Illa tänkt

Häromdagen skrevs en ledare i Aftonlövet av Sven-Eric Liedman. Jag har några intressanta böcker av honom (Stenarna i själen, Motsatsernas spel, Det ekonomiska tänkandets historia och I skuggan av framtiden), och där är det inget fel på tänkandet. Men AB-ledaren slutar i en trist suck.

Först skriver han lite om nationalismen som breder ut sig i världen, och kommer sedan in på förhållandet att det tenderar att skapas allianser mellan nationalisterna och nyliberalerna. Den senare grupper står ju för en del saker som nationalisterna kanske inte borde gilla, som i ekonomisk politik och sociala frågor. Men Åkesson kunde ju göra en helomvändning vad det gällde vinster i välfärden, trots att detta är en sak som nationalister med en folklig inriktning inte borde kompromissa om.

Generellt, vare sig det är SD i Sverige eller BJP i Indien så har enligt Liedman politiken utvecklats så att "...man är strikt nationalist på alla områden utom ekonomin där man är gränslös." Nu är väl SD inte ens strikt nationalist vad det gäller EU, kanske inte vad det gäller NATO heller om man tror att det gynnar partiet på något sätt, men i alla fall ...

Vad  gör man åt detta? SD har ju en stor skara följare numera, och partiledningen hittar på saker som inte är till fördel för många av dess väljare. Här är Liedmans rekommendation:

Många nynationalister tillhör de skikt som hamnat på undantag genom den ekonomiska utveckling som kallas nyliberal. Det finns en tragedi i detta. Med mer högerpolitik hamnar de ännu mer utanför.

Hur motverkar man deras självskadebeteende? Det känns futtigt att säga: genom upplysning! Men också genom att skapa platser där de främlingsrädda får möjlighet att träffa främlingarna och förstå att det är samma krafter som hotar dem alla. Vi har långt dit.

Nu har ju andra partier under långa tider kunnat behålla stora väljarskaror trots att ledningen ger blanka f-n i dem (socialdemokraterna är väl det största men inte enda exemplet) och något liknande kan ju gälla för SD. Väljarna hoppas, hoppas, hoppas, att det skall hända något positivt någon gång ... medan toppledarna bakom skål och vägg kallar dem efterblivna lantisar.

Och då fungerar "upplysning" förmodligen rätt dåligt. Att bara snacka hjälper inte. Särskilt inte om det låter som en förnäm överhet tillrättavisar enkla torpare som antas vara lite bakom flötet. Lite snack och mycket verkstad måste till, men vem fixar det? Särskilt inte om det börjar lukta klasskamp. Klasskampen finns hela tiden, nu är det kapitalisterna som har överhanden (med nyliberalerna och deras nationalist-allierade som politiska ombud) - det behövs ett trovärdigt motstånd! Men varken S eller V verkar vara inställda på sådant numera.

Min reflexion angående "platser där de främlingsrädda får möjlighet att träffa främlingarna" är egentligen en motfråga: tänk om de faktiskt stött på "främlingar", och det varit en betydligt tråkigare erfarenhet än ett festligt mångkulturellt möte? Om det faktiskt varit oroande, kanske skrämmande? Det förhållandet att svenskar flyttar bort från områden där "främlingar" börjar bli bortåt 4-5% av befolkningen kanske säger något?

Tidsdokument - moderater i LO protesterar!

När jag tittade igenom gamla bilder jag tog på 1970-talet hittade jag den här:

Vet inte säkert vilket år det var, men det kan vara inför valet 1976. Det var i en annan värld kan man säga, och stora LO sågs fortfarande som solitt socialdemokratiskt. De flesta LO-medlemmar röstade inte på borgerliga partier, men det fanns sådana också - trots att de var kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Jag skulle tro att många av dem låg lågt och inte sade ifrån, för att slippa konfrontationer med de socialdemokratiska styrespersonerna i fackföreningarna. Men det började hända saker.

Den vanliga proceduren i denna partianslutning var något som normalt uppfattas som omvänt: i stället för att LO-medlemmar kunde gå med i socialdemokraterna om de kände för det så måste de reservera sig mot medlemskap. Alltså säga ifrån: "Jag vill inte vara med." Om man inte personligen reserverade sig så var man med! Och då satt ju socialdemokraterna med listor på möjligt oppositionella personer. - Vem fick de uppgifterna, vad skulle de användas till? - Det måste ju ha varit en oroande fråga för den som eventuellt ville säga nej till medlemskap i socialdemokraterna, även om man var positivt inställd till fackligt medlemskap.

Två principer krockade: fackföreningen som del av en större partiapparat, respektive fackföreningen som en organisation för alla arbetande inom en specifik grupp, där alla som inte direkt motarbetar facket kan vara med. I en del länder löser man det genom att ha fack på olika grund, som katolska, socialistiska, kommunistiska eller något annat. Dock inte i våra nordliga länder. Här är det ett fack som gäller. I Sverige rådde på LO-sidan kollektivanslutning till socialdemokraterna, och det höll partiet och de partikontrollerade fackliga ledarna envetet fast vid trots att det blev allt mer ohållbart. Ännu kunde protesterna sopas undan, tystas, med hänvisning till "facklig-politisk samverkan" - men inte så länge till. Hållbarheten i upplägget framstod ju klart när kollektivanslutningen till slut upphörde och medlemsantalet i partiet raskt krympte. De tvångsanslutna "röstade med fötterna".

Den där kanske 40 år gamla affischen ger en ledtråd till vad som hände. Tiderna förändrades, alla svenskar var sannerligen inte till vänster, inte ens bland arbetarna i LO. På ytan såg det ut så, men i folkhemmets mer undanskymda skrymslen kunde nya rörelser skönjas. Och nu har LO och socialdemokraterna spelat bort inte bara "facklig-politisk samverkan" utan också sina möjligheter att vara en kraft för framtiden.

Clarté åker ut

ABF-socialdemokraterna (jag antar att det rör sig om soc.demoner) har gett Clarté en snyting och blockerat ett möte. Att kalla detta för  "förvånande reaktionärt ställningstagande av ABF" känns något naivt. Det är väl snarast något man kan vänta av dagens marknadsliberalt ryggmjuka socialdemoner. Eller? - Här är i alla fall vad Clarté själva skriver:

Karl Marx. Porträtt av Heinrich Zille

ABF har stoppat Marx-mötet den 5:e maj!

