Läsarbrev del två - Om läget

Det här är fortsättning på det läsarbrev från Ulf Modin som jag publicerade igår . Den som har synpunkter på detta eller något annat kan ju skicka ett eget läsarbrev så kan jag fundera på publicering.

Om läget

(Ulfs ursprungliga inlägg börjar med en referens till en historieuppsats på DE-nivå som jag skrev för några år sedan. Tycker själv att den blev rätt bra, den intresserade kan läsa texten här och se framsidan här. Över till Ulf:)

Vi går i västvärlden mot en situation där kroppsarbetet reduceras och hjärnarbetet (det intellektuella arbetet) ökar. Samtidigt finns det mellan dessa två extremer en stor gråzon och mest bestående av lönearbetare  vilkas arbetsföremål är människor. Kommunalarbetarna är i dag det största förbundet i LO. Det vanligaste yrket i dagens Finland är expeditens. Antalet verkstadsarbetare var i Sverige år 2000 20 procent av befolkningen och procentsatsen har sjunkit sedan dess. Det revolutionära subjektet är, trots att den ännu bara är en klass i sig, intelligentian (hjärnarbetarna).


Arbetarklassen är ett begrepp som är knutet till industrisamhället. Kroppsarbetarna har romantiserats från och med Rousseau. Det började med den schweiziske ideologens förhärligande av den ädle vilden, som sedan  blev den ädle  bonden och till sist den klassmedvetne arbetaren. Begreppet är "besetzt" som man säger på tyska.


Redan under medeltiden romantiserades det klasslösa samhället (troligen) av kringvandrare munkar och predikanter:  ”När Adam plöjde och Eva spann, vem var då herreman?”  Det intellektuella arbetet har erkänts som arbete bara i något över 200 år. Och är fortfarande föraktat av mången  arbetare och intellektuell.


Nu har arbetarklassen sedan flera årtionden tillbaka  (först i USA) nått sin historiska topp och minskar. Jag kommer ihåg bönderna på Ingmarsö i Stockholms skärgård under 1950-talet, vilka var övertygade om att jordbruket var modernäringen och att bara de arbetade och framför allt att intellektuella inte gör det. I dag utgör de tre procent av befolkningen. Inte heller industriarbetarna behövde enligt dem arbeta så hårt.  De ville inte inse, att industriarbetet kräver en mycket större nervanspänning än arbetet  i jordbruket.


Fordismen invalidiserade industriarbetarna intellektuellt och mentalt. Kautsky har säkert rätt när han säger, att socialismen (som inte är klasslös) endast kan upprättas i högt utvecklade länder. Han spådde att Sovjetunionen skulle sluta som en despoti och däri fick han rätt. Närmare bestämt gick den under på grund av ledningens åldersvaghet. Den  hade förlorat kontakten med folket, som känner av verkligheten mer än de intellektuella förstår den rent intellektuellt. ”Kyllä kansa tietää” (Nog vet folket), sade den finske populisten Veikko Vennamo.


Makten hade i Rådsryssland industriarbetarna, vilka utgör en subaltern klass, som själv inte kan styra en stat och skapa ett nytt produktionssätt. Realsocialismen skapades av intellektuella som andligt stod nära arbetarna och bönderna (Stalin). Enkla människor kan emellertid ge ledningen värdefulla råd.  Det gick bra så länge tillväxten var kvantitativ men övergången  till kvalitativ tillväxt klarade man inte av trots att det i exempelvis Sovjetunionen och DDR skrevs mycket om det från och med 1960-talet. På grund av arbetarnas intellektuella inkompetens  gick det som det gick med realsocialismen. Samtidigt  hade ”den reellt existerande socialismen”  ett väldigt och positivt inflytande på 1900- talets historia: kampen mot fascismen, koloniernas frigörelse, välfärdsstatens utbyggnad och demokratins utveckling i väst fram till 1976.

Läsarbrev: De närmaste åren – den sista vänstervågen

Författaren och översättaren Ulf Modin arbetade i DDR på 1980-talet och numera är bosatt i Finland. Han har skickat ett brev med synpunkter av intresse. Det är ganska långt, så jag har delat upp det på två avsnitt. Här kommer det första. (Notera bland annat den goda analysen av säkerhetspolisen som finns i näst sista stycket!) Det 'vänsterförbund' som nämns antar jag avse den finska motsvarigheten till svenska vänsterpartiet. 'Taistoister' var folk som var organiserade i det gamla sovjettrogna kommunistpartiet, uppkallade efter vice partiordföranden Taisto Sinisalo. 'Samlingspartiet' är det gamla finska högerpartiet som bytt namn, finska moderaterna alltså.

