en beställning hos en 3D-byggfirma?

Om vi tittar på fabriken där skrivaren görs, kommer det möjligen en framtid där skrivarna är så läraktiga att de kan bygga nya skrivare själva, och därmed minska behovet av mänskligt ingripande? En annan fråga är om råmaterialet: om man som en del vill göra tänker använda skogsavfall kanske det kan bli gräl med andra som också vill använda resterna efter skogsavverkningar?

En alternativ term för 3D är "additiv tillverkning" ser jag. Har för mig att det kallades något annat på svenska tidigare. Ser nu att F&F-artikeln finns på nätet. Bilden nedan kommer därifrån. Skrivaren åker fram på räls och bygger väggarna lager för lager.

Notera på bilden att skrivaren tar fram ett hus med rätt många rundade hörn. Och detta fixat utan ett gäng pilsnerdrickande murare!

Detta är för övrigt inlägg 4444 på denna blogg. Kan någon siffermystik skönjas i detta?

Datoriseringens verkningar

Jag hittade en sak på 'Naked capitalism' som behandlar utsikterna att datoriseringen slår ut olika typer av arbeten. Det fanns också en lista hämtad från brittiska Economist. Tydligen är 'fritidsterapeut' ett jobb där datorisering har svårt att slå igenom de närmsta årtiondena, i alla fall enligt vad den som gjort listan tror.

Men tandläkare? - När jag pratade med min tandläkare senast nämnde han att det i Japan numera finns robotar inom utbildningen som kan protestera om det gör ont. Och även om det kan förväntas mycket handarbete även i fortsättningen så undrar jag om inte smarta robotar kan göra mycket mer av tandläkeriet om några årtionden. Att präster, fyran på listan, däremot är motståndskraftiga mot datorer är nästan mer  troligt. Möjligen kan enklare tjänster inom själavården datoriseras, men vill man ha en dator med psykologprogram och speciella trosprogram som biktfader, eller en robot i prediksstolen?

Om man i stället tittar på andra änden av listan så ligger 'ordbehandlare och maskinskrivare' illa till. Det tycker jag egentligen är konstigt eftersom dessa grupper rensades bort i stor omfattning redan förra årtusendet, liksom ekonomibiträdena. Persondatorer med skriv- eller bokföringsprogram ersatte de stora grupperna av sekreterare, skrivbitråden och ekonomipersonal. De få som finns kvar borde väl räknas som specialister på extra snygga jobb?

I botten är telefonförsäljarna, en grupp som nog avskys av de flesta inklusive dem själva. Ett genomgångsjobb för de hårdhudade verkar det som. Jag vägrar att svara i telefon om jag misstänker att det är en nasare på gång. Det kan jämföras med exempelvis snabbmatsrestaurangerna som nu dras in i robotiseringen.

Sett i längre perspektiv så kan vi jämföra med springpojksjobb och kontorselever som fanns i riklig omfattning för 50-60 år sedan. Det var också ingångsjobb, inte många var ju springpojke eller postbud hela livet (även om det fanns sådana), men den ingången har också stängts. Dessa ungdomar gick ju ofta vidare åtminstone ett stycke upp i kontorsorganisationen, en del kunde bli chefer som kände verksamheten i grunden. Idag är det nog sällsynt.

Och om man ser till hur order hanteras på stora företag så var det förr ett evigt omskrivande av samma data, ett ganska enkelt skrivmaskinsjobb som krävde en massa damer med flinka fingrar. Eller om hålkortsmaskiner var inblandade och det satt stansoperatriser och gjorde hål i korten. Sedan länge har i stället datorerna tagit över och skickar data från instans till instans utan omkrivningar. Offert, order, produktionsbeställningar, ekonomiska underlag, fakturor, tullhandlingar och skeppningsdokument kan köras ut i en lång serie utan särskilt stor mängd mänsklig handpåläggning.

Rutinjobben trycks tillbaka, även kvalificerade arbeten naggas i kanten av ny teknik - det gäller att dra slutsatser av detta också. Men det känns inte som man gör det i den 'officiella' politiska debatten. Kanske beroende av att färre och färre politiker i toppen har någon bakgrund i yrkeslivet utanför politiken. Annie Lööf får ju ses som ett skräckexempel. Det får vara utkantsfigurer som Birger Schlaug som tjatar om ämnet, men vem lyssnar?

Synd att man är för gammal för att satsa på utbildning ... exempelvis till fritidsterapeut!

Dom skriver som krattor och tänker väl lika bra

Jag läste (glömde tyvärr notera var) en sammanställning för några dagar sedan över läskunnigheten i USA. Förutom antalet rena analfabeter, som motsvarar ungefär ett par procent av befolkningen, finns det stora mängder som har svårt att klara av att läsa även om de formellt är läskunniga. Summerar man den mängden är man uppe i hundra miljoner, om jag minns rätt. Då är det väl inte mycket bättre med skrivandet heller. Hundra miljoner är knappt en tredjedel av USAmerikanerna! Det var många år sedan Jan Myrdal skrev att numera har man akademiker i USA som inte kan läsa.

Detta kan knytas till vad Kadhammar skriver om läskunnighet i Aftonlövet. I kunskapssamhället har läsförmågan gått förlorad hävdar han. Hans exempel är uselt skrivna historieuppsatser på universitetsnivå, så det bör gälla skrivförmågan också, och förmågan att uttrycka logiskt begripliga sammanhang. En del verkar skriva som krattor. (För övrigt en sak jag märkte här och där när jag på äldre dagar gick högskolekurser i början av detta årtusende.)

Ett intressant påstående i artikeln är att nivån sjunker trots att inslaget av studenter från arbetarklass också sjunkit, och att invandrarna inte spelar någon roll i sammanhanget. (Min misstanke: de invandrare som tar sig in på högskoleutbildning klarar svenska mycket bättre än mången 'sverigevän'.) Högskolan blir i viss utsträckning en uppsamlingsplats för ungdom som inte kan hitta något arbete utan får försöka studera någonting i stället. Då kan det ju inte bli ämnen som kräver rediga kunskaper från gymnasiet, som matematik, utan kanske historia det det kan vara lättare att slingra sig fram. Fast egentligen är historia ett krävande ämne, det kräver förmåga att sätta sig in i och kritiskt granska stora underlag, det kan kräva språkkunskaper beroende av vad man sysslar med. Jag skulle nog säga att vad det gäller kritisk inställning är historia på högskolenivå mer krävande än nationalekonomi. Och nationalekonomstudenterna skrev ibland ganska illa de också ...

Alla samhällen är kunskapssamhällen (utan kunskap inget samhälle), men frågan är vilka kunskaper som är viktiga i en given situation, och hur de förmedlas. Problemet idag är elektroniken som vid en första anblick ger enorma mängder information snabbt - men var tar djup och sammanhang vägen?

För att ta ett exempel från min egen tillvaro: när jag började på Det Stora Industriföretaget så sköttes det mesta manuellt. Det fanns en datamaskin som levererade en trave datalistor en gång i månaden, i övrigt inget. Sedan kom modernare datorer, terminaler som gjorde att man snabbare kunde komma åt information, och snart efter det persondatorer. Jag fick ett starkt intryck av att de som hade grundkunskaper från 'fördatorisk tid' hade lättare att använda det nya informationsflödet än de som kom in direkt till terminaler och persondatorer. De som varit med längre hade djupare kunskaper om vad som fanns bakom ytan av information.

