Strategi för Irak, har Sverige det? Samt några andra reflexioner

SvD skriver den 13/2:

Försvarsmakten återupptog förra veckan sin utbildningsinsats
i Irak, som i början av januari avbröts i det
spända läget mellan USA och Iran, rapporterar Sveriges
Radio Ekot. Försvaret har i flera år fungerat som rådgivare
och utbildat lokal militär i Irak. Insatsen stoppades
tillfälligt efter det att USA dödat den iranske toppgeneralen
Qassem Soleimani i Irak den 3 januari, men har nu
dragit i gång igen.

Hos Försvarsmakten skrivs det om en övning Aurora som skall genomföras under maj-juni i år:

För första gången kommer ett tiotal svenska officerare tillsammans med amerikanska kollegor att bemanna det amerikanska Patriot-batteriet som deltar i övningen. Den blandade svensk-amerikanska bemanningen i förbandet är ett led i införandet av det toppmoderna Patriot-systemet i det svenska luftvärnet.

Skall vi försöka knyta ihop det här på något sätt? Några väsentligheter kanske kan läggas till för att göra bilden klarare. Exempelvis detta:

• Mordet på Soleimani gjorde att Iraks parlament och regering har krävt att de utländska trupperna lämnar landet.
• USA och somliga av dess underhuggare, här har vi Sverige som exempel, vägrar att lämna, och är därmed att betrakta som ockupanter.
• Iran har utfört motangrepp med robotar mot USA:s baser i Irak och varnar för att mer vedergällning är att vänta. 
• Trots att angreppen offentliggjordes i förväg via olika kontakter kunde USA inte försvara sig mot de iranska missilerna.
• Framgången visar att alla USA-baser i västra Asien (då också inkluderande anläggningar som disponeras av USA:s underordnade ockupationstrupper) ligger inom skotthåll för Irans missiler, drönare, kryssningsrobotar, eller inom skotthåll för lokala styrkor.
• Stater som samarbetat tätt med USA och varit mycket aggressiva mot Iran (som Saudiarabien och Förenade arabemiraten) har tonat ner polemiken när man insett vad iranierna kan göra.
• Svensk militär samövar i Sverige med USA (överockupanten i Irak) i användning av "det toppmoderna Patriot-systemet".
• Patriot visade sig inte användbar i Irak mot Irans robotar, eller i Saudiarabien mot jemenitiska drönare.

Ett uttalat mål från flera mäktiga krafter i västra Asien är att tvinga ut USA från området Afghanistan till Medelhavet. För att härska behövs "stövlar på marken", men USA och dess springgossar har inte tillräckligt med stövlar för att kontrollera hela detta väldiga områden, och med flygkrigföring vinner man inte mot långvariga folkstödda krig. Hade flyget varit avgörande så hade nog kriget i Afghanistan varit över för många år sedan.

Men nu finns det alltså USA:s mark- och sjötrupper utspridda på en massa baser. För var och en av dessa (inklusive hangarfartygen) gäller vad en iransk företrädare sade förra året: Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål. Iran har visat att man kan slå långt utanför det egna territoriet, och att man har vänner långt utanför Iran också - vänner med militär kapacitet. Dessutom har USA få pålitliga vänner av format kvar i området, och det gör dess system av baser än mer osäkert. Varje USA/USA-allierad militär styrka som befinner sig i området kan närsomhelst angripas - den är nog ett hot mot omgivningen, men mer av ett mål för motståndet, och på gränsen till att vara gisslan. I det läget är det nog svårt att tänka mycket långsiktigt och strategiskt, utan det blir mer ett ständigt bytande av taktik för att lösa återkommande kriser.

Till skillnad mot amerikanerna verkar iranierna tänka långsiktigt och försiktigt, inte springa iväg och överila sig. Strategin kan kanske betecknas som en form av långvarigt folkkrig. "Ni har klockorna men vi har tiden", kunde de säga som vill ha ut amerikanerna.

Och bakom anti-USA-krafterna finns två andra makter som också är vana att tänka långsiktigt, strategiskt: Kina och Ryssland.

Hur ser det svenska strategiska tänkandet ut - finns det något sådant, eller bara ett lealöst vinglande i kölvattnet efter "Amerika"? Att plocka bort svenskarna från Irak, helst innan exempelvis en irakier som de utbildar börjar skjuta på dem, är faktiskt ett rimligt krav. (Att allierade soldater plötsligt visar sig vara dödsfiender har amerikanerna erfarenheter av från Afghanistan, så tanken är inte orimlig att sådant kan hända även i Irak, och även mot svenskar.)

En strategi som mest verkar syfta till att vara USA till lags ser inte vettig ut om det är svenska intressen som skall främjas. Någon insiktsfull person har hävdat att det värsta man kan göra är att vara allierad till USA - USA behandlar inte sina underhuggare väl, och de kan sparkas ut när som helst av vilket skäl som helst.

Lästips, samt rättmätigt hån mot de mjukryggade

Det där med "bälte och väg", de nya sidenvägarna, eller vad man nu kallar det, är ju en stor grej. Här är förslag till läsning, en artikel av Pepe Escobar som ger en hel del av historien, samtiden, och kanske lite framtid för detta jätteprojekt. Och varför bland annat den iranska högplatån har betydelse.

Och här ett tweet från Irans utrikesminister med hån mot de tre undertecknarna av kärnenergiavtalet med Iran, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Först skrämdes de att backa från avtalet genom USA:s hot om 25 procent tullar på bilar. Men när de backat kom USA med nya krav ... med andra ord så är det oklokt att låta en översittare få igenom sin vilja, för denne kommer bara att fortsätta.

Sorry to say I told you so:

When E3 sold out remnants of #JCPOA to avoid Trump tariffs last week, I warned that it would only whet his appetite.

After selling their integrity and losing any moral/legal ground, ANOTHER tariff threat.

EU would do better to exert its sovereignty. pic.twitter.com/tgGwExMhdU

— Javad Zarif (@JZarif) January 22, 2020

Kinesisk militär i Iran?

Hur är det med de där kinesiska militärerna som skall placeras i Iran som skydd för kinesiska projekt, i samband med det stora avtalet Kina-Iran om oljeutvinning och leveranser (som jag skrev om i föregående inlägg)? Jag har ju varit lite tveksam till denna historia med tanke på iraniernas tveksamheter att ha utländsk militär på eget territorium. Källan till uppgiften sägs vara "a senior source closely connected to Iran's petroleum ministry".

Och det handlar alltså om detta, och det inkluderar som det ser ut skydd för sjöfart i Persiska viken. Kinesiska fartyg har ju jagat pirater utanför Östafrika och har en bas i Djibouti, så helt obekant med området torde kinesiska flottan inte vara.

Among other benefits, Chinese companies will be given the first refusal to bid on any new, stalled or uncompleted oil and gasfield developments. Chinese firms will also have first refusal on opportunities to become involved with any and all petchems projects in Iran, including the provision of technology, systems, process ingredients and personnel required to complete such projects.