Enligt uppgift i Aftonbladet är en svensk nyöversättning av Kapitalet I på väg ut. Vi går mot en ny vänstervåg, som kan bli den sista. Sedan 1966-68 lever vi i Sverige och Finland i en förrevolutionär tidsålder. En sådan kännetecknas i tur och ordning av intelligentians avfall, feministiska rörelser och till slut hyllas homosexualiteten. Studentupproret 1968 betecknade intelligentians avfall från den härskande klassen och strax därpå kom den feministiska rörelsen, som dock är en parentes, eftersom feministerna inte tar ställning för det socialt nya, det vill säga inte vänder kampen mot kapitalismen och blir därför tandlösa. Därför får de sådant utrymme. Det sista stadiet i en förrevolutionär situation är hyllandet av de homosexuella. Homorörelsen började under början av 1970-talet som en rättmätig protest mot att människor diskriminerades för sin sexuella läggning, men i dag är pridefestivalerna i Stockholm uttryck för en dekadens som bärs upp av polisen, armén, kyrkan och storbolagen. Det enda de är intresserade av är enligt seriösa homosexuella att festa.

Förrevolutionära perioder karakteriseras av att den härskande klassen ruttnar uppifrån och ned. Den drar i fallet med sig alla som inte förstår varför samhället befinner sig i kris. Först ruttnar hjärnan och till sist könsorganet. Männen kan inte sova och blir sedan impotenta. Därför spelar man klassisk musik på nattradion och de sexuella perversionerna frodas. På det samhälleliga planet tar kvinnorna ledningen i hemmet och politiken. Vi övergår från patriarkat till matriarkat. I alla sammanhang är det i sista hand någon som bestämmer. Två personer kan inte bestämma ”lika mycket”. Vad som tidigare har hindrat kvinnor från att avancera är männens större fysiska styrka. Nu avtar emellertid kroppsarbetet och det intellektuella arbetet blir ledande. Kvinnor är mer begåvade än män (det gäller generellt men inte i det enskilda fallet), också om de producerar färre genier. Varför deras begåvning nu kan komma fram.

En förrevolutionär epok varar mellan 30 och 60 år. Samhället utvecklas dock i dag fortare än tidigare, eftersom kommunikationerna är så mycket snabbare än man hittills har vågat drömma om. Tidigare förrevolutionära epoker har varit exempelvis Frankrike 1730-1789, Vormärz i Tyskland 1815-1848, Kina 1912-1948 och Ryssland 1861-1905. Folkdemokratiernas skapande efter 1945 var bara en följd av Röda arméns expansion under kriget. Också fastän arbetarna i Europa radikaliserades var de inte i stånd att bära upp något nytt samhälle. Under 1960-talet gjordes upp planer för att modernisera det ekonomiska systemet i DDR, Polen och Tjeckoslovakien, men det misslyckades på grund av Sovjetunionens motstånd. Följden skulle dock ha blivit att östblocket föll sönder i nationella enheter och inte längre kunde visa upp en enad front mot väst. Därför gick ryssarnas och östtyskarnas arméer in i Tjeckoslovakien 1968.

Nu står vi inför en stor vänstervåg som kan bli den sista. Vänstervågen från 1990-talet knäcktes av borgerskapet som förde fram feministerna och de homosexuella, som svar på ungdomens radikalisering. Samhället avpolitiserades och personaliserades medvetet från högsta ort. Man har lärt sig av 1970-talet. Deras ammunition är nu emellertid slut och deras återstående försvar är fascismen. Till att börja med går nyliberalerna (samlingspartiet) och den demokratiska arbetarrörelsen ihop. Sedan får vi se vad som händer.

