Lite under radarn har förbindelserna mellan Israel och Kina utvecklats mycket under senare år. En artikel från nyhetsbyrån Nya Kina (Xinhua) ger några uppgifter som verkar ganska uppseendeväckande: Kina är Israels största handelspartner i Asien och Israels näst största handelspartner i världen.
Man kan undra om det bara handlar om affärer, eller om det finns andra överväganden inblandade. Kinas jätteprojekt med "belt and road" utvecklar sig genom Asien och kanske Israel kan bli delaktig. Eftersom landet ligger vid Medelhavet är hamnkapacitet viktigt, och 2021 kommer kineserna att ta över hamnen i Haifa. Det är en sak. - Om kineserna tar över hamnen i Haifa blir amrisarna sura och vill
kanske inte låta sin medelhavsflotta gå in där. Men som någon iranier
påpekade förra året så är USA:s hangarfartyg snarare att se som 'mål' än
som 'hot', och det kanske vore billigast för USA att skrota dem.
En annan sak är hur den israeliska ledningen i stort ser på framtiden. De tidiga zionisterna kunde utnyttja engelsmännen som stöd, under en kort period var Sovjetunionen viktig som hjälpare, men sedan har det under lång tid var USA som stått för det viktigaste stödet. Men nu är USA på nedgång, och såväl Kina som Ryssland stärker sina positioner i västra Asien under de pågående kriserna. Det är kriser där Israel varit inblandade (som i Libanon och Syrien) men där israelerna får allt svårare att agera. Är Israel längre en makt som kan agera efter eget gottfinnande, eller har man förvandlats från 'hot' till 'mål'? (Mål för libanesiskt eller iranskt raketbombardemang alltså.)
Om krig inte längre är ett vettigt alternativ får man hitta på något annat, exempelvis att återigen byta skyddsmakt för att försöka fortsätta sitt projekt. Men då är ju frågan om Moskva och pappa Peking kan ha starkare synpunkter på hur israelerna beter sig än de ständigt undergivna amerikanerna.
Både Moskva och Peking har visat sig bra på att bygga relationer med de flesta, även tidigare fientliga, härskare i Västasien, så det här kan bli intressant framöver. Ibland känns det som en viss arbetsdelning: Ryssland sköter en del tunga militära bitar, medan kineserna tar hand om ekonomin. Medan kriget mal på i östra Ukraina, gissningsvis med en del ryskt stöd, investerar kineserna glatt i resten av landet och verkar ha goda kontakter med Kiev. I Syrien bombar ryssarna bort väst- och israelstödda islamister medan kineserna jobbar med sina sidenvägar. Det blir mycket för de politiska planerarna i Jerusalem att fundera över.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Visar inlägg med etikett Israel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Israel. Visa alla inlägg
fredag 10 januari 2020
söndag 8 september 2019
Fredspris till Netanyahu?
Egentligen skall väl Nobels fredspris tilldelas folk som skär ner militära styrkor, ordnar fredskonferenser och dylikt, men de föreskrifterna har ju tänjts en del under årens lopp. Ibland har ju priset delats ut med ganska mystiska motiveringar.
Men varför inte klippa till med ett pris som skulle passa för 'den ironiska generationen'? Många anklagar Israel, och dess premiärminister Netanyahu personligen, för att envetet driva på för ett krig mot Iran. Ett steg på vägen mot det kriget skulle vara sanktionerna som blockerar Irans oljeexport. Några tror att resultatet av detta i själva verket har blivit något helt annat än vad Nettan & Co. har räknat med.
Steigans blogg rapporterar om ett enormt avtal mellan Kina och Iran.
Oljan skall levereras via rörledningar till Kina och handeln sker i andra valutor än US$. Därmed skulle USA:s möjligheter att skära av transportlederna till sjöss bli mindre viktiga (men viktigare för Kina och Ryssland att se till att USA inte ställer till med 'färgrevolutioner' i Centralasien i staterna som rörledningarna måste passera innan oljan finns i Kina). Ryssland och Iran blir Kinas största leverantörer av olja, Saudis marknadsandel i Kina minskar och det är förmodligen oroande för saudierna.
Juan Coles blogg behandlar samma nyhet. Det mest uppseendeväckande påståendet här är att kinesiska soldater skulle placeras i Iran. Med tanke på att iranierna inte tidigare varit villiga att ha utländska trupper på sitt territorium (exempelvis baser för ryska flygplan inriktade på kriget i Syrien) kan man ställa sig lite frågande här.
Det som gick fel var att det fanns alternativ för Iran. Ryssland och Kina. Och Kina har resurserna för att gå in och definitivt dra in Iran i sitt sidenvägs-projekt. Samtidigt kan det ynkliga Europa stå där och se hur kineserna tar över marknader och projekt man själv ville ha, men tappade för att man inte vågade stå upp mot USA. Nu finns ett Iran som fått nya öppningar, som ekonomiskt flyttas mot öster, och som förmodligen är omöjligt att angripa längre. Kanske Nettan borde få något litet erkännande för det?
Men varför inte klippa till med ett pris som skulle passa för 'den ironiska generationen'? Många anklagar Israel, och dess premiärminister Netanyahu personligen, för att envetet driva på för ett krig mot Iran. Ett steg på vägen mot det kriget skulle vara sanktionerna som blockerar Irans oljeexport. Några tror att resultatet av detta i själva verket har blivit något helt annat än vad Nettan & Co. har räknat med.
Steigans blogg rapporterar om ett enormt avtal mellan Kina och Iran.
De to historiske stormaktene i Sentral- og Øst-Asia, Persia (Iran) og Kina har funnet hverandre i et strategisk partnerskap som vil få enorme internasjonale konsekvenser. Bærebjelken i dette partnerskapet er en avtale der Kina forplikter seg til å investere 280 milliarder dollar – eller et fjerdedels norsk oljefond – i Irans olje-, gass- og petrokjemiske sektor. Dette skriver Petroleum Economist. Disse investeringene vil settes av i den første femårsperioden av avtalen. Det vil bli ytterligere kinesiske investeringer på 120 milliarder dollar i Irans transport- og produksjonsapparat.
Oljan skall levereras via rörledningar till Kina och handeln sker i andra valutor än US$. Därmed skulle USA:s möjligheter att skära av transportlederna till sjöss bli mindre viktiga (men viktigare för Kina och Ryssland att se till att USA inte ställer till med 'färgrevolutioner' i Centralasien i staterna som rörledningarna måste passera innan oljan finns i Kina). Ryssland och Iran blir Kinas största leverantörer av olja, Saudis marknadsandel i Kina minskar och det är förmodligen oroande för saudierna.
Juan Coles blogg behandlar samma nyhet. Det mest uppseendeväckande påståendet här är att kinesiska soldater skulle placeras i Iran. Med tanke på att iranierna inte tidigare varit villiga att ha utländska trupper på sitt territorium (exempelvis baser för ryska flygplan inriktade på kriget i Syrien) kan man ställa sig lite frågande här.
To guard the China-built oil and gas facilities, China will put 5,000 People’s Liberation Army troops into Iran. This troop presence in that country will be as big as the US military footprint in today’s Iraq or what the Pentagon plans for Afghanistan in 2020. It is likely meant as a deterrent to US adventurism (visible in Iraq and Afghanistan), inasmuch as any major US military strike on or action against Iran would risk hitting Chinese army personnel and spiking tensions with a nuclear power.För att återgå till Nettan: Han har drivit en extrem politik för att via USA isolera Iran, de förbindelser som Iran skulle vilja ha med Europa har ödelagts, och vad kan gå fel här? Till slut måste Iran försöka slå sig ut, och då kommer kriget (som Nettan tänker sig att USA utkämpar för Israels räkning kan man anta). Bingo! Vad kan gå fel?
Det som gick fel var att det fanns alternativ för Iran. Ryssland och Kina. Och Kina har resurserna för att gå in och definitivt dra in Iran i sitt sidenvägs-projekt. Samtidigt kan det ynkliga Europa stå där och se hur kineserna tar över marknader och projekt man själv ville ha, men tappade för att man inte vågade stå upp mot USA. Nu finns ett Iran som fått nya öppningar, som ekonomiskt flyttas mot öster, och som förmodligen är omöjligt att angripa längre. Kanske Nettan borde få något litet erkännande för det?
tisdag 15 maj 2018
Sydafrikas röst post-apartheid
South Africa has withdrawn its Ambassador to Israel following today’s massacre in #Gaza. pic.twitter.com/yneltz6Zc7— Jacobin (@jacobinmag) 15 maj 2018
För anhängare av Israel bör det ha varit en ständig förargelse att Sydafrika efter apartheids fall har kritiserat Israel som just påminnande om den sydafrikanska apartheidstaten. Är det någon större skillnad mellan de "bantustans" som skapades i Sydafrika och de småområden i Palestina där palestinierna trängs ihop?
måndag 14 maj 2018
"En stor dag för Israel ..."
