Problemen i KP

Så här ser nätupplagan av Proletären ut idag. Artikeln där bakom är inte särskilt lång och kanske inte så upplysande heller.

Under sin tid som partiordförande för Kommunistiska Partiet har Robert Mathiasson på ett mycket förtjänstfullt sätt axlat stora och svåra uppgifter, att formera politisk, ideologisk och organisatorisk kraft som på allvar kan utmana kapitalismen och sätta arbetarsaken på kartan igen.
...

Det är ingen hemlighet att även Kommunistiska Partiet brottas med politiska motsättningar.

– Det som hänt Robert Mathiasson är jättetråkigt. Jag känner mig inte direkt som någon framtidslösning, med tanke på min ålder. Men jag och flera med mig försöker ta ansvar för att det nödvändiga förnyelsearbetet inom K fortsätter. Partiet har under alltför lång tid tappat relevans i arbetarklassens ögon och det är absolut nödvändigt att bryta den utvecklingen, säger Ulf Nilsson.

Dessutom sägs att partisekreteraren bytts ut, vilken orsak det har förklaras inte i artikeln. Partiets hemsida har inte uppdaterats vad det gäller honom och partiordföranden ännu, de gamla namnen står kvar. [Uppdatering kl. 14.27: nu är styrelsesidan uppdaterad.]

Och kan man förvänta sig en grundlig redogörelse för vad "politiska motsättningar" innebär enligt partiet? Eller skall det dras i interna diskussioner tills de flesta glömt bort den här saken? Den sanne kommunisten skall väl varken vara rädd för kritik eller självkritik. Att migrationen spelar en stor roll verkar klart, men finns det andra frågor som plågar partiet? Och kan man räkna med avhopp och uteslutningar igen, och möjligen att en del personer med KP-anknytning försöker bilda något nytt?

När artikeln i Proletären kör det typiska avtackningssnacket om att Robert M. på "ett mycket förtjänstfullt sätt axlat stora och svåra uppgifter" kan man ju undra hur ärligt det är.  Den skulle ju kunna ställas mot vad gamle r-hövdingen Frank Baude skriver på sin Facebook-sida där han bland annat sågar sin (av sig själv utsedde?) efterträdare som partiordförande Anders Carlsson, han som i sin tur gav plats för Robert M. (Robert Mathiassons avskedsbrev hittar man här på Facebook.)

En som vanligt ostädad debatt finns på Flashback, men bland allt skräp kan man ibland finna även användbara synpunkter.

När det som varit vänster i Sverige i stort sett har begått politiskt självmord är det tråkigt att KP glider i väg åt samma håll (om vi antar att identitetsfrågor tillåts knuffa klasskampen åt sidan). Finns det möjligen några 'sunda proletärer' i partiet som kan resa sig och knyta näven och säga ifrån? Annars lär väl KP fortsätta att "tappa relevans i arbetarklassens ögon" - i den mån någon sådan relevans finns kvar.

Ordförande Robert avgår av hälsoskäl

Så här skriver KP:s (Kommunistiska Partiet) nu avgångna ordförande Robert Mathiasson.

Alla som varit i kontakt med den s.k. ”vänstern”, de senaste tio-tjugo åren kan se hur galet det har blivit. Sunt förnuft – att se verkligheten så som den är och formulera en politik som är bra för vanligt folk (det brukade kallas en materialistisk samhällssyn) – har ersatts av en verklighetsfrånvänd politik byggd på vackra ord, abstrakta teorier och allmänt prat om godhet (det brukade kallas idealism). Den som utmanar och ifrågasätter de givna ”sanningarna” – antingen de vänsterliberala godhetsbekännelserna eller de sekteristiska 70-tals-dogmerna – anklagas för att vara rasist, fascist, opportunist och en mängd andra –ister. En rörelse som inte är förmögen till intellektuell diskussion, där man tar varandra på allvar och har verkligheten – och inte kartan – som utgångspunkt för samtalet. En sådan rörelse är impotent och död.