I måndags meddelade ABF att man stoppar Clartés Marxmöte den 5:e maj, det vill säga det får inte äga rum i ABF-huset. ABF-husets ledning motiverar beslutet med att innehållet inte stämmer överens med demokratiska värderingar och inte går ihop med ABF:s folkbildningsuppdrag. ABF tillåter alltså inte diskussioner om arvet efter Marx, om de förenas med ett revolutionärt perspektiv - något som otvivelaktigt är en central del av Marx idéer. Det är förvånande reaktionärt ställningstagande av ABF, mot marxism och mot yttrandefrihet. Protestera gärna hos ABF-husets ledning!
Clarté undersöker möjligheten till en annan möteslokal och återkommer med besked senast på torsdag.

Idélöshet och förflackning

Citat från Gunnar Gunnarsons antologi De stora utopisterna volym 2, Tiden 1973, sid. 213. Han gör en utvärdering av det eventuella utopiska tänkandet i Sverige:

Skälet till det bristande intresset för svensk utopism - och för utopisterna över huvud taget - ligger väl delvis däri att den svenska arbetarrörelsen i allt högre grad fått en helt praktisk och dagspolitisk inriktning - vilket visserligen kan vara en styrka, men också innebär en fara för idélöshet och förflackning. Detta i synnerhet som tiden väl nu är inne för en omvärdering av det utopiska tänkandet.

"Idélöshet och förflackning" är väl nästan milt uttryckt när de som ägnade sig åt "en helt praktisk och dagspolitisk inriktning" gjorde detta som förvaltare av den kapitalistiska staten. Visserligen fanns det väl ännu 1973 en och annan socialdemokrat som ansåg sig gå i Marx fotspår, och forna tiders utopism var något som Marx själv avvisade, men alltmer har själva tänkandet att man kan gå utanför kapitalismens ramar kommit att stämplas som "utopism". Detta även om föreslagna åtgärder såväl är praktiska som möjliga att åtminstone påbörja dagspolitiskt.

Idélösheten och förflackningen har lett till den urartade socialdemokrati vi ser idag, en rörelse som tidigare åtminstone var socialliberal och med massanslutning, men som nu är en liten toppstyrd grupp liberaler utan någon större dragningskraft. Ibland har någon avslöjats som "pamp" med tvivelaktigt leverne också. Vi får se hur stor uppslutning det blir i deras tåg i morgon, och om några nya djärva visioner kommer att ropas ut från talarstolarna!

Annars vore ju en diskussion om för- och nackdelar med medborgarlön respektive arbetsgaranti och MMT väldigt intressant - har de statsbärande socialdemokraterna (de ser väl sig fortfarande som det) något att komma med här? (Själv tycker jag att argumenten för arbetsgaranti och MMT känns starkare, men andra kanske tycker annorlunda.)

"Från mörket ...

... stiga vi mot ljuset ..."

... från intet allt vi vilja bli!"

Modeller för offentligt ägande

Här är en artikel av den marxistiske ekonomen Michael Roberts, med hans intryck från en brittisk labour-konferens. Jag antar att när kapitalismen krisar till sig blir åter andra ägandeformer av näringslivet intressant. Här kommer Roberts text, och så följer jag upp med några dogmatisk-marxistiska kommentarer.

Modeller för offentligt ägande

Jag har just deltagit i en specialkonferens som sammankallats av brittiska labourpartiet för att diskutera modeller för offentligt ägande. Konferensens mål var att utveckla ideer om hur en labourregering kan bygga den offentliga sektorn om den skulle tillträda vid nästa allmänna val.


Centerstycket vid konferensen var en rapport beställd av labours ledning och publicerad förra sommaren, benämnd Alternativa modeller för ägande, (med ordet 'offentlig' märkligt nog utelämnat).


Labours ekonomiske talesman, John McDonnell, (en 'bekännande' marxist) presenterade nyckelidéerna i rapporten som hade ställts samman av en rad akademiska experter, inklusive Andrew Cumbers från Glasgow-universitetet, som har skrivit mycket om problem med offentligt ägande. Och Cat Hobbs från Weownit gav en övertygande redovisning av misslyckanden och slöseri i tidigare privatiseringar.


På många sätt var McDonnells tal inspirerande på så vis att nästa labourregering under Jeremy Corbyn och McDonnell verkligen är dedicerad till att återställa ordentligt finansierade och utrustade offentliga tjänster, och backa tidigare privatiseringar av ekonomiska nyckelsektorer utförda av tidigare konservativa och labourregeringar under den trettioåriga neoliberala perioden innan den stora recessionen [krisen som började 2008, Björnbrums anm.].


McDonnell och rapporten betonade en rad modeller för framtida offentligt ägda tillgångar och tjänster: från kooperativ, kommunala tjänster och nationalisering av nyckelsektorer som hälsovård, undervisning, och nyttigheter som vatten, energi och transporter – de så kallade 'naturliga monopolen'.


Som rapporten övertydligt klargjorde har de senaste trettio årens privatiseringar klart misslyckats även i sina egna uttalade mål: mer effektivitet och högre produktivitet, mer konkurrens och större jämlikhet. Det har varit precis tvärt om. Produktivitetstillväxten i UK har fallit, och som många studier har visat (se min nya bloggpost) så har privatiserade branscher inte alls blivit mer effektiva.


De har bara varit enheter skapade för att ge snabb vinst åt aktieägare på bekostnad av investeringar, kundtjänster och arbetsvillkor (pensioner, löner och arbetsbelastning). Temat för privatiserat vatten, energi, järnvägar och post i UK har i själva verket varit kortsiktighet, d.v.s. blåsa upp aktiekurser, betala direktörer stora bonusar och betala stora utdelningar i stället för att investera långsiktigt i en social plan för alla.