Ni som har givit upp kan ju titta på vad som händer i och utom Sverige och Finland. Kapitalet befinner sig i en kris som det själv inte kan lösa. Vad som gäller är att kunna producera en möjlig modell av ett socialistiskt produktionssätt. Det kan receptiva begåvningar inte göra, eftersom de inte kan producera ny kunskap, bara kommentera och lära ut gammal. Såvitt jag vet är alla Finlands erkända ekonomer receptiva och inte kreativa begåvningar. Kreativa människor, som inte är erkända, föraktas av ekonomer, fastän de själva inte kan skapa något nytt. Alla har vi våra tio bästa år, sade tidningskungen Rupert Murdochs mamma till sin son. Våra erkända ekonomer hade sina bästa år 1966-1976. Sedan dess har de teoretiskt vuxit som korumpan: nedåt. Det hindrar inte, att de är auktoriteter inte bara i vänsterförbundet utan också i många media, exempelvis i svenska Yle. När nyliberalismen kom, kunde de inte skapa något alternativ.

De kreativa skapar däremot ny kunskap, eftersom de kan lägga ihop två och två. Utpräglat stora receptiva talanger är professorerna Jan-Otto Andersson och Johan Willner i Åbo (före detta taistoiter). Två kreativa erkända begåvningar var professorerna Matti Viikari (marxist och historiker) och G H von Wright (konservativ och filosof). Den senare lyckades nå toppen och hålla sig kvar, trots att han motarbetades av liberaler och socialdemokrater (de normala). Matti Viikari orkade inte leva. Det är ensamt på toppen. Vis blir olycklig? Kreativa vetenskapsmän har en starkt pessimistisk ådra. Vänstern kan inte gå fram innan vi har ett alternativ till kapitalismen och nyliberalismen. Därför befinner vi oss i kris.

Nyöversättningen av Kapitalet är gjord av den 1998 avlidne svenske kommunisten och socialläkaren John Takman och hans son överläkaren Jonte Takman. John sade, att hans son har kontakter med udda människor som är före sin tid. Nu finner de tiden mogen att ge ut verket. Som den göteborgske författaren John Lapidus säger, torde vågen komma omkring 2017. Staten är tvungen att lita på sina egna framtidsforskare, som naturligtvis inte kan säga att vi går mot världsrevolutionen. Säkerhetspolisen som består av normalbegåvningar måste lita på oss udda för att kunna skåda in i framtiden. Själva ser de ingenting. Det är därför vi är övervakade.

För övrigt har substantivet reform erhållit en ny innebörd, sedan det övertogs av våra nya makthavare. Tidigare betydde ordet en förändring från något sämre till något bättre. I dag genomför man en ”reform” för att kunna göra någonting bättre till någonting sämre. Det gäller att vara medveten om hur makten försöker att påverka vårt medvetande via makten över språket.

Kanske den sista vänstervågen - det låter hoppfullt, om det innebär att vågen blir framgångsrik!

Anschluss?

Delstaten Brandenburg som är aktuellt i den här texten ligger däruppe vid tyska östgränsen. Och mitt i Brandenburg ligger Berlin som en egen delstat.

Det tyska ordet 'Anschluss', anslutning, har en dålig klang åtminstone sedan 1938 när Österrike anslöts till Tyskland. (Man brukar glömma att de protyska och pro-nazistiska stämningarna var starka i Österrike vid anslutningen, så påståendet att Österrike var Hitlers första offer håller inte helt.)  Som bekant slogs de två tyska staterna ihop 1990, men vad skall man kalla denna händelse? Ett ord bannlystes i sammanhanget, nämligen 'Anschluss'. Här är en översättning från tyska tidningen Junge Welt, tack till trogne läsare Sixten för den här texten:

Den 13 februari 1990 förklarade förbundskansler Helmut Kohl för en DDR-regeringsdelegation att han inte ville höra ordet Anschluss. DDR-ministern Wolfgang Ullmann (Demokrati Nu) hade nämligen så betecknat Kohls plan att med hjälp av en valutaplan uppnå att förbundstysk samhälls- och rättsordning snabbt skulle föras över på DDR.  

Många utländska och östtyska historiker använder idag begreppet för den så kallade enandeprocessen. För västtyska vetenskapsmän och journalister är det ett tabuord. I slutet av augusti 2010 talade ministerpresidenten i Brandenburg Matthias Platzeck i Spiegel om en ”västtysk Anschluss-hållning”. Upprördheten blev stor. Men Platzeck vidhåller. ”Jag har aldrig fått så många mail. De var mycket olika: från väst elaka, från öst uteslutande positiva.” [Den socialdemokratiske veteranen Egon Bahr stödde dock Platzeck.]

