Nya angrepp mot körsnären på Hornsgatan

I november förra året skrev jag om attacker mot körsnären på Hornsgatan, och talade om att jag inte tyckte om den sortens argumentation. I tisdags var det full fart igen, med folk som hällde ut tjära. Jag tycker fortfarande inte om det. För några timmar sedan gick jag förbi, tjäran var borttvättad men lite lukt hängde kvar.

Det här är inte terrorism, om man använder det ordet här har man devalverat dess betydelse rätt kraftigt, men det är synnerligen obehagliga trakasserier. Så länge det är lagligt att döda djur och ta deras skinn är den här verksamheten laglig. Om man godkänner sabotage mot föremål finns det alltid risken att någon trampar över gränsen och medvetet eller av misstag sätter människor i fara.

På sätt och vis kan jag känna sympatier för djurrättsaktivisterna. Jag tycker exempelvis inte om jakt som fritidsnöje och anser att amatörjägarna gott kunde kastas ut från skogarna. Och det kan ses som ett stort steg framåt för mänskligheten när den egoistiska solidariteten för den egna arten sträcks ut till de andra arterna. Det kan ses som ett steg när människan börjar höja sig över djurstadiet och blir en art som har hela Jordens välgång som sitt riktmärke, därför att människan är den enda arten här som har möjlighet att göra så. Men hur fasen man närmar sig det stadiet genom att trakassera en körsnär i Stockholm - det förstår jag inte!

Acceptabla debattmetoder?

Acceptabelt mål för stenkastare?

En av gratisblaskorna på Söder Södermalmsnytt ramlar in genom brevlådan på lördagseftermiddagen. Där finns en artikel som får en att fundera över debattmetoder i dagens samhälle.

På Hornsgatan finns en pälshandlare. Han kritiseras av djurrättsaktivister. De vill få bort alla pälshandlare (hur är det med läderskor/stövlar eller skinnjackor då?) Någon gång när jag gått förbi där har jag sett protesterande människor ute på gatan, men det finns skarpare kritik. Eller för att uttrycka det på annat sätt: Hot och skadegörelse. Att slå in fönsterrutor eller hälla ut tjära för att svina ner, är det acceptabla metoder för att kritisera en verksamhet man inte tycker om?

Första maj var det ett gäng som slog in fönster (bland annat hos frisören där jag brukar gå) på Brännkyrkogatan i närheten av där pälsaffären ligger. Där angavs inga skäl. Det var väl roligt att slå sönder några fönster kanske, i stället för att gå med i exempelvis vänsterns jättestora men säkert jättetråkiga demonstrationståg eller syndikalisterna (inga incidenter rapporterades från någon av dessa, så de var säkert tråkiga!).

Vad det gäller pälsaffären finns det argument, framfört på anonyma hemsidor. Om man är mycket mån om djur och inte vill att de skall lida i pälsfarmer och liknande kan argumenten vara hållbara, det förstår jag. Men vad jag har mycket svårt att godta är att argumenten förs fram med hjälp av stenar och andra tillhyggen av människor som inte vill ta ansvar för sitt handlande. Detta är inte civil olydnad: civil olydnad förutsätter att man tar det moraliska ansvaret för sitt handlande. Genom att göra detta kan man tjäna som moralisk murbräcka för att förändra lagar, om man genom sitt exempel kan visa att lagarna är moraliskt förkastliga. Genom att däremot hetsa anonymt förlorar man det eventuella moraliska övertaget. Som det politiska och juridiska systemet fungerar i Sverige är det möjligt att agera på det sättet utan att bli ihjälskjuten av polisen. Men tar den här sortens aktivister över finns det risk att staten uppmuntras att dra upp våldsnivån ännu ett snäpp - och då kanske det blir vanliga politiska aktivister som råkar illa ut. De är ju inte anonyma och därigenom lättare att hitta än figurer som opererar maskerade och i skydd av mörkret.

Eftersom de våldsverkande människorna är anonyma vet vi ju inte vilka motiv de verkligen har. Är de dolda människor med en öppen agenda eller dolda människor med en dold agenda? Hur diskuterar man med en anonym hemsida vars upphovspersoner man inte vet något om?

Det pladdras så mycket om terror numera. Som jag ser det deltar de här människorna, vare sig de förstår det eller inte, i en kampanj som våra "terrorbekämpare" bara kan ta emot med tacksamhet.