Statsägda branscher är i själva verket en framgångsrik ekonomisk modell även i huvudsakligen kapitalistiska ekonomier. Labourrapporten citerar det faktum att andelen statliga företag bland de 500 största internationella bolagen har stigit från 9% år 2005 till 23% år 2015 (fastän detta huvudsakligen är följd av uppgången för kinesiska statliga företag). Historien om de östasiatiska ekonomiernas framgång var delvis resultatet av statsdirigerade och -ägda sektorer som moderniserade, investerade och skyddade mot USA:s multinationella företag (fastän det också var tillgången av billig arbetskraft, nedtryckta arbetarrättigheter och anpassningen av utländsk teknologi).


Som många författare, som Mariana Mazzacuto, har visat, har statlig finansiering och forskning varit vital för utvecklingen av stora kapitalistiska firmor. Statsägd industri och ekonomisk tillväxt sker ofta tillsammans – och labours rapport citerar ”den sällan diskuterade europeiska framgångshistorien är Österrike, som uppnådde den näst högsta nivån av ekonomisk tillväxt (efter Japan) mellan 1945 och 1987 med den högsta andelen statsägd av ekonomin i OECD.” (Hu Chang).


Rapporten gör det också klart att det bör inte bli någon återgång till gamla modeller för nationalisering som antogs efter andra världskriget. Det var statsindustrier som huvudsakligen utformades för att modernisera ekonomin och skaffa basindustrier för att subventionera den kapitalistiska sektorn. Det fanns ingen demokrati och ingen påverkan från arbetare eller ens regeringen i statsföretagen, och definitivt ingen integration i någon bredare plan för investeringar eller sociala behov. Detta var den så kallade 'Morrison-modellen', uppkallad efter den högerinriktade labourledaren Herbert Morrison som övervakade UK:s efterkrigsnationaliseringar.


Rapporten anför alternativa exempel på system med demokratiskt ansvariga statsföretag. Där finns den norska Statoil-modellen där en tredjedel av styrelsen är vald av de anställda; eller ännu mer till saken, den franska elektricitets- och gassektorn omedelbart efter kriget där statsföretagens styrelser ”bestod av fyra utsedda av staten, fyra från teknik- och expertgrupper (inklusive två för att företräda konsumentintressen) och fyra fackliga företrädare.” (B Bliss).


Allt detta var mycket goda nyheter och det var klart att publiken av aktivister från labourpartiet var hänförda och redo att genomföra en ”oåterkallerlig ändring mot arbetarstyrda offentliga tjänster.” (McDonnell.) Labourledarnas mål är att backa tidigare privatiseringar, avsluta orättvisorna i så kallad privat-offentlig partnerskapsfinansiering; backa utförsäljning av offentliga tjänster till privata entreprenörer och ta ut marknaden från National Health Service, etc. Detta är utmärkt, just som deras vilja att överväga inte bara den bristfälliga idén om Generell Basinkomst som ett alternativ till förlusten av arbeten genom framtida automatisering, men också den mycket mer progressiva idén om Generella Bastjänster, där offentliga tjänster som hälsa, social omsorg, undervisning, transporter och kommunikationer tillhandahålls fritt där de utnyttjas – vad vi ekonomer kallar 'publika varor'.


För mig är dock de frågor kvar som jag först reste när jag övervägde 'Corbynomics' när Jeremy Corbyn först vann ledarskapet för Labourpartiet 2015. Om offentligt ägande begränsas till bara de så kallade naturliga monopolen eller nyttigheterna och inte utvidgas till bankerna och finanssektorn och till viktiga strategiska branscher (ekononomins 'kommandohöjder') kommer kapitalismen att fortsätta dominera investeringar och anställningar, och lagen om värde och marknad kommer att fortsätta styra. Labours plan på en statlig investeringsbank och statsstödd eller -skött investeringar skulle lägga till omkring 1-2% av totala investeringarna i förhållande till BNP i UK. Men den kapitalistiska sektorn investerar närmare 12-15% och skulle fortsätta vara dominerande genom sina banker, läkemedel, rymd-flyg, teknik och affärstjänstekonglomerat.


Det talades inte om att ta över dessa sektorer på konferensen. Det var inte ens tal om ta över de fem stora bankerna – något jag har tagit upp tidigare på denna blogg, och hjälpte till att skriva en studie på brittiska brandmannafackets vägnar (och vilket var brittiska LO:s linje tidigare). Utan kontroll över finanserna och de strategiska sektorerna i den brittiska ekonomin kommer en labourregering antingen att hindras i sina försök att förbättra villkoren ”för de många, inte de få” (labours valparoll), eller ännu värre, möta verkningarna av ännu en global recession utan några skydd från marknadens nycker eller värdelagen.

Och så var det mina slutfunderingar:

I Kommunistiska Manifestet skrev Karl Marx att kapitalisterna försöker göra om samhället helt för egna behov (vilket ju som bekant är att utvinna allt större profit). I Manifestets bibelinspirerade språk blir det: " ... bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte". Inget konstigt i det: alla härskande klasser bygger samhällen som bäst passar deras behov. Kapitalisterna/bourgeoisin bygger sitt projekt på ruinerna av äldre samhällsformer. Hela samhället skall var som en maskin som skapar vinst åt dem.

En annan Karl, nämligen Polanyi, hävdade senare att det kapitalistiska genombrottet innebär att ekonomin skiljs från samhället, så att samhället tvingas tjäna ekonomin i stället för att ekonomin tjänar samhället. Det beläte som kapitalismen skapat svävar utanför, formellt en oåtkomlig guddom, även känd som "Marknaden", som ensam måste tillbedjas ("du skall inga gudar hava jämte mig") och bringas allt större offer. I den låt oss säga 'snälla versionen' är det högre vinster som erbjuds, men mer realistiskt sker människooffer på Marknadens altare också. Många sådana. Man kan i förfäran ropa "Molok, Molok!"  I förlängningen hotas den mänskliga civilisationen av jättekrascher i och med att Marknadens profitsug, värre än giftsuget för den värsta narkoman, sätts före mänsklighetens och hela planetens intressen av överlevnad och drägliga liv.

Sista stycket i Roberts artikel (och möjligen en parentes i det andra) sätter ljuset på det tunga problemet. Socialdemokrati. Nu ser vi hur aktivister i ett stort parti i ett gammalt industriland åter reser frågor om att omvandla samhället efter det moderna proletariatets behov, att bygga nytt på kapitalismens misslyckade försök. Åtminstone 'litegrann' nybygge, för det kapitalistiska rövartåget inom den offentliga sektorn har inte varit så lyckat och måste åtgärdas. (En svensk kanske nu tänker på ett visst sjukhusbygge i Solna.)