Det stärkte honom i hans uppfattning. Som representant för de Gröna 1990 vände han sig mot att DDR skulle ingå i Förbundsrepubliken. Han gör nu en resumé av 20 års Anschluss. Utan större ansträngning kunde man ha övertagit från Östtyskland ett par värden, symboler eller strukturer t ex inom hälsovården. Där införs nu en del av vad som avskaffades då. Tumregeln var: Allt bra kommer från väst, från öst allt dåligt.

När 80% av östtyskarna fick lära ett nytt yrke och varannan familj fick känna på arbetslöshet, då kan inte alla jubla. Brandenburgs förvaltning och näringsliv regeras nu till 80% av västtyskar. Den samlade rättskipningen är västtysk, det mesta av ledningen inom polis och Bundeswehr. Också chefredaktörerna i medievärlden. Enligt Bild har 20 nya Stasiangivare avslöjats i Linkes Brandenburgsfraktion. I verkligheten var det två. Så här har Ossis det. De smädas till och med av den fria pressen.

Säga vad man vill, men snyggt statsvapen hade DDR. Hammaren och skäran var utbytt mot hammare och passare, vilket väl passade landets tekniska nivå bättre. Bönderna representerades i stället av sädesaxen som bildar ramen.

Synpunkter på tysk historia

Här är utdrag från en intervju med den avlidne tyske författaren Peter Hacks. Jag har fått den från läsare Sixten, och det tackar jag för. Bra att läsarna hjälper till när den egna inspirationen tryter så här i den plötsliga vårvärmen! Hela sammanhanget bakom intervjun är inte klar för mig, men det handlar tydligen om DDR:s tappade möjligheter att gå vidare och utveckla en egen linje, fristående från Sovjetunionen. Jag vet att Jan Myrdal har hävdat liknande synpunkter om Walter Ulbrichts fall tidigare (har han månne fått dem från Hacks han också?). [Några tillägg av mig i form av förklaringar eller frågor är inom hakparenteser.[] ]

Fråga: Början på nedgångsepoken beskriver Ni med Ulbrichts försvinnande från politiken.

Peter Hacks: Var och en, utom Junge Welt, vet att nedgången började med Stalins död. Och den av  mig beskrivna långsamma gången i offentliga angelägenheter behövde från 1953 till 1973 för att verka fullt ut. Ulbricht-mordet av Honecker och Bresjnev, som var ett fruktansvärt stick i mitt bröst, som jag aldrig hämtade mig från, var sen slutstenen. Från och med då kunde det gå neråt. Den världshistoriska vändpunkten var konferensen i Helsinki, var SED/SPD-papperet, alltså socialdemokratiseringen av världskommunismen. På den tidpunkten kan man säga: ingenting var mer att rädda. 

[Med 'SED/SPD-papperet' antar jag avses en överenskommelse mellan det ledande partiet i Östtyskland (SED) och de västtyska socialdemokraterna (SPD. Detta skall alltså ha skett på den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors. Junge Welt existerar ännu, var en östtysk tidning.] 

F: En rörelse som avskaffade sig själv?

PH: Ja, ja.


F: Och vilken förutsättning behövdes för det?

PH: Min ryska översättare gav mig, när jag frågade henne, vad vill egentligen Gorbatjov, den enda rationella grunden, som jag någonsin hört: Han tillhör den azerbadjanska knarkmaffian och de behöver en konvertibel rubel. Jag skrattade länge och tyckte det var kvickt.

Men jag vet ingen som kunde ha betalt Chrusjtsjov. Och jag vet inte , varför Chrusjtsjov behövde den konvertibla rubeln. Här döljer sig en världsgåta för mig. Vid tiden för Stalins död var Ryssland inte i något dåligt tillstånd. Han hade i väsentlig grad avhjälpt de bekymmer som landet hade. Och socialismen är precis som imperialismen  ett samhälle, som kan arbeta sig ur djupa kriser  - snabbt och spänstigt. Förstklassiga människor blir inte alltid ersatta av idioter och inte heller idioter av förstklassiga människor. Även om det är pinsamt för en marxist att säga, att den figur som står i fören spelar mer än en biroll.

[Sedan kommer ett märkligt resonemang om monarkins betydelse som jag tror lämpar sig bättre i ett eget inlägg och därmed utelämnar här.] 

F: Hur kunde någon komma på idén att det går med fredlig koexistens?

