Vad är IPA undrade jag, och följde länken. Den ledde till engelska Wikipedia, men en svensk version hittar man här. IPA är Internationella fonetiska alfabetet, International Phonetic Alphabet. Som alla vet kan språk skrivas på olika sätt, en del språk är inte skrivna alls, och i normala alfabet saknas ofta möjligheter att uttrycka speciella detaljer i det talade språket. IPA är ett försök att komma tillrätta med dessa problem. Vare sig det gäller svenska, eller ett litet språk som talas av några hundra analfabeter i en avlägsen dal på Nya Guinéa, skall man åtminstone teoretiskt kunna skriva ned dem så att en läsare förstår hur de låter. Detta är alltså en teknik som kom till långt innan någon teknisk inspelningsapparatur uppfanns. Forskarna fick rycka ut med papper och penna, lyssna, och skriva ner vad de trodde sig höra.
Sammanhållande för det hela verkar vara The International Phonetic Association, med hemsida här. Så här heter sällskapet, först på engelska och sedan enligt IPA.
Man lägger direkt märke till vissa saker, nämligen att "här är det en jädrans skillnad". Första bokstaven på nedre raden känner man igen från isländska, ð. Den ingår i ett gäng som kallas Pulmonisk-egressiva konsonanter, och just ð är en tonande dentala frikativ. Bäst att vi drar reglerna så ingen gör fel på frikativen:
- Den är pulmonisk-egressiv, vilket betyder att den uttalas genom att lungorna trycker ut luft genom talapparaten.
- Den är tonande, vilket betyder att stämläpparna är spända under uttalet och därmed genererar en ton.
- Den är dental, vilket betyder att den uttalas genom att tungan eller tungspetsen trycks mot överkäkens framtänder.
- Den är frikativ, vilket betyder att luftflödet går genom en förträngning i talapparaten.
Så mycket jobb bara för ett litet ljud! Om man tar hänsyn till dessa regler vid uttalandet av ð blir det något som på engelska skrivs "th". Eftersom de konstiga engelsmännen uttalar "e" som "i" så blir den fonetiska skrivningen "ði".
En annan egenhet som kan noteras, och som visar hur knepig rättskrivning kan vara, är det uppochnedvända e-et. ə kan motsvara flera olika bokstäver enligt det skrivna språket, i detta fall både "e" och "o". Man märker också att bokstäver som finns med i övre raden försvinner i den nedre, och tvärtom.
Jag pratade en gång med en bildad pakistanier som hade kritiska synpunkter på den språkliga bildningsnivån i England, "especially among the working class". Kanske vi har en del av förklaringen här? Det är en våldsam skillnad mellan skriven och talad engelska, och det kan sannerligen inte underlätta inlärning! Samma problem finns väl i franskan, där man inte haft någon ordentlig skriftreform på ett par hundra år tror jag. Och hur är det med svenskan egentligen, och skillnaderna mellan tal- och skriftspråk? Kanske ett fall för Språkförsvaret att grunna på?
11 kommentarer:
Om det ska till en stavreform till i svenskan skulle jag vilja föreslå ett närmande till våra nordiska grannländer, Danmark och Norge. Efter kriget visade de den goda viljan genom att införa bokstaven "å" (som alltså ligger sist i danska/norska alfabetet) och danskarna tog bort versaler för substantiv, "den gamle fabrik" istf. "den gamle Fabrik" (kan kanske ha haft att göra med en vilja att skaka av tyskt inflytande efter kriget).
I mitt tycke borde "klocka" skrivas "klokka" likt danska/norska. Likaså kan jag se det värdefulla i att gå tillbaka till h- före vissa substantiv (hvarför, hvad m.fl.), om inget annat så för att även markera släktskapet med engelska ("what" och "hvad" ligger ganska nära tillhands).
Förmodligen skulle den största välgärningen för engelska språket ligga i att överge det latinska alfabetet och gå över till något som stämde bättre överens med alla uttalen. Här är en ryss som försökt sig på sådana funderingar:
http://cluborlov.blogspot.se/2012/11/a-royal-pain-in-ass.html
En klassisk dikt över hur engelskt uttal och stavning skiljer sig åt:
http://www.mipmip.org/tidbits/pronunciation.shtml
Intressant länk till Orlov, med intressanta kommentarer också!
Vad det gäller ÅÄÖ så ser man ju vad det handlar om i tryckta svenska texter från säg 1750. Det är inte AAO försedda med ring eller prickar, utan det som är ovanpå är pyttesmå a och o. Så korrekt transkribering av ÅÄÖ blir Aa, Ae och Oe. Ä och Ö är ju stora internationella bokstäver medan Å är mer begränsad till Norden vad jag vet, så Aa kunde ju fungera lika bra.
