Strängteori - gammalt påhitt?

Klicka på bilden så kommer du till en artikel om strängteori!

Jag läser just Ciceros Samtal i Tusculum från år 45 f.Kr. Han diskuterar filosofi och olika filosofers tankar om själen och dess eventuella existens och förmåga att överleva kroppen. Dessutom polemiserar han mot vissa uppfattningar som han inte gillar. Exempelvis så här, angående den grekiske filosofen Aristoxenos som dog 300 f.Kr och som bland annat skrev om musikteori. Aristoxenos ... :

... är så besatt av sin musik att han inte kan släppa den på aldrig så ovidkommande områden. Att en harmoni bestäms av tonintervallen, det kan man förstå och gå med på, likaså på att olika sammansättningar av harmonier ger upphov till nya. Men hur lemmarnas läge och kroppens byggnad skulle kunna ha något att göra med begreppet harmoni om ingen själ finns, det inser jag inte.

Sålunda talade alltså Cicero i en inte helt klargörande redogörelse för vad Aristoxenos ansåg. Men just det där att sammankoppla musikalisk harmoni med hur kroppar byggs upp, det pekar ju faktiskt på strängteorin som antar att materiens minsta delar består av vibrerande strängar. Jag har nämnt teorin tidigare. "Bara" man lyckas bevisa den vet vi mycket mer om hur hela universum är uppbyggt och kan fortsätta att fundera på andra universa bredvid vårt.

Marcus Tullius Cicero, 106 - 43 före vår tideräkning

Men kan man säga att "de gamle" träffade rätt (och att Cicero hade fel)? Är man gjord av ungefär samma stoff som moderna konspirationsteoretiker eller folk som tror att Jordens civilisationer grundats av utomjordingar är saken klar: fakta visar att strängteorin var känd i Athen för 2300 år sedan.

Sedan kan man koppla till vissa teorier hos pythagoreerna för 2500 år sedan där musik och harmoni spelade en viktig roll och där man byggde en världsbild baserad på tal, eller hugga till med tänkaren Damon från 400-talet som trodde att stadsskickets välgång hängde på att man sjöng på rätt sätt, eller hans samtida i Kina, Konfucius, som hade liknande tankar.

Alltså: idéer om att sång och musik, dikter och dans har betydelse för världens skapande och fortbestånd har funnits länge. Men att hoppa från den intressanta tankevärlden till att "de gamle" skulle ha kunskaper som motsvarar vad fysikerna kommit fram till först under de senaste årtiondena är verkligen att ta i. Shamanism är inte vetenskap. Jorden kommer inte att ändras beroende av om du slår på rätt eller fel sträng. Rätt vad det är kanske forskarna hittar på en bättre term än strängar för att beskriva vad som händer.

Konfucius - skärpt kille på 400-talet f.Kr. Någon partikelaccelerator hade han dock inte tillgång till, och hypotesen att han hade kontakt med några tefatsgubbar som meddelade avancerade fysikkunskaper från yttre rymden får vi nog behandla som en hypotes med låg sannolikhet.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Zengakuren, Anders_S skriver Världens menlösaste nationaldag, Jinge skriver En korkad minister?, Björn Nilsson skriver Strängteori - gammalt påhitt, cappuccinosocialist skriver Låt detta bli spiken i piratkistan

Eskapism

Ett senare tillägg till det här inlägget: Som synes nedan var jag skeptisk mot att bilden är så medeltida som den ser ut. Nu hittade jag källan till detta. I boken Främmande världar av Peter Nilson (den för tidigt döde astronomen och författaren) skriver Nilson att detta är en teckning från 1888 av Camille Flammarion - fransk astronom.



Den här bilden ser ut som ett färglagt medeltida träsnitt, men jag undrar om den inte är betydligt yngre. Men den vill nog försöka illustrera en världsbild som var betydligt äldre än medeltiden, en som gick tillbaka till de pythagoréiska filosoferna på 500-talet före vår tidräkning, och till den store astronomen Claudius Ptolemaios i Alexandria omkring år 100. Jorden var mitt i världsaltet, omkring den snurrade vår sol, månen och planeterna i konstiga banor, över dem stjärnorna långt borta, och bortom dem fanns andra sfärer. Sfärerna var också i rörelse, och när de gneds mot varandra uppstod "sfärernas musik".

Det låter ju konstigt (för oss) med en världsbild där Jorden är centrum som allt annat rör sig omkring, men Ptolemaios klarade av det. Och egentligen var det inte orimligt. Det var nog konstigare med andra gamla greker som hade mystiska idéer om Jorden som en klot som svävade i rymden. I själva verket betydde nog de gamla grekiska astronomernas beräkningar en del för matematikens utveckling. De kollade in hur saker och ting verkade röra sig och så skapade de en modell som förklarade hur rörelserna såg ut. Modellen höll i bortåt 1500 år, tills Magellans portugisiska expedition seglade runt Jorden och visade att den var rund, tills Copernicus satte solen i centrum och Galilei fick sitt första lilla teleskop och upptäckte Jupiters månar.

Kan man inte se den där bilden som en uppmaning till att studera mer av det fantastiska kosmos vi lever i? Rymden är stor, det finns forskningsfält så det räcker för oss alla!