Där har vi nog en del av bakgrunden. Ungdomar som vant sig vid snabba nedslag här och där på nätet, och att klippa och klistra från nätsidor utan att fundera så mycket på vad man klipper ut, kommer att få det svårt om man kräver att de skall prestera något sammanhängande och begripligt. Kanske det är en fråga om tid, att så småningom kommer de flesta att lära sig att hantera ett informationsflöde som närmast ser ut som en tsunami. Eller också leder det till en intellektuell krasch. Eller om det är en återgång till hur det var tidigare. Kadhammar citerar historikern Maria Ågren:

Det är en uppenbar risk att vi är på väg in i ett nytt elitsamhälle där en ­minoritet har kunskap och behärskar skriftspråket, säger Maria Ågren.

– Historiskt har vi alltid haft eliter som kontrollerat samhällets materiella och kunskapsmässiga resurser. Kanske var 1960- och 70-talens breda bildning bara en historisk parentes.

Och det låter ju inte så kul ur demokratisk synvinkel. En historisk parentes ...? Och detta samtidigt som det pratas om att lägga till ytterligare ett år i skolan! Vad har vi överhuvud taget skolan till, är det en förvaringsanstalt så att ungdomar inte bara är ute och driver och ställer till ohägn och sprider felstavat klotter omkring sig?

Detta har ingen anknytning till bloggposten, tror jag.

Här är ett par som säger emot men som själva får mothugg. Intressant debatt. Jag har för övrigt haft bakgrunden uppe tidigare på bloggen här om jag minns rätt.  Och länkarna ovan hittade jag via Anna Trobergs twitterflöde. Det är sådant twitter är bra för: länkar till texter som är längre än 140 tecken!

Läsarbrev om teknik, med kommentarer

Det kom privatpost med synpunkter från en läsare som gillade min gamla bloggpost om ”morotspåsen och streckkoden” och har funderat vidare. Sådant är välkommet!

Med hans medgivande har jag gjort en del redaktionella ändringar, lagt till egna kommentarer, och förvandlat det hela till en egen bloggpost. Ämnet är intressant ur minst två synvinklar: dels hur den tekniska utvecklingen gör övergången till socialism/kommunism praktisk möjlig, dels det egendomliga förhållande att rörelser som påstår sig kämpa för socialism inte bryr sig om de här möjligheterna. Själv tror jag att det sista förhållandet mycket handlar om bekvämlighet och resurser: det är svårt att göra politik av den teknisk-vetenskapliga revolutionen, och det kräver folk med en sällsynt kombination av tekniska och politiska kunskaper. Att kämpa mot sociala orättvisor är enklare, så då tar man det först. Men på sikt är den attityden förödande. Som Marx förklarade flera gånger så är det människans utnyttjande av tekniken som driver samhällsutvecklingen framåt och gör det möjligt att skapa ett friare och bättre liv för alla. 

Här är morotspåsen!

Och så över till synpunkterna från min läsare:

Open source

Open source etablerar sig snabbt med professionell mjukvara ofta skapad av folk från hela världen som samarbetar med att bygga upp mjukvaruprogram, utan eget vinstintresse men för att skapa något dom och andra känner att det finns ett behov av. Det fungerar utan ägarform, och kan stärkas av att utomstående ser lösningar och förbättringar och bygger vidare på systemen i kollektiv anda. Friare och kreativ utveckling sker när fler med varierad bakgrund, olika utbildning och nivå i ämnet, från hobby från professionella är delaktiga i öppna miljöer, för alla även dom utan lönearbete. Där kommersiella kapitalistiska företagsstrukturer är i bästa fall överflödiga, i värsta fall direkt hämmar möjligheterna och utvecklingen. Det finns redan en offentlig ”socialistisk” produktion som är framtiden om än ”marknadsstyrd” men med en enorm populär bas dominerat av arbetarklass

-Tyvärr är ingen vänstergrupp vad jag vet som försökt bryta sig in här för att försöka rekrytera medlemmar och organisera.

-med socialistiska krafter kan man stärka demokratin i branschen

-det skulle göra att vi lär oss att utveckla kommunikationssystem byggda efter våra behov av organisation (Marx hyllning till telegrafen är aningen förlegad)

(Björnbrums kommentar: Ny Teknik har en artikel om en USAmerikansk forskare som undersökt nätverksbildningar på arbetsplatser.

'Vad hon då kom fram till är att när människor behöver hjälp på jobbet löser de 70 procent av problemen via informella nätverk, till stor del utanför jobbet, och bara 30 procent via den formella organisationen på arbetet.

Grundidén fick hon när hon intervjuade programmerare i Silicon Valley där hon tidigare gått på Stanford University, flera år innan universitet blev känt i och med internetboomen. En av de intervjuade förklarade hur han mejlade kontakter utanför företaget, ofta hos konkurrenter, för att få hjälp med olika problem.

”Men varför inte fråga din kollega som sitter 15 meter härifrån?” frågade hon.

”För att jag vill vara vid frontlinjen, the bleeding edge!” svarade programmeraren.

För detta krävdes att man ständigt hade kontakt med de vassaste, oavsett var de jobbade, och även delade med sig av interna hemligheter. De som inte gjorde så fick inte tillgång till information, och kanske fick de inte heller jobb nästa gång de sökte.')

Någon slags 3D-skrivare för hemmabruk. Kan tydligen prestera gröna och blå rymdraketer och greddelina flodhästhuvuden!

3d Skrivare

Framtidsprodukt som förutom som kugge i industrin hittills är en blandning av udda produktionsområden och privat hobbyproduktion som kanske kan minska efterfrågan på mindre massproducerade konsumtionsprodukter. Kan göra det mer möjligt för decentraliserad specifik behovsproduktion utan lönearbete.

(Björnbrums anmärkning: Det finns något bibliotek på nätet där man kan ladda ner program för tillverkning av saker med 3D-skrivare. Fast jag hittar inte igen det nu. Hur som helst är detta en parallell till open source.)

Industrirobot IRB1400. Bra på att svetsa, sköta maskiner och annat. Väger 5 kg och har en räckvidd på 1,4 meter.

Industrirobotar

Tyvärr tabufråga i vänstern, men med högre teknisk baserad produktion så blir det ofta mindre skador och slitningar. Visst bra att visa att pengar finns för att finansiera den offentliga sektorn, men framförallt gäller det att visa att kapaciteten att producera våra materiella behov.

Borgarna etablerar det "nya tjänste & kunskaps" samhället som skall ”rädda jobben” men jag har inte sett någon vänster som tydligt tar upp den ideologiska kampen om produktionen. Har det funnits en solklarare klassfråga i modern tid? Ska produktionen styras av folket för dess behov, eller ska den gamla "småborgerliga" tjänstesektorn krossas av industriell produktion ägd av borgarna för profit?