"This will include up to 5,000 Chinese security personnel on the ground in Iran to protect Chinese projects, and there will be additional personnel and material available to protect the eventual transit of oil, gas and petchems supply from Iran to China, where necessary, including through the Persian Gulf," says the Iranian source.

Det där med att kineserna har första tjing på nya och icke fullt igångsatta utvinningar av olja och gas måste sticka i ögonen på europeiska oljebolag som tvingats dra sig ur Iran. Det bör påverka Macrons försök att få med iranierna i det diplomatiska spelet igen eftersom just ett franskt bolag tvingades lämna ett jätteprojekt och kineserna tar över i stället. Rädda vad som räddas kan kan ju vara tanken.

Men det kan vara försent. Irans ekonomi riktas naturligtvis mot de stater som är villiga att samarbeta om handel och andra gemensamma intressen. De som har visat sig vara opålitliga handelspartners kommer nog inte att gynnas framöver när iranierna har andra partners.

En liten kontingent med kinesiska soldater och matroser kan bli grädden på moset genom att fungera som en snubbeltråd - för vem vågar angripa Iran om man riskerar att kineser kommer i skottlinjen? (Svaret på det skulle kunna vara terroristerna i MEK.) Fast jag sätter ändå ett frågetecken i kanten för militärhistorien tills vidare.

Fredspris till Netanyahu?

Egentligen skall väl Nobels fredspris tilldelas folk som skär ner militära styrkor, ordnar fredskonferenser och dylikt, men de föreskrifterna har ju tänjts en del under årens lopp. Ibland har ju priset delats ut med ganska mystiska motiveringar.

Men varför inte klippa till med ett pris som skulle passa för 'den ironiska generationen'? Många anklagar Israel, och dess premiärminister Netanyahu personligen, för att envetet driva på för ett krig mot Iran. Ett steg på vägen mot det kriget skulle vara sanktionerna som blockerar Irans oljeexport. Några tror att resultatet av detta i själva verket har blivit något helt annat än vad Nettan & Co. har räknat med. 

Steigans blogg rapporterar om ett enormt avtal mellan Kina och Iran.

De to historiske stormaktene i Sentral- og Øst-Asia, Persia (Iran) og Kina har funnet hverandre i et strategisk partnerskap som vil få enorme internasjonale konsekvenser. Bærebjelken i dette partnerskapet er en avtale der Kina forplikter seg til å investere 280 milliarder dollar – eller et fjerdedels norsk oljefond – i Irans olje-, gass- og petrokjemiske sektor. Dette skriver Petroleum Economist. Disse investeringene vil settes av i den første femårsperioden av avtalen. Det vil bli ytterligere kinesiske investeringer på 120 milliarder dollar i Irans transport- og produksjonsapparat.

Oljan skall levereras via rörledningar till Kina och handeln sker i andra valutor än US$. Därmed skulle USA:s möjligheter att skära av transportlederna till sjöss bli mindre viktiga (men viktigare för Kina och Ryssland att se till att USA inte ställer till med 'färgrevolutioner' i Centralasien i staterna som rörledningarna måste passera innan oljan finns i Kina). Ryssland och Iran blir Kinas största leverantörer av olja, Saudis marknadsandel i Kina minskar och det är förmodligen oroande för saudierna.

Juan Coles blogg behandlar samma nyhet. Det mest uppseendeväckande påståendet här är att kinesiska soldater skulle placeras i Iran. Med tanke på att iranierna inte tidigare varit villiga att ha utländska trupper på sitt territorium (exempelvis baser för ryska flygplan inriktade på kriget i Syrien) kan man ställa sig lite frågande här.

To guard the China-built oil and gas facilities, China will put 5,000 People’s Liberation Army troops into Iran. This troop presence in that country will be as big as the US military footprint in today’s Iraq or what the Pentagon plans for Afghanistan in 2020. It is likely meant as a deterrent to US adventurism (visible in Iraq and Afghanistan), inasmuch as any major US military strike on or action against Iran would risk hitting Chinese army personnel and spiking tensions with a nuclear power.

För att återgå till Nettan: Han har drivit en extrem politik för att via USA isolera Iran, de förbindelser som Iran skulle vilja ha med Europa har ödelagts, och vad kan gå fel här? Till slut måste Iran försöka slå sig ut, och då kommer kriget (som Nettan tänker sig att USA utkämpar för Israels räkning kan man anta). Bingo! Vad kan gå fel?

Det som gick fel var att det fanns alternativ för Iran. Ryssland och Kina. Och Kina har resurserna för att gå in och definitivt dra in Iran i sitt sidenvägs-projekt. Samtidigt kan det ynkliga Europa stå där och se hur kineserna tar över marknader och projekt man själv ville ha, men tappade för att man inte vågade stå upp mot USA. Nu finns ett Iran som fått nya öppningar, som ekonomiskt flyttas mot öster, och som förmodligen är omöjligt att angripa längre. Kanske Nettan borde få något litet erkännande för det?

"Iran är x år från att ha en atombomb ..."

När krigsfebern stiger ytterligare i och med att USA rev kärnavtalet med Iran, därtill påjagat att en viss Benjamin Netanyahu i Israel som åter hävdar att Iran är på gång att utveckla kärnvapen, kan det vara värt att påminna om följande:

Svenska och internationella medier undviker dock i regel att berätta hur länge man har varnat för iranska kärnvapen. Det skulle förta mycket av den dramatiska effekten. Israels nuvarande premiärminister Benjamin Nethanyahu hävdade till exempel redan 1992 att Iran var nära kärnvapen.

Fast han var inte först (men möjligen uthålligast, nu har han tjatat om detta i 26 år!). Redan 1984 kom de första larmen om den iranska bomben som skulle vara färdig inom sju år. 1991 alltså. Har någon sett till den?

Varifrån har jag dessa uppgifter? Jo, från en bok som kom 2013 och som alltså ännu är sorgligt aktuell: Pierre Gilly Informationskriget mot Iran, Verbal förlag. Den som är intresserad av propaganda i största allmänhet, och situationen i Iran, har nytta av att läsa den.

Trumps krig mot Europa, enligt Bildt

Trump förklarar krig - mot Europa, skriver Carl Bildt angående USA:s brytning med flerpartsavtalet om Iran. Hårt omdöme, men han har argument för det:

Trump valde hårdast möjliga linje, med så starka sanktioner som USA uppenbarligen hade möjlighet till.

Endast i undantagsfall – Boeing torde vara ett sådant – riktar sig dessa sanktioner mot amerikanska företag, utan det är i allt väsentligt europeiska företag som man vill drabba genom s k sekundära sanktioner. Och jag skulle tro att det är Frankrike som har störst ekonomiska intressen i sammanhanget.