Men 'litegrann' duger inte. Att bara ta tillbaka privatiserade enheter räcker inte. Det ger inte den kontroll som krävs om man verkligen vill att Molok skall drivas bort och inte ges möjlighet att hämndlysten komma tillbaka. Låter man Marknaden sitta kvar på styrpositioner i samhället kommer det att utnyttjas. Tillåts bankerna fortsätta som förut blir de åter vrak som måste räddas i framtida kriser medan folket utanför slängs i Moloks ugn. Det är den nödvändiga uppstädningen som socialdemokraternas ledningar inte vill vara med om, de är sammangjutna med kapitalistklassen, det är där deras karriärer finns. Finns det anledning att tro att Corbyns parti är bättre? - Det vill jag se innan jag tror.

Historisk krigspropaganda upprepas?

Det pågår en otrevlig och farlig kampanj för att i praktiken göra Sverige till NATO-land, med syftet att NATO (läs USA) skall kunna angripa Ryssland från svenskt territorium. I gårdagens tal på segerdagen i andra världskriget kom Jan Myrdal in på det, och passade samtidigt på att kritisera historieskrivning på vänsterkanten angående hur de tyska socialdemokraterna uppträdde inför första världskriget. Det handlade inte bara om en räddhågad ledning, rädd att förlora sina privilegier om den röstat mot kriget ...:

Men visst är kampanjer som den pågående farliga. Det som möjliggjorde det första världskriget var inte som många på vänsterkanten vill tro att en majoritet tyska socialdemokratiska riksdagsmän den 2 augusti svekfullt beslöt rösta för krigsanslag. Det avgörande var att i partiets tidningar (med enstaka undantag) det under flera år förts krigspropaganda mot Ryssland. Inte formulerad som solidaritet i kampen mot tsaren utan – och det är det avgörande – som ett tyskt fosterlandsförsvar. Detta hade gjort att de ledare vi på vänsterkanten brukat kalla svekfulla i detta krigsbeslut hade den överväldigande majoriteten arbetarrörelsemedlemmar med sig. Inte några ledares förräderi alltså utan en hjärntvättad överväldigande majoritet inom den starka tyska arbetarrörelsen möjliggjorde det stora kriget. Glöm inte det! Priset för den nuvarande kampanjen kan bli oss mycket dyrt.

Vad säger vi om den svenska socialdemokratiska ledningen idag? Och så kallade gammelmedia?

PS. En film från firandet av segerdagen, inklusive Myrdals tal. kan man se här.

Glatt (?) överraskad

Swedbanks vd Michael Wolf lämnar sin post med omedelbar verkan, han får närmare 20 miljoner i fallskärm. "Jag blev överraskad" skriver han själv i ett pressmeddelande.

Äsch, det måste han väl ha vetat att det låg en god slant och väntade om han åkte ut.  Som vi alla vet: det blåser på toppen, men det finns ju fördelar med att vara där i alla fall! Ett par direktörer på lite lägre nivå i banken uppges ha misskött sig. En har åkt ut (hur många miljoner fick han då?). Den andra sitter kvar, enligt denna något mystiskt formulerade mening i Sveriges Radios reportage:

En av de två direktörerna fick nyligen sluta Den andre sitter kvar, med stort styrelsen från styrelsen, sa Anders Sundström i dag.

Här saknas en punkt, och första 'styrelsen' skall nog vara 'stöd'. Anders Sundström är styrelsens ordförande, en gammal socialdemokrat som gjort som en massa andra gamla s-märkta figurer: fortsatt karriären i näringslivet.

Mot nya djärva mål!

På hemsidan radar banken upp diverse snygga formuleringar (eller om det är så kallat 'corporate bullshit') i samband med bokslutet för 2015:

En av Swedbanks viktigaste prioriteringar för 2015 var att fortsätta förbättra värdet för kunderna. För att möjliggöra detta har Swedbank fokuserat på att effektivisera banken i syfte att frigöra resurser för fler och bättre kundlösningar.

Tja, kunder och kunder ... den gamla hederliga spararen har väl inte så mycket att hämta på det som en gång var  gamla hederliga sparbanker. Det var i ett land som nu raskt dör bort. "Fler och bättre kundlösningar ...". Sundström kan lipa åt sina gamla väljare, de har inget att hämta i hans värld.

Olika tider, samma känsla?

Här är ett citat från en krönika av Mats Dagerlind på sverigedemokratiska Avpixlat:

Jag hänvisade till undersökningar som visar att medborgarnas förtroende för journalistkåren är extremt lågt – långt ifrån den bild av ädla sanningssökare som Sigvardsson tecknar av det skrå han är satt att vaka över.

Detta låga förtroende föranleds av att journalister allvarligt missköter sitt uppdrag – förtiger sådant som de borde berätta, ljuger i stället för att tala sanning och omyndigförklarar sina läsare i stället för att respektera dem. Alternativmedias framgång beror på att de gör tvärtom – berättar vad andra journalister förtiger, avslöjar andra journalisters lögner och visar läsaren den respekt han och hon förtjänar i sin egenskap av grundpelare i det svenska demokratiska styresskicket där all makt (åtminstone som grundlagens portalparagraf är formulerad) utgår från folket.

(Det är jag som kursiverat en del av texten,.) "Sigvardsson" är PO, pressombudsmannen. Det Dagerlind missar, trots att han är gammal journalist, tror jag är att "journalisterna" kan ha vilka uppfattningar som helst. Sist och slutligen är det ändå medieägarna som avgör vad som kan publiceras, och de tillsätter redaktionsledningar som ser till att anvisningarna följs. Men det är inte huvudsaken just nu, vi går vidare ...


... med ett historiskt klipp som kan fungera som jämförelseobjekt:

Det är från den lilla marxist-leninistiska tidskriften Marxistisk Forum av år 1970, men med reklam för den dåvarande marxist-leninistiska månadstidningen Gnistan. Notera argumentet för att läsa Gnistan: "viktiga fakta ... betydelsefulla nyheter som den övriga pressen söker undertrycka och hemlighålla".