(Björnbrums anmärkning: Mycket av det där nya samhället verkar handla om lågavlönade arbeten och improduktiva ”tjänster” för rika människor, samt spekulation som inte tillför samhället några fördelar. Det är viktigt att ta kampen om produktionen, även om Reinfelt tror att vi inte har några industrier kvar i landet. Angående 'kunskaper' så pekar förfallet i skolan på att intresset att utbilda stora skaror högkvalificerade människor inte är så stort längre. Hur blir det då med framtidens 'kunskapssamhälle'? I början/mitten av 1970-talet när mikrodatorn började slå igenom diskuterades frågor om datorisering/robotisering lite inom vänstern, men tyvärr dog det ut. Vänstern intresserade sig i stället mer för 'särartsfrågor' – och så dog den själv ut.)

Börsrobotarna
Den här sofistikerade mjukvaran och massiva slöseri på stora superdatorer kan ställas om till mycket, tex informationsutbyte mellan produktionen och handeln.

(Björnbrums anmärkning: stora delar av handel och industri är redan indragen i det här informationsutbytet, bland annat genom de större butikernas kassor där kunden själv scannar in vad som köpts. Den informationen går sedan vidare i olika datasystem för ekonomi, produktion och logistik. Men vi är nog bara i början av den processen.)

Självupptaget?

Min hypotes: när ett samhälle, ett samhällssystem tappar styrfarten och inte har några mål längre, inte ser en konstruktiv framtid, kommer det att ersätta den yttre uppmärksamheten med ett allt intensivare pysslande med sig själv. Det blir en sorts samhällelig narcissism där den egna kroppen, den egna upplevelsen, blir det väsentliga. Förmågan att fatta framåtblickande beslut blir allt sämre och de beslut som tas kan ofta vara kontraproduktiva. Samhället låser sig.

Men vem är "samhället" i det här sammanhanget? Det blir i praktiken de som härskar inom olika grenar av samhället. Dels de som kontrollerar samhällets produktiva resurser, dels de som finns inom diverse sfärer som kultur, juridik, politik, konst, vetenskap. För att tala med Marx: produktionsförhållanden och överbyggnad. De som fattar beslut och formulerar hur samhället tänker.

Nu har det kommit en ny bok som kritiserar rapportraseriet som härjar allt värre, och som tar bort de arbetande från vad de egentligen skall göra och förvandlar dem till rapportörer i stället. Frågan är vad som händer med dessa rapporter? - Det verkar ju som om den svenska skolan inte blir bättre bara för att lärarna rapporterar mer, exempelvis. Det antyder att en massa arbetstid försvinner in i ett svart hål av rapporterande. (Inget nytt, sådant fanns på "pappers-tiden" också, men med datorkraft har det accelererat.) En som arbetar i hemtjänsten får mindre tid till sina gamlingar och sjuka eftersom hen ständigt måste knappa in sina åtgärder till en dator. Det verkar inte göra vården av patienterna bättre, däremot underhåller det diverse annan administrativ och teknisk byråkrati.

Vad som drabbat lärare, poliser och vården, liksom omsorg, socialtjänst och till och med många ekonomer, är rätt och slätt byråkrati – men i en ny skepnad.
Byråkrati är inte längre dammiga farbröder som hasar fram i korridorerna överlastade med pärmar. Byråkrati 2.0 kommer i skepnad av IT-system efter IT-system, som de anställda tvingas lägga alltmer tid på att hantera.

Man kan se ett allt större intresse för rapporter, och för kontroll ner på detaljnivå för varje individ, som en närsynthet som inträder när de härskande tappar visioner för framtiden. Detta kan i sin tur tas som en indikation på att samhällssystemet i sig börjar bli slutkört, det har gjort sitt, motorn hackar allt oftare och det kan behövas en rejäl reparation och omstrukturering snart. Om den tanken stämmer är det inget konstigt med att kritik av den här typen framkommer. Det är en kamp om överbyggnaden, den zon där samhället så att säga "tänker sig själv". Fler och fler kommer att fråga vad man egentligen gör på arbetet, varför man gör det, om det kan göras annorlunda, varför "arbete" hyllas som livsavgörande utan att man diskuterar dess innehåll, etc. etc. Det lär väl sluta med att de gamla härskarna ropar på polis för att få slut på kritiken (men då kanske inte polisen kan komma, eftersom den upptagen med att knacka in rapporter på sina datorer!)

Det är OK att datorn tar ditt jobb!

Dator- och robotrevolutionen som löfte eller ett hot? Här är en kille som heter Federico Pistono som pratar om ämnet och gör reklam för en bok.

Jag tror inte han framför en enda tanke som är särskilt originell, men det gör inget. En marxist skulle lägga till klasskampen eftersom det knappast lär vara möjligt att uppnå de fina målen utan kamp, men i övrigt är innehållet OK ur marxistisk synvinkel tror jag.

Den teknologiska revolution som nyss börjat i samhällets bas kommer att tvinga fram enorma förändringar i hur vi lever våra liv. Det behöver inte vara till det sämre under förutsättning att vi tar tillvara möjligheterna och anpassar våra liv till vad den här planeten orkar med.

Att en kille som Pistono föreläser om detta inför en medelklasspublik i Wien kanske isolerat är en obetydlig händelse. Men när detta sker på många ställen, och den här sortens tänkande blir allt vanligare, kan något intressant hända: Som Marx påpekat är de dominerande tankarna den härskande klassens tänkande. Men när de dominerande tankarna bryter ihop inför en förändrad verklighet kan andra ideer bli dominerande och göra att samhällets överbyggnad (politik, lagar, kultur etc.) förändras. Det är i en sådan situation, när kampen mellan olika tankeskolor blir akut, som  den härskande klassen kan vältas överända.

Frågan är vad som händer sedan. På många håll är nog härskarna beredda till extrema åtgärder för att behålla makten, men hur länge kan de hålla emot om samhällets grundvalar bara glider iväg under deras fötter utan att de kan göra något? Den tekniska revolutionen kan användas för att slå ner folk (och ta deras tråkiga arbeten ifrån dem), men den kan också innebära att mänskligheten för första gången får möjligheten att befria sig från kroppsligt och själsligt nedbrytande arbeten och bli ... ja, vadå? Riktiga människor kanske, vad det nu kan innebära.

Från toffeldjur och uppåt

Via Lindenfors' blogg kommer ett tips på en längre artikel, originellt nog skriven av Lindenfors själv, där frågan ställs: Varifrån kommer känslor och värderingar?

Den encelliga organismen Paramecium caudatum är ett toffeldjur. Tja, kanske ser ut som en nedgången toffla? 

Jag minns att jag läste någon gång om hur kor i ladugårdar trakterades med elstötar så att de skulle stå på rätt ställe när de lade av sina ko-blaffor. Antar att detta skulle göra det enklare för den som sedan plockade upp skiten, men jag minns inte om idén verkligen slog igenom. I artikeln av Lindenfors berättas att en encellig organism kallad Paramecium caudatum via elstötar kan fås att flytta sig åt mörka eller ljusa ställen. (Det är ingen el-tortyr: det påstås att cellen uppskattar stötarna - hur man nu verkligen kan veta det.) Eftersom den är encellig har den ingen hjärna att ta till för att minnas vad den antas göra vid en stöt, utan den informationen måste på något sätt lagras inne i cellen.

