Att det gick illa för Sovjetunionen kan tillskrivas ett antal olika faktorer. Jag upptäckte av en händelse en av dem i en dödsruna efter en avliden US-amerikansk matematiker, George Dantzig. Han var pionjär i det som kallas lineär programmering, ett hjälpmedel för planering. Här är fortsättningen i runan, skriven av en professor vid Linköpings universitet.
George Dantzigs vetenskapliga verksamhet har haft en enorm betydelse. I Sovjetunionen gjordes motsvarande upptäckter av K V Kantorovich. Hans resultat förblev okända utanför östblocket. Sovjetunionen var en planekonomi. Kantorovich försökte övertyga ordföranden i plankommissionen Malenkov, att hela sovjetekonomin skulle kunna optimeras med dessa nya metoder. Men Malenkov trodde inte på idén. Och det var nog klokt.
Linjärprogrammering och skuggpriser förutsätter nämligen att fabrikscheferna lämnar korrekt information om kapaciteter och begränsningar.
I den sovjetiska planekonomin var i stället fabriksledningens mål att få en femårsplan som kunde överträffas. Frestelsen att underskatta den verkliga kapaciteten för att vara på den säkra sidan fanns där säkert.
Vad runan skriver är nog korrekt. Sovjet hade en tidig dataindustri, man hade skickliga matematiker, man hade möjligheter att lyfta upp planekonomin på en mycket högre och effektivare nivå. Men problemet var bossarna i industrin, som samtidigt var lokala partibossar och ville sköta sina egna kungariken utan alltför mycket inblandning uppifrån. De hade växt upp till ett priviligierat skikt under stalintiden, och från skikt höll de på att utvecklas till härskande klass i kraft av sin kontroll över produktionsmedlen. Jag misstänker att detta i grunden var viktigare än målet att ständigt överträffa femårsplaner vars planmål ändå nästan aldrig blev definitiva.
Det var ingen naturlag att Sovjet skulle misslyckas. Ideer och resurser fanns för ett nytt språng framåt. Exempelvis det tidiga rymdprogrammet visade vad man kunde göra. Men i och med att ekonomin i stora drag fick lunka på som tidigare, med stora inslag av dålig planering, kunde de västliga ekonomierna dra ifrån på allvar från sextiotalet. De fick ett försprång som Sovjet aldrig kunde ta in på. Samtidigt blev nomenklaturan, som innehöll bland annat industriledarna, en alltmer förborgerligad grupp, och när Sovjet föll ihop kunde de helt enkelt stjäla mycket av det som fanns kvar. Sett ur den här synpunkten var det alltså den högsta ledningen i Sovjet som i början av 1950-talet, genom att inte ta itu med resursmörkning bland höga industriledare, beredda vägen för sina efterträdares undergång några årtionden senare.
Det finns andra aspekter av varför Sovjet inte lyckades med de långsiktiga målen. Jag kanske återkommer om det.