PH: På den tiden sade jag: vi lägger fredsfrågan förtroendefullt i imperialismens händer. Sen behövde man inte säga mer. Men det gåtfulla är att båda politbyråerna, den sovjetiska och DDRs, naturligtvis hela tiden visste, att väst med sin fred ville avskaffa dem. De sade alltid till varandra: Se upp, fienden menar inte väl med oss. Och handlade alltid som om fienden menade väl med oss. Det vill säga, fast de visste att de skulle bli avskaffade, avskaffade de sig själva.

Det här är en intressant fördelning av ansvaret för att DDR och Östblocket föll samman. I och för sig var det ett oerhört tryck från västmakterna, men det ser ut som om Hacks anser att det var interna faktorer som avgjorde. Och främst då dåliga ledare. Jag antar att man kan spinna vidare på det, om man antar att ledarskapet redan tidigt bildade ett eget skikt som stod rätt långt från gemene man. Och då kanske etiketten 'dålig' inte passar så bra, utan man kan snarare peka på detta skikt på bästa sätt försvarade sina egna intressen. Då var bibehållande av DDR eller Sovjet inte intressant längre. 

Det är rätt vanligt att peka på Stalins död som en avgörande händelse, men bildandet av privilegierade grupper hade startat mycket tidigare. I och för sig var det inte så konstigt: den nya sovjetstaten behövde en massa utbildade, kunniga och energiska människor, och sådana kunde få goda villkor. Men ibland kanske det blev lite för mycket av det goda.

Jag vet inte mycket om den här epoken, men på sina håll diskuterades att det skett en 'vetenskapligt-teknisk revolution' som gjorde att exempelvis DDR kunde gå upp till ett högre stadium i samhällsutvecklingen. Somliga på vänsterkanten kritiserade detta och ansåg att det snarare handlade om att eliten (med bland annat tekniker och annat utbildat folk) ville ha kvar och stärka sin makt över vanliga arbetare. Redan tidigt på sjuttiotalet fanns det folk som hävdade att det skett en kapitalistisk restauration i länder som DDR och Sovjet. Det är nog överdrivet, men ansatser åt det hållet fanns.

Jämförelse liberalism - kommunism

Det kom en kommentar från läsare Sixten till föregående inlägg (tack för det), och det pekar på en så intressant fråga att jag gör ett eget inlägg av det:

Intressant för mig är att samma argument som anförs att gammalliberalistismens modell inte fungerat - fått fungera av olika orsaker liknar argumenten från andra sidan för att socialismen inte fungerat, där den genomförts. Att den hindrats av en massa olika omständigheter. Så där står vi.

Jag tänker mig att Sixtens problem kan lösas sålunda:

Liberaler antar att om det existerande samhället avregleras ekonomiskt kommer det att fungera bra eftersom regleringarna är en hindrande överbyggnad på något som i grunden är bra. Under regleringarnas yta döljer sig det effektiva samhället som strävar efter att komma loss. Maximal individuell frihet kommer att leda till optimal användning och rättvis fördelning av tillgängliga resurser. Den så kallade chockterapin i Sovjet (en social katastrof, men god affär för några) kan ses i det sammanhanget. Problemet kan vara att om man avreglerar i ett samhälle med ojämnt fördelade resurser kommer de resursstarka att vara de som främst kan dra nytta av nya friheter. Och när snedfördelningen ökar blir samhället instabilare.

Kommunister antar att det existerande samhället i sig har inbyggda problem som gör svåra kriser oundvikliga och på sikt olösbara. Liberala avregleringar kan bara försvåra kriserna. Därför måste ombyggnad ske. Byggmaterialet är bitar det existerande samhället men sammansatt på ett nytt sätt och med nya komponenter tillförda. Här är det inte 'regleringar' utan det borgerliga klassherraväldet som är hindret. (Slår mig när jag skriver att borgerligt klassherravälde kan betecknas som en sorts reglering, och kastar man det överända kommer ett bättre och optimalare samhälle att träda fram ... man kan uttrycka det här på många olika sätt som går i varandra och det visar ju också Sixtens fundering)!

Försöken att 'bygga socialismen' har i själva verket tidvis varit mycket framgångsrika men inte räckt hela vägen fram. Detta kan förutses om man tar hänsyn till Marx' grundläggande modell för hur samhällena utvecklas - försöken har i allmänhet gjorts i stater som haft en för låg utvecklingsnivå för att kunna ta språnget till socialism och kommunism.