Bakgrunden är hälsoskäl: Mathiassons hälsa har tagit alltför mycket stryk av interna strider. Orken har tagit slut. När jag skriver detta står Robert M fortfarande kvar som ordförande på KP:s hemsida. Dock har han meddelat sin avgång. Jag undrar hur andra styrelseledamöter har reagerat. Gamle ordförandenAnders Carlsson är ju ännu ledamot och har verkat vara en vettig och resonerande person. Det kanske finns andra som är vettiga och resonerande. Varför har de inte ingripit tidigare? Vem ersätter Robert, och vad vill den personen?

Jag vet åtminstone en till som har skällts för att vara 'fascist' när man pekat på problem med invandringen och frågan om prioriteringar mellan nyanlända och gamla svenskar. Men där kom ju skällsordet från en annan mindre vänstergrupp. Man skulle ju kunna tänka sig maoisterna i Kommunistiska föreningen som varande stålhårda motståndare mot borgerligt 'tyck-synd-om', men de drar sig inte för att larma om flyktingar, pride och mot 'islamofobi'. Foten är nere i det identitetspolitiska träsket alltså, och drömmar om att ena sig med religiösa fanatiker och förmodligen förortsgangsters också. Den som ställer kritiska frågor om det är 'fascist'.

Detta kanske är en internationell trend? I Kanada har det revolutionära maoistiska kommunistpartiet PCR/RCP drabbats av en splittring där en del ledare hoppat av. Jag har dåligt grepp på vad det handlar om, men möjligen är det identitetspolitik som spökar. I Tyskland är det Wagenknecht i vänstern die Linke som är den mest kända kritikern av den politik som nu ödelägger partiet, men vi skall nog inte vänta oss bot och bättring av 'godhetsbekännarna'. Det som kallas/kallar sig 'vänster' fortsätter att traska ut i träsket, lämnar sin bas bland arbetande människor bakom sig - och där är föga förvånande andra grupper ute för att ta hand om de övergivna.

Kan man hoppas att Robert Mathiassons hälsokrasch och avgång blir en väckarklocka för ett parti som visserligen är litet, men som behövs? - Jag tror det när jag ser det!

PS: Se också Lindelöf om detta.

Kinesisk militär i Iran?

Hur är det med de där kinesiska militärerna som skall placeras i Iran som skydd för kinesiska projekt, i samband med det stora avtalet Kina-Iran om oljeutvinning och leveranser (som jag skrev om i föregående inlägg)? Jag har ju varit lite tveksam till denna historia med tanke på iraniernas tveksamheter att ha utländsk militär på eget territorium. Källan till uppgiften sägs vara "a senior source closely connected to Iran's petroleum ministry".

Och det handlar alltså om detta, och det inkluderar som det ser ut skydd för sjöfart i Persiska viken. Kinesiska fartyg har ju jagat pirater utanför Östafrika och har en bas i Djibouti, så helt obekant med området torde kinesiska flottan inte vara.

Among other benefits, Chinese companies will be given the first refusal to bid on any new, stalled or uncompleted oil and gasfield developments. Chinese firms will also have first refusal on opportunities to become involved with any and all petchems projects in Iran, including the provision of technology, systems, process ingredients and personnel required to complete such projects.

"This will include up to 5,000 Chinese security personnel on the ground in Iran to protect Chinese projects, and there will be additional personnel and material available to protect the eventual transit of oil, gas and petchems supply from Iran to China, where necessary, including through the Persian Gulf," says the Iranian source.

Det där med att kineserna har första tjing på nya och icke fullt igångsatta utvinningar av olja och gas måste sticka i ögonen på europeiska oljebolag som tvingats dra sig ur Iran. Det bör påverka Macrons försök att få med iranierna i det diplomatiska spelet igen eftersom just ett franskt bolag tvingades lämna ett jätteprojekt och kineserna tar över i stället. Rädda vad som räddas kan kan ju vara tanken.

Men det kan vara försent. Irans ekonomi riktas naturligtvis mot de stater som är villiga att samarbeta om handel och andra gemensamma intressen. De som har visat sig vara opålitliga handelspartners kommer nog inte att gynnas framöver när iranierna har andra partners.

