Ovan Anna Lindhs gravsten, nedan minnesmärket på trappan till Medborgarhuset vid Medborgarplatsen. Den övre bilden tagen i sommar, den nedre för två år sedan. Måste erkänna att jag inte såg monumentet förrän någon uppmärksammade mig på att det faktiskt fanns något där. Det var där Lindh höll sitt sista tal i offentligheten.
Jag kan ha fel, men när jag såg intervjuer med Anna Lindh där hon lutade sig fram och pratade engagerat som om det rörde något hon verkligen kände djupt och personligt för ... så fick jag en känsla av att det inte var så. Att det var avancerat skådespeleri av en som varit med i politiken länge och lärt sig knepen. Att hon skulle kunna prata om vad som helst på samma skenbart personliga sätt. Det skulle vara varmt - på mig kändes det kallt.
Och Cornelis? Den varme, medkännande, socialt engagerade trubaduren med mästerlig hantering av språket ...? - Jadå, språket har jag inga problem med. Däremot sades det av personer i hans närhet (minns inte detaljer, det var radiointervjuer) att han hade andra sidor också. Dryghet, arrogans kanske det handlade om, minns inte. Det var kanske dessa sidor som på något vis störde mig med en utstrålning som inte artisteriet helt kunde dölja. Och jag antar att för de flesta spelar det ingen roll. Cornelis slog igenom när jag var i mellersta tonåren. Tror inte jag kände något då, men känsligheten kanske ökar med åren?
Kanske köldstrålningen från de här inte hade stört mig om den inte dolts under ett lager otäta varma filtar. Möjligen kan det ha att göra med att det elektroniska samhället förändrar reglerna för hur vi uppfattar folk och kräver att de skall vara - gamle McLuhan tänkte åt det hållet. I ett förelektroniskt samhälle kan det ha varit lättare att inför den breda allmänheten agera dubbelt som dold skitstövel och öppet som kramdocka. När elektroniken gör att människorna kryper närmre varandra är det inte lika lätt längre. Det inre kan läcka ut och avslöja sin existens.