Sekundära sanktioner av detta slag är någonting som EU tidigare motsatt sig med full kraft. Vi vill själva kunna bestämma vår politik – hur europeiska företag skall agera är inte någonting som skall dikteras från Washington.

Men sedan är detta enklare sagt än gjort, och det återstår att se om EU kommer att införa s k blockerande åtgärder. Logiskt borde det ske. Annars riskerar EU att förlora rätt rejält som allmän trovärdighet som utrikespolitisk aktör.

Detta låter ju rätt likt det som hävdats bland annat från ryskt håll ganska länge: sanktionerna mot Ryssland är mest skadliga för EU-staterna. Nu får vi veta att även sanktionerna mot Iran är skadliga för EU men berör USA rätt lite.

Om man nu ändå vill se något positivt här så kan det vara att Trump utan omsvep visar USA som det är: brutalt, skrytsamt, självupptaget, opålitligt, tjuvaktigt. Obama kunde dölja det genom att lägga ut dimridåer med sin väloljade trut. Ur Trumps trut trumpetas det mest tarvligheter. Till slut tvingas även de underdåniga europeiska politikerna att förhålla sig till det. Antingen ta förödmjukelsen, eller säga ifrån på allvar. Bildt skriver om Macrons försök att övertala Trump att stå fast vid avtalet om Iran:

Men för all sitt smickrande fick han [Macron] absolut ingen utdelning alls. I Paris måste det närmast kännas som en örfil.

Kanske tid för fransoserna att gräva upp l'esprit de de Gaulle och be jänkarna dra till ett varmare ställe?

Bara för någon dag sedan fick vi veta att Hultqvist (uppges vara Sveriges försvarsminister) skrivit på ännu mer militära avtal med USA. Hur försvarar försvarsministern det, i ett läge där de styrande i USA börjar verka bindgalna och mest applåderas av Israel och Saudiarabien? Kanske faktiskt styrs av Israel och Saudiarabien?

Det är klart att en del nog fortfarande tror att Trump har en plan. En jättesmart plan, vad den nu skulle handla om. Att göra bort USA överallt i utlandet så att man lika gärna kan åka hem och i stället "göra Amerika stort igen"? Jag tvivlar. USA behöver för övrigt knappast någon plan för att göra bort sig.

*************

PS: Segerdagen firas i Moskva. Det är nog läge att åter understryka vilka som vann andra världskriget i Europa!

Russia holds military parade at Moscow's Red Square to celebrate 73 rd anniversary of victory over Nazi Germany in World War II. pic.twitter.com/JqhFwO3tbc

— China Xinhua News (@XHNews) 9 maj 2018

Diverse tankeplock en söndagskväll

Kvinnosolidaritet

Hur står det till med solidariteten mellan kvinnor/flickor? Man skulle ju kunna tro att tafsmuslimernas excesser även här i Sverige skulle utlösa en storm av solidaritet med offren. Men det verkar, från många håll, snarare handla om krishantering av modellen "men titta på det här i stället, svenskar gör minsann sådär också ...". Från delar av etablissemanget försöker man/kvinn att styra bort fokus från övergreppen, förmodligen i syfte att inget får störa bilden av migranterna som stackars asylsökare. Här är ett exempel från en bildad person, lärare och vänsterpartist som jag tror varit ganska högt i partistrukturen. Nå, solidariteten från v-partiet har ju haft sina brister tidigare, när det gällde att stötta kvinnor i förorter som störs av otrevliga muslimer. Ur en normal vänstersynpunkt är den här tendensen obegriplig. Men det kanske beror av att de som stödjer den inte är normalt vänsterfolk. Varför vänsterkvinnor skulle ha några varmare känslor för individer som avskyr såväl vänster som kvinnor är svårt att förstå. Jag gör det inte.

Ett påstående som borde medföra klasstryk för den som uttalar det är att de som protesterar mot tafsmuslimernas verksamhet idag är samma figurer som var kvinnofientliga igår. Är det vettigt att med påbud av den typen kollektivansluta folk med en anständig hållning till sverigedemokraterna? Det kan ju innebära att sd får fler sympatisörer av ren ilska, och var det detta som var meningen?

Tidens tecken

2010-talet: den åldrande vänsterns sista chans (om nu inte den chansen redan har sprungit förbi och sumpats).

2010-talet: den åldrande imperialismens sista chans (eller om den kan hålla sig vid liv in på 2020-talet?).

Normalfördelningskurvan

Etnologen och bloggaren Eddy Nehls hävdade vid något tillfälle att man inte av kulturell bakgrund kan sluta sig till hur en individ kommer att uppträda. Det är helt säkert riktigt. Människor kan vara väldigt olika även om de har samma bakgrund. Men om man får en hel grupp att studera, då borde bilden bli annorlunda. Jämför med väljarundersökningar: frågar du en enda tant eller gubbe på gatan hur de kommer att rösta får du en åsikt, men knappast en pålitlig bild av hur opinionen totalt ser ut. Men har du en statistiskt representativ grupp på drygt tusen personer är det faktiskt möjligt att någorlunda väl förutse hur nästa val kommer att gå. (Se "anmärkning" nedan.) Om det ramlar in X tusen migranter från västra Asiens kurdiska eller arabiska områden, borde man inte kunna ha vissa uppfattningar om hur flertalet av dem ser på världen? Normalfördelningskurvan kanske kan visa vilka tankar och världsåskådning hos dem som är den vanliga, samtidigt som man får inse att vissa kan ha helt andra idéer. - Om någon statistiker tycker att den där kurvan är dåligt i det här sammanhanget, så kom med något bättre!

Anmärkning: som jag väl tidigare skrivit på bloggen (eller om det var på någon annans blogg) så kanske de traditionella opinionsundersökningarna blir mindre pålitliga, och paneler på nätet kan bli det som gäller i stället. I vissa lägen vill ju människor inte svara sanningsenligt när det ringer på telefonen. I en webbpanel kan det kännas friare, och ju fler människor som har dator och svarar på enkäter, desto mer kommer resultatet att bli trovärdigt.

Försvar och kapitalism

Försvar och NATO diskuteras i dessa dagar. Här en reflexion som handlar om totalförsvaret och behovet av att ha rejäla resurser i landet ifall handeln med omvärlden skulle störas. Civilförsvar alltså.

Det behövs lager av strategiska resurser, det behövs produktionsmedel och kunnigt folk för att kunna möta en kris utan att samhället brakar samman efter några dagar. Det behövs resurser för att ta hand om naturliga eller mänskligt orsakade katastrofer. Men sådant kostar. Man kan ju tänka sig att en svensk patriotisk borgerlighet skulle ställa upp på det - försvaret av fosterlandet måste ju få kosta! Men hur är det när denna patriotiska borgerlighet/kapitalistklass knappast finns längre, och fosterlandets resursbehov inte är en fråga som finns med i räknenissarnas kalkyler? När kapitalistklassens högre skikt är indragna i de globala nätverken och förmodligen hellre tar sina order från Washington än Stockholm, hur blir det då? - Jag slänger fram hypotesen att i vår tid så passar begreppen 'nationellt försvar' och 'kapitalistiska vinstkrav' dåligt ihop.