Big day for Israel. Congratulations!— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) 14 maj 2018
... eller 'business as usual'?
US Embassy Jerusalem opening ceremony begins. Meanwhile, 772 Palestinians shot with live bullets, more than 1600 wounded, 41 killed. https://t.co/9tXP0Cf0dX https://t.co/9tXP0Cf0dX— Ankit Panda (@nktpnd) 14 maj 2018
När apartheid i Sydafrika fälldes spelade de kubanska styrkorna i Angola en nyckelroll. Finns det liknande nyckelspelare i förhållande till Israel idag? Kanske de israeliska ledarna har en gnagande oro för att det faktiskt finns sådana krafter.
Spridda tankar
Somliga får tala, andra inte
Har du lagt märke till att folk på Krim, östukrainare, syrier inte hörs av så mycket? Deras röster verkar inte räknas, särskilt inte om de skulle rösta fel. Annars skulle ju krisen omkring Krim kunna lösas i en handvändning genom en ny internationellt övervakad folkomröstning. Vad östukrainarna skulle rösta om vet jag inte, Ryssland vill nog inte ha dessa områden, men oberoende eller någon slags federation med övriga Ukraina kanske kunde vara alternativ. Och syrierna kunde givetvis rösta för eller emot de politiska alternativ som finns. - Men vem är det som bestämmer vilka röster som får höras, respektive tystas eller ignoreras? Var finns demokratin i detta?
Trotskister i samlade organisationer
Varför kräver trotskister "tendensfrihet" för att gå ihop med andra partier eller grupper som påstår sig vara vänster? Räcker det inte med "interndemokrati", alltså att varje medlem har sin röst och rätt att tala? - Är "tendensfrihet" ett kodord för en fraktion som i ett känsligt läge kan misstänkas vilja spräcka partienheten under livligt larmande om "stalinism" och "byråkrati"?
Hur behandlas allierade?
En stormakt kan inte agera ensam utan behöver allierade. Men den växer sig väldigt mäktig, blir arrogant och rent av högfärdsgalen, och börjar behandla de förbundna illa. Jag tror redan den antika stormakten Aten gjorde det, och det slutade illa. Nu trampar USA på hur många tår som helst men räknar med att komma undan med det ändå - eller om man är så uppe i det blå att man inte inser vad som händer? (Tanken att Trump har en genial plan är jag skeptisk emot.) - Kommer detta att hålla, eller säger de allierade "tack och adjö", eller på ett diplomatiskt sätt meddelar "fuck off, bum!"?
(O)Trovärdiga invandringskritiker?
Hur kan man tro på folk som 1) är mycket kritisk mot den nuvarande invandringspolitiken i Sverige men som också 2) uttrycker sitt kraftiga stöd för Israel? Är man emot massinvandring, och dessutom av våldsam natur, borde väl Palestinas öde förskräcka? Vi kan på invandringskritiska sidor läsa om "sverigevänner", "danmarksvänner", "frankrikevänner" som är så bra ... men vad kallas palestinavänner då? Terrorister kanske? För att de bor på områden som invandrarna vill knycka, och för att de lever efter parollen "varje meddelande om att motståndet upphört är falskt"?
tisdag 15 november 2016
Vad skriver man om egentligen?
Ibland är det tröttsamt med bloggandet, inget blir skrivet. Ibland hoppar tankarna hit och dit: "Ska jag skriva om det där, har jag något intressant att tillfoga det offentliga samtalet eller blir det bara plattityder, självklarheter, något som andra redan sagt?"
Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:
Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.
Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA - jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? - Den konspirativt lagde kan ju tänka att "jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm - det håller vänstern sysselsatt ett tag!"
Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det ...) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?
Jag tror att svaret är "ja". Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? - Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.
Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna - med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. - Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.
Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!
Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:
Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.
Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.
Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA - jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? - Den konspirativt lagde kan ju tänka att "jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm - det håller vänstern sysselsatt ett tag!"
 |
| Kul med snöbollskrig. I förorterna kastas det sten, och det är värre. |
Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det ...) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?
Jag tror att svaret är "ja". Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? - Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.
Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna - med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. - Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.
Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!
måndag 25 augusti 2014
Är beridna poliser 'kavallerister'? Är sd 'sverigevänner'?
 |
| 29 mars 1948, Götgatan, Stockholm. De berömda 'Götgatskravallerna'. Den här bilden hittade jag hos Stockholmskällan. |
 |
| Också från Stockholmskällan, samma dramatiska dag 1948. Biografen ger en film som heter 'Gentlemannagangster ...' fast det ser ut som 'Centlemannacancster ...'. |
Det verkar som det märkliga gänget på Avpixlat helt köpt den tidiga polisversionen av vad som hände i Malmö. Kanske inte så smart på lite sikt, om det framkommer alltför mycket avvikelser mellan vad polisen sade på ett tidigt stadium och vad som sedan kan fastställas verkligen hände. Det är ofta lugnast att just ta det lugnt på ett tidigt stadium och invänta vad som kan ses när röken från slagfältet skingrats.
På tal om Avpixlat (och sd) så har man ju sedan länge gjort en märklig (men på sätt och vis begriplig) tankevurpa vad det gäller Palestina. Rent logiskt borde ju det palestinska motståndet ses som en fullständigt hedervärd handling av 'palestinavänner'. Israels aktiviteter borde enligt normalt avpixlat språkbruk angripas som övergrepp av multi-kulti PK-elit bidragsjagande kulturberikare, och som ett varnande exempel för alla 'sverigevänner'. - Men så står det inte. sd har sina bruna rötter av gammaldags judehat, detta sticker upp ibland, men partiledningen kämpar hårt för att hålla en snygg yta. Och det gör man genom att vara så israelstöttande att det är rent otroligt. Taktiken är känd, kanske startade i England med något som hånats som "neo-nazis for Israel". Och är det OK att jaga bort 'palestinavänner' från sitt land kanske Åkesson & Co. i själva verket tycker att 'sverigevänner' (vi som råkar bo och trivas här) lika gärna kan jagas bort. - Jag har svårt att lita på de där mänskorna ... .
Dessutom är det dåligt med skrivar-inspiration. Kanske tar bloggpaus ett tag. Vi får se. Och det utesluter ju inte att jag är aktiv på annat håll på nätet.
söndag 17 augusti 2014
Olika lärokurvor
Här är en slutsats av en gästskribent på Juan Coles blogg:
Med andra ord: fastän israelerna jobbat upp sin förmåga till krigföring i stadsmiljö sedan förra Gazakriget så har palestinierna jobbat upp sig ännu mer vad det gäller att försvara sig. Den palestinska lärokurvan stiger brantare. Man kanske kan jämför med utvecklingen i Libanon: en gång lätta jaktmarker för israelerna, sedan helt omöjliga när Hetzbollah utvecklade motståndet politiskt och militärt. En liknande situation kan skönjas i Gaza.
Hamas lyckades få iväg en enstaka raket mot Tel Avivs flygplats vilket stängde av mycket av flygtrafiken några dagar. Israel har inte lyckats eliminera, eller ens allvarligt skada Hamas. Det kan knappast kallas annat än ett nederlag. Målen för kriget mot Gaza (vilka de än var, det verkar ha skiftat) har inte uppfyllts, och därmed är termen 'nederlag' rimlig. Dessutom har de israeliska förlusterna ökat jämfört med förra Gazakriget. Palestinierna finns kvar, de slår tillbaka allt kraftfullare - och i norr finns Hetzbollah med ett formidabelt raketlager, drönare och andra militära finesser.
Hade den här situationen behövt uppstå om israelerna tidigare tagit till sig principen om att "man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem"? Nu driver utveckling iväg mot total katastrof, eller mot en ny enhetlig stat som täcker hela det historiska Palestina. Israelerna har själva slagit sönder möjligheterna till en tvåstatslösning. Och i den processen har man släppt fram krafter som inte är så trevliga: det relativt sekulära PLO har ställts åt sidan till förmån för det islamistiska Hamas. Var det verkligen så man hade tänkt sig, eller var man übersmart?
På tal om lärokurvor så skriver den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar om spelet mellan Ryssland och EU. Han frågar vilket motiv EU har att delta i sanktioner:
(Ursäkta ett ögonblick, måste slå upp 'obstreperous' i mitt gamla lexikon. "larmande, bullersam; oregerlig". Undrar hur många engelska engelsmän som förstår vad ordet betyder?)