Sch- och tj-ljuden har diskuterats ibland, de är besvärliga. Ta vikten "kilo" som kan uttalas med hårt k, eller som "tjilo". Borde det inte vara "chilo" om man håller fast vid det grekiska ursprunget?
Koreanska alfabetet lär vara väldigt bra.
Nja, jag ser nog ett värde i att behålla å,ä och ö. Det latinska alfabetet är ju inte ursprungligen utvecklat för vårt språkbruk. Att gå över till "Oe" "Ae" "Aa" hade öppnat upp för onödiga konflikter (även om det iofs funnits där hela tiden med "stockholms-e:n" istf öppet "äää"-ljud, "ö" som likaledes har dialektala uttalsskiftningar).
Kanske skulle svenskan likt norskan införa ett i/j för att markera att konsonanterna föregår en svag vokal? "att gjöra" "Kjött" "att kjöpa". Det skulle dels ge en hänvisning till ordets ursprung och dels leda läsaren till att uttala ordet korrekt.
Självklart att det heter "eta" och inte "äta" när man inmundigar föda! I alla fall för oss ekens-kisar!
Undrar om inte kampanjen för "judsvänska" (eller hur det nu stavades, "ljudsvenska" alltså, i början av 1900-talet) kan visa på en svårighet med stavningsreform: man kan skriva fonetiskt efter någons uttal, men vems uttal är det som gäller? Hur man skriver ÅÄÖ-ljuden är på sätt och vis mest en teknisk fråga (Å eller Aa?), men vilka ord anses uttalas med ÅÄÖ? Enligt någon vars dialekt gör att Ö blir U? - Det här är knepigt.
Har för mig att Sundberg som körde med "judsvänskan" skrev sig Sundbärj.
Fridtjuv Berg var en av pådrivarna för den senaste skriftspråksreformen 1906. Det blev ett kompromissarbete (h-prefixen som finns kvar i de andra nordiska språken försvann). Idag hade det nog varit omöjligt att föreslå en liknande reform med avsikten att förenkla skriftspråket på det radikala viset som "Sundbärj" i "Svärje" tänkte sig, det är bara att kolla på hur "folk flest" sluta skriva pronominaformerna "mej dej sej". Inte heller gör jag det.
Ska det till en ny reform tycker jag vi ska samla med Danmark, Norge och svensktalande från Finland till gemensam skriftspråksreform så som vi gjorde 1948 efter andra världskriget. I och med att våra språk är ömsesidigt förståeliga vore det olyckligt att skapa större splittringar för läsförståelsen av grannlandsspråket och det är det argumentet jag tar till mig för att fortsätta skriva "ljud" "ljus" och "djur" (d-et i djur uttalas f.ö. på finlandssvenska).
Har jag blandat ihop gubbarna på något sätt ...? Strunt i det, vad det gäller överenskommelser idag undrar jag om det är genomförbart. Språken glider isär (en process som pågått i århundraden) och jag antar att reaktionerna mot ökad samordning skulle bli hysteriska på sina håll. Det kanske var lättare anno 48 när respekten för överheten ännu var större.
Karl: Jag håller med; det var ur den synvinkeln en olycka att den där Gustav Vasa slet loss oss från den skandinaviska gemenskapen. Ett skandinaviskt språk med sådär 20 miljoner talare (eller skrivare; det skulle nog uttalas lite olika i olika bygder) skulle erbjuda bättre marknad för böcker, tidskrifter och webbplatser än vi har nu. Och följaktligen ge utrymme för större variation. Kanske det rentav skulle få plats för en Tageszeitung eller en Guardian som omväxling till de överhetskonforma blaskor vi har nu?
Jan, fast splittringen mellan skriven svenska och danska cementerades under Kalmarunionens tid. Innan unionen hade den svenska kungen regerat från den plats där han befann sig, men Kalmarunionen var just en union och ingen inkorporering av Sverige (eller Norge för den delen före 1536) i Danmark. Den skrivna svenskan innan unionstiden var präglad av de prestigefyllda götalandsklostren som tenderade skriva likt de danska. Landet Sverige skulle däremot regeras i unionen som en separat enhet när kungen var frånvarande i landet (vilket han oftast var) och Stockholm utkristalliserade sig som den största köpstaden som det var lämpligt för riksrådet att regera Sverige från, och den staden låg i Svealand och handlade närmast med Bergslagen. Karl Knutsson Bondes kansliskrift från 1450-talets Stockholm och senare tiders kansliskrift präglades därmed av konservativa bergslagsdialekter och det var småningom ingen nackdel för de nationella partier som senare ville lösgöra sig från unionen.