En liten kontingent med kinesiska soldater och matroser kan bli grädden på moset genom att fungera som en snubbeltråd - för vem vågar angripa Iran om man riskerar att kineser kommer i skottlinjen? (Svaret på det skulle kunna vara terroristerna i MEK.) Fast jag sätter ändå ett frågetecken i kanten för militärhistorien tills vidare.

Fredspris till Netanyahu?

Egentligen skall väl Nobels fredspris tilldelas folk som skär ner militära styrkor, ordnar fredskonferenser och dylikt, men de föreskrifterna har ju tänjts en del under årens lopp. Ibland har ju priset delats ut med ganska mystiska motiveringar.

Men varför inte klippa till med ett pris som skulle passa för 'den ironiska generationen'? Många anklagar Israel, och dess premiärminister Netanyahu personligen, för att envetet driva på för ett krig mot Iran. Ett steg på vägen mot det kriget skulle vara sanktionerna som blockerar Irans oljeexport. Några tror att resultatet av detta i själva verket har blivit något helt annat än vad Nettan & Co. har räknat med. 

Steigans blogg rapporterar om ett enormt avtal mellan Kina och Iran.

De to historiske stormaktene i Sentral- og Øst-Asia, Persia (Iran) og Kina har funnet hverandre i et strategisk partnerskap som vil få enorme internasjonale konsekvenser. Bærebjelken i dette partnerskapet er en avtale der Kina forplikter seg til å investere 280 milliarder dollar – eller et fjerdedels norsk oljefond – i Irans olje-, gass- og petrokjemiske sektor. Dette skriver Petroleum Economist. Disse investeringene vil settes av i den første femårsperioden av avtalen. Det vil bli ytterligere kinesiske investeringer på 120 milliarder dollar i Irans transport- og produksjonsapparat.

Oljan skall levereras via rörledningar till Kina och handeln sker i andra valutor än US$. Därmed skulle USA:s möjligheter att skära av transportlederna till sjöss bli mindre viktiga (men viktigare för Kina och Ryssland att se till att USA inte ställer till med 'färgrevolutioner' i Centralasien i staterna som rörledningarna måste passera innan oljan finns i Kina). Ryssland och Iran blir Kinas största leverantörer av olja, Saudis marknadsandel i Kina minskar och det är förmodligen oroande för saudierna.

Juan Coles blogg behandlar samma nyhet. Det mest uppseendeväckande påståendet här är att kinesiska soldater skulle placeras i Iran. Med tanke på att iranierna inte tidigare varit villiga att ha utländska trupper på sitt territorium (exempelvis baser för ryska flygplan inriktade på kriget i Syrien) kan man ställa sig lite frågande här.

To guard the China-built oil and gas facilities, China will put 5,000 People’s Liberation Army troops into Iran. This troop presence in that country will be as big as the US military footprint in today’s Iraq or what the Pentagon plans for Afghanistan in 2020. It is likely meant as a deterrent to US adventurism (visible in Iraq and Afghanistan), inasmuch as any major US military strike on or action against Iran would risk hitting Chinese army personnel and spiking tensions with a nuclear power.

För att återgå till Nettan: Han har drivit en extrem politik för att via USA isolera Iran, de förbindelser som Iran skulle vilja ha med Europa har ödelagts, och vad kan gå fel här? Till slut måste Iran försöka slå sig ut, och då kommer kriget (som Nettan tänker sig att USA utkämpar för Israels räkning kan man anta). Bingo! Vad kan gå fel?

Det som gick fel var att det fanns alternativ för Iran. Ryssland och Kina. Och Kina har resurserna för att gå in och definitivt dra in Iran i sitt sidenvägs-projekt. Samtidigt kan det ynkliga Europa stå där och se hur kineserna tar över marknader och projekt man själv ville ha, men tappade för att man inte vågade stå upp mot USA. Nu finns ett Iran som fått nya öppningar, som ekonomiskt flyttas mot öster, och som förmodligen är omöjligt att angripa längre. Kanske Nettan borde få något litet erkännande för det?

"... svartmålarnas depressionsfaror"

Den här lilla bitska affischen fotograferade jag på Vasagatan i Stockholm den 18 april 2009. Någon ville påminna dåvarande finansministern Anders Borg om vad han 2007 trodde om läget - året innan den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet bröt ut.