Ja, även i den här ukrainska krisen och sanktions-slagsmålet finns en lärokurva. Undrar om taffligheten på den europeiska sidan kan hänga samman med att den gamla generation av politiker från det kalla krigets dagar är död eller pensionerad? Till skillnad mot det nya gänget hade gamlingarna vanan inne att hantera stormaktskriser och se till att de inte gled utom kontroll. Nu måste de nya jobba sig uppför lärokurvan, till en nivå där de förstår att man inte kan dribbla hur som helst med en stormakt som Ryssland. Det är en jäkla skillnad mellan att ge sig på Ryssland jämfört med exempelvis Libyen! Den här bilden illustrerar hur det kan gå:
A thoroughly uncomfortable conclusion is beginning to emerge for the Netanyahu government. It is that while the IDF may have become a lot more effective in the past six years, its opponents in Gaza have learnt even more.
Med andra ord: fastän israelerna jobbat upp sin förmåga till krigföring i stadsmiljö sedan förra Gazakriget så har palestinierna jobbat upp sig ännu mer vad det gäller att försvara sig. Den palestinska lärokurvan stiger brantare. Man kanske kan jämför med utvecklingen i Libanon: en gång lätta jaktmarker för israelerna, sedan helt omöjliga när Hetzbollah utvecklade motståndet politiskt och militärt. En liknande situation kan skönjas i Gaza.
Hamas lyckades få iväg en enstaka raket mot Tel Avivs flygplats vilket stängde av mycket av flygtrafiken några dagar. Israel har inte lyckats eliminera, eller ens allvarligt skada Hamas. Det kan knappast kallas annat än ett nederlag. Målen för kriget mot Gaza (vilka de än var, det verkar ha skiftat) har inte uppfyllts, och därmed är termen 'nederlag' rimlig. Dessutom har de israeliska förlusterna ökat jämfört med förra Gazakriget. Palestinierna finns kvar, de slår tillbaka allt kraftfullare - och i norr finns Hetzbollah med ett formidabelt raketlager, drönare och andra militära finesser.
Hade den här situationen behövt uppstå om israelerna tidigare tagit till sig principen om att "man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem"? Nu driver utveckling iväg mot total katastrof, eller mot en ny enhetlig stat som täcker hela det historiska Palestina. Israelerna har själva slagit sönder möjligheterna till en tvåstatslösning. Och i den processen har man släppt fram krafter som inte är så trevliga: det relativt sekulära PLO har ställts åt sidan till förmån för det islamistiska Hamas. Var det verkligen så man hade tänkt sig, eller var man übersmart?
På tal om lärokurvor så skriver den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar om spelet mellan Ryssland och EU. Han frågar vilket motiv EU har att delta i sanktioner:
... make sure that Russian people don’t get to eat enough vegetables and fruits and would have vitamin deficiency unless the Kremlin changed its Ukraine policies in accordance with the EU’s wishes? This is all becoming a silly joke.
However, something good will come out of this all if Russia comprehensively discredits the West’s obnoxious practice of using sanctions as political weapon against obstreperous countries that refuse to buckle down to their leadership.
(Ursäkta ett ögonblick, måste slå upp 'obstreperous' i mitt gamla lexikon. "larmande, bullersam; oregerlig". Undrar hur många engelska engelsmän som förstår vad ordet betyder?)
Ja, även i den här ukrainska krisen och sanktions-slagsmålet finns en lärokurva. Undrar om taffligheten på den europeiska sidan kan hänga samman med att den gamla generation av politiker från det kalla krigets dagar är död eller pensionerad? Till skillnad mot det nya gänget hade gamlingarna vanan inne att hantera stormaktskriser och se till att de inte gled utom kontroll. Nu måste de nya jobba sig uppför lärokurvan, till en nivå där de förstår att man inte kan dribbla hur som helst med en stormakt som Ryssland. Det är en jäkla skillnad mellan att ge sig på Ryssland jämfört med exempelvis Libyen! Den här bilden illustrerar hur det kan gå:
onsdag 30 juli 2014
Statistik
måndag 21 april 2014
Av vem?
Jag gick förbi den här minnesbysten med vidhängande förklarande text i förra veckan. Med tanke på motivet står den på rätt plats: Folke Bernadottes väg på Djurgården.
Notera det handtextade tillägget "AV VEM?" på plaketten. I och för sig är det inget problem med det, vi vet att Bernadotte mördades av sionistiska terrorister i Jerusalem 1948. Hade de ansvariga verkligen fått svara för det hade saken kunnat läggas till handlingarna, men så skedde inte.
Vad värre är: minns jag rätt förekom det försök för en del år sedan att kasta tvivel över Bernadottes expeditioner för att rädda folk i slutet av andra världskriget. "Fel" människor räddades (utgångspunkten var förhandlingar om att få ut skandinaver från de tyska lägren, sedan plockade man ut så många det gick oavsett vad de var), "tyskvänlighet" (jo, de tyska inslagen i svenska kungahuset var betydande, men det betyder ju inte att de var nazister), etc. Den där kritiken handlade om att dra ner Bernadotte i skiten. Att människor räddades var oväsentligt. Sionisterna i Palestina behandlade honom som ett hot som skulle röjas undan, och den sortens människor är ännu i farten.
tisdag 10 september 2013
Det ser ljusare ut idag
"It ain't over until the fat lady sings", samt "man ska inte ropa 'hej' förrän man hoppat över bäcken" ... men det ser ljusare ut idag. Krigsmolnen är inte lika täta som för bara någon dag sedan, åtminstone beträffande den förutskickade bombkampanjen mot Syrien. En grundläggande förutsättning tycks ha varit långsiktig smart rysk diplomati av en typ som det mer amatörmässiga gänget i USA har svårt att klara av. Ryssarna verkar mer professionella helt enkelt. Just när krisen går in i ett verkligt akut skede slänger man fram ett förslag som på papperet ser ut ungefär som vad USA krävt tidigare - Syrien skall avstå från sina kemiska vapen - och då står USA:s ledare inmålade i ett hörn. Vad skall de göra? Larma om att de skiter i sina gamla krav och bombar ändå? Det skulle ju inte se snyggt ut, särskilt inte som opinionen nationellt och internationellt för ett krig mot Syrien är väldigt svag. Och kongressledamöter i USA som ställer upp för omval lär inte i någon större omfattning rösta för krig. Det visar att det finns en opinion därute som de måste ta hänsyn till - och att den väger tyngre än exempelvis Israel-lobbyn. Högern i Israel bör vara bekymrad över den här utvecklingen, man verkar tappa greppet.
Naked capitalism har en lista på 'vinnare och förlorare' på grund av den här svängen. Stefan Lindgren om rysk diplomati. En svensk bloggare i USA har en version av förloppet som förefaller mig vara mer åt knas-hållet.
Och det rör sig inte bara om Syrien, det handlar om maktförhållandena i världen. De förändras. Somligt till det bättre, annat till det sämre. De ljumma elementen inom 'krigspartiet' drar nog en lättnadens suck att luften pyser ur kris-ballongen. Risken är att farliga och desperata element kan hitta på någonting för att få luft i ballongen igen.
Naked capitalism har en lista på 'vinnare och förlorare' på grund av den här svängen. Stefan Lindgren om rysk diplomati. En svensk bloggare i USA har en version av förloppet som förefaller mig vara mer åt knas-hållet.
Och det rör sig inte bara om Syrien, det handlar om maktförhållandena i världen. De förändras. Somligt till det bättre, annat till det sämre. De ljumma elementen inom 'krigspartiet' drar nog en lättnadens suck att luften pyser ur kris-ballongen. Risken är att farliga och desperata element kan hitta på någonting för att få luft i ballongen igen.
onsdag 26 juni 2013
Myrdal om anti-semitism
Med ungefär sjuttio år i bagaget av anti-antisemitism bör man ha en viss tyngd i sina diskussioner. Jag nämnde tidigare Jan Myrdals twitter-kritik mot Hillersberg. Nu kommer han igen med en text som refuserats av skönandarna på Dagens Dumheter. Den är rubricerad DEN TJÄNANDE ANTISEMITISMEN. (Har inte den tidningen längre, och det verkar inte vara någon större förlust.) Det är ett brett svep över antisemitism och liknande påfund, och jag antar att det breda anslaget sticker en del i ögonen. Alla har ju inte Myrdals långa perspektiv och breda kunskaper, om man säger så, och inte någon ambition att få perspektiv och kunskaper heller.
