Fick något vettigt gjort trots jobbet

Förarlöst

En skeppssimulator vid Fraunhofercentrum för marin logistik CML i Hamburg gör det redan i dag möjligt att styra stora fraktfartyg automatiskt med autopilot, kameror och gps-stöd.

Fartyg kan köras utan besättning. Redarna vill inte ens betala för lågavlönade asiater om det blir billigare utan besättningar. Samma möjlighet att köra utan besättning gäller för flygplan och tåg, självstyrande bilar kommer. Transportsektorn kommer inte att tömmas på folk, men behovet av arbetskraft minskar. Hur länge dröjer det innan taxibilar blir förarlösa, för att ta ett exempel? Eller lastbilar?

Framtiden för den bemannade handelsflottan?

Med andra ord rullar den tekniska revolutionen vidare.

Datoriseringens verkningar

Jag hittade en sak på 'Naked capitalism' som behandlar utsikterna att datoriseringen slår ut olika typer av arbeten. Det fanns också en lista hämtad från brittiska Economist. Tydligen är 'fritidsterapeut' ett jobb där datorisering har svårt att slå igenom de närmsta årtiondena, i alla fall enligt vad den som gjort listan tror.

Men tandläkare? - När jag pratade med min tandläkare senast nämnde han att det i Japan numera finns robotar inom utbildningen som kan protestera om det gör ont. Och även om det kan förväntas mycket handarbete även i fortsättningen så undrar jag om inte smarta robotar kan göra mycket mer av tandläkeriet om några årtionden. Att präster, fyran på listan, däremot är motståndskraftiga mot datorer är nästan mer  troligt. Möjligen kan enklare tjänster inom själavården datoriseras, men vill man ha en dator med psykologprogram och speciella trosprogram som biktfader, eller en robot i prediksstolen?

Om man i stället tittar på andra änden av listan så ligger 'ordbehandlare och maskinskrivare' illa till. Det tycker jag egentligen är konstigt eftersom dessa grupper rensades bort i stor omfattning redan förra årtusendet, liksom ekonomibiträdena. Persondatorer med skriv- eller bokföringsprogram ersatte de stora grupperna av sekreterare, skrivbitråden och ekonomipersonal. De få som finns kvar borde väl räknas som specialister på extra snygga jobb?

I botten är telefonförsäljarna, en grupp som nog avskys av de flesta inklusive dem själva. Ett genomgångsjobb för de hårdhudade verkar det som. Jag vägrar att svara i telefon om jag misstänker att det är en nasare på gång. Det kan jämföras med exempelvis snabbmatsrestaurangerna som nu dras in i robotiseringen.

Sett i längre perspektiv så kan vi jämföra med springpojksjobb och kontorselever som fanns i riklig omfattning för 50-60 år sedan. Det var också ingångsjobb, inte många var ju springpojke eller postbud hela livet (även om det fanns sådana), men den ingången har också stängts. Dessa ungdomar gick ju ofta vidare åtminstone ett stycke upp i kontorsorganisationen, en del kunde bli chefer som kände verksamheten i grunden. Idag är det nog sällsynt.

Och om man ser till hur order hanteras på stora företag så var det förr ett evigt omskrivande av samma data, ett ganska enkelt skrivmaskinsjobb som krävde en massa damer med flinka fingrar. Eller om hålkortsmaskiner var inblandade och det satt stansoperatriser och gjorde hål i korten. Sedan länge har i stället datorerna tagit över och skickar data från instans till instans utan omkrivningar. Offert, order, produktionsbeställningar, ekonomiska underlag, fakturor, tullhandlingar och skeppningsdokument kan köras ut i en lång serie utan särskilt stor mängd mänsklig handpåläggning.

Rutinjobben trycks tillbaka, även kvalificerade arbeten naggas i kanten av ny teknik - det gäller att dra slutsatser av detta också. Men det känns inte som man gör det i den 'officiella' politiska debatten. Kanske beroende av att färre och färre politiker i toppen har någon bakgrund i yrkeslivet utanför politiken. Annie Lööf får ju ses som ett skräckexempel. Det får vara utkantsfigurer som Birger Schlaug som tjatar om ämnet, men vem lyssnar?

Synd att man är för gammal för att satsa på utbildning ... exempelvis till fritidsterapeut!

"Moraliskt anstötligt" - prekariatet

Detta är vad filosofen Jeanette Emt säger i radions 'Filosofiska rummet' om livsförhållandet för människorna i det som kallas prekariatet.

Det finns också en artikel i Sydsvenskan som berättar om författaren Guy Standing (är det frågan om 'the last Guy Standing'?) som skrivit om prekariatet som 'en klass i blivande'. Själv är jag tveksam till just det där med ny klass - jag tycker det mer ser ut som den tidiga europeiska arbetarklassen med rotlösa och fruktansvärt utsatta människor. Eller arbetare på många håll i Tredje världen idag. Men man kan strunta i etiketterna och se till praktiska verkningar. (Även om jag fasthåller att 'prekariatets' tillväxt handlar om dels om förskjutningar inom proletariatet, och dels om att en del tidigare icke-proletära grupper proletariseras. Själva utvecklingen är logisk med tanke på hur kapitalismen fungerar. Den period vi haft bakom oss var inte typisk, den var en avvikelse i och med att kapitalet hölls inom vissa tyglar.)

Kanske det viktigaste i prekariatet är att alltfler människor drivs tillbaka till en situation när man knappt vet från den ena dagen till den andra hur man skall klara sig och rättigheter som tillkämpats tidigare går förlorade. Detta är "moraliskt anstötligt". Hur blir man som människa om man tvingas leva så?

