Den här bilden ser ut som ett färglagt medeltida träsnitt, men jag undrar om den inte är betydligt yngre. Men den vill nog försöka illustrera en världsbild som var betydligt äldre än medeltiden, en som gick tillbaka till de pythagoréiska filosoferna på 500-talet före vår tidräkning, och till den store astronomen Claudius Ptolemaios i Alexandria omkring år 100. Jorden var mitt i världsaltet, omkring den snurrade vår sol, månen och planeterna i konstiga banor, över dem stjärnorna långt borta, och bortom dem fanns andra sfärer. Sfärerna var också i rörelse, och när de gneds mot varandra uppstod "sfärernas musik".
Det låter ju konstigt (för oss) med en världsbild där Jorden är centrum som allt annat rör sig omkring, men Ptolemaios klarade av det. Och egentligen var det inte orimligt. Det var nog konstigare med andra gamla greker som hade mystiska idéer om Jorden som en klot som svävade i rymden. I själva verket betydde nog de gamla grekiska astronomernas beräkningar en del för matematikens utveckling. De kollade in hur saker och ting verkade röra sig och så skapade de en modell som förklarade hur rörelserna såg ut. Modellen höll i bortåt 1500 år, tills Magellans portugisiska expedition seglade runt Jorden och visade att den var rund, tills Copernicus satte solen i centrum och Galilei fick sitt första lilla teleskop och upptäckte Jupiters månar.
Kan man inte se den där bilden som en uppmaning till att studera mer av det fantastiska kosmos vi lever i? Rymden är stor, det finns forskningsfält så det räcker för oss alla!