Ett intressant specialfall, ett resultat av Andra världskriget, var händelserna i Tjeckoslovakien och DDR. Här kanske man kan tala om problem med regleringar. De två mest utvecklade staterna i 'östblocket' var inte fria att utvecklas efter egna förutsättningar. Deras politik dikterades i hög grad från det lägre utvecklade Sovjet.

Finns nog mer att säga om det här, men jag tar det som ett provisoriskt försök till förklaring till skillnaden liberalism-kommunism.

---
PS. Se också ny kommentar som läsare Hannu skrev till föregående inlägg. Debatten rasar vidare! DS

DDR-Sverige, DDR-skola???

De konstiga termerna DDR-Sverige, och nu DDR-skola, dyker ibland upp hos bloggaren Cornucopia?, och förmodligen hos andra bloggare av samma sort. Antar att han på det sättet vill fria till okunniga och flamsiga ungliberaler i läsekretsen. Om personer i min ålder skulle häva ur sig sådana dumheter skulle jag nog vilja veta om de har alibi för natten då Palme mördades, så dumt och omdömeslöst är det.

Nu råkade jag faktiskt hitta några omdömen om skolan i DDR på ett oväntat ställe. Jag läste en kommentar författad av signaturen "Tant Svart" i en blogg som skrivs av den kände ölandsprästen Dag Sandahl. Tanten ger intressanta aspekter på den verkliga DDR-skolan, i jämförelse med den svenska. Jag tycker det stämmer rätt bra med vad jag hört från annat håll. En ordförklaring bara innan citatet: 'ressentiment' är en term som kommer från gubben med stora mustaschen, Nietzsche, och det betyder ungefär avundsjuka. I det här fallet handlar det alltså om bildningsfientliga element som finns inom arbetarrörelsen och som med sin avundsjuka och motvilja skadar skolan. Det är tragiskt, för inom samma rörelse har det också funnits många som verkligen kämpat för att utveckla en bra skola för alla.

Ja, här kommer "Tant Svart":

I DDR satsade man skamlöst på elit, naturvetenskaplig och ideologisk. Den absoluta eliten bland elitungdomarna kunde ges möjlighet att utbildas på sovjetiska elitskolor. En elit blev lärare och fick elitlöner, faktiskt dubbla läkarlöner för lärare i teoretiska ämnen motsvarande våra f d läroverkslärare. Inga enhetslöner, enhetsutbildningar eller klasslöshet bland lärare där inte!
Vi tog bara till oss DDR-metoder t ex för fostran till ateism och solidarisk människosyn. Alls inte elittänket, i synnerhet inte inom lärarkåren. Och så gick det som det gick. Skolan för alla blev till skolan för ingen.
...
Visst präglade Stellan Arvidsson den svenska skolan med ett DDR-stuk. Dock fick vi en högst svensk och knappast tysk variant. Så illa hade knappast DDR:s skolpolitik kunnat landa. En orsak var väl, att man i Sverige bedrev avundsjuk klasskamp mot de som privilegierade och borgerliga uppfattade lärarna. Ressentimentet mot lärarkåren var starkt inom socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och arbetarklassen. I DDR var man överens om, att läraryrket var så viktigt för byggandet av socialismen, att lärarkåren måste vara privilegierad för att attrahera de bästa.
Svensk skola präglas av kommunaliseringen runt 1990. Någon "Bildunggsbürgerlichkeit" värd namnet har vi inte i Sverige. Det nya, moderata arbetarpartiet kan knappast skyllas för att ha kulturell, bildningsmässig eller religiös pretention. Lärare och undersköterska har sedan DDR:s fall blivit ett i Sverige. Mentalt, statusmässigt och lönemässigt. Detta är sannerligen inte hämtat från den tyska arbetare- och bondestaten!

(Jodå, det finns några kyrkliga bloggar som jag läser. Ibland skäller de som phan på varandra, ibland är det mer fridfullt och till och med religiöst.)

Litteratur om Kina och DDR

Jag har översatt ett litet stycke av en intervju med en kinesisk författare:

Demokrati är efterlängtad både av intellektuella eliter och arbetare och bönder, men betydelsen är olika för var och en. Eliterna vill ha konstitutionalism som skyddar minoriteternas rätt att lufta sina åsikter. Arbetare och bönder vill ha jämlikhet som skyddar majoritetens rätt att göra sin röst hörd. I den meningen är det passande att se Kulturrevolutionen som en lektion i demokrati. I den lektionen fanns det ingen lärare; det handlade om självskolning, självbefrielse och om att välja sin egen väg ...