Standing ser tre grupper i prekariatet: ungdomar vars föräldrar tillhörde den stadgade arbetarklassen från igår men som inte kan få samma säkra villkor, medelklassen som alltmer drabbas av osäkra villkor, samt invandrare som drabbas av de värsta villkoren. En intressant sak jag vill lägga till är att här har vi inte bara att göra med folk med låg utbildning och enkla jobb. Det finns även människor med hög utbildning, kvalifikationer och kunskaper som slavar i bemanningsföretag eller som synnerligen osäkert anställda akademiker. Skrev inte Marx i Manifestet att proletariatet kommer att få en del bildningselement från högre samhällsskikt som rutschar utför och proletariseras?

På något sätt kan prekariatet bli en samhällsfara säger Standing. Men för vem/vad är de farliga? Jag undrar om de möjligen i stället kan bli vägröjaren och uppröjaren när våra samhällen snart tvingas till radikala ombyggnader. Särskilt om man lär sig samarbeta mellan grupperna. Och dessutom samarbeta med människor som är lyckliga nog att inte vara i den 'prekära' fållan. Sett ur den synvinkeln kanske 'faran' blir en välsignelse?

Lösningar diskuterades i radioprogrammet, men frågan är om det är lösningar. Man kan ju ta 'medborgarlön' som jag själv inte är helt negativ till. Faran som nämndes i 'Filosofiska rummet' är att detta bara kan bli ett sätt att 'köpa ut' människor som man vill bli av med från arbetsmarknaden. (Har för mig att just den farhågan har nämnts i den här bloggen tidigare, av en alert läsare i Nynäshamn.) Med andra ord är medborgarlön, modern penningteori, kortare arbetstid och slikt tänkbara verktyg för att fixa till samhällsfelen, men de räcker inte till på långa vägar om man inte ger sig på det grundläggande sättet hur samhället fungerar.

Något som gör prekariatets läge ännu mer prekärt skrev jag om i föregående bloggpost: även i tillfällighetsjobb och lågavlönade rutinarbeten inom tjänster och service  ersätter datorer och robotar alltmer mänskligt arbete. På något sätt känns det som att det antingen måste hända något positivt ganska snart, eller också blir det bara skit med framtiden.

Mekaniserade hamburgare

Dagligen ramlar det in nya exempel på vad datorisering och robotisering gör med behovet av mänskligt arbete. Som den här hamburgermaskinen som kan ersätta en massa folk och utrymme på hamburgerrestaurangerna.

Enligt bolaget kan maskinen mala kött, skiva tomater och gurka, tillaga biffar och i andra änden spotta ut en hamburgare som helt motsvarar kundens individuella preferenser. Allt detta med en hastighet på sex färdiga anrättningar i minuten, vilket enligt Momentum Machines ska göra slut på hamburgerflippandet för evigt.
För en genomsnittlig hamburgersylta, menar bolaget, innebär detta omedelbara besparingar på 135 000 dollar om året, vilket uppges vara hur mycket dagens manuella tillredning kostar. Dessutom äger hela processen rum på en yta om 2,7 kvadratmeter, vilket bäddar för lägre hyror. 

Möjligen är det konstigt att maskinen inte kommit tidigare. Serieproduktion av mat enligt väldigt bestämda normer borde ju inbjuda till mekanisering förr eller senare. Kan det vara så att låga löner för personalen gjort att det här steget inte känts så pressande tidigare för hamburgernasarna? Ur affärsmässig synpunkt spelar det ju ingen roll om en viss produktion är manuell eller maskinell. Det väsentliga är vad som ger störst vinst. När maskineriet blir billigt att anskaffa och underhålla torde detta driva på mekanisering även av snabbmatskök.

Det här verkar påminna om mekaniserade sammansättningsbanor som jag såg i industrier förra årtusendet: det räcker med någon enstaka person som förser maskinen med komponenter, det bör rimligen vara lite underhåll och rundsmörjning då och då, men i övrigt går hela tillverkningsprocessen utan mänsklig handpåläggning.

En intressant detalj är att här kan ytterligare ett inkörs/tillfällighets - eller nödarbete försvinna. Var det inte den här typen av arbeten - att exempelvis serietillverka hamburgare mot låg lön - som Naomi Klein hänvisade till när hon skrev No logo? Det som skulle vara tillfällighetsarbeten för ungdomar på väg ut i det 'riktiga' arbetslivet blir till en återvändsgränd. De kommer inte längre. Nu kanske de inte ens kommer fram till tillfällighetsjobben. Vem gör politik av det? Vem talar för möjligheterna som ligger i den här processen, i stället för att skrämma folk med tråkiga konsekvenser när såväl enkla som komplicerade arbeten i allt snabbare takt tas över av robotar och datorer?

Olust råder i landet

Rubriken är ett citat från gamle Strindberg, men jag minns inte var han skrev det. Det var i en samling reportage om det trista läget i Sverige omkring förra sekelskiftet tror jag.

Olust råder på arbetsplatserna skulle man också kunna säga. Detta med ledning av en artikel i DN. Trivselnivån har fallit på bara några år. Är det månne dags för en ny trivseldebatt snart? Den gamla trivseldebatten kom omkring 1950 när det var goda tider, gott om arbete, och företagen upptäckte att man inte kunde hantera personalen hur som helst - passade det inte på ett ställe så var det goda möjligheter att gå till ett annat. Personalomsättningen på ett stort industriföretags verkstäder kunde vara över hundra procent vissa år! Och då började det funderas på om inte trivsel kunde spela in.

Guldårens arbetsmarknad är borta för länge sedan. I stället har det kommit så kallade jobbskatteavdrag, men märkligt nog (eller är det så märkligt?) går olustkurvorna i höjden. Varför blir inte folk nöjda när de 'får mer pengar i plånboken' (löjligt uttryck, hur många går omkring med sedelbuntar numera?)? Det verkar finnas ett grundläggande fel någonstans som inte kan botas med lägre skatter (och sviktande samhällsservice).