UK 1940, SSSR 1941

1940 fick den engelska styrkan i Frankrike fly för livet undan tyskarna, trots rätt små förluster. 1941 tvingades Sovjets styrkor att dra sig tillbaka under några månader under svåra förluster, men Röda armén bröt inte samman och kunde slå tillbaka tyskarna utanför Moskva. Det avgjorde på sikt hela kriget i Europa. Varför får vi då ständigt höra att den sovjetiska armén var så dålig, när den faktiskt klarade av ett mycket tyngre anfall än det som jagade engelsmännen över Engelska kanalen? En hypotes: det beror av att engelsmännen har ett behov av att snacka bort just det.

Sovjet då och Ryssland nu

Man behöver inte överdriva likheterna, men inte heller bortse från dem. Jag tänker på situationen för Ryssland idag, jämfört med 1920-1930-talen.

Dels utvecklingen av landet. Efter första världskriget var Sovjet utsatt för blockader. Även om man ibland kunde inhandla saker utifrån (som metallkombinatet i Magnitogorsk) så tvingades landet mer eller mindre att av egen kraft lyfta sig i kragen, att finansiera uppbygget internt. Det lyckades man med, även om vissa saker slog fel (jordbruket pressades för hårt). Numera är det som bekant sanktioner det handlar om. Ryssland har varit uppstudsigt och måste straffas! Men det innebär också att ryssarna måste utveckla sig internt igen. Import från EU ersätts av egenproduktion. På sikt bra för landet, förmodligen. Och idag finns större möjligheter än på 1930-talet att handla med stater som inte driver sanktions- eller blockadpolitik.

Dels en fråga om mentalitet hos ledningen. Strax innan andra världskriget bröt ut försökte japanerna invadera Mongoliet. Men sovjetiska armén fanns där, och i augusti 1939 spöade den upp japanerna så eftertryckligt att de sprang sin väg och aldrig vågade komma tillbaka. Men här är en intressant detalj: när den sovjetiska militären föreslog att man skulle förfölja de japanska trupperna in i Manchuriet sa Stalin nej. Det blev inget direkt krig mellan Sovjet och Japan. Japanerna slog om till krig söderut i stället.  Därmed fick Sovjet lugn i öster och kunde flytta trupper västerut när Tyskland angrep. 1945 kunde Sovjet sedan slå ut de japanska styrkorna i Manchuriet och Korea.

Jag tror det här säger en del om hur ryska/sovjetiska ledare kan tänka: nämligen lugnt, långsiktigt och metodiskt. För att ta ett modernt exempel: turkarna skjuter ner ett ryskt militärflygplan som (eventuellt) varit inne på turkiskt område några sekunder. Planet var inget hot mot Turkiet, däremot mot väpnade grupper i Syrien som på sikt också hotar Ryssland. En hetlevrad ledare i Moskva skulle ha kunnat förklara krig i detta läge, möjligen med baktanken att NATO inte skulle rädda Erdogan. Det vet man ju inget om, på några dagar hade den här affären kunnat skruvas upp till världskrig. Men Putin nöjde sig med hårda sanktioner mot den turkiska ekonomin. Förmodligen tänker han att Erdogan skall få lite mer rep att hänga sig i så småningom. Det här utesluter inte blixtaktioner om så krävs (tänk på Krim, eller hur ryska styrkor snabbt etablerades i Syrien), men ofta är det långvarigt väntande på rätt tillfälle det handlar om. Detta kan även förklara varför Putin ännu inte har rensat ut den lilla klick liberaler som ännu sitter på nyckelposter i Ryssland. De får fortsätta att göra bort sig ett tag till. Väldigt få ryssar kommer att sakna dem om/när de försvinner. Undrar om Ryssland sitter och väntar på att såväl Turkiets som Saudiarabiens härskare skall röra till det så mycket för sig att de faller - samtidigt som Iran dras djupare in i samarbete med Ryssland och de andra staterna i SCO, Shanghai Cooperation Organisation?

Ja, det var några tankar så här på söndagskvällen.

Sen ursäkt - bättre än att aldrig be om ursäkt?

Enligt iranska nyhetsbyrån Fars föreslår en kommitté i det brittiska parlamentet att en ursäkt skall framföras från brittisk sida för att man 1953 tillsammans med USA störtade den dåvarande regeringen i Iran. Vad skall nu en ursäkt över sextio år efter detta övergrepp ha för betydelse? Om det nu kommer någon. Britterna har ju kämpat hårt för att slippa ta ansvar för sina övergrepp i Kenya och Malaja på 1940-1950-talen. - Annars kan man ju säga att det är bättre att inte fara fram som en buse än att göra det, och sedan låta de efterkommande eventuellt be om ursäkt.

På tal om iranska nyhetsbyrån (startsida här) kan det vara värt att kasta en blick på den då och då. Det gäller även avdelningen för vetenskap och teknik. Snart är Iran redo att skicka upp tre nya satelliter. För man tillhör ju redan den växande skaran av stater som klarar att skicka upp rymdfarkoster. De som larmar om Iran som 'medeltida gubbar' bör ha klart för sig att landet står på en teknisk nivå som inte är medeltida. Detta utesluter inte att det finns efterblivna områden, och ledarfigurer som uppträder skumt (kom ihåg den pinsamma Rushdie-affären) - men tänk på Storbritannien som figurerade här ovan? Medan Iran är en lokal och på sin höjd regional makt har Storbritannien utövat sina skurkstreck över hela världen, och har inte slutat med det ännu. Det är skillnad det. Kan engelsmännen ta sig in någonstans och får trixa ohejdat får man en kris som aldrig tar slut. Kan någon beskylla iranierna för att uppträda på samma sätt?

Asien i rymden

Suddig bild, men jag hittade den hos iranska nyhetsbyrån Irna

Iran har åter skickat upp en 'bemannad' - ursäkta, 'beapad' bör det vara - rymdfarkost. Det var den andra ap-flygningen i år. Den första var 28 januari, och enligt Irna var det nu en apa som var uppe i rymden i en kvart.

Kina har kommit längre, och i eftermiddag förväntas månfarkosten Chang'e lämna av en markfarkost på vår närmsta granne i rymden. Chang'e var den kinesiska mångudinnan, för övrigt nämnd i en dikt av gamle ordföranden Mao. Hon hade månharen som följeslagare, och markfarkosten är uppkallad efter denne.

Indien och Japan har också rymdprogram, så det är väl frågan när Asien blir dominerande på detta område.

***

Tillägg: I dikten 'Svar till Li Shu-yi (De odödliga)' från 1957 skrev Mao:

Månens ensamma gudinna bredde ut sina vida ärmar
och dansade i ändlös rymd för dessa trogna själar

Hela dikten finns i ett numera förmodligen svåråtkomligt häfte med några dikter av Mao som Clarté utgav 1969.

