Att inte jobba när man jobbar - vad kan det tyda på?

Skönt att bara slappa ett tag!

Via Forskning.se hittar man en artikel om forskning som borde ha långtgående konsekvenser: varför maskar en massa människor på jobbet?

Forskaren Roland Paulsen säger:

Vi tillskriver ofta arbetsplatsen en rationalitet som den inte har. Det stämmer att många, ofta de sämst betalda, hårdbevakas och upplever intensifiering av arbetslivet. Men det är inte en verklighet som drabbar alla. Vad vi ser är också hur det blir viktigare att se ut som att man är produktiv och energisk än att verkligen vara det.

Just det, "... att se ut som ...". Maskning kan ju handla helt enkelt om slöa människor, men artikeln nämner såväl frivillig som ofrivillig maskning. Den senare ser egentligen mer ut som att folk sysslar med privata aktiviteter på jobbet för att de har tråkigt i en organisation där de inte behövs, och där arbetsledningen är ointresserad av vad som händer.

Vad det gäller frivillig maskning tas de falskt instämplade gruvarbetarna i LKAB som exempel. En man stämplade in för flera andra. Märkligt är att frånvaron av en grupp inte märkts på flera år. Behövs de här människorna verkligen på arbetsplatsen?

Man kan ställa den typen av frågor. Eller man kan undra varför ett kort och dyrbart liv skall slösas bort på meningslösheter? De som smiter iväg från jobbet, eller sysslar med sina privata grejor under arbetstid, kanske kunde göra mer nytta på annat håll. Kanske de gör mer nytta än att malas ner mentalt eller bli falska cyniker på själsdödande arbetsplatser?

9 december 1969 ...

... blev en märkesdag i den svenska efterkrigshistorien. Det som många inte trodde skulle kunna hända - en strejk, till och med en vild strejk, av arbetare i ett statligt företag - ruskade om nationen rejält. Den stora gruvstrejken i LKAB bröt ut.

Tidigare det året hade det varit en hamnstrejk i Göteborg, men den väckte inte så mycket uppmärksamhet. Den gamla socialdemokratiska ledningen in parti och fack trodde sig sitta säkert. Det var ju bara några långhåriga studenter som bråkade ... trodde Gunnar Sträng och de andra gubbarna som lämnat den radikala ungdomstiden långt bakom sig. Det visade sig att de satt på en krutdurk men inte uppfattat den pyrande stubinen. De hade tappat kontakten med rörelsens bas, och det straffade sig. Det räckte inte med att vara kompis med direktörerna.

Demonstrerande arbetare på gatorna i malmfälten, stormöten, stödmöten och stödinsamlingar över hela Sverige, nya strejker på annat håll ... något hände med samförståndets land. Men frågan är om det långsiktigt var vänstern eller högern som mest gynnades av att den socialdemokratiska ledningen och LO hängdes ut i sin ynklighet till allmänt beskådande?

Under några år var det ännu vänstern som hade initiativet, men redan i mitten på 70-talet började det svänga. Högern hade ännu inte lärt sig de nya greppen, det tog några årtionden, och nu har vi ju den berömda Alliansen. Det som strejkande arbetare och radikala ungdomar uppnådde omkring 1970 var att slå ett hål i den socialdemokratiska hegemonin, men det blev högern som på sikt kunde utnyttja detta genombrott.