De här tidningarna utgavs av KFML som ju politiskt ligger väldigt långt från sverigedemokraterna. Ändå finns det något gemensamt, nämligen känslan av att media inte talar sanning i väsentliga frågor samtidigt som det finns alternativmedia som verkligen talar om hur det förhåller sig. Hur mycket är verkligt i känslan, stämmer den med fakta eller är det helt enkelt trevligt att kunna presentera sig själv som en förföljd, baktalad, ignorerad etc. sanningssägare? Många sympatiserar ju med en kämpande 'underdog' också.

***

Både KFML då och sd idag vill värva arbetarröster. sd får sägas vara betydligt framgångsrikare.

I senaste Sifo-mätningen som SvD låtit ta fram sympatiserar 29,9 procent av arbetare med Sverigedemokraterna. 26,1 procent sympatiserar med Socialdemokraterna.
Bland LO-medlemmarna ligger SD-sympatierna på 29,9 procent i augusti, en rejäl ökning sedan januari i år då 19,8 procent av de tillfrågade i den aktuella gruppen uppgav att de skulle rösta på partiet.

...Bland LO:s manliga medlemmar har Sverigedemokraterna 38,6 procent, Socialdemokraterna 30,9 procent. Tittar man på kvinnliga LO-medlemmar är fördelningen 18.9 procent för SD och 43,1 procent för S. (Enligt Svenskan)

Det borde vara panik i de socialdemokratiska politiska och fackliga högkvarteren nu. Partibasen vittrar sönder. Eller om det nu är hos medlemmarna det bör vara panik, det lilla toppskiktet klarar sig nog. Ibland har medlemmar tidigare protesterat mot socialdemokratins urartning, men det har alltid runnit ut i sanden. Tänk på 'dalauppropet' under 1980-talet. Platt fall.

Tja, i termer av 'rinna' så verkar delar av medlemsbasen nu rinna iväg i riktning mot team Åkesson för att hitta politiker som åtminstone i någon grad verkar lyssna och säga som det är med det ena och det andra. Om detta betyder en rörelse som rinner ut i sanden, rinner ner i träsket, eller något annat, kan jag inte förutspå. Att försöka tala med Löfven och hans krets är nog ändå att tala för döva öron. Men jag hackar inte på Löfven i första hand, det borde vara viktigare att hårdgranska de som placerat Löfven där han är. De är ytterst ansvariga. Kanske de inte ens är socialdemokrater.

Några "unika" bilder från Första maj - del åtta, slut

Det här får bli sista inslaget med bilder från socialdemokraternas tåg i Stockholm på årets Första maj. Sedan klättrar bloggen ned i idet igen på obestämd tid.

Ekonomi. Jobb. Facklig styrka. Det borde vara socialdemokraternas starkaste sida. Men gav tåget någon anledning att tänka i de banorna? 

"Ny industrialisering." Tänk på att jobb som skickats ur landet aldrig kan komma tillbaka. Det blir i bästa fall nystarter med nya produkter och personalsnål produktion.

"Heltid" - kan man misstänka att det är den heliga åttatimmarsdagen som är målet?

Klicka upp bilden till större format så blir plakaten lättare att läsa. Det var på de handtextade plakaten som man ibland kunde se väsentliga budskap.

Fas 3 borde väl ha avskaffats dagen efter att ministären Löfven svors in?

Den här märkliga figuren skymtade i tåget. Var det månne August Palm som stigit upp ur graven och med vämjelse iakttar dagens socialdemokrati?

Mäster Palm själv, en fridfull dag vid Norra bantorget.

Några "unika" bilder från Första maj - del sju

Utrikespolitiken var kanske ingen jättegrej i SAP/LO-tåget. Och vilken utrikespolitik vill partiet egentligen ha? - Nåja, att ta avstånd från NATO gick tydligen för sig enligt banderollen ovan och plakatet nedan. På tal om plakaten: jag tror att de handritade plakaten i allmänhet var roligare, mer tankeväckande och fyndiga än de vanliga industriproducerade plakaten och banderollerna!

Här kom ett gäng från Etiopien, det verkade vara av oromo-folket, i Humlegården.

Här är det frihetsivrare från Atjeh på Sumatra i Indonesien. Har socialdemokraterna några synpunkter på utbrytargrupper i Etiopien och Indonesien?

Samma fråga kan ställas om tamilerna på Sri Lanka. På någon av banderollerna, och på flaggorna man ser här, verkar det vara Tamilska tigrarna som hyllas. Med tanke på att den typiske självmordsbombaren för några tiotals år sedan var ... nej, inte en islamist, utan en tamil ... så kan man undra lite över den här gruppen. De Tamilska tigrarna var en borgerlig militärpolitisk grupp med terroristiska drag som drog katastrofen över det egna folket. Är det figurer som socialdemokraterna vill ha med att göra?

Några "unika" bilder från Första maj - del sex

Argsint plakat

Snällt plakat

Obegripligt plakat

Några "unika" bilder från Första maj - del fem

För nytillkomna läsare vill jag upprepa att "unika" i rubriken avser att på just den här bloggen har det inte förekommit bilder från det socialdemokratiska Förstamaj-tåget tidigare - och lär inte förekomma i framtiden heller om ordinarie bloggande återupptas. Detta år är ett undantag.

Men över till bilderna. När jag (som berättats i tidigare inlägg) kom ångande till Norra bantorget några minuter innan demonstrationen anlände så pågick någon sorts utfrågning som man dessutom kunde se på storbildsskärm. Jag lyssnade bara med ett halvt öra, men det verkade handla om SSU och frågan "vad vill SSU egentligen?". Uppenbarligen finns det oklarheter om vad partiets ungdomsförbund vill, vilket är märkligt. Det har ju haft många år på att putsa upp politiken! I och för sig skulle man kunna säga att de få aktiva medlemmar som finns kvar mest är inställda på sina privata karriärprojekt, men det kanske vore lite vågat att häva ur sig?

Här var det inte packat framför scenen. Det blev mer folk när demonstrationen anlände, men jag undrar om inte hela gänget rymdes innanför staketet till den gamla skolgården? Annat var det 1972 (minns jag rätt år?) när 50.000 människor fyllde Norra bantorget och protesterade mot USA:s bombkrig mot Indokina.

