Synpunkter på tysk historia

Här är utdrag från en intervju med den avlidne tyske författaren Peter Hacks. Jag har fått den från läsare Sixten, och det tackar jag för. Bra att läsarna hjälper till när den egna inspirationen tryter så här i den plötsliga vårvärmen! Hela sammanhanget bakom intervjun är inte klar för mig, men det handlar tydligen om DDR:s tappade möjligheter att gå vidare och utveckla en egen linje, fristående från Sovjetunionen. Jag vet att Jan Myrdal har hävdat liknande synpunkter om Walter Ulbrichts fall tidigare (har han månne fått dem från Hacks han också?). [Några tillägg av mig i form av förklaringar eller frågor är inom hakparenteser.[] ]

Fråga: Början på nedgångsepoken beskriver Ni med Ulbrichts försvinnande från politiken.

Peter Hacks: Var och en, utom Junge Welt, vet att nedgången började med Stalins död. Och den av  mig beskrivna långsamma gången i offentliga angelägenheter behövde från 1953 till 1973 för att verka fullt ut. Ulbricht-mordet av Honecker och Bresjnev, som var ett fruktansvärt stick i mitt bröst, som jag aldrig hämtade mig från, var sen slutstenen. Från och med då kunde det gå neråt. Den världshistoriska vändpunkten var konferensen i Helsinki, var SED/SPD-papperet, alltså socialdemokratiseringen av världskommunismen. På den tidpunkten kan man säga: ingenting var mer att rädda. 

[Med 'SED/SPD-papperet' antar jag avses en överenskommelse mellan det ledande partiet i Östtyskland (SED) och de västtyska socialdemokraterna (SPD. Detta skall alltså ha skett på den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors. Junge Welt existerar ännu, var en östtysk tidning.] 

F: En rörelse som avskaffade sig själv?

PH: Ja, ja.


F: Och vilken förutsättning behövdes för det?

PH: Min ryska översättare gav mig, när jag frågade henne, vad vill egentligen Gorbatjov, den enda rationella grunden, som jag någonsin hört: Han tillhör den azerbadjanska knarkmaffian och de behöver en konvertibel rubel. Jag skrattade länge och tyckte det var kvickt.

Men jag vet ingen som kunde ha betalt Chrusjtsjov. Och jag vet inte , varför Chrusjtsjov behövde den konvertibla rubeln. Här döljer sig en världsgåta för mig. Vid tiden för Stalins död var Ryssland inte i något dåligt tillstånd. Han hade i väsentlig grad avhjälpt de bekymmer som landet hade. Och socialismen är precis som imperialismen  ett samhälle, som kan arbeta sig ur djupa kriser  - snabbt och spänstigt. Förstklassiga människor blir inte alltid ersatta av idioter och inte heller idioter av förstklassiga människor. Även om det är pinsamt för en marxist att säga, att den figur som står i fören spelar mer än en biroll.

[Sedan kommer ett märkligt resonemang om monarkins betydelse som jag tror lämpar sig bättre i ett eget inlägg och därmed utelämnar här.] 

F: Hur kunde någon komma på idén att det går med fredlig koexistens?

PH: På den tiden sade jag: vi lägger fredsfrågan förtroendefullt i imperialismens händer. Sen behövde man inte säga mer. Men det gåtfulla är att båda politbyråerna, den sovjetiska och DDRs, naturligtvis hela tiden visste, att väst med sin fred ville avskaffa dem. De sade alltid till varandra: Se upp, fienden menar inte väl med oss. Och handlade alltid som om fienden menade väl med oss. Det vill säga, fast de visste att de skulle bli avskaffade, avskaffade de sig själva.