Blåst (!?)

Något säger mig att killen till vänster kan känna sig rätt blåst. Kan ha fel, men jag undrar om USAmerikanerna räknade med att ryssarna skulle göra ett enkelt påpekande:

"Ni säger att ni vill bygga en robotsköld i Europa som försvar mot iranska kärnvapenmissiler (fast alla vet ju att den är riktad mot Ryssland för att möjliggöra ett förstaslag av er mot oss som vi inte kan försvara oss emot). Men nu har ju till och med ni tvingats backa vad det gäller det obefintliga iranska kärnvapenprogrammet, så vad finns det för motivering till era antirobot-robotar? Och så kanske vi kan prata lite om israelernas högst reella kärnvapen på en gång ... "

Verkar som om ryssarna jobbar 'orientaliskt' - långsiktigt och målinriktat. Om de på vägen mot målet skulle bli trampade på tårna av någon dumskalle kan de ignorera detta. Åtminstone för tillfället. Även svenska politiker bör tänka på det. Målet är det viktiga. Det andra är småsaker. Och att få bort krigshotet vid Persiska viken och neutralisera ett neurotiskt och kärnvapenutrustat Israel, samt få slut på kriget i Syrien, är stora saker men förmodligen bara delmål på vägen mot Målet. Så länge delmålen är positiva finns det ingen anledning att klaga, men det finns anledning att hålla ögonen på hur den ryska politiken i stort utvecklas.

Rubriksättarkonst

Saxat från dagens Aftonlöv:

Nej, Iran har inga kärnvapen, man har inget kärnvapenprogram. Det går inte att sätta stopp för något som inte existerar. Bevisbördan ligger på den som framför påståenden av den här typen.

Den rimliga betydelsen av 'nazikonst' bör ju vara konst av och för nazister. Inte tavlor som nassarna lagt vantarna på. Eller ...?

Vi som är äldre minns parollen 'Aftonbladet behövs om sanningen skall fram'. Men kanske det i själva verket är så här: 'Om sanningen skall fram behövs inte Aftonbladet'.

Lästips Syrien, Iran

Moon of Alabama har en genomgång av kriget mot Syrien från 2006 och framåt. Slutsatserna av den senaste utvecklingen är ganska positiva. I alla fall för alla som är motståndare till kriget och "rebellerna", och till en fredligare utveckling i regionen. (Man kanske får bortse från vad israelerna kan hitta på då.)

Asia Times har en artikel av indiske veterandiplomaten M K Bhadrakumar som tror att Iran kan bli nästa föremål för Putins fredsskapande diplomati. Lyckas det blir det ytterligare ett bakslag för krigspartierna i Israel och USA.

Det är så mycket som susar omkring nu så man blir nästan yr, och så många som vet hur det "verkligen" är med syrienkrisen. Var det verkligen så att en trött och oskärpt Kerry råkade prata omkull USA:s position, eller var det en uppgjord historia? Min notering: i så fall måste ju journalisten som ställde den fatala frågan vara en av huvudpersonerna i komplotten och därmed sitta på ett världs-scoop. - Vet inte vad jag tror om detta.

Kors i taket - tack och lov inte strimmor efter kryssningsrobotar eller stridsflygplan

Och hur var det med de två mystiska raketerna som sköts upp över Medelhavet? Var det israelerna som hade något oansvarigt hyss för sig, eller var det två ballistiska robotar som avfyrades av USA mot Syrien - varpå ryssarna plockade ner dem och gav en skarp varning om att inte göra om det där? Om det verkligen var en sådan uppskjutning måste hundratals personer på alla möjliga nivåer inom USA:s civila och militära förvaltning vara inblandade och informerade, från presidenten och ned till gubben som tryckte på avfyrningsknappen. Nu är ballistiska robotar (som går upp i rymden innan de ramlar ner på jorden igen) svårare att skjuta ner än kryssningsrobotar som ju ungefär motsvarar obemannade flygplan, så har ryssarna gjort detta har de visat att ingen typ av robotar kommer att kunna skickas mot Syrien utan risk för nedskjutning. Och då skulle man kunna dra upp sidospåret med förhandlingar om kemvapen för att ge USA en möjlighet att smita ut ur sin aggressiva position. - Vet inte om jag tror på den historien. Vi får väl se om någon skvallrar efter ett tag.

Socialt kapital och demokrati

Termen 'socialt kapital' uppfattas ofta som positiv.  Formella och informella nätverk lyfter samhället. Där vi har samhällen med en massa grupper där folk möts och gör saker tillsammans är den ömsesidiga tilliten hög och därmed fungerar samhället bättre än om vi har en massa isolerade individer och grupper som inte gillar varandra. Idealt kan man anta att högt socialt kapital optimerar resurserna medan lågt socialt kapital kommer att leda till så kallad sub-optimering. Det klassiska exemplet är jämförelsen mellan det mer korrupta Syditalien gentemot det mer hederliga Norditalien. Myndigheterna fungerade bättre norrut.

Men det kan finnas problem även med samhällen med stort socialt kapital, vilket framgår av artikeln Bowling for Adolf: How social capital helped to destroy Germany’s first democracy. Författarna hävdar att det fanns ett stort socialt kapital i Tyskland under Weimarrepublikens tid, och att nazisterna kunde utnyttja det för att bygga upp sin styrka. Frimärkssamlare, fotvandrare, krigsveteraner - alla kunde dras in i den nazistiska kretsen bara man fick tag på förtroendeingivande personer i varje grupp. Statistik presenteras som antas visa att ju mer organisering/social kapital det fanns på en ort, desto större möjligheter hade nazisterna att nå ut och växa.

Med den vändningen blir således 'socialt kapital' en neutral term. De förbindelse- och förtroendenät som utgör det sociala kapitalet kan användas för såväl goda som onda syften.

Nazi-schwein?

Weimarrepubliken var en skakig demokrati som gick under trots att det fanns en tysk demokratisk historia ända från sekelskiftet 1900 och tidigare. Kan demokrati införas från den ena dagen till den andra, eller krävs det en längre startsträcka? (Jag bortser här från vad man rimligen kan mena med 'demokrati' utan tar termen för given, vilket naturligtvis är orimligt i en djupare diskussion.) För Sveriges del kan man peka på traditioner som gick tillbaka långt före det demokratiska genombrottet på 1910-talet: sockenstämmorna, folkrörelserna. Det tar tid att bygga upp kunskaper och förtroende, samt inte minst självförtroende hos de som mest tjänar på demokrati.