Några "unika" bilder från Första maj - del fyra

Invandring, flyktingar, tiggare, har varit en stor sak på senare tid. Hur avspeglades detta i SAP/LO-tåget? - Kanske inte så genomtänkt.

"Ge inga pengar till tiggare", eller avses något annat?

Socialdemokraterna har stött den krigspolitik som ökat kaos och flyktingströmmar från Afrika. Är det här menat som någon sorts självkritik, eller ...?

Nu är det ju ganska få verifierade flyktingar som kommer hit. Vad gör man med de övriga?

Mjaha, "Låt tiggarna vara" ...

Några "unika" bilder från Första maj - del tre

De här budskapen känns motsägelsefulla: skall det vara kärlek, eller en smocka?

Några "unika" bilder från Första maj - del två

Först vill jag citera från en foto-kanon av större format än jag, DN-veteranen Lars Epstein som stod i hörnet Sveavägen-Kungsgatan och iakttog det passerande SAP/LO-tåget:

Finansborgarrådet Karin Wanngård och finansminister Magdalena Andersson ledde ett ovanligt livligt men kanske kortare s-tåg än vanligt från Humlegården till Norra Bantorget. Det tog bara drygt tjugo minuter att passera korsningen Sveavägen/Kungsgatan där jag stod. Nog tog det längre tid förr om åren. Glesnar leden?

 Nu över till mina övningar bakom kameran igår (vill du se hur okestrarna såg ut på närmre håll, titta här , och en man med kolossalversion av partiblomman här):

Jag hade tagit den korta vägen och genat genom Brunkebergstunneln från Humlegården mot Norra bantorget. Kom således fram några minuter innan demonstrationen dök upp därborta vid horisonten.

Svensk flagga - OK. FN-flaggan - OK. EU-flaggan - pest och elände!

Och där kommer Magdalena Andersson och några andra potentater (den som vill betrakta detta som en idolbild bör klicka upp till större format). Killen närmast har en hörsnäcka i örat och ganska vaksam blick, så jag misstänker att han inte tillhör partiledningen utan en annan organisation.

Varför inte ta den sista i tåget också? En tant med oklar funktion och budskap.

Kanske kommer med mer bilder om detta ämne i morgon.

Några "unika" bilder från Första maj - del ett

Jo, visst ligger den här bloggen i malpåse, men jag tänkte att en del bilder som jag tog på Första maj kunde ju få komma ut i offentligheten. Egentligen hade jag inte tänkt uppsöka någon demonstration över huvud taget, men så kom jag på att under åren har jag aldrig lagt upp några bilder från socialdemokraternas (upp)tåg. Så jag pallrade mig iväg till Humlegården och kom dit just när tåget gav sig av. Jag tog några bilder där, och så kilade jag iväg kortaste vägen till Norra bantorget och var där innan demonstrationen anlände. Tog några bilder, och så fick det vara bra med det. Det blir första och sista gången jag presenterar bilder av det här tåget, därav "unika" i rubriken.

En ensam röd ballong driver bort med vinden över Norra bantorget. Det kan ju tjäna som symbol för en rörelse som knappt är en rörelse längre. Åtminstone har den ingen egenrörelse, utan puffas hit och dit av konjunkturer och intern maktkamp och maktlöshet.

Här är några kvarlämnade och svårbegripliga plakat i Humlegården. De verkar ha något med Transportarbetarförbundet att göra.

"Tågen skall rulla" står det på ett plakat.

Här påpekas för "järnvägare" den kända parollen "Enade vi stå - Söndrade vi falla". I dagens läge verkar det ju vara den infrastruktur som håller järnvägen i gång som faller sönder. Trasiga växlar, signaler etc. Elände! Och S-politikerna kan inte svära sig fria från att ha hjälpt till med den soppan!

Vad "allmän visstid" innebär hade jag ingen aning om, men det lät otrevligt på något sätt.

Och enligt den där skylten så kan "visstid" jämställas med Mörkrets Furste!

En analys inifrån sd

SD består av tre delar som har liten kommunikation sinsemellan. I ledningen för partiet finns omkring 10-20 personer. Den inre kärnan består av en grupp politiska genier. Utan dem hade SD gått vilse för länge sedan. Nästa del är partiorganisationen som är eftersatt. Partiet har drygt 10 000 medlemmar som i jämförelse med andra partier inte fått tillräcklig politisk skolning. Den tredje delen är väljarna som i senaste valet var 800 000 stycken. De torde vara omkring en miljon i dag. De har kommit från alla övriga partier. Dessa tre enheter har lite samröre med varandra. ... En hel del medlemmar i partiet imponerar ännu så länge inte på en bredare allmänhet.

Detta skrivet av en person som kanske tillhör sverigedemokraternas tankeskarpare delar. Det finns några intressanta detaljer här. Exempelvis "liten kommunikation" och "10-20 personer ... inre kärnan ... en grupp politiska genier." Eller man kanske kan tolka det som toppstyrning av ett litet antal politiska entreprenörer som har fixat fina jobben åt sig själva och plundrar lokalorganisationerna? Dessutom ett gäng som har lätt att utesluta fotfolk som bär sig konstigt åt men är väldigt förlåtande mot sig själva.

Och "en hel del medlemmar" som inte imponerar så länge på "en bredare allmänhet"? Möjlig tolkning: "en hel del" sd-are har visat sig vara knäppskallar eller haft väldigt konstiga idéer eller otrevlig framtoning. (Det är nog den sorten som är väldigt framträdande i Avpixlats spalter.)

Här är en annan råspark från samma artikel:

Stefan Löfven blev vald till socialdemokratins ledare bland annat för att han ansågs vara en god förhandlare. LO-folket bör nog fundera på vad det har funnits för kompetens hos löneförhandlarna inom fackföreningsrörelsen om den löfvenska fryntligheten anses vara föredömlig. Svenska löntagare är underbetalda och kapitalägarna har roffat åt sig under de senaste fyrtio åren. Stefan Löfven bör nog ifrågasättas på en hel del områden, inte bara som regeringsbildare och förhandlare utan också som folkledare.