Palestina är kärnan. Det som sionisterna gör mot palestinierna driver fram en negativ syn på judar i gemen, särskilt i den islamiska världen. Samtidigt försöker den israeliska staten knyta judar runtom i världen till sig. Myrdal jämför med liknande taktik hos den tyska staten under Andra världskriget:
Men bilden ser inte helt entydig ut. USA är nyckelland i den här saken. Är det inte så att det finns en generationsfråga, där äldre USAmerikanska judar ofta fortfarande helhjärtat stödjer vad extremisterna i den israeliska ledningen gör, medan de yngre generationerna blir mindre och mindre intresserade? Kanske basen för israelisk propaganda ändras? Om det folkliga stödet för Israel i USA finns bland åldrande evangelikala människor är det ju en annan situation än om judarna i stort sett mangrant ställer upp för Israel. Nu verkar det tyngsta stödet finnas hos aggressiva pro-israeliska påtryckargrupper, som dock ett växande antal amerikaner, judar eller ej, inte gillar. "Israel firsters" har ännu övervikt, men kommer det att hålla på sikt?
Hur stor judefientligheten är i Sverige vet jag inte. Har för mig att någon undersökning kom fram till att frekvensen faller från höger till vänster: de mest judefientliga finns bland sverigedemokrater och moderater, de minst fientliga bland vänsterpartister och KP-are. I samband med bankkriserna och krisen i eurozonen har åsikter om "judarna" ibland poppat upp i tidningarnas "pissrännor". Dock långt ifrån i samma omfattning som folk som hetsar mot "invandrare" i allmänhet och "muslimer" i synnerhet.
Och så får vi räkna med att det bland yngre muslimer som med rätta upprörs över övergreppen mot palestinierna kommer det ibland att slå fel och slå över till anti-semitism. Några snillen tror att de utövar kamp mot Israel genom att åka som jihad-turister till Syrien, hetsade av radikala imamer och betalda av rika knösar från Arabiska halvön. Det kommer man inte åt med uppblåsta förmaningar, utan det krävs också ett klart ställningstagande mot sionisternas våldsdåd och falskhet. Ärlighet varar längst, hyckleri avslöjas förr eller senare. Hur många i det socialmoderata lägret klarar av en ärlig kritik?
Palestina är kärnan. Det som sionisterna gör mot palestinierna driver fram en negativ syn på judar i gemen, särskilt i den islamiska världen. Samtidigt försöker den israeliska staten knyta judar runtom i världen till sig. Myrdal jämför med liknande taktik hos den tyska staten under Andra världskriget:
På motsvarande sätt som då i början av fyrtiotalet arbetar nu de israeliska statsorganen. Troende i religiösa samfund, de en gång kibbutzfrälsta, sådana med familjerötter från shtetler i Östeuropa, ättlingar till överlevande från Auschwitz, allmänt kulturintresserade, alla som upplever en judisk identitet; de drivs med hotet om en växande antisemitism att solidarisera sig med den israeliska staten och försvara dess allt katastrofalare och allmänfarliga politik.Det blir en rundgång: antisemitism och anti-islam bygger upp varandra till allt mer hatiska nivåer. Samtidigt har vi rörelser i Europa, som i Ungern, som återigen spelar ut jude-kortet. Det hade de knappast gjort om det inte finns rätt många i folket som faktiskt har dessa fördomar. Att det här ogräset växer igen kan inte bara skyllas på nyliberalismens härjningar. Myllan och fröna fanns redan.
Men bilden ser inte helt entydig ut. USA är nyckelland i den här saken. Är det inte så att det finns en generationsfråga, där äldre USAmerikanska judar ofta fortfarande helhjärtat stödjer vad extremisterna i den israeliska ledningen gör, medan de yngre generationerna blir mindre och mindre intresserade? Kanske basen för israelisk propaganda ändras? Om det folkliga stödet för Israel i USA finns bland åldrande evangelikala människor är det ju en annan situation än om judarna i stort sett mangrant ställer upp för Israel. Nu verkar det tyngsta stödet finnas hos aggressiva pro-israeliska påtryckargrupper, som dock ett växande antal amerikaner, judar eller ej, inte gillar. "Israel firsters" har ännu övervikt, men kommer det att hålla på sikt?
Hur stor judefientligheten är i Sverige vet jag inte. Har för mig att någon undersökning kom fram till att frekvensen faller från höger till vänster: de mest judefientliga finns bland sverigedemokrater och moderater, de minst fientliga bland vänsterpartister och KP-are. I samband med bankkriserna och krisen i eurozonen har åsikter om "judarna" ibland poppat upp i tidningarnas "pissrännor". Dock långt ifrån i samma omfattning som folk som hetsar mot "invandrare" i allmänhet och "muslimer" i synnerhet.
Och så får vi räkna med att det bland yngre muslimer som med rätta upprörs över övergreppen mot palestinierna kommer det ibland att slå fel och slå över till anti-semitism. Några snillen tror att de utövar kamp mot Israel genom att åka som jihad-turister till Syrien, hetsade av radikala imamer och betalda av rika knösar från Arabiska halvön. Det kommer man inte åt med uppblåsta förmaningar, utan det krävs också ett klart ställningstagande mot sionisternas våldsdåd och falskhet. Ärlighet varar längst, hyckleri avslöjas förr eller senare. Hur många i det socialmoderata lägret klarar av en ärlig kritik?
onsdag 22 maj 2013
Ryssland stiger fram. Lästips och funderingar
Att se hur världshistoria sker (utan att behöva vara i stormcentrum, tack för det!) är intressant, fascinerande, skrämmande. Det syriska kriget mal på, men det är inte bara striderna i landet utan de ändrade kraft- och maktförhållandena i omvärlden som kan få världshistorisk betydelse. Om en händelse är världshistorisk tar ju ett tag innan vi verkligen vet, det kan ju röra sig om ett tillfälligt buller bara, men just nu verkar det hända saker.
När sarin-, kannibal- och islamistkämparna misslyckats skulle en regelrätt invasion av Syrien vara sista utvägen för USA och dess vänner och lydstater. Men det finns vissa hinder. Inte bara att Syrien har en krigsmakt av helt annan kaliber än Libyen, utan att den rustas upp med kraftfulla vapen av senaste modell. En del vapen finns på land, en del på de ryska krigsfartyg som nu i ökande omfattning samlas i Medelhavet. Den här artikeln handlar om det. De som drog igång den syriska krisen hade nog inte räknat med att det skulle leda till att Ryssland i stor skala återvänder som flottmakt till Medelhavet. Inte heller att Syrien skulle utrustas med robotar som kan slå hårt mot angripare till sjöss, på land, i luften - och detta även om angriparen är Israel.
Nästa lästips: USAmerikanske professorn Juan Cole skriver mycket bra saker, samtidigt som han (likt ett antal andra personer) verkar ha fått Libyen och Syrien om bakfoten. Men som professor måste han väl hålla sig litegrann till fakta även vad det gäller bakfoten, och den här artikeln är läsvärd. Den tar också upp Rysslands ökande inflytande och hårdnande attityd mot bland annat Israel. Netanyahu får se upp vad han tar sig för framöver! Det har pratats om att dra "röda linjer" för det ena och andra på senaste tiden. Det verkar som det är Ryssland som nu bestämmer vilka linjer som räknas.
Ur svensk synvinkel är detta intressant. Mycket har förändrats sedan fyll-Boris Jeltsins dagar. Ryssland har gått igenom en av sina perioder av "stor oreda" men har nu en ledning som söker samla landet igen och se till att det inte blir en sparkboll för utländska intressen och plundringar. Sparka vill man göra själv när man känner att det behövs. Men man sparkar inte i onödan, utan talar konsekvent för diplomati och internationell rätt. Samtidigt som detta sker i Ryssland försöker en del krafter i Sverige få oss allt närmre knutna till förlorarsidan, till USA och NATO. Är det smart? Är det inte dags att börja diskutera en uppdaterad neutralitet och ett förhållande till Ryssland som inte pendlar mellan förakt och hysteriska skrik utan några mellanlägen?