Hälsosamt arbete ute i friska luften. Undrar om gubben längst till höger levererar några krus uppiggande dricka till skördefolket? (Från Olaus Magnus' Historia om de nordiska folken.)

Arbetet antas som grundläggande för människans utveckling i den Marx-inspirerade traditionen. Arbetet skapas av, och skapar människan som samhällsvarelse, och är alltså helt nödvändigt. Men notera då att 'arbete' är mycket mer än lönearbete, det är det mesta vi gör tillsammans för att skapa, vidmakthålla och utveckla samhällen. Den moderna människan har funnits i bortåt 200.000 år. Under bortåt 98 procent av den tiden har något som påminner om lönearbete inte funnits någonstans. Om vi räknar med våra äldre släktingar, de som grundlade arbetet och utvecklade såväl hand som hjärna genom redskapsanvändning, är vi så långt tillbaka i tiden att lönearbetet blir en promillehistoria i vår utveckling. Samhällsarbete kan alltså ses som norm, lönearbete som avvikelse.

Att stå vid en svarv fem dagar i  veckan är ett arbete, men att klippa gräsmattan åt en gamling med sviktande ork är det också - även om det senare inte avlönas med annat än ett tack och några koppar kaffe med gott tilltugg!

Kanske en nyckel till olusten finns här: lönearbetets stora feta häck trycker ner så mycket av den inspiration och hjälpsamhet som gör att vi får ett mänskligt samhälle att leva i. För lönearbetets mål, ur löneutbetalarens synpunkt, är inte människor och deras trivsel, det är att förvandla kapital till ännu mer kapital. Det är en kraft som ligger utanför det mänskliga samhället men som skoningslöst suger ut dess kraft. Och detta nu med en våldsamhet som blivit ett världsomfattande hot. Ekonomin som skulle tjäna människornas behov blir i stället deras herre.  Detta kan, om man följer Kants resonemang, vara ett tecken på ondska. Människor blir utnyttjade som redskap på ett sätt som skadar dem. Att ständigt ha en alltmer hungrig parasit sittande på axlarna är inte roligt, även om denne presenterar sig som en snäll socialmoderat välgörare. Men det omänskliga kapitalets påtryckningar förmedlas av mänskliga ombud. Kan detta bidra till att missnöjet sprider sig?

Efter väl förrättat värv kan det vara trevligt att ta sig lite mat&dryck i goda vänners lag!

Inte är jag papist, men nye påven Frasse uttrycker det så här: Människan ses som en konsumtionsvara, som man kan använda och sedan kasta bort. Detta ligger inte så långt från vad en marxist kan hävda, med ledning av vad Marx skriver om kapitalets utveckling. Arbetskraften är bara en produktionsfaktor bland andra i profitskapandet, ur kapitalets synpunkt är en människa inte viktigare än en kartong skruvar eller en dunk smörjolja.  När arbetskraften har gjort sitt och inte är nyttig längre så är den bara att kasta bort! Är det inte dags att i stället kasta bort det ovärdiga nedgraderande systemet som skapar olust och hotar vår existens på denna planet?

Vad lär oss 'kommunrankingar'?

En sammanfattning av kritiken mot 'kommunrankningar' finns hos Politologerna:

1. Att kommunrankningar oftast görs av organisationer med en agenda, i syfte att påverka. De är inte neutrala. 
2. Risken finns att kommunalt utvecklingsarbete inriktas mot indikatorer som premieras i rankningar istället för de verkliga problemen. 
3. Det är dessutom inte säkert att rankningarna fångar upp intressanta skillnader mellan kommunerna, framförallt inte när det gäller förändringar från år till år. Min erfarenhet är att det är relativt stabilt i botten och toppen, men att kommuner åker berg- och dalbana i mitten av rankningen. Det är därför meningslöst att tolka in mycket i förändringar från år till år. 

Mot slutet av den där bloggposten finns en hänvisning:

Läs även Jonas Vlachos på bloggen Ekonomistas, som har undersökt om kommuner som kom väl ut i Svenskt Näringslivs rankning av företagsklimatet också upplevde minskande arbetslöshet åren därpå – det gjorde de inte.

Det kan ju vara så att gott 'företagsklimat' är just vad ordet säger. Bra för åtminstone stabila och etablerade företag. Och detta behöver inte sammanfalla med gott 'lönearbetarklimat'. När det är privatföretag vi talar om är vinsten ledstjärnan, inte något annat. Ökad 'sysselsättning' (hemskt ord egentligen!) kan vara en bieffekt av vinstjakten, men behöver nödvändigtvis inte vara det. Snarare leder vinstjakten till att företagen skär bort så mycket personal som möjligt.

Troligvis ligger det i den mänskliga naturen att finna rankinglistor och andra relativa jämförelser intressanta. Frågan är dock vad en viss ranking egentligen mäter och vilket värde den ska tillmätas. Svenskt Näringslivs företagsklimatsindex verkar främst beskriva att det går rätt bra här och nu (plus att skatten är låg och M är stora), men det ger mycket liten vägledning om vilka faktorer som ger en positiv utveckling framöver.

Några länkar om arbetslivet som jag sparat

Här är några länkar till artiklar i Svenska Gladbladet som jag sparat sedan i somras. Anledningen till att de publicerades just under sommaren kanske var att eventuellt lättrörda läsare då kunde tänkas ha andra saker för sig än att läsa just dessa artiklar. För den samhällskritiske finns ju enorma mängder intressanta uppgifter att hämta i artiklar av den här typen.

1. Tomt arbete är ett opium för folket. Intressant artikel med stark inledning:

Vid skatteverket i Helsingfors upptäckte man en dag för några år sedan att en tjänsteman hade avlidit vid sitt skrivbord. Trots att det fanns ett hundratal andra anställda på samma våningsplan tog det två dagar att lägga märke till att han var död. Inte heller då insåg man det därför att någon hade börjat sakna hans insatser utan därför att en god vän tittade in för att göra honom lunchsällskap. En chef på verket förklarade senare att han hade ”arbetat ganska självständigt”.