Men det var väl liknande innan börser och banker kraschade omkring 1930, nämligen att bara pessimister och tråkmånsar kunde varna för att något kunde gå illa. Och minns hur glada och uppåt bankerna här i Sverige var strax innan fastighetsbubblan sprack i början av 1990-talet. Alla fick ju låna säckvis med pengar. Och så gick det som det gick. (Undrar om inte "depressionsfaror" egentligen skall vara "depressionsfarhågor".)

Nu informerar Federal Reserve Bank i USA, dess New York-avdelning, om att den privata skuldsättningen i USA är lite värre än strax innan kraschen 2008.

While Mortgage Delinquencies Fall, Credit Card Delinquencies Rise 

August 13, 2019

NEW YORK – The Federal Reserve Bank of New York’s Center for Microeconomic Data today issued its Quarterly Report on Household Debt and Credit, which shows that total household debt increased by $192 billion (1.4%) to $13.86 trillion in the second quarter of 2019. It was the 20th consecutive quarter with an increase, and the total is now $1.2 trillion higher, in nominal terms, than the previous peak of $12.68 trillion in the third quarter of 2008. 

Lite knepigt med USAmerikanernas "trillion", men tydligen skall det vara så här: " A trillion is 1000000000000, also known as 10 to the 12th power, or one million million." En miljon miljoner alltså, vilket låter rätt mycket. Under andra kvartalet 2019 skulle hushållsskulderna i USA (för hus, bilar, studier, kreditkort m.m.) uppgå till 13 800 000 000 000 dollar. Vid tredje kvartalet 2008, när krisen brakade loss så att hela systemet höll på att rasa ihop, var hushållsskulderna 'bara' 12 680 000 000 000.

Nu är ju 'skuld' inte automatiskt detsamma som 'kris', men det beror av hur skulderna är utformade, och vad som händer i övrigt i det ekonomiska systemet. USA-rapporten säger att icke betalda kreditkortsskulder ökar, vilket antyder en del privatkonsumtion ligger över konsumentens betalningsförmåga. En del faller väl på stackare som tror att kreditkortet är en penningmaskin utan gränser, men andra orsaker kan finnas. Exempelvis att delar av den sönderfallande 'medelklassen' i USA inte har inkomster nog att betala för invand konsumtion.

Grunden för krisen 2008 var (misstänker jag) svag betalningsförmåga hos rätt stora samhällsgrupper. Tändhatten som satte igång krisen var något annat, nämligen bankers och finansinrättningars spekulationstrollerier med tvivelaktiga värdepapper som plötsligt verkade vara guldkantade - tills någon granskade dem närmare och i panik skrek "sälj". Något annat kunde ha dragit igång krisen, men grundvalen, med en kapitalistisk ekonomi som saktar in och får allt svårare att 'leverera' är densamma.

Delstatsval i Tyskland idag

Det har varit val till lantdagarna i Brandenburg och Sachsen i Tyskland idag. Beroende av den egna positionen kan ju resultaten ses som allt från elände till lysande. Jag tror inte rösträkningen är klar, och att de här staplarna som jag fiskade upp nyss alltså är preliminära, men det slutliga utfallet blir nog ändå ungefär så här.

De gamla stora partierna, Socialdemokraterna SPD och Kristdemokraterna CDU har gått tillbaka. Det är kanske inte mycket att sörja över. Men Vänstern die Linke ... hyggliga vänstern har misslyckats kapitalt, och man kan misstänka att en stor del av deras väljare antingen röstskolkat eller gått över till den stora valvinnaren - Alternativ för Tyskland AfD. Med tanke på att die Linkes starkaste stöd tidigare har funnits just i de här delstaterna måste resultatet få återverkningar på hur man arbetar framöver såvida man inte vill försvinna in i glömskan.

Vad De gröna, die Grüne, står för vet jag faktiskt inte. De har också gått fram, men jag vet inte hur miljövänliga de verkligen är. Men arbetarpartierna struntar ju i sina arbetarväljare, så då kan väl de gröna strunta i miljövännerna? - En sak är dock säker: AfD är mer uppmärksamt på vad som kan gå hem hos just bland annat arbetande tyskar.