När sarin-, kannibal- och islamistkämparna misslyckats skulle en regelrätt invasion av Syrien vara sista utvägen för USA och dess vänner och lydstater. Men det finns vissa hinder. Inte bara att Syrien har en krigsmakt av helt annan kaliber än Libyen, utan att den rustas upp med kraftfulla vapen av senaste modell. En del vapen finns på land, en del på de ryska krigsfartyg som nu i ökande omfattning samlas i Medelhavet. Den här artikeln handlar om det. De som drog igång den syriska krisen hade nog inte räknat med att det skulle leda till att Ryssland i stor skala återvänder som flottmakt till Medelhavet. Inte heller att Syrien skulle utrustas med robotar som kan slå hårt mot angripare till sjöss, på land, i luften - och detta även om angriparen är Israel.
 |
| Syriska regeringssoldater i Deraa-provinsen i södra delen av landet. Där skedde ett storskaligt försök att skicka in nya pålitliga "rebeller" från Jordanien. Försöket misslyckades. |
Nästa lästips: USAmerikanske professorn Juan Cole skriver mycket bra saker, samtidigt som han (likt ett antal andra personer) verkar ha fått Libyen och Syrien om bakfoten. Men som professor måste han väl hålla sig litegrann till fakta även vad det gäller bakfoten, och den här artikeln är läsvärd. Den tar också upp Rysslands ökande inflytande och hårdnande attityd mot bland annat Israel. Netanyahu får se upp vad han tar sig för framöver! Det har pratats om att dra "röda linjer" för det ena och andra på senaste tiden. Det verkar som det är Ryssland som nu bestämmer vilka linjer som räknas.
 |
| Ryskt luftvärn modell S-300. Antar att de skorstensliknande sakerna därbak innehåller robotar. |
Ur svensk synvinkel är detta intressant. Mycket har förändrats sedan fyll-Boris Jeltsins dagar. Ryssland har gått igenom en av sina perioder av "stor oreda" men har nu en ledning som söker samla landet igen och se till att det inte blir en sparkboll för utländska intressen och plundringar. Sparka vill man göra själv när man känner att det behövs. Men man sparkar inte i onödan, utan talar konsekvent för diplomati och internationell rätt. Samtidigt som detta sker i Ryssland försöker en del krafter i Sverige få oss allt närmre knutna till förlorarsidan, till USA och NATO. Är det smart? Är det inte dags att börja diskutera en uppdaterad neutralitet och ett förhållande till Ryssland som inte pendlar mellan förakt och hysteriska skrik utan några mellanlägen?
 |
| Iskander-robot. Skall kunna skicka iväg en sprängladdning upp till 28 mil och träffa rätt på några meter när. Dessutom är roboten ohyggligt snabb, väldigt flink att svänga samt att lägga ut skenmål, så den är svår att skjuta ned. Finns också i Syrien. Kan träffa såväl israeliska flygbaser som USAmerikanska hangarfartyg, antar jag. |
söndag 17 februari 2013
En dålig Mor - ingen tillfällighet?
Svenskans Bitte Hammargren frågar:
Vad tänker en prickskytt som lyfter sitt vapen mot ett barn? ... Just nu sprids bilder från en israelisk prickskytt på sociala medier. Det handlar om den 20-årige israeliske Mor Ostrovski som på sitt privata instagramkonto lade ut en bild där han ringat in ett barn i sitt kikarsikte.
Kanske svaret finns i en intervju med en israelisk radioman som försöker bevara sin mänsklighet och anständighet.
A few days after the end of Operation Pillar of Defense, I gave a talk at a Herzliya high school. The children, who said they came from good homes, told me we have to kill all the Arabs, including the Israeli Arabs, because where do they get off thinking they will get control of the country. Their ideal is to go into the army and kill as many Arabs as possible. That’s one side of the picture, Israeli youth, the new generation, living in an atmosphere of demonizing the Palestinians − which is something the Israeli media are responsible for in no small measure. The other side of the picture is the young generation in Gaza, a child of five or nine. Let’s say he is not wounded, but a four-ton bomb landed next to his house. Do you know that in Operation Pillar of Defense, not one pane of glass remained intact in the whole of Gaza? It’s a tactic of creating sonic booms to frighten people without hurting them. A child who has a bomb like that land next to him can’t hear anything for the next three days. What does he think about the Jews afterward? And where will we end up, if this is how Jewish youngsters think about Arabs?Till det här kan man lägga en skandal för några år sedan, när israeliska soldater gick omkring i tröjor som propagerade för att döda gravida palestinska kvinnor, samt misstanken att det som händer i Gaza bland annat är att experimentera med nya vapen inför framtidens krig i framtidens jättestäder. Därmed finns inte bara israeliska intressenter med. Dessutom kommer ju anklagelser då och då om att israeler faktiskt medvetet skjuter ihjäl barn. Kan vi tro att beväpnade tjugoåringar i Israel skulle ha någon sorts högre moral än andra beväpnade tjugoåringar, om de tror att de kan komma undan med rena skurkstreck? Ostrovski - ryss? En Mor med dåligt omdöme verkar det i alla fall, kanske påverkad av en miljö där alla som vågar säga emot är motståndare och måste dödas.
söndag 9 december 2012
Bättre missilvapen i Syrien?
Jag vet inte om de här uppgifterna är korrekta. Ziad på SyrPer (som jag betraktar med blandade känslor, han är bäst när han inte är rolig) har några gånger förmedlat påståenden att Syrien fått leveranser av den ryska Iskander-missilen. Detta har redan kommit in i Wiki (från en andrahandskälla som jag undrar hur pålitlig den är - det är ett av problemen med Wiki som inte går att komma ifrån).
Hur som haver, om Ryssland verkligen har bestämt sig för att leverera den här moderna missiltypen till Syrien lär insatserna för en eventuell NATO-invasion höjas ytterligare. Med en räckvidd på uppåt 400 kilometer, en hastighet på 2100 meter/sekund, en träffsäkerhet på cirka 7 meter från målet, möjligheter att parera robotförsvar och att ändra kurs snabbt är Iskander ett fruktansvärt snabbt och farligt vapen. Eftersom den är rörlig och körs omkring på lastbilar kan den vara svår att upptäcka, och det verkar inte behöva ta mer än ungefär en kvart för att få iväg den. Eller bara några få minuter om man hunnit göra förberedelser. Och några minuter efter avfyrning kan Iskander slå ner långt bort i Turkiet, i Israel, eller på något fartyg ute i Medelhavet. Den verkar vara svår att värja sig emot. Och NATO har förmodligen svårt att ta stora förluster vid ett eventuellt krig mot Syrien, hemmaopinionerna kan bli besvärliga. Det är väl därför man ännu så länge föredrar att skicka in billig kanonmat i form av asiatiska och afrikanska legoknektar som inte har något emot att bli dödade.
Undrar om de krafter som drog igång oroligheterna i Syrien tänkte så här långt? Kanske de trodde på sin egen propaganda att regeringen var så gott som fallfärdig och utan stöd - men när regeringen sitter kvar, har internationellt stöd, och dess styrkor fortsätter att kämpa blir läget ett annat. I stället för ett sönderfallande och lättkontrollerat Syrien får man en regional militärmakt som är ännu bättre utrustad än tidigare. Om de här uppgifterna stämmer.
Hur som haver, om Ryssland verkligen har bestämt sig för att leverera den här moderna missiltypen till Syrien lär insatserna för en eventuell NATO-invasion höjas ytterligare. Med en räckvidd på uppåt 400 kilometer, en hastighet på 2100 meter/sekund, en träffsäkerhet på cirka 7 meter från målet, möjligheter att parera robotförsvar och att ändra kurs snabbt är Iskander ett fruktansvärt snabbt och farligt vapen. Eftersom den är rörlig och körs omkring på lastbilar kan den vara svår att upptäcka, och det verkar inte behöva ta mer än ungefär en kvart för att få iväg den. Eller bara några få minuter om man hunnit göra förberedelser. Och några minuter efter avfyrning kan Iskander slå ner långt bort i Turkiet, i Israel, eller på något fartyg ute i Medelhavet. Den verkar vara svår att värja sig emot. Och NATO har förmodligen svårt att ta stora förluster vid ett eventuellt krig mot Syrien, hemmaopinionerna kan bli besvärliga. Det är väl därför man ännu så länge föredrar att skicka in billig kanonmat i form av asiatiska och afrikanska legoknektar som inte har något emot att bli dödade.
Undrar om de krafter som drog igång oroligheterna i Syrien tänkte så här långt? Kanske de trodde på sin egen propaganda att regeringen var så gott som fallfärdig och utan stöd - men när regeringen sitter kvar, har internationellt stöd, och dess styrkor fortsätter att kämpa blir läget ett annat. I stället för ett sönderfallande och lättkontrollerat Syrien får man en regional militärmakt som är ännu bättre utrustad än tidigare. Om de här uppgifterna stämmer.
onsdag 17 oktober 2012
När det tekniska gapet fylls igen ...