  Men det finns mer slående saker i artikeln, även om de inte är så 'lustiga'.

2. Cynisk marknad gör unga ofria. Jaja, så gick det med den 'frihetsrevolutionen'! Artikeln är en recension av en bok som handlar om:

... städare, lagerarbetare, säljare, servitörer och journalister [som] gillar sina arbeten, men de gillar inte den otrygghet, ångest och ofrihet som deras arbetsvillkor för med sig. Att aldrig veta om och när man ska jobba nästa vecka gör att man lever i ständig stand by.

Nya tiders arbetsliv alltså, som påminner en del om förhållandena under den tidiga industriella revolutionen.

3. De ser sig själva som det nya proletariatet. Nytt och nytt, men 'proletariat' passar bra.

Timanställd. Projektjobb. Arbetslös. Bemanningsanställd. Vikarie. Så kan livet gå runt i många år för unga vuxna. Utan fast jobb, inget hyreskontrakt, inga lån för att köpa en bostad. Familjebildningen skjuts på framtiden. Allt fler lever i osäkerhet i många år trots att de jobbar mycket. 

Bland mina ursprungliga anteckningar fanns en not om att Martin skrivit något bra om det här, men där har jag dessvärre ingen länk.

Varför ägna sig åt meningslösheter när man kan hänga på en gren och bara koppla av?

(Var jag fått Svenska Gladbladet ifrån? - Jo, det var något som stod i Svenska Mad i början av sextiotalet, på den tiden Svenska Dagbladet var ärkemossigt.  Under samma tid fick Expressen heta Excessen, och med slagordet "tidningen som är ding" [till skillnad mot det officiella "tidningen som har sting"])

Hela fem jobb!

Från Aftonlövet

Tiderna förändras. När jag såg det här, med personen som haft hela fem jobb vid 27 års ålder, tänkte jag på de arkivkort från ett svenskt storföretag som jag läste för några år sedan. Det gällde anställda omkring 1950. Många var ungdomar, inte ens fyllda tjugo ofta, som redan haft fem anställningar. Det var på den tiden det fanns jobb för nästan alla. Företagsledningarna var bekymrade: om det inte passade att jobba på ett ställe kunde det vara ganska lätt att hitta något annat. Det gick inte att skrämma med arbetslöshet för att få folk att stanna. På somliga verkstadsavdelningar låg personalomsättningen på över hundra procent vissa år. Det var vid den tiden "trivseldebatten" uppstod - varför trivdes inte folk på jobbet, varför sökte de sig vidare? Hur är det numera, finns det någon "trivseldebatt" eller bara ett hot om att det står hundra man på gatan villiga att ta ens jobb om man krånglar?

När vi så smått är inne på ämnet 'tidningar' så plåtade jag i förmiddags det här exemplet som visar att kvällsbladens löpsedlar inte alltid är identiska. Här har vi för en gångs skull en idékamp: för eller emot 5:2-dieten!

"Aktivitetsbaserat arbete"

Jag tycker inte det här låter så nytt. Möjligen ordvalet, men principerna har ju funnits länge. Men nu har insikterna trängt in även på DN:s redaktion angående ...

... den nya trenden i svenskt arbetsliv.

Ledorden är aktivitetsbaserat arbete och flexibilitet. Personalen ska inte ha fasta skrivbord, utan dra omkring sina hurtsar med pärmar och dokument och slå sig ned där det passar för dagen.

"Aktivitetsbaserat arbete" låter nästan som ett skämt. I alla fall om man antar att "aktivitet" och "arbete" är ord som täcker ungefär samma sak. Ropen på "flexibilitet" är något som plågat arbetande människor under årtionden. Det beror av glidningen i ordets betydelse: i stället för att anpassa arbetet så att det utförs på det mest praktiska sättet även om omständigheterna varierar, har det handlat om människor som utan att fråga ställer upp på vilka knasigheter som helst som kommer uppifrån - även om direktiven är kontraproduktiva. En "flexibel" medarbetare stör inte chefen med kritiska frågor, så är det väl ungefär.

Kontorslandskap i stället för mindre rum är en gammal idé som väl vara bortåt hundra år vid det här laget. "Trälhav" var det trevliga namnet på lokaler med skrivbord i långa rader. Men var och en hade åtminstone en fast plats att gå till. Jag minns inte när vissa företag gick ett steg längre och drog in de fasta platserna, men det var något som kom med persondatorns och "nätets" genombrott. Har för mig att på någon firma hängde möblemanget i taket, och man fick dra ner ett skrivbord efter behov (kan minnas fel där). Det är alltså en process som bör ha pågått i bortåt tjugo år. Eftersom personalen antas dra omkring "hurtsar med pärmar och dokument" har tydligen inte åttiotalets vision av "det papperslösa kontoret" riktigt slagit igenom ännu! - Men nu har trenden även nått DN:s redaktion, vilket orsakar en illa dold ledar-protest.

Jag antar att på en arbetsplats där de arbetande i stor grad är ute och rör på sig, eller mest arbetar hemifrån, kan modellen med att "leta efter skrivbord när du någon gång tittar upp" vara OK. Men inte till ställen där i stort sett alla kommer varje arbetsdag. Man får förutsätta att letandet i sig medför viss tidsspill som ju annars kunde användas till fika, skvaller, eller till och med ordinarie arbete.

Skräddarsydd eller flexibel?