Intervjun är inte så lång, men läsvärd. Bland annat försöks en förklaring varför Kulturrevolutionen spårade ur 1968 och hur partihögern senare kunde ta makten. Detta från en man som skriver skönlitteratur. Den som fnyser åt skönlitteratur (inklusive poesi) som verktyg att ge goda beskrivningar av människors och samhällens utveckling, den fnyser jag åt!

Men även samhällsvetenskapliga undersökningar smäller högt naturligtvis. Svenskan har idag en något krystad recension av en bok om Östtyskland alias DDR alias Tyska Demokratiska Republiken. Bra skönlitteratur och bra samhällsvetenskapliga undersökningar kan göra att vi kommer bort från den dum-propagandistiska bilderna av hur bra/dåligt det var i Kina eller DDR, och i stället landar i mer realistiska positioner. (Och det är en realistisk uppfattning av läget, inte propaganda eller bortförklaringar, som förklarar exempelvis varför det kommunistiska partiet fortfarande är stort i Tjeckien och nyligen gjorde bra ifrån sig i lokalvalen. Eller varför fascistbetonade grupper är starka i Ungern.) Man får veta att folk levde ett vanligt liv i DDR också, och att många tyckte att man levde hyggligt bra. Det finns säkert tyskar som skriver romaner om det också.

Om "DDR var en brutal diktatur som dödade människor som försökte fly" så är det verkligen inte svårt att räkna upp brutala diktaturer som i ohyggligt större omfattning dödade människor som inte ens försökte fly landet - men det är något som försvinner i propagandastormen. Ta inbördeskriget i Guatemala som exempel: det började några år efter att Berlinmuren byggdes och avslutades några år efter att den revs, och krävde uppåt ett par hundra tusen dödsoffer. De flesta var indianer som massakrerades av regeringsstyrkorna. En av utredningarna finns här. (Jag har sett hänvisningar till en annan, utförd av katolska kyrkan, som kom till liknande slutsatser.) Utredningen inkluderar listor på massakrer och vilka som huvudsakligen var offer och ansvariga. Antalet dödade anges till över 200.000. I det sammanhanget är antalet dödsskjutningar vid den inomtyska gränsen försumbart - förskräckligt javisst, men vem vågar offentligt hävda att många tusen maya-indianer på Guatemalas landsbygd är mindre värda än några tyskar?

Det var ett jäkla liv...

... förra året när det kom en bok om påstådda svenska agenter för DDR. Upprörda röster höjdes för att namnen skulle avslöjas, ingen skulle skyddas, hu och hemskt att man inte fick veta vilka det var, etc. Är man lite kunnig i arkivstudier vet man att det inte är så enkelt att man kan ta en papperslapp i ett arkiv och därutav automatiskt få fram SANNINGEN. När forskaren har kört lappen den den källkritiska kvarnen kanske inte mycket finns kvar av den!

Men nu är det värre än så, och det här borde vara en tankeställare (men jag tror inte det blir det, skränfockarna hittar nog bara något nytt att skräna om): Det är inte bara så att tvivelaktiga data har slängts ut i luften, utan helt felaktiga. Oskyldiga och identifierbara människor har hängts ut som spioner och utsatts för hot. Det är allvarligt, och man kan ifrågasätta den forskare som skrivit boken om de påstådda DDR-spionerna just som forskare. Det verkar vårdlös hantering av fakta, och just korrekt hantering av fakta är det mest grundläggande inom forskning. Sådant ingår i grundutbildningen för forskare.

Förresten: När får vi den fullständiga listan på svenskar som arbetat/arbetar som agenter för NATO-stater?

Tjeckoslovakien 68 och solidaritetsrörelsen

Förra året skrev jag om Tjeckoslovakien och solidaritetsrörelsen mot den sovjetiska ockupationen i Sverige. Det borde egentligen räcka med att hänvisa till det inlägget, förorsakat av några gamla bilder som jag själv tog "när det begav sig". Läs och lär!

När polackerna började röra på sig framåt 1980 fanns solidaritetsrörelsen där igen och gav bland annat ut dokument från det nya polska facket Solidaritet. Också en bortglömd rörelse som borde granskas och kommenteras.