En del extremkristna grupper är nog uppåt humörmässigt nu, i alla fall de som tror att Jordens undergång och himmelrikets ankomst skall ske genom en jättestor sammanstötning mellan de goda och de onda krafterna i vad som nu är norra Israel. I Harmageddon, även känd som Megiddo, förväntar man sig att slutslaget skall stå. Vi övriga tar det lite lugnare: Domedag lär det inte bli, däremot en serie kraftiga och mycket obehagliga sammanstötningar just i den delen av världen.
För några dagar sköt Israel ner en drönare som skickats iväg från Libanon av Hitzbollah. Israelerna försöker verka oberörda, man kan nog misstänka att det är mycket upprört bakom kulisserna. Hur många drönare har Hitzbollah tillgång till egentligen, hur stor räckvidd har maskinerna, vad kan de utrustas med? Är de bara för spaning, eller kan man tänka sig att de kan bära vapen? En enstaka drönare är en varningssignal om något, men vad? Har Hitzbollah tillgång till en hel mängd maskiner som kan bli en för svår match för det israeliska luftförsvaret? (Lästips: intressant inlägg om minor i Hormuz-sundet hos Moon of Alabama, och kommentarer till detta och till drönar-historien.)
Redan i samband med kriget i Libanon 2006 hävdades att Hitzbollah hade tekniskt kunnande nog för att avlyssna trafiken från drönare som Israel skickade in över deras område. Jag vet inte om det har bekräftats, men en sak är tydlig: den överlägsenhet avseende teknisk nivå och förmåga att utnyttja tekniken som israelerna och västmakterna har levt högt på håller på att gå förlorad. Och man kan nog säga att det är Israels och västvärldens politik i Mellersta östern som drivit fram de krafter som nu arbetar sig upp på deras egen nivå. Man kan väl jämföra med arabernas tidiga förvirrade och splittrade försök att möta korsfararna med det senare skedet när de lärt sig hur man segrar - det verkar vara ungefär likadant nu.
Ur anti-imperialistisk synvinkel kan man säga att det är bra. Västmakterna kan inte rumstera om hur som helst längre. Men om man tänker ytterligare några steg framåt då? Var det över huvud taget nödvändigt för "den fria världen" att frammana, göda, de monster som man nu säger sig vara så rädda för? Vad kommer dessa nya krafter att ta sig för framöver? Kommer de att uppträda mer anständigt, kommer de att vara ädla riddersmän av Saladins typ? Eller sjaskiga småhandlare ungefär som sina motståndare? En reaktionär fundamentalist kommer inte nödvändigtvis blir progressiv för att han utrustas med mobiltelefon och automatvapen. Men det är sådana typer som väst gynnat.
Varför inte avslutningsvis citera inledningen till Tegnérs dikt Det eviga och rikta frågan till "den starke" med imperialismens svärd i sin hand: "är du beredd att försvinna, som en storm i de arabiska öknarna, helt enkelt därför att du burit dig dumt och kortsiktigt åt?"
För några dagar sköt Israel ner en drönare som skickats iväg från Libanon av Hitzbollah. Israelerna försöker verka oberörda, man kan nog misstänka att det är mycket upprört bakom kulisserna. Hur många drönare har Hitzbollah tillgång till egentligen, hur stor räckvidd har maskinerna, vad kan de utrustas med? Är de bara för spaning, eller kan man tänka sig att de kan bära vapen? En enstaka drönare är en varningssignal om något, men vad? Har Hitzbollah tillgång till en hel mängd maskiner som kan bli en för svår match för det israeliska luftförsvaret? (Lästips: intressant inlägg om minor i Hormuz-sundet hos Moon of Alabama, och kommentarer till detta och till drönar-historien.)
Redan i samband med kriget i Libanon 2006 hävdades att Hitzbollah hade tekniskt kunnande nog för att avlyssna trafiken från drönare som Israel skickade in över deras område. Jag vet inte om det har bekräftats, men en sak är tydlig: den överlägsenhet avseende teknisk nivå och förmåga att utnyttja tekniken som israelerna och västmakterna har levt högt på håller på att gå förlorad. Och man kan nog säga att det är Israels och västvärldens politik i Mellersta östern som drivit fram de krafter som nu arbetar sig upp på deras egen nivå. Man kan väl jämföra med arabernas tidiga förvirrade och splittrade försök att möta korsfararna med det senare skedet när de lärt sig hur man segrar - det verkar vara ungefär likadant nu.
Ur anti-imperialistisk synvinkel kan man säga att det är bra. Västmakterna kan inte rumstera om hur som helst längre. Men om man tänker ytterligare några steg framåt då? Var det över huvud taget nödvändigt för "den fria världen" att frammana, göda, de monster som man nu säger sig vara så rädda för? Vad kommer dessa nya krafter att ta sig för framöver? Kommer de att uppträda mer anständigt, kommer de att vara ädla riddersmän av Saladins typ? Eller sjaskiga småhandlare ungefär som sina motståndare? En reaktionär fundamentalist kommer inte nödvändigtvis blir progressiv för att han utrustas med mobiltelefon och automatvapen. Men det är sådana typer som väst gynnat.
Varför inte avslutningsvis citera inledningen till Tegnérs dikt Det eviga och rikta frågan till "den starke" med imperialismens svärd i sin hand: "är du beredd att försvinna, som en storm i de arabiska öknarna, helt enkelt därför att du burit dig dumt och kortsiktigt åt?"
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarne fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öcknen bort.
onsdag 10 oktober 2012
Småprat med historiska teman och satir
Jag skulle publicera något djupsinnigt om ekonomi. Jag har till och med några halvskrivna inlägg liggande, men det vill liksom inte ta sig. Läsare som får abstinensbesvär de dagar jag inte skriver något på Björnbrum kan ju kolla i bloggrullen till höger - det kan hända att jag haft något för mig på mina andra bloggar. Lagt upp något fint självtaget foto, skrivit en liten dikt, eller gjort något annat trevligt och tänkvärt.
Här är en pajsare vid namn Netanyahu som nyligen talade i FN:s generalförsamling. Han är premiärminister i Israel och håller högerhanden i så gott som perfekt vinkel. Vi kan jämföra med mannen på bilden nedan, han bör vara den verklige experten i ämnet. Enda felet Nettan gör är nog att tummen får vinkla ut från handen. Jag tror att den skall peka mer framåt.
Nu skall jag göra en anmärkning om alla usla referenser till Hitler. Vad är det för Hitler man talar om? 1913, 1923, 1933, 1943, bara för att hugga till med några årtal. Det kan nämligen betyda en jäkla skillnad. Men det brukar inte Hitler-pratarna bry sig om (eller de begriper det inte ens). I mitten av trettiotalet var det förmodligen engelsmännen som ännu hade århundradets rekord i dödliga koncentrationsläger (i Sydafrika under Boer-kriget), vi måste in i Andra världskriget och östfronten för att få nya rekordhållare i bruna skjortor.
De Tredjevärlden-härskare som då och då av "världssamfundet" (= USA i främsta ledet) utmålas som en ny Hitler kan i bästa fall tävla med Mussolini. Och Musse var ju bra på att ta livet av folk han också. Men långt ifrån Adolfs nivå.
På tal om engelsmän så såg jag en bitsk kommentar nyligen: Bakom varje islamistskägg i Mellanöstern döljer det sig en engelsk agent. Och det kan nog stämma. Engelsmännen har en lång historia av att ställa till djävulskap och hetsa olika grupper mot varandra, och de takterna sitter förmodligen i ännu. Det kan vara så att bakom somligt av dumheterna som USA hittar på står engelsmän och hetsar.
Nåväl, sagde Netanyahu höll ett tal i FN och uppförde sig konstigt. Någon hade ritat en kulbomb av en sort som väl knappast varit i aktivt bruk sedan senare delen av 1800-talet, och så talade Nettan över ämnet kulbomb och Iran. Det var inte så klyftigt. En hel del politiska skämtare kände sig manade att kommentera med hjälp av så kallade populärkulturella referenser. I detta fall Wile E. Coyote. När de tecknade filmerna gick i Sverige kallades de Hjulben och Gråben. Hjulben var en roadrunner, en snabbstpringande fågel som finns i USAmerikanska västern. Temat i varje film var att Gråben jagade Hjulben. (En gammal hitlåt med Bo Diddely hette också Roadrunner, när vi är inne på det ämnet - den var häftig för sin tid!)
Nåväl, (ursäkta att jag upprepar mig) nu försökte Gråben ibland spränga Hjulben i luften med hjälp att hemska bomber. Det gick alltid fel. Och när nu Nettan stod där med sin seriefigursbomb inför världssamfundet kunde naturligtvis inte någon skämtare låta bli att förse Nettan med Gråbens huvud. Vad kan man säga mer om det?