Jag undrar om det pratas om "livslångt lärande" längre? Ett tag var det populärt, och så har vi ju det gamla talesättet "man lär så länge man lever". Men i ett debattinlägg i DN får man intrycket av att detta har glömts, i alla fall vad det gäller arbetslivet:

Erfarenhet från yrke och arbetsliv kommer med jobbet. Arbetsgivare har därför eget ansvar för att det ska finnas personer med erfarenhet att anställa. Det är anmärkningsvärt att denna självklara koppling har tynat bort i takt med att arbetskraftens utbildningsnivå har ökat.

Om man å ena sidan har tanken om "livslångt lärande", och å andra sidan tanken om att företagen bara skall ta in företag som är exakt skräddarsydda för en position, kan det bli besvärligt framöver. Jämför med hur det var tidigare, när en ungdom kunde börja med en enkel syssla och sedan ta till sig alltmer kunskaper och jobba sig upp till alltmer avancerade uppdrag. På kontoren fanns så kallade "kontorselever" som började med postutbärning och enklare vaktmästeritjänster. När de hållit på med det ett tag visste de åtminstone hur arbetsplatsen såg ut. De som hade turen och skickligheten med sig kunde komma högt. Många av de här enkla startjobben finns inte längre, och det kan förklara en del av dagens situation. Vägen in i många företag ser annorlunda ut.

En aspekt av att företag försöker få in folk som är exakt anpassade till en viss funktion är att man visserligen får en som passar bra till just det (om man efter svåra själskval anställer någon), men man kanske missar individer med bredare kompetens och förmåga att tänka över större fält. På lång sikt kan den sortens tänkare vara viktigare än specialisten med snäva skygglappar. En nyanställd person som börjar lära sig ett jobb och funderar över vad hen gör kan exempelvis komma med "dumma frågor" som kan vara väldigt bra. "Varför gör man så här, skulle man kunna göra så där i stället ...?" En sådan flexibel tänkare kanske kan ruska om bland gamla perukstockar och få dem att vakna till! Med en skräddarsydd person finns risken att man tar in en som redan har börjat stagnera.

En annan aspekt kan vara att i spekulationsekonomin är viljan att överhuvud taget anställa folk inte så stor. Det kostar, det medför ansvar, det känns som gammal tråkig produktionsekonomi - då är det bättre att instruera personalavdelningen att vända på varje sten för att hitta saker som gör att man kan underkänna alla sökande. Sedan kan man gå ut och klaga över att det inte finns kompetent folk! - Hur klarade sig företagen när det knappt fanns någon arbetslöshet i Sverige och de var tvungna att i hög grad ta de människor de kunde få tag på? Av någon anledning råkar det sammanfalla med guldåren i svensk ekonomi.

Men, som sista reflektion: vilka kan orsaka värst skada för ett större företag, att några nyanställda ingenjörer är lite yviga i sitt tänkande och behöver en eller ett par år att bli fullt inkörda i verksamheten, eller att kompisgänget har tillsatt en VD som har fullständigt galna idéer?

Personalomsättning

Det här handlar om att sjuksköterskor säger upp sig efter kort tid och hur det påverkar arbetet ...

Det som är ganska påtagligt är att det kollektiva minnet försvagas ordentligt. Den generella kompetensen på arbetsplatsen blir lägre och det gör att vi som har varit kvar på arbetsplatsen en lite längre period får bära ett tyngre ok ...

... men som jag ser det är erfarenheten generell. På det stora bolaget där jag tillbringade en del tid fanns "genomgångsavdelningar" där folk ofta bara stannade en kort tid, och vars kompetens i hög grad hängde på ett mindre antal personer som arbetat där länge och som kunde verksamheten utan och innan. Det rörde sig om uppgifter som sannerligen inte var oviktiga, men ändå kunde det gå till så. När det så kom till en period när en hel del av de äldre kämparna gick i pension ungefär samtidigt (eller ombads att pensionera sig) sjönk givetvis kompetensen ytterligare. De som skulle lära upp de nyinkomna hade själv bara en kort tid i arbetet bakom sig. Resultatet blev givetvis allt okunnigare och osäkrare medarbetare, när "det kollektiva minnet" tunnades ut.

Självupptaget?

Min hypotes: när ett samhälle, ett samhällssystem tappar styrfarten och inte har några mål längre, inte ser en konstruktiv framtid, kommer det att ersätta den yttre uppmärksamheten med ett allt intensivare pysslande med sig själv. Det blir en sorts samhällelig narcissism där den egna kroppen, den egna upplevelsen, blir det väsentliga. Förmågan att fatta framåtblickande beslut blir allt sämre och de beslut som tas kan ofta vara kontraproduktiva. Samhället låser sig.

Men vem är "samhället" i det här sammanhanget? Det blir i praktiken de som härskar inom olika grenar av samhället. Dels de som kontrollerar samhällets produktiva resurser, dels de som finns inom diverse sfärer som kultur, juridik, politik, konst, vetenskap. För att tala med Marx: produktionsförhållanden och överbyggnad. De som fattar beslut och formulerar hur samhället tänker.

Nu har det kommit en ny bok som kritiserar rapportraseriet som härjar allt värre, och som tar bort de arbetande från vad de egentligen skall göra och förvandlar dem till rapportörer i stället. Frågan är vad som händer med dessa rapporter? - Det verkar ju som om den svenska skolan inte blir bättre bara för att lärarna rapporterar mer, exempelvis. Det antyder att en massa arbetstid försvinner in i ett svart hål av rapporterande. (Inget nytt, sådant fanns på "pappers-tiden" också, men med datorkraft har det accelererat.) En som arbetar i hemtjänsten får mindre tid till sina gamlingar och sjuka eftersom hen ständigt måste knappa in sina åtgärder till en dator. Det verkar inte göra vården av patienterna bättre, däremot underhåller det diverse annan administrativ och teknisk byråkrati.