Man kan säga att det där "var en annan värld" då - för det var det ju. Ändå finns mängder av folk kvar från den tiden som har sina historier att berätta och det borde finnas mycket material för historiker att sätta tänderna i. Jag tror faktiskt det kan vara nyttigt för unga historiestudenter att sitta ner och prata med veteraner från förra årtusendets solidaritetsrörelser för att få perspektiv på livet helt enkelt. Och naturligtvis för att torpedera diverse borgerliga historieförfalskningar av vad som hände då. Och kanske av vad som händer nu också: det förhållandet att det tjeckiska kommunistpartiet är ganska stort borde väcka vissa funderingar. Finns det en historisk bakgrund som borgerliga historiker inte så gärna vill prata om men som är levande för många människor i Tjeckien? (Samma fråga kan ställas om gamla DDR, som försvann men där partiet efter diverse omvandlingar ännu finns kvar och är starkt,)

Mot tjuvlyssnande och kriminalisering av hela folket

Jag skrev om Piratpartiets manifestation mot det hotande avlyssningssamhället igår. Idag var jag i värmen på Medborgarplatsen för att se hur det skulle arta sig. Det artade sig bra. (Bra och bra - det kanske borde ha varit en rasande folkmassa som marscherade mot Kanslihuset!) Några hundra människor samlades nedanför de stora trapporna till Medborgarhuset och lyssnade till musik, tal, samt som extra krydda inspelningen av en hög ämbetsman som pratade bredvid mun. Det finns uppenbarligen redan en film på nätet, men okunnig som jag är begriper jag inte hur jag skall kunna se den.

Jag tror att den här banderollen ger en bra sammanfattning av hotet:

Här pratar mannen med det otroliga namnet Rick Falkvinge, Piratpartiets ordförande, och jag tyckte att han pratade bra (liksom de två andra, vice ordförande Engström samt en Anna Troberg vars eventuella funktion i partiet jag inte uppfattade). Bara det faktum att övervakning finns gör folk oroliga och försiktiga, och självcensuren sprider sig. Information kan (kommer att) misstolkas av övervakarna. (Kom ihåg när SÄPO för en del år sedan hade bestämt sig för att när en kurd pratade på telefon om "bröllop" eller "fest" så höll man på att planera ett mord!) Bevisbördan skiftar över från den som övervakar till den som blir övervakad vilket strider mot hävdvunnen rättsordning. Det är de nödvändiga samhällsförändrarna som kommer att bli utsatta för övervakning, de avvikande som ändå behövs i ett samhälle som utvecklas. En illvillig överhet kommer alltid att kunna vrida även det som den mest hederlige och oförviterlige människa gör till något skumt.



Ikväll kommer Falkvinge att överlämna en polisanmälan som handlar om att Försvarets Radioanstalt FRA sedan 1976 olagligt har ägnat sig åt den typen av avlyssning som man vill göra laglig idag. Självaste överdirektören för FRA har erkänt förhållandet inför dold mikrofon. Det skall bli verkligt intressant att se hur de ansvariga slingrar sig undan det här, för det antar jag att de kommer att göra. Jag skulle gärna se att Vänsterpartiet i Riksdagen slängde all hänsyn överbord och tog upp den här frågan jäkligt hårt. Alla andra partier är så djupt inblandade, i alla fall deras ledande skikt, att jag undrar om det finns något intresse av att röja i skiten.

Intressant nog började den här offensiven för generell bevakning av alla människor komma mindre än femton år efter att bland annat den Tyska Demokratiska Republiken DDR, hade upplösts och allmän avsky hade yttrats över det omfattande inrikesspionage som DDR:s myndigheter hade bedrivit. Det är skeenden av den typen som gör att man inser att pratet om att "lära av historien" just bara är prat. Likaväl som dagens övervakare har sina goda skäl hade DDR:s ledare sina goda skäl att hålla ett vakande öga på medborgarna. Det finns alltid motiveringar, för vi har ju så goda och rena motiv, och inte kan ni tvivla på oss väl ...! Den fina liberala masken spricker, fram träder samma gamla brunfärgade gangsters som tycker att hela befolkningen skall betraktas som misstänkta brottslingar. Jag firar detta faktum genom att här lägga in DDR:s fina statsvapen (nix, jag skämtar inte, jag tycker det är fint även om staten DDR hade vissa sorgfläckar).