Jag undrar om händelserna i arabvärlden kan ses i det sammanhanget, om man tar till en lite udda infallsvinkel: att bygga demokrati tar tid, och därför gäller det för anti-demokraterna att klippa till fort om man kan se tendenser till demokrati. Nu är det inte så farligt om dessa tendenser kommer underifrån och någorlunda effektivt kan hållas tillbaka av en diktatorisk regering. Annorlunda är det om regeringen själv börjar ta steg i demokratisk riktning och/eller visar farlig eftergivenhet för folkliga krav, då kan det bli farligt. Demokratibygge tar tid, kupper och invasioner kan genomföras snabbt - därför är tiden ofta på antidemokraternas sida.

För övrigt - med hänvisning till föregående inlägg här på bloggen så kan man ju undra om sanktionerna, hoten och krigshandlingarna mot Iran just syftar till att stärka landets mest antidemokratiska krafter? Verkar ju som Carl Bildt anser det!

Utrikesministern om Iran

Utrikesexcellensen Bildt tillhör inte toppskiktet bland  mina favoriter, men ibland skriver han intressanta saker, som i samband med installationen av Irans nye president:

På sina håll kommer man alldeles säkert att försöka säga att ingenting förändrats för att på det sättet cementera en mer konfrontatorisk hållning till Iran också under dess nyvalda nya president.

Ett rätt remarkabelt exempel på detta var när ett uttalande av Hassan Rouhani som riktade sig mot ockupationen av Palestina feltolkades – dock först av iranska media – och på sina håll omedelbart basunerades ut som att han krävt att Israel skulle förgöras.

Men det försöket tror jag snarast blev en bumerang.

Och till de mindre konstruktiva insatserna just nu hör ju också försök i den amerikanska kongressen att just nu – av alla tillfällen! – pressa fram nya sanktioner.

Med all sannolikhet spelar det snarast de mer fundamentalistiska krafterna i Teheran i händerna.

Det här är ju utskåpningar åt flera håll, inte bara slarvande iranska media. I första hand är det en känga åt de ("på sina håll") ständigt aggressiva israelerna och deras lakejer i USA som ständigt skriker om mer sanktioner och hotar med krig. Och som dessutom inte bara skriker utan utför rena krigshandlingar mot Iran, bör tilläggas.

Det är ju svårt att veta hur det verkligen är när ministrar meddelar sig bloggmässigt med yttervärlden, men låt oss anta att detta är Sveriges officiella utrikespolitik. Det är ju utrikesministern som för ordet, och det kan han knappast göra som privatperson. Man kan undra hur USA/Israelfantasterna i de svenska småpartierna uppfattar det här - men å andra sidan, bryr sig Bildt om vad de tycker? Han kanske dessutom har annan information om vad stormakterna har för planer och anpassar retoriken efter det?

Ett Iran bortom Teheran

Ett artikeltips via Pierre Gilly:

Närmare bestämt ett AP-reportage från Iran som går en bit utanför de hippa engelsktalande kvarteren i Teheran, till ett land som västerländska media vanligen inte vill se. Ett land där president Ahmadinejad inte betraktas som en pajas eller livsfarlig galning, utan en som gör gott för folket. Det folk som inte deltar i "gröna revolutioner", utan kanske snarare deltar i att slå ned dem när de övergår till gatustrider. Detta för att man redan lagt sin röst för presidenten (som uppfattas som småfolkets man) och inte gillar alternativen (svinrika överklassare och uppblåsta storstadsbor med tvivelaktig moral).

På köpet får vi veta att presidenten och de ledande prästerna inte är riktigt kontanta med varandra. Den detaljen är väl lite mer känd, men rapporteras inte så ofta i alla fall eftersom det kan störa den officiella versionen av hur det är i Iran. Landet passar ju illa för grovt tillyxade beskrivningar. Att man har en författningsdomstol som kallas "väktarråd" och som godkänner/förkastar kandidater till högre befattningar och kan annullera parlamentsbeslut är inte bra. Men ... För att återigen citera en viss C. Bildt:

Den islamska republiken Iran är förvisso ingen fullfjädrad demokrati, och situationen vad gäller mänskliga rättigheter är i flera avseenden dyster.
Men det hindrar inte att det finns en spännande pluralism inom ramen för det existerande systemet, och att valet inom de ramar som definierats faktiskt är genuint. Att det mobiliserat ett brett engagemang för förändring är ett tydligt tecken på detta.

al-Qusair - Stalingrad, Aleppo - Kursk?

Jag har sett en del jämförelser mellan slaget om den lilla syriska staden al-Qusayr och slaget om Stalingrad 1942-1943. Vi kan väl enas om att proportionerna är något olika mellan de två händelserna? Detta även om resultatet bland annat är två sönderskjutna städer? Och effektiva tyska Wehrmacht-soldater kan knappast vara jämförbara med skäggiga islamist-troll som skriker "Allah är större" hela tiden.

Men liknelsen är inte helt tokig ändå. Det som hänt är att ett nytt skede i det syriska kriget verkar ha inletts. "Rebellernas" tidigare framgångar har i viss utsträckning varit mediaskapelser. De har påståtts rycka fram, erövra det ena och det andra, "regimen vacklar", folk har hoppat av från regeringen eller deserterat från krigsmakten, etc. etc. Men intressant nog har "rebellerna" inte kunnat göra så mycket av dessa påstådda framgångar. Avhopparna har varit i stort sett värdelösa muppar och det har inte kunnat sättas upp någon trovärdig regering på de områden man kontrollerat. - Orsaken till det sista är nog att det är svårt att sätta upp en trovärdig regering som baseras på lokala miliser som ägnar sig åt plundring och religiös terror och ibland slåss inbördes. Nu börjar vi se den verkliga situationen. Det är regeringsstyrkorna som rycker fram, det är "rebellerna" som vacklar.

Den syriska regeringen har lärt sig bekämpa motståndare av den här typen och driver därmed bort "rebellerna" från det ena området efter det andra. (Ja, "motståndare av den här typen" - jag menar att syriska krigsmakten främst är till för att slåss med israelerna, och vad man än tycker om dem så är de verkligen inte ett antal orakade och illa disciplinerade milisgubbar!) Till slut blev al-Qusayr en symbolfråga (som Stalingrad!) i den här kampen. Den som behärskar staden och dess omgivningar kontrollerar också viktiga smuggelvägar från Libanon mot städer som Homs och Hama i Syrien. För "rebellerna" och deras utländska uppdragsgivare var det livsviktigt att hålla al-Qusayr, annars skulle leveranser till milisgrupper längre in i Syrien bli mycket svårare. Det finns faktiskt möjligheter att upproret ebbar ut på grund av brist på vapen och ammunition. - Symbolfrågan förvandlades från fråge- till utropstecken när de syriska och libanesiska styrkorna intog staden och krossade "rebellerna". Det måste vara ett mycket svårt slag mot deras stridsmoral och möjligheter att fortsätta kämpa - och det påminner ju om utgången av Stalingrad! De engelska och franska regeringarna uppges också vara mycket upprörda över denna militära och politiska katastrof. Med tanke på att det är den engelska och franska uppdelningen av Ottomanska imperiet efter Första världskriget som orsakat mycket av de här bekymren så borde de väl snarare hålla tyst och skämmas!