Vad som drabbat lärare, poliser och vården, liksom omsorg, socialtjänst och till och med många ekonomer, är rätt och slätt byråkrati – men i en ny skepnad.
Byråkrati är inte längre dammiga farbröder som hasar fram i korridorerna överlastade med pärmar. Byråkrati 2.0 kommer i skepnad av IT-system efter IT-system, som de anställda tvingas lägga alltmer tid på att hantera.

Man kan se ett allt större intresse för rapporter, och för kontroll ner på detaljnivå för varje individ, som en närsynthet som inträder när de härskande tappar visioner för framtiden. Detta kan i sin tur tas som en indikation på att samhällssystemet i sig börjar bli slutkört, det har gjort sitt, motorn hackar allt oftare och det kan behövas en rejäl reparation och omstrukturering snart. Om den tanken stämmer är det inget konstigt med att kritik av den här typen framkommer. Det är en kamp om överbyggnaden, den zon där samhället så att säga "tänker sig själv". Fler och fler kommer att fråga vad man egentligen gör på arbetet, varför man gör det, om det kan göras annorlunda, varför "arbete" hyllas som livsavgörande utan att man diskuterar dess innehåll, etc. etc. Det lär väl sluta med att de gamla härskarna ropar på polis för att få slut på kritiken (men då kanske inte polisen kan komma, eftersom den upptagen med att knacka in rapporter på sina datorer!)

Norska chefer älskar ... lägre löner?

Från DN idag:

Därför älskar norrmän svenskar 

Populär arbetskraft. 70.000 svenskar jobbar i Norge och deras chefer är överförtjusta. 

Men varför? Kanske vi får ett svar på en norsk forsknings-hemsida? Där finns en artikel betitlad Innvandring gir lønnstap. Ett par citat från artikeln (ja, de är på norska, men lite norska står du väl ut med?):

Arbeidsinnvandrere fra Sverige og andre nordiske land påvirker de norske lønningene mest. ...

Det er ikke likegyldig for lønnsnivået hvilket land innvandrerne kommer fra. Innvandring fra lavinntektsland utenfor Europa har begrenset betydning på norske lønninger.

Derimot har innvandring fra Sverige og andre land i Norden stor effekt.

- For å si det enkelt, er det svenskene som legger det største presset på norske lønninger, sier Bratsberg.

Dette tyder på at nordiske innvandrere i større grad enn andre innvandrere konkurrerer om de samme jobbene som innfødte nordmenn.

DN:s glada utrop kommer från bemanningsfirman Proffice som naturligtvis vill meddela att man har nöjda kunder när man ser till att svenskar får arbete i Norge. Norska LO är däremot missnöjt med att Sverige skyfflar arbetslösa ungdomar över Kölen i stället för att ta hand om dem själva. Och det kan man ju hålla med om. Ämnet har varit uppe på bloggen tidigare, bland annat här.

Att inte jobba när man jobbar - vad kan det tyda på?

Skönt att bara slappa ett tag!

Via Forskning.se hittar man en artikel om forskning som borde ha långtgående konsekvenser: varför maskar en massa människor på jobbet?

Forskaren Roland Paulsen säger:

Vi tillskriver ofta arbetsplatsen en rationalitet som den inte har. Det stämmer att många, ofta de sämst betalda, hårdbevakas och upplever intensifiering av arbetslivet. Men det är inte en verklighet som drabbar alla. Vad vi ser är också hur det blir viktigare att se ut som att man är produktiv och energisk än att verkligen vara det.

Just det, "... att se ut som ...". Maskning kan ju handla helt enkelt om slöa människor, men artikeln nämner såväl frivillig som ofrivillig maskning. Den senare ser egentligen mer ut som att folk sysslar med privata aktiviteter på jobbet för att de har tråkigt i en organisation där de inte behövs, och där arbetsledningen är ointresserad av vad som händer.

Vad det gäller frivillig maskning tas de falskt instämplade gruvarbetarna i LKAB som exempel. En man stämplade in för flera andra. Märkligt är att frånvaron av en grupp inte märkts på flera år. Behövs de här människorna verkligen på arbetsplatsen?

Man kan ställa den typen av frågor. Eller man kan undra varför ett kort och dyrbart liv skall slösas bort på meningslösheter? De som smiter iväg från jobbet, eller sysslar med sina privata grejor under arbetstid, kanske kunde göra mer nytta på annat håll. Kanske de gör mer nytta än att malas ner mentalt eller bli falska cyniker på själsdödande arbetsplatser?

Exempel på glidande klass-positioner

Här skriver ett par professorer om arbete och hälsa i Svenskan:

Kartläggningar av arbetsmiljön i Sverige från 90-talets början till i dag visar att utvecklingen gått mot ökade krav samtidigt som möjligheten att påverka arbetet har minskat. Värsta utvecklingen i dessa avseenden har man sett bland kvinnor anställda i vård- och skolverksamhet. Just i de grupperna har problemen med långtidssjukskrivning och stressrelaterade psykiska besvär varit störst.

”Ökade krav” handlar om rationalisering, minskad bemanning och ökade tempokrav. ”Minskat inflytande över arbetet” handlar om att de anställda alltmera måste protokollföra det arbete de utför så att andra – som ofta inte är insatta i arbetsuppgifterna – kan kontrollera att de gör ”rätt”. 

Den USAmerikanske sociologen Erik Olin Wrights tanke om 'motsägelsefulla klasspositioner' kan vara användbar om vi vill ha en ram till vad som beskrivs i denna artikel. Wright antar att man kan se en glidande skala i klasstillhörighet från helt oberoende kapitalister, via otryggare småföretagare till mer eller mindre självständiga yrkesutövare, och slutligen arbetande nästan helt utan inflytande på sin egen situation. I ena änden av skalan helt oberoende kapitalister, i andra änden fullständigt beroende proletärer med obetydligt eller inget inflytande. Väldigt många finns däremellan, men kan utsättas för förändringar som uppfattas positivt eller negativt.