Då har vi frågan om tolkning av detta. Cellen känner något men gör den några värderingar av känslan eller är det bara en biokemisk reaktion? Jag tror att man kan få metaller att uppträda på ett förplanerat sätt genom att de intar en förbestämd form vid vissa temperaturer (läste något om det i Scientific American för en oherrans massa år sedan), men ingen tror väl att det finns ett medvetande i själva metallen? Och det lilla toffeldjuret, som bara är en ynka cell, kan rimligen inte ha mer tankar i sin skalle eftersom det inte har någon skalle. Men ... kanske här finns gränszonen där vi börjar närma oss någon sorts medvetande?

Här gör jag en liten avstickare till en vetenskapsartikel på HuffPo som säger att astronomer kanske (notera kanske!) har funnit molekyler som är trappstenar på vägen till levande organismer. Det är inte längre bort än omkring 1000 ljusår, vilket väl får sägas vara nästgårds, astronomiskt sett. Om de nu verkligen finns så befinner de sig i en region som verkar ganska stökig, i och med att nya stjärnor bildas där. Tanken ligger ju inte långt bort att molekyler av den här sorten skulle fastna på meteorer och annat skräp som flyger runt i rymden, och kraschar meteoren på en planet med lämplig miljö skulle det kunna hända något med molekyl-passagerarna. En del forskare tror att vattnet på Jorden kommit hit med jättelika kosmiska snö- och isbollar, och sådana kunde väl tänkas innehålla passagerare i form av molekyler som liv kan byggas av? Visserligen var miljön på Jorden för några miljarder år sedan rent mördande för lite mer avancerade organismer, men för molekyler som var vana vid tomma rymden kanske det var som att ramla ner i paradiset.

Att det finns olika sorters molekyler ute i rymden är ju ingen ny upptäckt. Minns för många år sedan när astronomer fann kosmiska moln som innehöll något som enklare uttryckt var ren sprit. En dagsvers-diktare (kanske Alf Henriksson?) skämtade om att där fanns nubben, nu var det bara sillen som fattades!

Lindenfors utvecklar det här med värderingar, samt emotioner (där det krävs ett nervsystem och hjärna vilket toffeldjuret på bilden inte har) på ett intressant sätt. Jag vet inte om jag är med hela tiden, jag är ju inte så insatt i biologi, och när resonemanget kommer in på filosofi blir jag lite fundersam. En sak till jag funderar på är hoppet han gör mellan toffeldjur och människor, utan några större mellanled. Jag har för mig att Lindenfors inte gillar den ap-forskning som bedrivs av Frans de Waal, och där man försöker upptäcka gemensamma sociala drag som apor och människor har ärvt från sina gemensamma föregångare för miljontals år sedan. Sociala drag som idag hos människor kan yttra sig som empati, förmåga att leva i grupp på någorlunda jämställda villkor, etc. Det finns mer eller mindre sociala (respektive asociala) egenskaper hos många djurgrupper, och förmodligen kan man lära sig mycket där.

Förutom att Lindenfors inte gillar ap-forskning (om jag nu minns rätt) så tror jag inte han uppskattar marxistiska tolkningar heller (om jag nu minns rätt att han är liberal). Men när han på slutet av artikeln tar upp en del förbättringar som skett i hur människor uppträder (nåja, hur vissa människor uppträder) mot varandra så kan man ju fråga om inte förbättringen skulle kunna tolkas som en långsam men stadig förskjutning iväg mot samhällen som på sätt och vis påminner om vad våra apliknande förfäder levde i - fast med datorer till hands i stället för enkla stenyxor. Marx skrev 1847 att handkvarnen skapade ett slavsamhälle, vattenkvarnen feodalism och ångkvarnen kapitalism. Kan man tänka sig att den datorstyrda totalautomatiska kvarnen står i ett kommunistiskt samhälle? Efter en lång period av "urkommunism" så har mänskligheten ägnat kanske tiotusen år åt hemska klass-samhällen. Tid att återgå till ordningen nu, innan det går rent åt h-e?

Åter- eller ny-industrialisering?

En intressant understreckare i Svenskan är skriven av Thomas Steinfeld som är kulturchef på Süddeutsche Zeitung i München och professor i kulturvetenskap i Luzern i Schweiz. Det är tydligen så, att höjdare inom EU har upptäckt att utlokaliseringen av stora mängder industriarbeten från Europa till Asien inte är helt lyckat.

Som många länge påpekat (har nog själv nämnt det på bloggen någon gång också) är det ju inte bara så att en tillverkning flyttar från land A till land B. Så småningom följer annat efter. Även om A inleder processen från en herre-position (eller "herrefolksposition" kanske?) kommer D:s existens som dräng att gradvis förändras. Makt och kunskaper kommer att flytta. Drängen kommer att bli allt starkare i förhållande till herren. Och det är ungefär det som Steinfeld beskriver i artikeln.

Nu är frågan om arbeten/arbetsplatser kommer att flyttas "hem" igen. Jag tvivlar på det. Gamla fabriker kommer knappast att öppnas, och i den mån de gamla lokalerna kan återanvändas kommer inredning och bemanning att se väldigt annorlunda ut. När det i de gamla industrierna ännu fanns rätt mycket folk, och dessutom i stora anläggningar, kan den moderna versionen vara nästan tomt på människor. Ett fåtal personer behövs för att se till att industrirobotar och annan datorstyrd utrustning får vad de behöver, men i övrigt kan maskineriet tröska på dygnet runt, året runt, av sig själv. Konstruktion, produktion, lagring, distribution, destruktion - datorerna kan ta hand om det mesta. Därmed kommer antalet industrijobb för människor inte att öka radikalt. Även om ett kraftfullt återtagande av tillverkning sker kommer detta förmodligen inte att betyda så mycket för arbetslösheten, såvida man inte samtidigt exempelvis genomför arbetstidsförkortning och arbetsdelning. Är det vettigt att hysteriskt hålla fast vid åttatimmarsdagen i fabriker där det egentligen är maskiner som utför det mesta arbetet? - Och så har vi ju den fortgående datoriseringen av mängder av arbeten som inte har utlokaliserats, som butiks- och banktjänster. Även där krävs mindre proffs för att hålla i spakarna.

En annan aspekt kan nog vara att tillverkningar som utlokaliserades för 10-20-30 år sedan avser produkter som inte längre finns och därmed inte ens är intressanta att ta tillbaka.

En intressekonflikt som artikeln pekar på är mellan företagen och EU. Företagen kan tycka sig tjäna bättre på att ha det som det är (förmodligen eftersom de inte tänker så många bokslut framåt). Om vi antar att politikerna, hur usla och korrupta många av dem än är, ändå måste tänka litegrann på det gemensamma bästa, kan vi kanske få se intressanta konflikter mellan politik och kapital framöver.

Drömmen om det efterindustriella samhället som i stället lever på finansiella transaktioner var en konstig avvikelse. Den mals nu ned i de ekonomiska kriserna. Vi får nog sträva efter ett gott efterindustriellt samhälle där vi också har städat bort finansknuttarna (om det nu inte går att permanent utlokalisera dem till något bortglömt hörn i Myanmar)!