Ungefär ett halvår efter Stalingrad, i juli 1943, kom nästa stora slag på östfronten. Det var vid Kursk i Ukraina. Följden av det blev att tyskarna tvingades utrymma Ukraina. Var det tveksamheter tidigare om hur det skulle gå i kriget var de nu betydligt mindre. Tyskarna kunde inte vinna längre. De kunde hålla emot den sovjetiska framryckningen men inte hejda den. Nu pågår "Operation nordlig storm" omkring Aleppo. Staden och dess omland kontrolleras bara delvis av miliserna, och nu verkar det som om syriska krigsmakten är på gång med en definitiv upprensning.

När "rebellerna" slagits ned vid libanesiska gränsen, Damaskus, och gränsområdet mot Jordanien finns det inte mycket kvar att slåss om, utom just en del områden i norr och öster. Aleppo och platser upp mot turkiska gränsen hör dit. Om de syriska styrkorna fortsätter att göra bra ifrån sig lär inte "rebellerna" ha mycket kvar till territoriell kontroll utan kan möjligen fortsätta som renodlade terrorister, med sabotage. Men deras finansiärer på Arabiska halvön kan ju fundera var alla pengar och resurser som man vräkt in till rebellerna har tagit vägen! Fiasko! Och kanske en del sura jihad-turister kommer hem igen och ställer till bråk ...

Dock: Kursk och Stalingrad i all ära, Andra världskriget tog inte slut förrän Berlin intogs. Var finns Berlin i det här sammanhanget? - Jag vet inte.

Om även israelerna dragit i tåtarna vad det gäller att stödja "rebellerna" i Syrien för att förstöra för Hitzbollah i Libanon så verkar man ha gjort en rejäl felbedömning. När Hitzbollahstyrkan var färdig i al-Qusayr uppges den ha omdisponerats till stilleståndslinjen mellan Israel och Syrien vid Golanhöjderna. Detta måste vara en tråkig nyhet för israelerna. Den frontlinje där de kunde räkna med att stå emot Hitzbollah har blivit mycket längre än tidigare, och dessa libaneser har visat att de kan slåss effektivt. Dessutom kan det vara en viss skillnad med Hitzbollah på syriskt område, i och med att den syriska staten (med rysk uppbackning) är oerhört mycket starkare än Libanon. Israelerna kan trakassera Libanon men måste vara mycket försiktigare vad det gäller Syrien, och en sådan utveckling hade man nog inte räknat med. Och lite längre bort har vi Iran som skulle försvagas genom att Syrien krossades, men det gick inte så ...

Det är ju lätt att ta till termer som "epokgörande" eller "historisk". Det kan ändå vara så att de passar in på den här syriska historien. Nu ligger en rysk flotta permanent i östra Medelhavet, välutrustad med moderna robotvapen. Sådana finns också i Syrien, och Hitzbollah har en rejäl mängd raketer. Iran har teknologi att bygga drönare (lär ha använts av syriska krigsmakten, och har dessutom skickats in över Israel). Vad betyder det för Israel? Har fönstret för att attackera Iran stängts eller är på väg att stängas definitivt? För att spetsa till frågan ytterligare: kan Israel i dagens form överleva om man inte godtyckligt kan bomba grannländerna och trakassera palestinierna av fruktan för repressalier?

Vad händer inne i Gulfstaterna om deras försök att omstörta Syrien misslyckas, och vad händer med de islamistiska rörelserna i Egypten, Tunisien och annorstädes? Eller annorlunda uttryckt: vad händer med de sekulariserade krafternas möjligheter att påverka situationen? Och vad händer med det ryska inflytandet i regionen och globalt? - Det är en väldig massa frågor, det förefaller som ett stort historiskt skifte sker just nu, mellan al-Qusayr och Aleppo, och det är väldigt skönt att kunna betrakta skeendet på avstånd och inte sitta mitt i smeten.

Något har hänt

Sanktionerna mot Iran är främst en USA-Israel-historia, och ett lealöst EU hänger bara med. Men fungerar sanktionerna i stort?

Utan att ge svar på frågan så kan vi notera att världen inte är vad den har varit. Enligt den här undersökningen, som baseras på data från iranska tullen, kan iranska företag parera sanktionerna genom att omdirigera handeln mot länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Det är globaliseringen som har denna (säkert för många västliga globaliseringsivrare) oväntade effekt.

Naturligtvis är sanktionerna skadliga för den iranska ekonomin, men ju mer länderna i Tredje världen växer till sig och ökar internhandeln, desto trubbigare blir blockadvapnet. Ännu finns det produkter och tjänster som sanktionsstaterna är rätt ensamma om att skapa. Men på sikt kan man spå att uppstickarländerna blir allt bättre på att leverera även avancerade produkter och tjänster - och göra USA, Israel och EU tämligen irrelevanta som handelspartners för länder som Iran. Det är både hoppfullt och farligt. Hoppfullt för att usla västliga ledare får allt svårare att tvinga sin vilja på världens folk, farligt därför att trängda västliga ledare som en sista desperat åtgärd kan tillgripa våld när inget annat fungerar.

Putin är ju inte så lång, det vet vi, och därav kan man sluta sig till att de är knattar hela gänget. 

När det ser ut så här i världen - ledarna från Indien, Kina, Sydafrika, Brasilien och Ryssland skakar tass - har någonting hänt. Dessutom uppges det att de vill ha med Iran och andra länder i sin BRICS-grupp. Man kan ju fundera på vad detta kan betyda för Sverige. Sverige framhålls ofta som "ett litet exportberoende land". Om man tar den synpunkten på allvar, är det så vettigt att hänga det allt skruttigare USA och EU i hasorna? Det är ju inte hos dessa stater som framtiden verkar ligga.

(PS. Den som inte tycker att det nuvarande styret i Iran är så bra bör motsätta sig hot och sanktioner. Sanktioner, propaganda, sabotage och mord stärker regeringen. DS.)

En poetisk varning

1950 kom chilenaren Pablo Nerudas enorma diktverk Canto General ut, översatt till svenska i två volymer av Cavefors förlag 1970. Där fanns vreden mot de förtryckande makterna, vare sig de satt i västvärldens metropoler eller var knektar och diktatorer i Tredje världen som sprang ärenden för metropolernas härskare. Neruda var också kommunist under den tid Sovjetunionen stod på höjden av makt. 1949 hade man blivit kärnvapenmakt också.

I samband med den senaste fasen av den koreanska krisen kom jag att tänka på några rader från Neruda. De finns i den IV avdelningen av det avsnitt som kallas "Må timmerhuggaren vakna":

Och från laboratoriet täckt med slingerväxter
skall också den frigjorda atomen komma
emot era högmodiga städer.