Det 'motsägelsefulla' består i att en person kan vara anställd, men samtidigt fått sig tilldelat ansvar och beslutsrätt som tillhör ägarens nivå. I det läget tillhör man två läger samtidigt trots att man formellt är en vanlig knegare. Man kan avancera till verkligt oberoende eller att halka ner och få mindre inflytande, vilket i sin tur slår på hälsan.

Det är det senare som professorerna beskriver. De tar upp vård och skola som omfattar många människor, men man torde hitta exempel på annat håll. Den självständige läraren eller sjuksköterskan förvandlas mer och mer till en övervakad tempoarbetare. Det kan vi kalla proletarisering. Tidigare aktade arbeten åker ner i prestigekedjan, och man kan misstänka att det inte bara slår på hälsa och arbetsglädje, utan på vad som faktiskt utförs. Just den nedvärderingen är inbyggd i den kapitalistiska logiken, där så mycket som möjligt skall produceras så billigt som möjligt och kvaliteten knuffas undan till förmån för kvantitet. Man kan nog lägga ihop detta med en allmän kvalitetssänkning som kännetecknar samtidens nyliberala samhälle, vare sig det är socialmoderater eller socialmoderater som styr (om du förstår vad jag menar). Kämpa eller bli ännu mer nedtrampade, det är nog vad som gäller för skol- och vårdfolket, och många andra.

Bara lite siffror - 30 största yrkena

Nu har jag varit inne på Statistiska Centralbyråns hemsida igen. Man borde häcka där mer, för det kan finnas intressanta saker att upptäcka. Som exempelvis en lista över de 30 största yrkena i Sverige 2010. Jag kopierade tabellen och plockade bort några kolumner, och här är vad som finns kvar.  Blandad kompott, men som jag ser det kan huvuddelen betraktas som mer eller mindre proletär ( = har i huvudsak bara försäljning av den egna arbetskraften att leva på). Fast "kreditrådgivarna" på slutet kanske är mer skumma?

Yrke	Totalt
Undersköterskor, sjukvårdsbiträden m.fl.	166 589
Vårdbiträden, personliga assistenter m.fl.	151 804
Försäljare, fackhandel	104 987
Barnskötare m.fl.	90 599
Övrig kontorspersonal	85 962
Företagssäljare	85 673
Förskollärare och fritidspedagoger	83 895
Grundskollärare	78 064
Systemerare och programmerare	72 216
Hotell- och kontorsstädare m.fl.	68 337
Försäljare, dagligvaror	68 128
Skötare och vårdare	65 972
Köks- och restaurangbiträden	60 422
Lagerassistenter m.fl.	56 087
Lastbils- och långtradarförare	55 863
Bokförings- och redovisningsassistenter	53 074
Administratörer i offentlig förvaltning	45 687
Övriga sjuksköterskor	45 393
Byggnadsträarbetare, inredningssnickare m.fl.	44 838
Administrativa assistenter	44 614
Datatekniker	40 916
Verktygsmaskinoperatörer	39 506
Fastighetsskötare	37 261
Läkare	34 680
Kockar och kokerskor	34 238
Universitets- och högskollärare	33 178
Övriga maskinoperatörer och montörer	30 045
Övriga servicearbetare	29 575
Motorfordonsmekaniker och motorfordonsreparatörer	29 044
Banktjänstemän och kreditrådgivare	28 949

Försvunna arbetare?

Hur gränserna för arbetarklass skall dras är oklart och beror av om man vill ha enbart gubbe i blåställ eller om en flicka i kassan eller biträde på sjukhuset går lika bra. Hur som helst, det är ju möjligt att skräddarsy statistiska utdrag numera, exempelvis från Statistiska Centralbyrån, och jag bad datorn plocka fram statistik för åren 2005 till 2012 och för några mer eller mindre proletära huvudgrupper och göra ett diagram.  De exakta siffrorna är inte intressanta just nu, utan hur tendensen ser ut.

Och vad blev det för resultat? Vi kanske kan bortse från nedersta blå linjen som avser "arbete inom jordbruk, trädgård, skogsbruk och fiske". Ganska få människor där. Men de kanske borde bli fler i ett framtida resursjagande och resurssnålande samhälle? Låt oss se på de övriga.

Alla kurvor utom en, den gulaktiga som avser "kontors- och kundservicearbete" ligger ganska stabila över åtta årstid. Att just kontorssidan sjunker kan sammanhänga med att rationaliseringsvågen kom dit ganska sent, men nu slår datoriseringen igenom på allvar. I viss utsträckning kan det bero av att arbeten som förut sköttes av avlönad personal nu sköts av kunderna som inte får betalt för det. Övriga kurvor i mitten av diagrammet, som verkar avse "rena" arbetarjobb inom industri, bygge och transport, ligger ganska stabila. Hade det varit en rejäl avindustrialisering hade de inte sett ut på det sättet. Trots nedläggningar, utlokaliseringar och rationaliseringar finns bortåt åttahundratusen människor som arbetar här.

Och överst, med tillväxt, är "service, omsorg och försäljningsarbete". Vill man hävda att vi befinner oss i ett renodlat tjänstesamhälle är det denna kurva vi skall titta på ... och blunda för de övriga, samt för arbetarinslagen som finns även här. Arbetarna finns kvar, det gäller bara att putsa glasögonen så man ser dem!

Varför inte betala lön helt enkelt?