Det måste kännas pinsamt för (det gamla) arbetarpartiet att få sådana påhopp, särskilt som de verkar motiverade. Om de nu bryr sig i socialdemokratiska högkvarteret. Kanske LO ses som ett särintresse som man inte behöver bry sig så mycket om. Det torde vara något fler än 10-20 personer som står i ledningen för socialdemokraterna. Några politiska genier verkar de inte vara, möjligen halvdana politiska entreprenörer inriktade på egna karriärer, och med en partiorganisationer som man kan beordra runt efter behag eftersom den inte verkar ha särskilt stor skolning.

Jag tror att en del sd-are blev ledsna för att Stefan Torssell som skrev den citerade artikeln på Avpixlat inte blev riksdagsledamot för sd. Möjligen var det någon inre partikamp som gjorde att han åkte ut från riksdagslistan i senaste val. Men nu har man ju ett nytt tillfälle. - Man kan ju undra om övriga partier antar utmaningen och börjar bedriva politik, eller om man fortsätter som hittills. Misstänker att man fortsätter som hittills.

Vad illustrerar denna bild? - Möjligen att ömt omgänge kan ha potentiella framtida risker

PS. Titta efter om Anna Troberg verkar vara inne på en liknande linje om 'vad bör göras'! DS

Hur dåligt är det osäkra läget?

Sur kommentar: Som fotgängare i Stockholm bör man betraktas som hjälte när man vågar sig ut på vissa stråk som frekventeras av helgalna cyklister som forsar fram som självmordspiloter!

Är det inte tröttsamt med alla kommentarer om det där valet? Det blir kaos och elände, och det har väl varit klart ganska länge. Så går det när politiska skojare tillåts dominera, vare sig de heter Löfven eller Reinfeldt eller något annat. De lyckades lotsa fram sd till en framträdande position som 'vågmästare', och det var väl det som var meningen. Nu kan allt skyllas på sd. Det kan Åkesson ta med gott mod - han har sina styrkor med sig, och i kaoset kan de fortsätta att växa. Så som sd 'hanterats' hade det varit en första klassens sensation om partiet inte gått framåt. Åkesson har tagit de gåvor som bjudits. Jag tycker det är fel att förakta, men som bland annat socialdemokraterna har uppträtt finns det knappast anledning att se dem som ett respektabelt parti. Kanske en del där ännu uppfattar sig som statsbärande, men det borde de vänja sig av med.

Göran Greider twittrade en dikt som inte ger stämningen av 'klackarna i taket' direkt:

Mörkret faller
men stjärnorna
har inte hunnit fram.
Det är det dagliga,
osäkra läget.

Hur dåligt är då läget? - 'Allt delar sig i två' lär oss den dialektiska filosofin. Det finns gott/dåligt, uppbyggande/nedbrytande, etc. i alla företeelser. "Det dagliga, osäkra läget" flyter kan det driva iväg åt vilket håll som helst, beroende av vilka krafter som dominerar dess inre motsättningar. Kapitalisterna har lika mycket makt före som efter valet, valet gällde ju inte dem. Då är frågan om det finns viktiga grupper inom den klassen som har kritiska synpunkter på den nyliberala kaos-politiken de senaste årtiondena. Även industrin drabbas när tågen inte går, exempelvis. Då kanske de nådigt ger Löfven tillstånd att genomdriva en del återregleringar. Det är väl ungefär på den nivån som den svenska politiken är just nu. - Å andra sidan, i en flytande verklighet kan ju andra krafter gå in och agera, kanske till och med i en positiv riktning. Men då måste det komma underifrån. Överheten kan man inte lita på. Men den kan skrämmas att åtminstone inte sköta sig så illa som den vill.

Blä, liksom ...

Tankar mot rötmånadens slut

Tja, kanske 'nya arbetarpartiets' politik blir lite roligare med röd näsa?

Rötmånaden ansågs vara från 23 juli till 23 augusti, och är nu med andra ord på väg att avslutas för detta år. Somliga tycker dock att det luktar illa ändå, rent av att det luktar skit: Åsa Linderborg skriver i Aftonlövet om en valrörelse som luktar skit. Några utdrag:

Socialdemokraterna kommer att vinna valet med katastrofalt låga siffror. Regeringsbildningen blir en rysare, men en rysare är också Socialdemokratin i sig själv. Presskonferensen i torsdag var en sorgligt tafflig föreställning, där Löfven försökte återta initiativet genom att skrämma bort sina egna.

En vänstervåg sveper över landet och Stefan Löfven ”sträcker ut en hand” till de borgerliga. Vänsterpartiet nämndes knappt, för dem vill man helst inte ha med att göra.

Socialdemokraternas kärnväljare, det vill säga LO-kollektivet, ser helst ett samarbete med V. De här skiter Löfven i, för han gör samma misstag som Mona Sahlin – han tar arbetarklassen för given. Inte skulle väl de svika mig, jag har ju varit deras fackordförande!

I stället för att bygga allianser för en radikal vänsterpolitik - vilket är enda sättet att stoppa SD - söker han samförstånd med spillrorna av högerregeringen. Med Centerpartiet, som är riksdagens mest antifackliga parti. Med Folkpartiet, som också vill ändra turordningsreglerna. Med Kd (får man anta), vars värdekonservatism tävlar med SD:s.

Det finns ju en möjlighet för Löfven & Co. att upprepa Sahlins bravad: att förvandla en säker valseger till ett nederlag genom att vara maximalt tafflig. För partiledningen är det inget problem, den har sitt på det torra med löner och bonusar. Inga falluckor kommer att öppnas under den av arga medlemmar. (Här är en annan Linderborgare, om "politikens jag-sägare". Den säger en del om dagens politiker på högre nivå.)

Redan inför förra valrörelsen var Jan & Jan (Guillou & Myrdal) ute och funderade över att socialdemokraterna inte tog tag i de stora opinioner som finns för att bevara välfärdssamhället. Och själv har jag frågat varför socialdemokraterna inte använder de opinionssiffror som bland annat SOM-institutet har tagit fram för att skapa en vass och vinnande politik. Fast det vore ju mer rimligt att den frågan ställs högt och skarpt inom partiet - men det sker ju inte. I alla fall har jag inte hört något i den vägen sedan Lena Sommestad intrigerades bort.