Här är en pajsare vid namn Netanyahu som nyligen talade i FN:s generalförsamling. Han är premiärminister i Israel och håller högerhanden i så gott som perfekt vinkel. Vi kan jämföra med mannen på bilden nedan, han bör vara den verklige experten i ämnet. Enda felet Nettan gör är nog att tummen får vinkla ut från handen. Jag tror att den skall peka mer framåt.
Nu skall jag göra en anmärkning om alla usla referenser till Hitler. Vad är det för Hitler man talar om? 1913, 1923, 1933, 1943, bara för att hugga till med några årtal. Det kan nämligen betyda en jäkla skillnad. Men det brukar inte Hitler-pratarna bry sig om (eller de begriper det inte ens). I mitten av trettiotalet var det förmodligen engelsmännen som ännu hade århundradets rekord i dödliga koncentrationsläger (i Sydafrika under Boer-kriget), vi måste in i Andra världskriget och östfronten för att få nya rekordhållare i bruna skjortor.
De Tredjevärlden-härskare som då och då av "världssamfundet" (= USA i främsta ledet) utmålas som en ny Hitler kan i bästa fall tävla med Mussolini. Och Musse var ju bra på att ta livet av folk han också. Men långt ifrån Adolfs nivå.
På tal om engelsmän så såg jag en bitsk kommentar nyligen: Bakom varje islamistskägg i Mellanöstern döljer det sig en engelsk agent. Och det kan nog stämma. Engelsmännen har en lång historia av att ställa till djävulskap och hetsa olika grupper mot varandra, och de takterna sitter förmodligen i ännu. Det kan vara så att bakom somligt av dumheterna som USA hittar på står engelsmän och hetsar.
Nåväl, sagde Netanyahu höll ett tal i FN och uppförde sig konstigt. Någon hade ritat en kulbomb av en sort som väl knappast varit i aktivt bruk sedan senare delen av 1800-talet, och så talade Nettan över ämnet kulbomb och Iran. Det var inte så klyftigt. En hel del politiska skämtare kände sig manade att kommentera med hjälp av så kallade populärkulturella referenser. I detta fall Wile E. Coyote. När de tecknade filmerna gick i Sverige kallades de Hjulben och Gråben. Hjulben var en roadrunner, en snabbstpringande fågel som finns i USAmerikanska västern. Temat i varje film var att Gråben jagade Hjulben. (En gammal hitlåt med Bo Diddely hette också Roadrunner, när vi är inne på det ämnet - den var häftig för sin tid!)
Nåväl, (ursäkta att jag upprepar mig) nu försökte Gråben ibland spränga Hjulben i luften med hjälp att hemska bomber. Det gick alltid fel. Och när nu Nettan stod där med sin seriefigursbomb inför världssamfundet kunde naturligtvis inte någon skämtare låta bli att förse Nettan med Gråbens huvud. Vad kan man säga mer om det?
tisdag 18 september 2012
Oavsiktligt?
Som det sägs, det är lättare att starta ett krig än att avsluta det - särskilt på det sätt som är bäst för en själv. Det kan ju alla tomtar som dragit igång det syriska kriget fundera över. Obs. att jag inte skriver 'inbördeskrig' utan just 'krig'. Ett antal stater har börjat krig mot Syrien genom att skicka in en tvivelaktig rebellrörelse i landet. Det finns äkta syriska upprorsmän, det finns äkta oppositionsgrupper, men bland det senaste som skickas in lär vara jemenitiska islamister, och de har väl egentligen sitt eget inbördeskrig att ta hand om. Man kan ju undra vad den ordinäre syriern tänker när libyer och kat-tuggande jemeniter dyker upp i grannskapet?
Nu rapporteras att turkiska armén har förlorat bortåt åttio man i sårade och dödade vid en gerillaattack mot en militärkolonn långt inne i det egna landet. Det har varit flera sådana händelser på senaste tiden. Armén måste ha förlorat hundratals soldater i strider mot kurdisk gerilla bara de senaste veckorna. Det är svårt att inte se ett samband mellan turkiska regeringens deltagande i kriget mot Syrien och uppsvinget för det kurdiska upproret i Turkiet. Stöd till turkisk gerilla är ett av de kort som Syrien kan spela ut. Hur kommer den turkiska allmänheten att ta detta? Kommer Erdogans regering att överleva, eller blir det en ny militärkupp?
Det har bekräftats att iranska förband från revolutionsgardet finns i Syrien. En sådan truppförflyttning borde stärka axeln Iran-Syrien-Hetzbollah mot eventuella angrepp från Israel. För finns ett större antal stridsdugliga iranier i Syrien bör en del kunna slinka över till Libanon och placera sig i närheten av den israeliska gränsen. Där kan de bedriva signalspaning, skjuta raketer och ha annat för israelserna besvärande för sig. - Förstärkt uppror i Turkiet, iranska trupper i Israels närområde, ingick det i de politisk-militära hjärntrusternas förutsättningar när de tänkte köra en repris av Libyen i Syrien? Eller var det sådana där oaviktliga saker som 'bara' händer?
Libyen är ju en liknande historia, även om man bortser från att islamister som förmodligen tidigare ingick i alliansen mot Qaddhafis regering nu i vanlig god ordning likviderade USA:s ambassadör. Följderna märks nere i Mali som sprängts och till hälften tagits över av islamister. Man kan nog gissa att spill av den typen hotar en del andra länder i närheten, som Algeriet och Mauretanien. I Nigeria märks det redan. - Återigen: oavsiktliga effekter av dumma åtgärder som klokt folk varnade för redan från början.
Nu rapporteras att turkiska armén har förlorat bortåt åttio man i sårade och dödade vid en gerillaattack mot en militärkolonn långt inne i det egna landet. Det har varit flera sådana händelser på senaste tiden. Armén måste ha förlorat hundratals soldater i strider mot kurdisk gerilla bara de senaste veckorna. Det är svårt att inte se ett samband mellan turkiska regeringens deltagande i kriget mot Syrien och uppsvinget för det kurdiska upproret i Turkiet. Stöd till turkisk gerilla är ett av de kort som Syrien kan spela ut. Hur kommer den turkiska allmänheten att ta detta? Kommer Erdogans regering att överleva, eller blir det en ny militärkupp?
Det har bekräftats att iranska förband från revolutionsgardet finns i Syrien. En sådan truppförflyttning borde stärka axeln Iran-Syrien-Hetzbollah mot eventuella angrepp från Israel. För finns ett större antal stridsdugliga iranier i Syrien bör en del kunna slinka över till Libanon och placera sig i närheten av den israeliska gränsen. Där kan de bedriva signalspaning, skjuta raketer och ha annat för israelserna besvärande för sig. - Förstärkt uppror i Turkiet, iranska trupper i Israels närområde, ingick det i de politisk-militära hjärntrusternas förutsättningar när de tänkte köra en repris av Libyen i Syrien? Eller var det sådana där oaviktliga saker som 'bara' händer?
Libyen är ju en liknande historia, även om man bortser från att islamister som förmodligen tidigare ingick i alliansen mot Qaddhafis regering nu i vanlig god ordning likviderade USA:s ambassadör. Följderna märks nere i Mali som sprängts och till hälften tagits över av islamister. Man kan nog gissa att spill av den typen hotar en del andra länder i närheten, som Algeriet och Mauretanien. I Nigeria märks det redan. - Återigen: oavsiktliga effekter av dumma åtgärder som klokt folk varnade för redan från början.
tisdag 31 juli 2012
Lästips: varför förlorar stormakter krig?
Här finns en artikel, översatt till lite kryckig svenska, skriven av den skarpsynte iakttagaren av internationella angelägenheter, Immanuel Wallerstein. Han försöker i fem punkter sammanfatta varför stora, och egentligen oövervinnerliga militärmakter (USA, Israel) lik förbaskat förlorar krig. Egentligen innehåller den inga konstigheter, men den kan förklara varför USA under den sista tiden fört sina krig mer i skymundan. Man har helt enkelt inte råd politiskt att dras in i nya evighetshistorier av afghanistan-typ.
Artikeln är några år gammal, men Wallersteins slutsatser verkar hålla än idag. Är stormakten inte säker på att vinna omedelbart och till relativt små kostnader undviker man direkta storskaliga aktioner, särskilt om det gäller motståndare som verkar kunna försvara sig. Det blir i stället dolda commando-operationer, krig via betalda ombud, drönare och liknande, som används för att inte reta upp kritiska hemmaopinioner. Därför är en regelrätt invasion i Syrien mindre trolig, och ett anfall mot Iran ännu mindre troligt. (Skulle det senare inträffa skulle det väl i så fall vara ett bevis för att Israel har ledare som inte är tillräkneliga å huvudets vägnar.)