En poetisk varning. Tidigare idag stod det i några tidningar att USA backade en bit från sitt tidigare militanta språkbruk angående Korea. Även om den koreanska förmågan att slå till mot USA är rätt begränsad så kan den inte helt ignoreras, och det är (om vi skall döma av erfarenheterna från 'kalla kriget') en lugnande faktor. Jämför också med kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, som till och från utkämpar gränsstrider men som hittills avhållit sig från att skjuta atombomber på varandra. En del hävdar att demokratier inte för krig mot varandra. Man kanske kan säga att kärnvapenmakter inte för krig mot varandra heller. Båda de där teserna kan ju granskas kritiskt: demokratier slaktar sig gärna fram i länder de påstår inte är demokratier, och kärnvapenmakter kan ju föra krig mot varandra genom ombud. Men åtminstone är det mindre troligt att kärnvapenmakter använder just kärnvapen mot varandra. (Ur den synpunkten är det egentligen ologiskt av Iran att stoppa kärnvapenprogrammet, men detta beror ju av religiöst motstånd mot kärnvapen, och religiösa människor är ju som bekant inte alltid logiska.)

Har norra Korea några fungerande bomber, uppbackade av en rejält tilltagen konventionell stridsmakt, är tröskeln för att starta krig förmodligen rätt hög. Ingen av de inblandade makterna är intresserade av krig antar jag. Det kostar för mycket. Men röstläget kan ju hållas högt från alla sidor.

Informationskriget mot Iran - ny bok

Pierre Gilly, Informationskriget mot Iran, Verbal förlag, Stockholm 2013

År 2008 kom Pierre Gilly med boken Bombdiplomati. Den skrev jag om här och hade synpunkter som jag tror passar väl in även på nya boken. Informationskriget mot Iran är en uppföljare. Syftet med båda böckerna beskrivs som ”en övning i intellektuellt självförsvar”. Det handlar om försök att ”förklara hur tankarna kommer till oss”.

Informationskriget mot Iran – titeln känns lite torr men jag kan inte hitta på något bättre. Termen omfattar det mesta i aggressiv väg som västmakterna hittar på mot den islamistiska republiken. Som bekant är tonläget stundom mycket uppskruvat, särskilt från Israels ledande politiker.

Boken har två huvuddelar som var och en är nyttig på sitt sätt. Inledningen är mer generell och antyder en modell för inte bara krisen runt Iran, utan i stort sett alla kriser där information/propaganda spelar en viktig roll. Här får vi förklarat för oss att vi lever i 'andrahandsvärldar'. Vi har vår egen kunskap om närmaste omgivningen, men det mesta vi vet om världen i stort förmedlas från andra. Världen tolkas för oss av andra. Detta är viktigt för att förstå hur propaganda fungerar, hur media fungerar och vilka som drar i tömmarna när olika kampanjer sätts igång. Medias sammankoppling med den politiska och militära makten är viktig att förstå. Men även inom oss som enskilda individer finns urvalsprocesser. Vi ser det vi vill se, ungefär så kan man säga, och det underlättar för propagandamakarna.

Den andra huvuddelen handlar givetvis om Iran och det påstådda kärnvapenprogrammet. Och där har vi å ena sidan underrättelsetjänster och andra insatta (exempelvis akademiker och forskare) som vet hur sakläget är och ibland säger det, men å andra sidan politiker som i samarbete med media bedriver hejdlös skrämselpropaganda. Det är ju intressant att få veta hur länge Iran har påståtts vara ett visst antal år från att ha färdiga kärnvapen – detta har pågått sedan 1980-talet.

Dessutom finns det ett tredje utspridd del med olika intressanta under-frågor och reflexioner som hänger samman med bokens tema. Samtidigt gör blickarna åt olika håll att framställningen spretar något, fast jag tycker inte det är fel att de kommer med eftersom de är underlag för vidare funderingar och diskussioner. Eftersom möjligheten till 'informationskrig' vilar på en grundval av bland annat liberalism och orientalism finns det skäl att ta upp även dessa, vilket Gilly gör.  Liberalismen och dess mindre ärorika förflutna vore värd en egen bok. En annan intressant sak som nämns i korthet är frågan om hur man ser på demokratier som ägnar sig åt olika typer av gravt våldsamma aggressionshandlingar – oftast mot stater som inte kallas demokratier. Demokratier kanske inte för krig mot varandra – men mot andra!

Återvinning är en stor grej även i propagandabranschen

Sammanfattningsvis: här finns både generella anvisningar för intellektuellt självförsvar mot den numera nästan bedövande propagandan åt alla håll, samt intressanta detaljanvisningar vad det gäller just krisen omkring Iran. Gilly är inte optimist. Som slutord skriver han att konflikten mellan Iran och västvärlden i hög grad tycks utspelas i föreställningarnas värld och därför finns det skäl att vara pessimistisk om framtiden. ”Nyhetsrapportering och opinionsbildning har i hög grad blivit ett självrefererande system där värderingar, spekulationer och orientalistiska föreställningar anses viktigare än verifierbara fakta. Det är inte fakta som ligger till grund för föreställningarna utan föreställningar som avgör valet av fakta.” - Men vi kan påminna oss det ryska ordspråket ”lögnen har korta ben”, och hoppas att det innebär att sanningen så småningom springer om lögnen!

Några småfel finns. Den gamle franske tänkaren Jean-Jaques Rousseu råkar få heta Emil Rousseau (det är nog Rousseaus bok Emile som råkar röra till det). I övrigt tycker jag (även om ”alla kan engelska) att de engelska citaten borde ha översatts.

Kortfattad och lättläst. Behållningen ökas av personregister, litteraturlista och noter.

Nätbokhandlare:

Adlibris

Informationskriget mot Iran (2013)

Sanktioner biter - fast på olika sätt

Jag har flera gånger nämnt bloggen Moon of Alabama som en bra informatör om händelser bland annat i Syrien, samt att det dessutom hänger ett gäng kommentatorer där som ofta har bra extra synpunkter eller information. Häromdagen var det en som lade in en länk till Gallup, du vet den där kända firman som gör opinionsundersökningar, och en undersökning som nyss gjorts i Iran. Det handlade om hur iranierna upplever sanktionerna, och vem de anser är ansvariga. Kort sammanfattat: många känner av dem, men bara en av tio anser att den egna ledningen är ansvarig.

Men sanktionerna biter även på annat håll. USA försöker tvinga andra att delta, och då kan det hända som i Frankrike: tusentals arbetande i bilbranschen förlorar arbetet när man slutar handla med Iran.

En aspekt av blockadpolitiken är att iranierna får en rejäl skjuts att bygga ut sin egen industriella bas. När industrierna byggts och fungerar minskar importbehovet, och förlorade arbeten i Frankrike och på annat håll lär inte komma tillbaka.

Det är nog jäkligt dumt att underskatta iranierna. Jag hänvisar till ett tidigare inlägg i det ämnet Iran, forskning och utveckling.