Den här roliga bilden kan ju illustrera allt möjligt, där fantastiska uträkningar visar hur man når fram till ett lysande resultat ... under förutsättning att ett underverk hjälper till. Låt oss fortsätta denna 'sista-dagen-av-rötmånaden-fundering' med ett ämne som får en del människor att tappa sans & balans. Och för att uppnå rätt avskräckande effekt lägger jag upp en länk till bloggen ...

... och då blir det kanske inte så många läsare kvar på den här bloggen. Invandring och mörkläggning drivs av Karl-Olov Arnstberg, pensionerad professor i etnologi vid Stockholms universitet, samt socionomen och journalisten Gunnar Sandelin. För de verkar ses som pestsmittade efter att ha kritiserat just invandringspolitiken. Det får man inte göra. De har jagats ut i marginalen.

Just det, stort tabu. Särskilt om man tycker sig vara vänster. Under sommaren har det utbrutit några debatter (kanske kan kalla dem rötmånadsdebatter) när ett par personer med aktningsvärd ålder inom vänstern har försökt ta upp frågan om invandringen, dess kostnader och problem. Diskussioner har förekommit hos Knut Lindelöf och Stefan Lindgren. Gensvaret har inte alltid varit positivt. Om man ens kan tala om diskussion - jag har fått en känsla av att en del personer bara mal på utan att lyssna och tänka. De är som vänster-motsvarigheter till knasbollarna som kommenterar på Avpixlat.

Vad har 'den roliga bilden' att göra med det här resonemanget? - Förslagsvis att den visar på folk som tycker det är bra med stor invandring/flyktingmottagning, och att slutresultatet kommer att bli bra, trots att man inte kan visa varför så kommer att ske. Förra århundradet vandrade invandrarna till arbetsplatserna. Var kommer det här århundradets invandrare att ta vägen?

Nu känns redan vassare höstvindar. Kanske de blåser undan rötmånadsångorna och vi kan få en vettigare diskussion. Eller åtminstone en diskussion där folk kan lyssna på varandra. Jag vill gärna kunna framföra synpunkten att vi bör ha kontroll över vad det är för folk som kommer in utan att därför bli skälld för 'vidrig', som hände i en av dessa debatter. - Om flertalet läsare av denna blogg har annan åsikt lägger jag med glädje ned den!

(Inte) Fred i tvåhundra år!

Så här kunde våra sista motståndare i ett krig ha sett ut - norska soldater modell 1814. En tråkig historia när 'brödrafolken' sköt på varandra i slutfasen av Napoleonkrigen. Men de blev inte de sista ...

Är krig inte krig om man byter etikett, kallar det 'insats', eller kanske 'fredsframtvingande insatser'? Någon kanske har hört om 'den svenska insatsen' i Afghanistan? Någon kanske har funderat över vad 'fredsframtvingande' möjligen kan innebära? Det låter faktiskt inte riktigt som 'fredsbevarande insatser' som det talades om tidigare när svenska trupper låg ute på FN-uppdrag i olika delar av världen. Det låter snarare som förskönande omskrivningar just för ... krig. Och några trupper under FN-flagg har vi inte längre.

Låt oss höra på en (verbal) salva i ämnet 'Sverige och freden' från förre socialdemokratiske försvarsministern Thage G Peterson. Jag har saxat några meningar från Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev:

Det hävdas i dag att Sverige har levt i 200 år utan krig. Men det är inte sant! Sanningen är att Sverige har varit i krig i snart 13 år. Inte i vårt närområde visserligen. Men Sverige har varit i krig i Afghanistan.

Det är sant att Sverige efter vapenvilan som slöts i Moss i Norge den 14 augusti 1814 har fått njuta av freden och friheten. Sverige ställde inte upp på några krig i Europa under 1800-talet. På 1900-talet blev vi inte indragna i de två världskrigen. Men på 2000-talet har vi varit i krig i Afghanistan. Det hävdades att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Men nu har hemvändande soldater berättat hur det i verkligheten har varit. Svenska soldater har varit i strid. En officer berättade nyligen i Sveriges Radio att man ofta har varit i strid. Men att de politiker som fattade besluten om att skicka svensk trupp för strid i Afghanistan inte vill prata om det. Jag möter nästan dagligen dem som frågar: Hur kunde det bli så här? Varför träder ingen fram och försvarar vårt aktiva deltagande i kriget?

Och vidare:

Ett nytt och osvenskt sätt att se på konfliktlösning har tagit plats i vårt land. I takt med detta ändrade synsätt på hur fred skall nås och upprätthållas så har det hävdats att en ny folkrätt håller på att växa fram som innebär en acceptans av våldet under täckmanteln om självförsvar och mänskliga rättigheter. Denna nya väg är en farlig väg. Den öppnar för krig i större skala. Och legitimerar våldet och dödandet i relationer mellan länder och folk. Den nya svenska linjen kan ses som en anknytning till den förhärskande doktrinen hos stormakterna i väst om konfliktlösning genom militära interventioner. Men interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen är inga lysande exempel till eftervärlden. Tvärtom. Interventionerna har skapat misslyckade stater med ännu mer av oro och konflikter! Afghanistan är i dag längre bort från freden än när kriget började för tretton år sedan. Till detta bedrövliga tillstånd har Sverige medverkat.

Sverige är numera i krig med figurer av den här sorten. Men kom ihåg: I Afghanistan är det alltid hemmalaget som vinner!

Följ länken ovan till Afghanistansolidaritet så kan du fylla i din epost-adress och prenumerera på nyhetsbrev som kommer varannan vecka!

Naturligtvis måste 'insatsen' i Libyen också räknas som krig. Svensk militär deltog i krigsoperationer mot en oberoende stat som vi inte hade något otalt med. Den som hävdar att spaningsflygningar mot bombmål i Libyen för NATO:s räkning, och spridande av propaganda mot den lagliga libyska regeringen på libyskt territorium, inte är krigshandlingar måste ha en ganska konstig verklighetsuppfattning.

Thage G gör en hedervärd insats som krigsmotståndare. Det gäller även ett fåtal andra socialdemokrater. Men inte för flertalet. Skam över dessa ynkedomar!