En titt från utsidan - därinne är Arkitekturmuseets arkiv och dess läsesal
Arkiv är viktiga. De är en del av vårt kollektiva minne. Vill man angripa ett folk skall man utplåna dess arkiv. Eller omvänt: vill folket försvara sig och stå starkt inför omvärlden måste arkiven försvaras. Så idag - på Arkivens dag - gjorde jag min medborgerliga värnplikt och gick till Arkitekturmuseet på Skeppsholmen. Det ångrar jag inte. Ett flertal trevliga damer förklarade och visade skisser, foton och böcker, och berättade om arkitekter som är viktiga men som jag aldrig hört talas om. Dumt nog glömde jag att göra anteckningar, men en hette Bauer och en Morssing. Och nog öppnades nya vyer och mer förståelse för arkitekturens betydelse.
Arkitekturmuseet i sig är bland de roligare tycker jag, därför att det är konkret med byggnader - man kan titta på modeller och jämföra med hur det är i verkligheten. Väldigt mycket av vårt samhälle handlar om arkitektur, men det är lätt att glömma bort. Det handlar om att praktiskt utforma de lokaler vi använder för att de verkligen skall bli användbara, det gäller att förstå olika typer av material, det gäller att göra olika estetiska överväganden. Det sista är inte minst viktigt. Tänk på skällsordet "betongförorter". Eller jämför Stockholms slott och dess ganska lätta och eleganta franskinspirerade yttre å ena sidan, och det gamla riksdagshuset mer germanska tyngd vid sidan av slottet - åtminstone jag blir mer upplivad av slottet än riksdagshuset, trots att jag inte är monarkist.
Det kanske är så att arkitekturen märks mest när den inte blir bra, när den inte stämmer med de funktioner som skall uppfyllas. Det kan gälla ett centrum som fungerar illa för att det inte är i samklang med sin omgivning, eller ett kök som är så rörigt utformat att man knappt kan arbeta i det. Ibland är det arkitekten som missar, ibland tvingas denne kanske kompromissa på grund av ekonomiska ramar och krav från byggherre eller myndigheter. Det är ju den som håller i pengarna som bestämmer ytterst. Nedre Norrmalm tycker jag känns som ett ganska deprimerande område där något gick fel med intentionerna.
Bland de överväganden som arkitekten måste göra är "vem räknas, och hur?". Här är ett foto av en fin ritning från 1940-talet. Skuggorna till vänster kommer från en ivrigt pekande och förklarande dam på arkivet. En bild av den här typen kan ge upphov till vidare diskussion och funderingar. Här har vi en tänkt utsikt från ett fönster i Hammarby. Kaffekoppen och något som ser ut som en gammaldags gräddflaska står på bordet. Genom fönstret syns en inbyggd gård och lekande barn. Klicka på bilden så blir den större.
Miljö med plats även för barn
Min reflexion när jag såg denna teckning är att utrymmet för barn kläms ihop i de allra senaste byggda områdena och i en del av de som kanske kommer. Lövholmen som jag skrivit lite om tidigare kan vara ett exempel. Det är bara i projektstadiet, men på nordvästra Kungsholmen har man ju byggt tätt vad jag förstår. Ju tätare man bygger desto mer utnyttjar man marken (och mark är dyr i innerområdena!) men samtidigt tar man bort nyttiga tomrum mellan huset. Och blir det trångt för barn blir det trångt för alla andra också.
Gamla fotografier är roliga (eller ledsna: närmast på bilden ovan är ett pärmuppslag från den tiden området omkring Sergels torg såg ut som det hade bombats). Man kan titta närmare, fundera: är det ett ställe jag känner igen, hur fick fotografen fram den här bilden med dess speciella utseende, kan man lista ut något om tiden när den togs genom att studera människor och föremål??? En ohygglig massa bilder (av en arkitekturfotograf vars namn jag dumt nog naturligtvis inte noterade) finns på Arkitekturmuseet. En del var tagna i gammal stil på glasplåtar - det borgar för en fin kvalitet på kopiorna!
Jag såg såväl arkitektskisser som foton från den tiden när vi hade våra egna "hängande trädgårdar" i Stockholm. Det var blomstrande terrasser på en del av husen vid Sergels torg, nu stängda sedan många år. Fotot vid arkivariens vänstra tumme på bilden ovan visar en av trapporna som går upp till en av de då ännu blomstrande terrasserna. Skulle man inte kunna göra ett försök att återuppliva dem? Området runt Sergels torg är inte roligt, men lite lustigare skulle man väl kunna göra det? Var det underhållet som brast, eller invasion av socialt handikappade medborgare som gjorde att de stängdes? Jag minns inte, men är dessa problem verkligen olösbara?
