Illa tänkt

Häromdagen skrevs en ledare i Aftonlövet av Sven-Eric Liedman. Jag har några intressanta böcker av honom (Stenarna i själen, Motsatsernas spel, Det ekonomiska tänkandets historia och I skuggan av framtiden), och där är det inget fel på tänkandet. Men AB-ledaren slutar i en trist suck.

Först skriver han lite om nationalismen som breder ut sig i världen, och kommer sedan in på förhållandet att det tenderar att skapas allianser mellan nationalisterna och nyliberalerna. Den senare grupper står ju för en del saker som nationalisterna kanske inte borde gilla, som i ekonomisk politik och sociala frågor. Men Åkesson kunde ju göra en helomvändning vad det gällde vinster i välfärden, trots att detta är en sak som nationalister med en folklig inriktning inte borde kompromissa om.

Generellt, vare sig det är SD i Sverige eller BJP i Indien så har enligt Liedman politiken utvecklats så att "...man är strikt nationalist på alla områden utom ekonomin där man är gränslös." Nu är väl SD inte ens strikt nationalist vad det gäller EU, kanske inte vad det gäller NATO heller om man tror att det gynnar partiet på något sätt, men i alla fall ...

Vad  gör man åt detta? SD har ju en stor skara följare numera, och partiledningen hittar på saker som inte är till fördel för många av dess väljare. Här är Liedmans rekommendation:

Många nynationalister tillhör de skikt som hamnat på undantag genom den ekonomiska utveckling som kallas nyliberal. Det finns en tragedi i detta. Med mer högerpolitik hamnar de ännu mer utanför.

Hur motverkar man deras självskadebeteende? Det känns futtigt att säga: genom upplysning! Men också genom att skapa platser där de främlingsrädda får möjlighet att träffa främlingarna och förstå att det är samma krafter som hotar dem alla. Vi har långt dit.

Nu har ju andra partier under långa tider kunnat behålla stora väljarskaror trots att ledningen ger blanka f-n i dem (socialdemokraterna är väl det största men inte enda exemplet) och något liknande kan ju gälla för SD. Väljarna hoppas, hoppas, hoppas, att det skall hända något positivt någon gång ... medan toppledarna bakom skål och vägg kallar dem efterblivna lantisar.

Och då fungerar "upplysning" förmodligen rätt dåligt. Att bara snacka hjälper inte. Särskilt inte om det låter som en förnäm överhet tillrättavisar enkla torpare som antas vara lite bakom flötet. Lite snack och mycket verkstad måste till, men vem fixar det? Särskilt inte om det börjar lukta klasskamp. Klasskampen finns hela tiden, nu är det kapitalisterna som har överhanden (med nyliberalerna och deras nationalist-allierade som politiska ombud) - det behövs ett trovärdigt motstånd! Men varken S eller V verkar vara inställda på sådant numera.

Min reflexion angående "platser där de främlingsrädda får möjlighet att träffa främlingarna" är egentligen en motfråga: tänk om de faktiskt stött på "främlingar", och det varit en betydligt tråkigare erfarenhet än ett festligt mångkulturellt möte? Om det faktiskt varit oroande, kanske skrämmande? Det förhållandet att svenskar flyttar bort från områden där "främlingar" börjar bli bortåt 4-5% av befolkningen kanske säger något?