Om man tänker vidare så finns det alltså en möjlighet för stater som vill föra en egen oberoende politik (vilket bland annat innebär att man slutar använda US-dollar som handelsvaluta) att vänta ut USA, under förutsättning att man är starka nog att avvärja inte bara öppna angrepp utan undergrävande verksamhet. Någon gång retade jag upp några personer genom att skriva att epoken med den gamla typen av revolutionära folkkrig håller på att närma sig slutet. Epoken med fixade så kallade färgrevolutioner kanske också är slut - det verkar som om Putin inte tänker tolerera några sådana påhitt i Ryssland. USAmerikanerna får väl nöja sig med att skjuta ihjäl varandra framöver.
Förresten, kriget pågår ju också i propagandasfären: intressant att notera hur den där ihjälkörde cubanske dissidenten (eller vad han nu var) under ett par dagar skulle vara ämne för en jättekampanj mot Cuba, och att det hela nu fallit samman. Ett tänkt politiskt mord har förvandlats till vårdslöshet i trafik av offren själva. Bland annat Dagens Nyheter (som jag ibland med rätta kallar Dagens Dumheter) har väl anledning att fundera över om man gjort något fel. Skall vi uppfatta DN som en oberoende liberalt nyhetsorgan, eller som en krigare i USA:s propaganda-armé? En anledning till att "stormakter förlorar krig" kan vara att man klantar sig också i propagandan. Är man jättestark och vinner snabbt spelar tabbar av den här slaget mindre roll, de glöms snabbt. Men är kampen utdragen och tabbe läggs till tabbe blir läget ett annat. Då kommer de kritiska frågorna fram. - Kanske dags för Wolodarski att skriva en liten ledare om att "Cuba är nog inte så dumt i alla fall" för att försöka gottgöra tidigare försyndelser?
Artikeln är några år gammal, men Wallersteins slutsatser verkar hålla än idag. Är stormakten inte säker på att vinna omedelbart och till relativt små kostnader undviker man direkta storskaliga aktioner, särskilt om det gäller motståndare som verkar kunna försvara sig. Det blir i stället dolda commando-operationer, krig via betalda ombud, drönare och liknande, som används för att inte reta upp kritiska hemmaopinioner. Därför är en regelrätt invasion i Syrien mindre trolig, och ett anfall mot Iran ännu mindre troligt. (Skulle det senare inträffa skulle det väl i så fall vara ett bevis för att Israel har ledare som inte är tillräkneliga å huvudets vägnar.)
Om man tänker vidare så finns det alltså en möjlighet för stater som vill föra en egen oberoende politik (vilket bland annat innebär att man slutar använda US-dollar som handelsvaluta) att vänta ut USA, under förutsättning att man är starka nog att avvärja inte bara öppna angrepp utan undergrävande verksamhet. Någon gång retade jag upp några personer genom att skriva att epoken med den gamla typen av revolutionära folkkrig håller på att närma sig slutet. Epoken med fixade så kallade färgrevolutioner kanske också är slut - det verkar som om Putin inte tänker tolerera några sådana påhitt i Ryssland. USAmerikanerna får väl nöja sig med att skjuta ihjäl varandra framöver.
Förresten, kriget pågår ju också i propagandasfären: intressant att notera hur den där ihjälkörde cubanske dissidenten (eller vad han nu var) under ett par dagar skulle vara ämne för en jättekampanj mot Cuba, och att det hela nu fallit samman. Ett tänkt politiskt mord har förvandlats till vårdslöshet i trafik av offren själva. Bland annat Dagens Nyheter (som jag ibland med rätta kallar Dagens Dumheter) har väl anledning att fundera över om man gjort något fel. Skall vi uppfatta DN som en oberoende liberalt nyhetsorgan, eller som en krigare i USA:s propaganda-armé? En anledning till att "stormakter förlorar krig" kan vara att man klantar sig också i propagandan. Är man jättestark och vinner snabbt spelar tabbar av den här slaget mindre roll, de glöms snabbt. Men är kampen utdragen och tabbe läggs till tabbe blir läget ett annat. Då kommer de kritiska frågorna fram. - Kanske dags för Wolodarski att skriva en liten ledare om att "Cuba är nog inte så dumt i alla fall" för att försöka gottgöra tidigare försyndelser?
onsdag 25 juli 2012
Lika och olika
Det har larmats om Syriens kemiska vapen den senaste tiden. Varningar har sedan länge framförts och förmedlats via Syrienbloggen om att det kan ske en attack med kemiska stridsmedel inne i Syrien, varpå regeringen som vanligt får skulden trots att de troliga förövarna är helt andra individer. Själv är jag lite fundersam, det är nog svårt att kontrollera att kemiska attacker så att säga hamnar 'rätt' om man inte angriper ganska stora mål (som Saddam Hussein gjorde på sin tid, dessutom utan några större protester från 'världsopinionen'), men det är ju möjligt. Desperata människor gör desperata saker.
Men varför har Syrien kemiska vapen? En intervju i Svenskan ger sammanhanget som kan kännas något besvärande: Syrien kan tänkas ha dessa vapen för att Israel kan tänkas ha dem. Uttrycket 'terrorbalans' nämns inte uttryckligen, men det verkar vara detta det handlar om. Paniken nu som uppges handla om att Syriens regering skulle gasa den egna befolkningen är kanske mer ett uttryck för paniken att den libanesiska motståndsrörelsen kan få tillgång till några laddningar. I själva verket ser det väl rätt logiskt ut om Syrien skulle placera en del vapen hos Hitzbollahs raketartilleri som en extra livförsäkring mot ett israeliskt anfall. Att Hitzbollah skulle utlösa ett förstaslag är mindre troligt, men skulle israelerna försöka sig på revanch för bakslaget år 2006 kan läget bli ett annat. I den situation skulle alltså dessa extra obehagliga vapen ändå kunna fungera som krigsavvärjande.
Undrar om andra skumma krafter opererar i bakgrunden? Exempelvis extrema kristna grupper i USA som tror på världens undergång som en verklig händelse som förutsägs i Bibeln, och att det avgörande slaget skall stå i Harmagedon, numera Megiddo, som ligger i vad som nu är norra Israel. När undergången så att säga inte vill infinna sig av sig själv kanske lite påtryckningar och provokationer kan hjälpa till? Att människoliv ödeläggs spelar ingen roll för de här grupperna: de rättfärdiga skall ju komma till himlen så snabbt det går!
Vapen kan alltså ibland verka utjämnande. Så var det åtminstone i teorin med Coltrevolvern, 'the equalizer'. Praktikten är naturligtvis annorlunda. Den tillverkades i USA. I USA har en man dömts till dryga böter för att han olovandes besökte Cuba för många år sedan. 'Land of the free.'
Men varför har Syrien kemiska vapen? En intervju i Svenskan ger sammanhanget som kan kännas något besvärande: Syrien kan tänkas ha dessa vapen för att Israel kan tänkas ha dem. Uttrycket 'terrorbalans' nämns inte uttryckligen, men det verkar vara detta det handlar om. Paniken nu som uppges handla om att Syriens regering skulle gasa den egna befolkningen är kanske mer ett uttryck för paniken att den libanesiska motståndsrörelsen kan få tillgång till några laddningar. I själva verket ser det väl rätt logiskt ut om Syrien skulle placera en del vapen hos Hitzbollahs raketartilleri som en extra livförsäkring mot ett israeliskt anfall. Att Hitzbollah skulle utlösa ett förstaslag är mindre troligt, men skulle israelerna försöka sig på revanch för bakslaget år 2006 kan läget bli ett annat. I den situation skulle alltså dessa extra obehagliga vapen ändå kunna fungera som krigsavvärjande.
Undrar om andra skumma krafter opererar i bakgrunden? Exempelvis extrema kristna grupper i USA som tror på världens undergång som en verklig händelse som förutsägs i Bibeln, och att det avgörande slaget skall stå i Harmagedon, numera Megiddo, som ligger i vad som nu är norra Israel. När undergången så att säga inte vill infinna sig av sig själv kanske lite påtryckningar och provokationer kan hjälpa till? Att människoliv ödeläggs spelar ingen roll för de här grupperna: de rättfärdiga skall ju komma till himlen så snabbt det går!
Vapen kan alltså ibland verka utjämnande. Så var det åtminstone i teorin med Coltrevolvern, 'the equalizer'. Praktikten är naturligtvis annorlunda. Den tillverkades i USA. I USA har en man dömts till dryga böter för att han olovandes besökte Cuba för många år sedan. 'Land of the free.'
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)