Nyårsmeditationer i ett stort (simulerat?) universum

Det här är någonstans långt borta i universum, ett par galaxer på 2,4 miljarder ljusårs avstånd från Jorden. Det uppges på Hubbleteleskopets hemsida att de är på väg att förenas. Det går åtminstone att se i den riktning galaxerna befinner sig om man befinner sig i Norden: de ligger i Karlavagnen. Men för att se dem själva krävs det ett rejält rymdteleskop!

Inte har jag lust med någon översikt över "årets händelser", tycker sådana är rätt tråkiga och mest upprepning av saker man redan vet. Sedd i kosmiska sammanhang är de största händelser på Jorden fullständigt ointressanta antar jag. Finns det någon därute som bryr sig om vad vi håller på med?

Någon ...? - Jag såg för någon vecka sedan funderingar över Universum som en datasimulering. Att vi skulle vara delar av en enorm datakörning. Det lär ju vara svårt att bevisa vare sig för eller emot (och faller därmed inom ramen för närmast religiösa överväganden) men någon tyckte att man kan leta efter felprogrammeringar. Är Universum datorsimulerat kan det finnas fel i programmen. En trött medborgare kan anmärka att vår art av människa (Homo sapiens, den visa människan) inte verkar så bra hopkommen. Men man kan ju tänka sig att arter av vår typ simuleras in i systemet för att få det att lokalt bryta samman då och då, och att felen är helt medvetna. Kan man veta att en handling alltid är fel om man inte vet vad den handlande tänker?

Och i detta sammanhang dyker andra klassiska frågor upp: vem har skapat/hur har uppkomsten skett av datasimuleraren själv? (Alltså: vem har skapat Gud?) Finns det i själva verket en oändlig serie av Universa där man inte vet vad nummer ett kan vara, medan två är en simulering skapad av ettan, och när tvåan blivit tillräckligt avancerad kommer de simulerade varelserna där att skapa trean, som skapar fyran, som skapar femman ... Ja, där har man ju något att fundera över ... och sedan kan man antingen bli tokig eller kosmolog.

Multiversum, en struktur som bara växer och växer, som en fraktal med oändligt många och ständigt och ständigt fler lokala universa? Kan det vara ett alternativ?.

Men storskaliga (för jordiska förhållanden) simuleringar och tester görs redan i våra datasystem. Man kan gräva fram mycket information på olika typer av sociala sajter, i spel på nätet med mängder av deltagare. Ett spel med några tusen deltagare kan ju ses som ett stort sociologiskt experiment. För flera år sedan förvånade jag mig här på bloggen över att vänstern inte intresserade sig för de möjligheterna (och att det mesta av de trötta trasor som skall vara vänster i Sverige idag verkar ha givit upp helt vad vetenskapliga fakta beträffar). Men jag orkar inte förvåna mig längre. Nu sätter jag på en kopp kaffe och vill bara säga

Gott Nytt År

till min lilla trogna läsarskara!

"Att lägga på data"

Här är en reflexion angående industriell utveckling och datorisering/robotisering. Den utlöstes när jag läste ett inlägg på Lennart Frantzells USA-blogg. (LF är en buse, den som läst hans blogg borde förstå varför, men här var en tråd att spinna vidare på). Han skriver att bilfabrikerna började använda robotar för tjugo-trettio år sedan. Sedan hoppar han vidare till googles självstyrande bil men utan att dra vissa slutsatser som man skulle kunna göra.

Vad gjorde bilindustrin? - Man robotiserade genom att "lägga på data". Det är inte konstigare än så här:

Det första löpande bandet hos Ford i Detroit 1913. Bilens underdel rullar fram på marknivå, och så kommer en del av överredet ner från ett lutande plan. Det hela betjänas av ett antal gubbar som flyttar på grejorna och skruvar fast dem. Införs industrirobotar så innebär det, med en grov förenkling, att gubbarna ersätts av maskiner som gör ungefär samma jobb.

Inte nog med det. Ungefär samma jobb utförs på samma typ av samfärdsmedel. Den mekaniska och människostyrda bilen. Det är samma sak som när kontoren datoriserades. I stället för att börja med nya arbetsmetoder så tog man helt enkelt de gamla blanketterna, som det ju fanns myriader av, och "lade på data". En åldrande organisation fick modernare teknik men fortsatte lik förbaskat att åldras. Eller när tempoarbetarna, med en stackare som drog i en spak X gånger i timmen, ersattes av en gul asea-robot, som fortsatte att dra i en spak X gånger i timmen.

Det intressanta när man ser på bilindustrin är att de gamla fabrikerna infört robotar men i grunden fortsatt att vara som tidigare. Däremot har google kunnat gå in med fräscha ideer, utan att tyngas av en jättelik mekanisk organisation som försöker leva vidare. Man kunde börja från en egen infallsvinkel utan alltför många förutfattade ideer. Därmed kan man skapa en bil som inte behöver besväras av en virrig förare bakom ratten. Nu börjar det bli ett riktigt teknikskifte, inte bara lappande på gamla sätt att arbeta. Frågan är om det så småningom kommer att slå tillbaka mot de gamla fabrikerna och förvandla dem till något annat (eller om de hinner gå omkull först).

"Google ändrar hur vi minns saker"

Detta inlägg med anledning av en liten artikel och film här. För att komma närmare källan kan man dock gå in här, vilket dock fordrar att man först registrerar sig som användare.

Min bekantskap med skolväsende på grundläggande nivåer är inte helt aktuellt om vi säger så, men vad jag har hört så har man satsat mer än tidigare på att eleven skall lära sig hitta information och inte bara få den serverad för sig, en sak som kan ha såväl bra som mindre bra sidor beroende av ämne och elevens egna förutsättningar. Att veta var man hittar uppgifter, att förstå vad man hittar - och, säkert minst lika viktigt veta hur man sållar agnarna från vetet i floderna av påståenden - är viktigt.

Men man kan ju ställa frågan: varför kan man inte lära sig saker utantill helt enkelt? Det verkar ju inte finnas några gränser för hur mycket man kan packa in i den mänskliga hjärnan. Svaret kan ligga i att människan dels är en samhällsvarelse, dels under tusentals år har utvecklat metoder för att lagra och återvinna information. Att vara människa är att utvidga sig och samverka med andra människor, och det enklaste sättet att skapa och bibehålla en informationsbank är väl att tala om för andra människor vad man själv vet, respektive att fråga dem om saker man inte själv vet. Kanske man kan säga att det fungerar som en sorts biologisk dator/dataminne, där varje person är en minnesenhet och ett program för bearbetning av information?

I ett samhälle som utvecklas långsamt och är relativt jämlikt kommer ålderdom och kunskap att hänga samman. När det sker snabba förändringar kan det däremot bli så att kunskap fördelas på ett annat och kanske monopoliseras till vissa grupper. Kampen om kunskapen, och om hur kunskap skall tolkas och utnyttjas, blir oerhört viktig.

När man kan förmedla information utan omedelbara personliga möten har vi kommit ett steg till. Det är något som hänt på flera håll i världen, oberoende av varandra, så man kan undra hur långt inne i den mänskliga hjärnan det sättet att kommunicera är kodat.

En fotsula inristad på en klippa i Sahara för länge sedan. Förmodligen ett budskap, men tolkningen har vi inte kvar. Men liknande ristningar finns i Skandinavien från bronsåldern. Kanske är det fotspåren av en osynlig gud som gått förbi. 

