Vad är IPA undrade jag, och följde länken. Den ledde till engelska Wikipedia, men en svensk version hittar man här. IPA är Internationella fonetiska alfabetet, International Phonetic Alphabet. Som alla vet kan språk skrivas på olika sätt, en del språk är inte skrivna alls, och i normala alfabet saknas ofta möjligheter att uttrycka speciella detaljer i det talade språket. IPA är ett försök att komma tillrätta med dessa problem. Vare sig det gäller svenska, eller ett litet språk som talas av några hundra analfabeter i en avlägsen dal på Nya Guinéa, skall man åtminstone teoretiskt kunna skriva ned dem så att en läsare förstår hur de låter. Detta är alltså en teknik som kom till långt innan någon teknisk inspelningsapparatur uppfanns. Forskarna fick rycka ut med papper och penna, lyssna, och skriva ner vad de trodde sig höra.
Sammanhållande för det hela verkar vara The International Phonetic Association, med hemsida här. Så här heter sällskapet, först på engelska och sedan enligt IPA.
Man lägger direkt märke till vissa saker, nämligen att "här är det en jädrans skillnad". Första bokstaven på nedre raden känner man igen från isländska, ð. Den ingår i ett gäng som kallas Pulmonisk-egressiva konsonanter, och just ð är en tonande dentala frikativ. Bäst att vi drar reglerna så ingen gör fel på frikativen:
- Den är pulmonisk-egressiv, vilket betyder att den uttalas genom att lungorna trycker ut luft genom talapparaten.
- Den är tonande, vilket betyder att stämläpparna är spända under uttalet och därmed genererar en ton.
- Den är dental, vilket betyder att den uttalas genom att tungan eller tungspetsen trycks mot överkäkens framtänder.
- Den är frikativ, vilket betyder att luftflödet går genom en förträngning i talapparaten.
Så mycket jobb bara för ett litet ljud! Om man tar hänsyn till dessa regler vid uttalandet av ð blir det något som på engelska skrivs "th". Eftersom de konstiga engelsmännen uttalar "e" som "i" så blir den fonetiska skrivningen "ði".
En annan egenhet som kan noteras, och som visar hur knepig rättskrivning kan vara, är det uppochnedvända e-et. ə kan motsvara flera olika bokstäver enligt det skrivna språket, i detta fall både "e" och "o". Man märker också att bokstäver som finns med i övre raden försvinner i den nedre, och tvärtom.
Jag pratade en gång med en bildad pakistanier som hade kritiska synpunkter på den språkliga bildningsnivån i England, "especially among the working class". Kanske vi har en del av förklaringen här? Det är en våldsam skillnad mellan skriven och talad engelska, och det kan sannerligen inte underlätta inlärning! Samma problem finns väl i franskan, där man inte haft någon ordentlig skriftreform på ett par hundra år tror jag. Och hur är det med svenskan egentligen, och skillnaderna mellan tal- och skriftspråk? Kanske ett fall för Språkförsvaret att grunna på?