Det här är en intressant fördelning av ansvaret för att DDR och Östblocket föll samman. I och för sig var det ett oerhört tryck från västmakterna, men det ser ut som om Hacks anser att det var interna faktorer som avgjorde. Och främst då dåliga ledare. Jag antar att man kan spinna vidare på det, om man antar att ledarskapet redan tidigt bildade ett eget skikt som stod rätt långt från gemene man. Och då kanske etiketten 'dålig' inte passar så bra, utan man kan snarare peka på detta skikt på bästa sätt försvarade sina egna intressen. Då var bibehållande av DDR eller Sovjet inte intressant längre. 

Det är rätt vanligt att peka på Stalins död som en avgörande händelse, men bildandet av privilegierade grupper hade startat mycket tidigare. I och för sig var det inte så konstigt: den nya sovjetstaten behövde en massa utbildade, kunniga och energiska människor, och sådana kunde få goda villkor. Men ibland kanske det blev lite för mycket av det goda.

Jag vet inte mycket om den här epoken, men på sina håll diskuterades att det skett en 'vetenskapligt-teknisk revolution' som gjorde att exempelvis DDR kunde gå upp till ett högre stadium i samhällsutvecklingen. Somliga på vänsterkanten kritiserade detta och ansåg att det snarare handlade om att eliten (med bland annat tekniker och annat utbildat folk) ville ha kvar och stärka sin makt över vanliga arbetare. Redan tidigt på sjuttiotalet fanns det folk som hävdade att det skett en kapitalistisk restauration i länder som DDR och Sovjet. Det är nog överdrivet, men ansatser åt det hållet fanns.

Italienskt och finskt kriminalande i TV

Det blir en ny omgång med komissarie Montalbano på TV i kväll. Det kan bli ett trevligt återseende. Det är ju en vecka sedan sist. Eftersom serien är italiensk får man väl anta att italienarna verkligen är som där framställs. Till och från lite hispiga alltså. Att den konstapel som förra veckan med ett pistolskott fick göra ett viktigt ingripande över huvud taget skulle få förtroendet att inneha en knallpulverpistol är en gåta - men, men ... är det Italien så är det!

Det tycks som om man därnere har ett gott lager av härliga birollsinnehavare att plocka fram. Som förra veckans klanhövdingar: Det verkar som man hittat ett par gamla skådisar med ena foten redan nere i graven och sagt åt dem "nej gubbar, ni får vänta lite, vi har perfekta rollen åt er som urgamla maffiahövdingar som stapplar omkring med ena foten i graven men som i alla fall har välskräddade kostymer och snygga hattar!".

Det var en finlandssvensk kriminalare igår också. Gränsfall. Inte lika tjusiga vyer som från Sicilien (undrar om italienska turistintressen är inne och puffar för att få med alla dessa lockande bilder från dessa klassiska marker?) utan mer som man är van vid från vår del av världen. Skall vi hugga till med "kärvt nordiskt"? Nja, södra Finland är väl inte mer kärvt nordiskt än Mälardalen.

Vad som störde mig var språket. Inte så att finlandssvenska är knepigt att förstå i sig även om de har en del egna ord. En svensk dialekt öster om Östersjön bör normalt inte vara svårare att förstå än en dito väster om Östersjön. (Och det finns ju väldigt konstiga dialekter i öst, men det finns det i väst också - skulle jag försöka samtala med mina anfäder i Blekinge skulle vi förmodligen inte förstå varandra.) Men tydligheten... Antingen håller jag på att få sämre hörsel, eller också var replikerna verkligen ofta suddigt uttalade, och därmed var jag hänvisad till textremsan. Jag tror faktiskt mer på att det var taskig diktion än att min hörsel börjar svika.

Själva gåtan då? Det finns antydningar om något politiskt i bakgrunden, något som hör samman med Sovjetunionens arrendering av Porkkala 1944-1956. Det var under Chrustjovs tid som Sovjet lämnade tillbaka området, ungefär (samtidigt som Sovjet och övriga allierade upphävde ockupationen av Österrike för övrigt). Annars kunde man ha stannat i Porkkala till 1994 enligt avtalet. - Nåväl, hur det går med de kopplingarna får vi veta i nästa avsnitt.