Jag tvivlar på att just Google ändrar på så mycket i hur själva tänkandet sker i hjärnan, däremot förstärks vissa processer och andra trycks tillbaka när vi placerar alltmer av våra minnen och kunskaper utanför oss själva. De experiment som refereras ger mig det intrycket, och därmed innebär de mindre av nytänkande och mer av fördjupning av teser som Marshall McLuhan hävdade för många år sedan. Vi har lättare att minnas saker som vi tror att vi måste komma ihåg än saker som vi kan skriva ner, lagra i ett dataminne eller fixera på något annat sätt för framtida bruk. En analfabet som skall försöka lära sig ett enormt versepos, exempelvis Iliaden, eller världens längsta epos som lär vara tibetanskt, måste ta till andra metoder. Mnemnoteknik kallas det när man lär sig minnas mycket med hjälp av diverse knep. När skrivkonsten uppfanns och så småningom utvecklades till boktryckeri och nu text i datorn minskar helt enkelt behovet av att lägga allt möjligt på minnet.

Kan man tänka sig att med framtida teknisk utveckling det sker en process bakåt, så att vi med lite tekniska knep kan öka vår förmåga att lagra och utvinna data inom oss själva? Det skulle kunna ge vissa reträttmöjligheter för individen, så att man inte sopas med och drunknar i en informationsflod som i princip kan vara hur stor som helst.

Qr - "snabbsvarskoden"

Den tekniska basen bestämmer i hög grad hur hela samhället organiseras. Man behöver inte vara marxist för att förstå det (men det underlättar). Nu knakar det gamla samhället i sömmarna, det kanske behövs en rejäl renovering. Betyder det att man skall sitta och vänta på nya knepiga teknologier som skall hjälpa oss att byta samhälle, eller ... ? Det är klart att man kan prata om de nya möjligheterna som kvantdatorn kommer att ge (när den nu kommer i fungerande skick, vilket verkar ta tid ...), men jag tror det är onödigt att vänta på sciencefiction-teknik. Titta i stället på hur vardagstekniken ser ut idag, och vilka möjligheter den ger!

Sedan något år har pixlade kvadrater dykt upp snart sagt överallt. Qr-koden är här. Qr står för "quick respons" och det är just snabbheten som är själva syftet. 

Bilden finns i Konsum Stockholms medlemstidning nr 4 för i år. Jag har saxat en del i texten också

På sextiotalet revolutionerade streckkoden kassaarbetet. [Anmärkning från Björnbrum: läs gärna mitt gamla inlägg om streckkodens betydelse!] Qr-koden är inget annat än en streckkod, skillnaden är att den kan förmedla cirka en A4-sida text, det vill säga mycket mer information än de tretton siffrorna i den vanligaste streckkoden på varan i butiken.

I dag räknar man med att cirka 40 procent av mobilanvändarna har en smartphone. Drygt två miljoner har uppskattningsvis sålts i Sverige. Qr-koden skannas av med kameran med hjälp av en app som laddas ner i mobilen. Telefonen laddar ner informationen som är kopplad till koden. [Ny anmärkning från Björnbrum: Nämnde detta i samband med Storstockholms Lokaltrafik för några år sedan.] Det kan vara en länk till en film, en bild eller text som laddas upp direkt. Egentligen är det inte annorlunda än att ladda ner och klicka på en länk i telefonen eller datorn, men man kan göra det nästan var man än är.

Vissa tekniknaivister tror att det råder en exakt relation mellan teknik och samhälle. Om en viss teknik finns så vet vi automatiskt hur samhället kommer att se ut. Jag tänker på personer som trodde att ett antal bloggare och twittrare skulle kunna avgöra hur 'den arabiska våren' skulle utvecklas, utan hänsyn till hur samhällena runt de ganska få datamänniskorna i stort såg ut. Samma sak gäller teknisk utveckling i exempelvis Iran, Japan eller Kina.  (Eller varför inte Tyskland, med hänvisning till de tre artiklarna jag skrev om tyska piratpartiets ekonomiska idéer, senaste här.)

Nej, ny teknik kommer att integreras i det existerande samhället, och de kommer att utvecklas i samspel. Det blir datoriserade samhällen, men med en kultur som är kraftigt påverkad av islam, konfucianism, shintoism etc. Samma gäller Sverige, fast vi kanske inte märker det för att det sker i en kulturell situation som vi tar för given för att de flesta av oss är födda in i den.

En viktig sak här är att man kan distribuera och samla information på ett oerhört mycket snabbare sätt än tidigare.  Informationen är ettor och nollor i dataminnen, men med deras hjälp kan oerhörda mänskliga och materiella resurser påverkas, positivt eller negativt. Tekniken blir faktiskt mindre viktig än vilka som styr den, och i vilka syften. Skall användarna vara maktlösa redskap, eller faktiskt vara deltagare och skapare? Det är inte en fråga som är avgjord. Den handlar om demokrati och socialism, alternativt en alltmer förfallen kapitalism där liberalismen glider snabbt mot fascism.

När verkligheten blir lätt att kopiera blir det svårt för kapitalet

Här är ett intressant klipp från Svenskans Wallstreet-blogg, angående det IT-baserade rabattkupongföretaget Groupon var aktiekurs nu störtdyker:

Problemet med Groupon är just att deras verksamhet är så enkel att kopiera. Det är numera omöjligt att försöka hålla reda på exakt hur många hundratals kopior det finns som försöker tjäna pengar på användarnas hunger efter reapriser. Klart är däremot att flera företag som gett sig an metoden under den senaste tiden har gått i graven.

Man skulle ju kunna se det här som problem bara för ett företag, men är man lagd åt det hållet går det att generalisera ut till större delar av ekonomin och fundera över framtiden. Lennart på bloggen Det progressiva USA skriver ofta om den fantastiska utvecklingen vi nu ser, med ungdomliga snillen som med små resurser, men med datakunskaper och uppslag, som raskt utvecklar nya tillämpningar av tekniken. Det behövs inte jätteresurser längre för att hitta på åtminstone något som fungerar och som kan bli en affärsidé.

Men det är uppenbart att massanstormningen av förhoppningsfulla nyföretagarmiljardärer kan slå om till sin motsats. Visserligen kan mängden idéer vara obegränsad, men mängden verkliga nytänkanden är det inte. I allmänhet är det nog så att man kopierar en existerande konstruktion och gör några smärre ändringar som inte har någon större betydelse. Kort sagt: man kan misstänka att det sprutar ut nykonstruktioner och underlag för nya affärsidéer för något som redan existerar fast i annan förpackning. Det underlättas givetvis av att det finns en massa gratis programvara att använda numera. I och med att tröskeln för att ta sig in i branschen sänks höjs å andra sidan tröskeln för att komma åt de stora vinsterna. (Man behöver inte gå längre än till den neoklassiska nationalekonomin för att se det sammanhanget.) Liknande förhållande finns faktiskt i hårdvarubranscher med massproduktion också, där skal och varumärke skiljer sig åt men innehållet är i stort sett samma.