En australiensisk professor i nationalekonomi vid namn Bill Mitchell skriver enormt långa bloggposter av vilka man (jag) ofta inte orkar läsa mer än hälften eller ens det. Synd, för han har ofta mycket intressanta synpunkter som går på tvärs med den officiella nationalekonomiska kyrkan. Här är i alla fall en post som jag läste ungefär hälften av. Det intressanta är att den bland annat handlar om en sorts arbetsmarknadspolitik i Storbritannien och Australien som förefaller vara i samma stil som svenska påfund à la Fas 3. Här har vi professor Bill himself:

Enligt Mitchell har regeringarna genom klantig politik gjort arbetslösheten onödigt stor. Som bekant är det knappast lämpligt med stora nedskärningar under en lågkonjunktur. Det kommer att skicka konjunkturen ännu längre ner i dyn. Men det gör man och tror att det på något sätt skall gå bra i alla fall. Men under resans gång blir mängder av människor arbetslösa, och en del har väldigt svårt att hitta nya arbeten. Regeringarnas lösning på det blir att skapa en flora av privata företag som på något sätt skall leta fram arbeten, samt att införa arbetsplikt: den som går på socialbidrag måste ta anvisade arbeten för att inte mista bidraget.

Jag antar att uppläggen är olika i olika länder, men principerna verkar ungefär desamma: privata företag skall parasitera på de arbetslösa, och de som inte kan hitta arbeten blir nära nog rättslösa. Då kan vän av ordning fråga om det inte är rätt att man gör ett arbete i utbyte för socialbidraget. Det kan låta rimligt, men varför utgår inte lön när man faktiskt gör ett arbete? Är det bara dumhet och elakhet, eller finns det en baktanke? Eller flera baktankar? Man kan ju tänka sig att det helt enkelt handlar om att trycka ner folk i skiten och tala om att det är det man gör. Men det finns fler aspekter:

En möjlig baktanke är att den här typen av oavlönade arbeten skall fungera som sänke för lönenivån i stort. Jag vet inte var den här typen av arbeten kan förekomma, men så fort de dyker upp i sammanhang där även folk med vanliga anställningar finns så bör man ana oråd. Det blir som när bemanningsföretagen kommer in, fast ännu värre. Ett tryck på människor med vanlig lön att inte kräva mer, för då kan de på något listigt sätt bli utslagna och själva hamna bland bidragsslavarna. Det här kommer att sprida sig som ringar på vattnet över hela arbetsmarknaden, de flesta kommer på sikt att beröras direkt eller indirekt.

Genom att inte betala lön utan bidrag gör man förmodligen också att de berörda arbetslösa tappar kvalifikationspoäng vad det gäller pensioner och försäkringar. Det ses förmodligen som en fördel i vissa kretsar det också.

Därmed är motkraven lätta att formulera. För normalt arbete skall normal lön och andra förmåner som gäller på berört avtalsområde tillämpas. Dessutom skall arbetsgaranti införas, så att staten garanterar att alla som vill ha arbete skall få det. Det finns vissa frågor om finansieringen av detta, men frågorna har svar och de kommer i framtida inlägg!

EU och arbetet

Här är ett par diagram som jag hämtat här. Man kan diskutera dem ur flera synvinklar, sedan man konstaterat att de tycks visa att EU-medlemmar som inte är med i €-zonen  (och några stater som inte är med men som har avtal med EU) klarat arbetslöshet och jobbtillväxt bättre än länder som är med. Man skulle ju kunna stanna där och hävda att EU misslyckats och att euron mest är skräp. Men jag tror man kan ställa fler frågor.

Det finns folk som hävdar att det är fel att tala om misslyckande och kris inom EU. De menar att det som är kris för folken nu är den omställning som den styrande eliten är ute efter, nämligen att krossa efterkrigstidens välfärdsstater och driva ner de arbetandes inkomster. Detta uppnås bland annat genom att öka arbetslösheten. Krisen som den ser ut nu skulle alltså inte vara ett misslyckande eller bekymra eliten så länge den inte leder till folkresningar.

Att det i stort sett är länder i EU-periferien som drabbas är intressant. Enligt en viss typ av nationalekonomi skulle de snarare ha lättare att klara sig, på grund av låga löner. Men det verkar inte vara så. De äldre industriländerna med högre löner klarar sig bättre. Jag undrar om det kan bero av att det finns större säkerhetsmarginaler där som gör att en lågkonjunktur åtminstone i sina tidiga stadier inte slår så hårt. Man brukar tala om "automatiska stabilisatorer" som träder in när det blir sämre tider. Detta kan vara att när folk blir arbetslösa har de i stället A-kassan som träder in. Det gör att man kan fortsätta att konsumera även om ordinarie lön försvinner, och då dämpas fallet i efterfrågan i hela ekonomin. Och i och med att fallet dämpas växer arbetslösheten långsammare. Om regeringarna i de gamla industriländerna försämrar A-kassa och andra delar i det sociala skyddsnätet för att hjälpa arbetslösa är det troligt att våra ekonomier på sikt kommer att bli mer som Grekland, Irland eller Spanien - mer konjunkturkänsliga, med andra ord.

En mer långsiktigt tendens, som fortsätter oavsett hur konjunkturerna ser ut, är att arbeten försvinner. De rationaliseras bort, ersätts av ny teknik eller skickas utomlands. På sikt kanske just tekniken är det viktiga: det kommer att behövas mindre och mindre mänskligt arbete trots att alltmer produceras. Kanske diagrammen visar att lågproduktiva arbeten i stor skala rensas bort, men de ersätts bara i mindre grad av nya arbeten eftersom de nya kräver mindre människor. De lågproduktiva arbetena finns i EU:s utkanter, de högproduktiva i dess kärna av gamla industristater. - Det som kan ersätta de gamla arbetena handlar i stor utsträckning om service, tjänster, "vård, skola, omsorg". Och om den övergången skall fungera så lär marknadsekonomiska lösningar och "besparingar" inte fungera. Den politiken gör bara saken värre.

Slutligen: att stirra på jobbtillväxt i en situation där alltfler arbeten sköts av datorer och robotar är ganska kortsynt, tror jag. Men diagrammen kan åtminstone visa att den nuvarande politiken inte är särskilt hälsosam.