Det där med tidningsmarknaden är jag helt överens om. Pratade med en ägare till en serietidningsaffär för ett antal år sedan år sedan (detta var innan de kommit i nytryck på svenska ska tilläggas) varför han inte tog in originalspråket som var danska medan det däremot gick utmärkt att ta in amerikanska serier. Svaret jag fick av honom var att (den multinationella)distributören delat upp marknaden på nationella nivåer för att slippa betala moms och för att tjäna på de immatriella rättigheterna i annat land än ursprungsslandet, av det skälet hittar du inte någon norsk eller dansk bok på Bokia. USA och till viss del UK dominerar i kraft av sina distributionskanaler och kulturella påverkan så även om det blir högre pris på engelska böcker i Sverige kan butikerna ändå få dem sålda.
Ser nu att jag i min första post skrev fel ang. h-stavningen, preposition och adverb skall det naturligtvis vara och inte substantiv.
Språk är intressant, i vart fall när ämnet hanteras/diskuteras på rätt sätt och den förmågan har du.
Språk är också viktigt! Och eftersom jag är svensk försöker jag vårda svenskan. Andra språk få de vårda som har dem som modersmål.
Nu tycks ju kunskapen i det svenska språket vara fruktansvärt låg, vilket jag skrev nyligen om efter en debattartikel i UNT.
Mitt inlägg: http://skvitts.wordpress.com/2013/01/12/dagens-skola/
Jag citerade från UNT: ”Vi vädjar till landets beslutsfattare att tilldela svenskundervisningen de resurser som behövs. Dagens skolungdomar måste få ett fungerande språk. Vi som undervisar på universitetsnivå har inga möjligheter att täcka upp för de brister som uppstått redan i grund- och gymnasieskolan. Som läget är nu har vi stora svårigheter att ens åstadkomma en acceptabel kunskapsnivå i vårt eget ämne hos våra studenter – alltför många av dem förstår helt enkelt inte vad vi säger.”
”Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig.”
Det är ju bedrövligt.
I går såg jag ett program på Svt om en man på 50-60 år,som hade renoverat en gammal bil. Han hoppades att någon skötte om bilen när han själv var borta, "en som älskar bilen lika mycket som mig", tillade han utan att inse syftningsfelet.
Plötsligt blev det mer otydligt vad han menade än när "mig" och "jag" vanligtvis förväxlas (han var större än mig). Han tycktes hoppas att någon skulle älska honom lika mycket som bilen :-) ! Jaha!
Det är mycket som är bedrövligt när det gäller svensk-kunskaper!
Tänk så många som inte kan skilja på "de" och "dem" (ses väl bara skriftspråket). Eller när de säger årtal som inte finns:
år "tvåtusentretton". Det hör man folk säga oavsett vilka utbildningar de än kan stoltsera med.
Just årtalen säger man konsekvent fel på engelska!
Tack för din intressanta artikel! Jag hade aldrig hört talas om "tonande dentala frikativ", men givetvis stött på den fonetiska skrivningen. Första gången var när jag i skolan började läsa engelska.
Undra varför man inte byter ut vanligt sätt att skriva mot fonetisk stavning. Det vore ju bra om det kunde göras världen över.
Hur stavas då "Sverige"? Jag testade att slå upp "Sverige" i Wikipedia och när jag valde språket nahuatl, som talas av urbefolkningen i bland annat Mexico, så fick jag veta det: "sværjɛ".
Ha en skön söndag!
/Skvitt
skvitt: Syftet med IPA är att reflektera allofoner, inte de underliggande fonemen. Ta bara mina tidigare exempel på e/ä-uttal eller R-uttalet, "R" indikterar exv. tungrots-r (uvular r) inom IPA. Skall man inte diskriminera andra dialekter får man skapa en skriftstandard per dialekt och givet vilka problem det redan idag är för mig de gånger jag läser på schweizertyska istf. den högtyska som är standardskriftspråket (hart när omöjligt även för de flesta tyskspråkiga icke-schweizare) vet jag inte om det vore något lockande alternativ.
IPA är främst ett språkverktyg för transkription av uttal och fungerar ok som det även om det i slutändan bygger på latinets skrift med dess styrkor och begränsningar på 21 bokstäver plus modifikationer. I framtiden kanske vi istället har något coolare som lingvister och konstnärer/grafiker gemensamt designat fram, kan man hoppas.
Skvitts, problemet med att skriva fonetiskt kanske kan jämföras med parollen "skriv som du talar". Det kan bli hackigt, osammanhängande, ologiskt etc etc - med andra ord mer eller mindre obegripligt. För det är ju ganska ovanligt att man talar som om det låter skrivet (undrar om inte Torbjörn Fälldin faktiskt gjorde det). Vi kanske helt enkelt måste vara tvåspråkiga så till vida att vi måste förstå såväl den talade som den skrivna versionen av språket? Problemet med en del studenter idag tycks vara en tilltagande analfabetism vad det gäller det egna, och närliggande språk. Undrar om inte många studenter tycker att det är knepigare att läsa danska eller norska texter än motsvarande på engelska?
Skicka en kommentar