Hur resonerar vi vidare från det här? Tar det från det mest grundläggande, förslagsvis. Vad kan man inte plocka bort ur ekonomin utan att den försvinner? - Enkelt svar: människan. Det är människan som är ekonomins grundval, med sina behov, önskningar, förmågor och kunskaper. På den grunden byggs våra samhällen och alla dess institutioner. När resursfördelningen blir ojämn inom större grupper blir det gruppindelningar där resurskontroll och makt hänger ihop. Toppen av den 10.000-12.000 år långa kedjan av samhällen med hierarkier är kapitalismen. Kapitalismen är ytterligare ett system i raden som inte kan existera utan ojämlikhet. Den förutsätter som tidigare kontroll över resurser. Men: När verkligheten blir lätt att kopiera blir det svårt för kapitalet. Därav den upprörda debatten om fildelning.

Vissa företag gör ju grovt med pengar, inget snack om saken. Är man stor och insutten och inte gör bort sig alltför mycket så går det att plocka ut rejäla vinster som sedan skyfflas vidare, ofta till den ökända "en-procenten". Det går att från ovan roat se ner på alla småskuttar som desperat jagar efter en plats i solen, som oftast misslyckas, men som ibland kan tjäna som en billig reserv av "konsulter" att hyra in på förmodligen för storbolaget goda villkor. Dock - hotet finns där att även storbolag kan drabbas om basen de står på vittrar sönder, exempelvis tidigare storfräsare inom telekom-branschen.

(Man kanske bör tillägga, även om det är en överraskning för många inom IT-branschen, att de flesta människor i arbete inte arbetar där. Det finns exempelvis även i en stad som Stockholm horder av så kallade arbetare som man stöter på nästan överallt, bara man vill se dem!)

Sitter man på reala resurser är läget annorlunda. Jag brukar ta ett paket knäckebröd som exempel, men det kan vara råvaru- eller energiresurser, alltså materiella förutsättningar för vår existens. Har man en järngruva går den inte att kopiera så att man i morgon har tio stycken, däremot går den att tömma på malm och under tiden pressa ut allt större vinster från järnkonsumenterna. Och här syns en intressant motsättning mellan mjukvara/kunskaper som är gränslös, och all hårdvara vi behöver för att kunna leva vidare som biologiska kunskapsmaskiner och som delvis är ändlig, delvis kräver stora insatser för att förnya. Om man vill uttrycka det extremt: kunskaper håller på att bli gratis, materiella resurser omöjliga att betala ... om de ligger i händerna på organisationer som vill ta ut maximal vinst.

Det är klart att kunskaper kommer att fortsätta att ha en kostnad, och den som vill sälja kan inte fullständigt prisa ut sig (en erfarenhet som bostadsrättsmatadorer numera gör i Stockholm), men situationen verkar ändå på sikt ohållbar. Åtminstone om man inte vill ha den berömda "en-procenten" skall bli "nittionio-procenten" vad det gäller att kontrollera samhällets resurser och därmed i princip provocera fram ett sammanbrott. Detta kan naturligtvis driva fram revolutioner som ställer saken rätt, men vem kan i förväg garantera att de lyckas mot fullständigt desperata och insuttna resursbevakare?

För att rädda situationen på sikt verkar det rimligt att se till att kunskaper hålls billiga och sprids, medan resurserna i övrigt fördelas jämlikt och några årtusendens klassamhällen förpassas till historien. Demokratisk kontroll över resurserna kanske blir den sista stora frihetsreformen. Antingen det, eller kaos och sönderfall. Den mänskliga rasen kommer nog inte att få så många chanser att välja rätt väg längre. Jag skrev om människan (det låter ju högtidligt!) som grunden. Men vi är inte självklara. Om vi misslyckas finns härdigare organismer som kan ta över. Bakterierna var här före oss, och även om de inte utför några kulturella stordåd i stil med Mozart eller Jokkmokks-Jocke kommer de att finnas här när vi är borta. Vi kan ju då åtminstone få försvinna på ett värdigare sätt än genom en fullständig kulturkrasch?

Kamp mellan bas och överbyggnad: exempel

Nu tar vi en repris ...

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

Jag skrev i ett tidigare inlägg, där större delar av den här texten av Marx är infogad, att han är ute efter en allmängiltig modell för samhällenas utveckling. Vi kan ta fasta på det där med modell, och tänka på att här gäller det att modellera något som förändras hela tiden, fast ibland går det snabbt och ibland långsamt. Finns det samhällsförhållanden vi kan plocka in här?

Ja, det finns det. Någon som minns debatten om fildelning? Det som har hänt är att teknologiska förändringar i samhällets bas (datorer som kan göra finurliga saker där man inte längre kan skilja på original och kopia) får återverkningar på en mängd ställen i överbyggnaden. Själva äganderätten, en grundbult i juridiken, börjar vackla. Man kanske får börja fundera i andra banor på hur skaparna av program och produkter som levereras genom datorprogram skall belönas. Kommer detta att tvinga fram medborgarlön på sikt?

Hur man än tänker så ser det verkligen ut som om juridiken och ägandeförhållandena passar illa till den tekniska nivån. Och det är faktiskt så illa att den statliga våldsapparaten är inblandad på ägande-sidan. Det är klart att hot om miljonböter och fängelse är en sorts argument, men är det argument som hjälper oss att föra samhället framåt mot större frihet - eller är det snarare så att övervakning mot hemska fildelare gör att det glider bakåt mot mer ofrihet och mindre skapande i samhället? Man får vara skapande inom storbolagens regler som staten förvandlar till lagar, annars smäller det. Och storbolagen är bara kreativa själva om de tvingas till det.

Mer exempel:  Publicerande av vetenskapliga forskningsresultat, med två linjer som står emot varandra: å ena sidan stängs vetenskapliga artiklar in bakom murar av höga avgifter i specialpublikationer, å andra sidan kan de läggas upp i databaser (som PLoS one) där de är åtkomliga för alla som har en dator uppkopplad mot nätet och därmed bidra till forskning och utveckling även i fattiga länder hos fattiga forskare. Och vi har ju exemplen med dyra programvarulicenser respektive program (som Open Office) som gratis kan laddas ner från nätet. Ytterst har vi frågan om nätet skall vara en fri domän eller om det skall kontrolleras av storbolag och regeringar. I det senare fallet blir det ett bakslag för produktivkrafternas utveckling och ett desperat försök att hålla industrisamhällets utgångna principer vid liv i en ny tidsålder. Viktiga kunskaper låses in, blir dyra att komma åt, eller kanske aldrig kommer fram.

Man kan alltså se det här som en rent teknisk fråga: med datorer, nätet och program kan man göra si eller så. Men de möjligheterna kommer att slå igenom på alla nivåer i samhället, och de kommer att påverka vårt sätt att tänka om världen omkring oss. Hur? Den viktigaste produktionsfaktorn är människan, här är det kunskaper och tankar som finns i hennes huvud (och delvis utlokaliserade till datorer), och människan i sitt dagliga liv får allt svårare att tolerera hur samhällets överbyggnad hanterar hennes kunskaper, önskningar och förmågor. En del av detta har vi faktiskt sett under "den arabiska våren" där nya sociala media (ny teknik) spelat en viss roll. Men det gäller ännu samhällen som tekniskt inte är på vår nivå ännu - så hur skall det gå hos oss när överbyggnad och bas hamnar ännu mer i motsats mot varandra och det inte bara handlar om att byta regering utan kravet blir att byta system? - Här kan reformkrav som i förslagsställarens huvud inte syftar till revolution ändå bli revolutionära i och med att de går utanför det nuvarande systemets gränser. Förmodligen är det reaktionärerna som förstår detta bäst och därmed allt mer desperat slår vakt om det bestående.

Svårt att förstå? Tja, vem har sagt att samhället och dess utveckling är glasklar? Jag vill inte påstå mer än att jag dunkelt anar sammanhangen och hur de olika krafterna förhåller sig till varandra. Vi får jobba vidare med Marx' modell!

Arabiska frihetsturnén 2011. Kommer till ett torg nära dig den här våren ... hur ser Tahrirtorget ut under senkapitalistiska förhållanden i Skandinavien eller västra Europa?

Lite stöd för en av mina tidigare synpunkter

Om du har tid så ta en titt på den här filmen, den tar 20 minuter:



Jag fann den naturligtvis på bloggen Det Progressiva USA, här. Jag hängde inte med på allt som damen sade, och av det jag förstod kom en del funderingar och obesvarade följdfrågor naturligtvis, men jag ser detta som ett stöd till vad jag försökte puffa för tidigare. Här finns enorma möjligheter, och olika grupper utnyttjar dem på sitt sätt.

Förstärkt verklighet

Man känner sig rätt stirrig när verkligheten runt om en skenar iväg - skall man försöka följa med, eller sitta på en pinne och se framtiden an?

Om man tycker att det är för varmt för att orka läsa något nu, exempelvis det här blogginlägget som jag skrev för några dagar sedan, kan man i stället nyttja datorns möjligheter för att lyssna på någon som läser upp en artikel. Jag pekade i bloggposten på en speciell tillämpning av förstärkt verklighet (AR, Augmented Reality), nämligen att få fram information om bussar vid vissa hållplatser i Stockholm. Men om man går in här kan man lyssna till eller ladda ner en ljudfil från Forskning och Framsteg om teknikens användningar i stort. Inte för att jag begriper hur det fungerar, men det är märkliga möjligheter som utvecklas. Och som marxist och mcluhan-ist vet man att teknikens förändringar kommer att slå tillbaka på människornas tänkande och på sikt kanske till och med kroppar.

Om du ändå är på gång och vill lyssna på mer, så varför inte den här artikeln om datormoln? Det är också en FoF-artikel som finns som ljudfil. Kanske bäst att lyssna snabbt innan tekniken har skenat vidare runt nästa hörn!

”goegoeegoeGoeGOeGOEgOeGOEgOeGOeGOEGOEGOEGON”

Nej, nej, det är inte jag som fått ett utbrott, även om rubriken ser något egendomlig ut. Här är mer av sammanhanget:

Något som utmärker avantgardistisk poesi är att den föregriper och uttryckligen riktar sig mot de vanliga sätten att läsa och förstå poesi. En diktrad som Per Højholts ”goegoeegoeGoeGOeGOEgOeGOEgOeGOeGOEGOEGOEGON” blir inte nödvändigtvis klarare om den till exempel knyts till ett resonemang kring ’ego’ men svårigheten att över huvud taget skriva av den kan vara en tankeställare i sig, liksom svårigheten att följa dess egen typografi.

Detta enligt en kulturartikel i Svenskan, Poesi bortom språk och verklighet. "Hur läser man texter som närmar sig det oläsbara?" är frågan som behandlas. Kanske svaret är: "Inte alls, om de nu verkligen är oläsbara." Kanske det oläsbara gör sig bättre i hörbar form, som en räcka ljud. I själva verket nämns ordet "joller" i artikeln. Hjälper inte det är det nog bäst att lägga ner hela projektet och göra något annat.

I artikeln nämns några danska poeter som försöker

... återvända till ett preverbalt stadium. ... språket är ”fångenskap” och poesin en möjlighet att ”få kontakt med något ’Annat’”.

Men kanske den idén är fel. Att gå bakåt till ett förspråkligt stadium kanske inte fungerar när man faktiskt har lämnat det. Lika litet som man åter kan bli ett "äkta" barn när man väl en gång blivit vuxen. Man kan inte bli barn på nytt utan att det verkar konstigt och oäkta eller ömkligt. Är det inte bättre att vara vuxen och tala om vad man menar (om man nu menar något)?

Vad är det där "Annat"? Jämför med forskning så kanske vi har svar. Det finns verkligheter som vi anar som gränsar till det vi känner till. Forskaren kan skapa hypoteser av hur dessa verkligheter ser ut, göra undersökningar och kanske därmed flytta gränserna för vad vi verkligen känner till. Men då krävs att vi opererar med företeelser som är möjliga att testa på ett sätt så att andra forskare kan upprepa försöket och dra egna slutsatser.

Vad händer med sådant som inte är möjligt att testa eller om slutsatserna drar iväg åt alla möjliga håll utan att man förstår varför? Då är vi inne i en värld som handlar om religion, om mystik, om metafysik. Då kan man stå som en buddhistmunk och böla OOOM för att komma i kontakt med någon annan värld, eller kanske dra vokalramsan IEOUA för att hylla Guds outsägliga namn (som man därmed faktiskt utsäger) och möjligen få en pluspoäng av denna högre makt.

Anledningen till att "Annat" inte är nåbart kan ju helt enkelt vara att det inte finns som en företeelse som man kan nå fram till - att det inte finns annat än som foster av människors fantasi. Att hävda att "det måste finnas något därute" är ju bara ett påstående om vad vi tror och duger väl knappt ens som hypotes. Om man letar efter "något" bör man väl ha någon aning om vad sökandet handlar om. Kan det vara så att de tomrum vi tycker oss uppfatta i tillvaron, och som vi försöker fylla med någon sorts poetiska eller mystiska upplevelser, i själva verket beror av att vi inte utnyttjar hela vår hjärnas kapacitet, att delar av den är vilande och att vi på något sätt känner det och störs av det?

Det finns saker "därute" som vi inte förstår, men här i poesin rör det sig nog mer om något som irrar runt i somliga människors hjärnor. Därmed är det inte åtkomligt och då kan sökandet bli just joller. Tänk om det inte är till ett "preverbalt" utan ett "postverbalt" (vad nu det kan betyda) stadium som gör att vi kan gå vidare i sökandet? Kanske ett sådant stadium inte finns hos människor, utan hos framtidens datorer? Den fine polske science fiction-författaren Stanislaw Lem skrev en gång om en "elektronisk bard", minns jag nu.

Men som världen ser ut idag är flykten till något "Annat" som inte går att fatta ett lyxalternativ. I valet mellan "goegoe" och dikter som verkligen har någon begriplig kontaktyta mot den värld vi känner tror jag valet är ganska lätt.

Det här ser konstigt ut men är helt enkelt ett fotografi av en klippyta som sticker fram i en grusväg, och så har jag gjort det ursprungliga färgfotot till gråskala och bearbetat det hela ytterligare litegrann i datorn.

Till slut lite reklam: På den här glest besökta men i mitt tycke trevliga poesibloggen finns dikter som nog är ganska begripliga.