Första banderollen talar om kärlek och styrka, den andra om klasshat. Vem skall man lyssna mest till? Eller hänger de ihop? Jag hörde några som ropade något om "nackskott", och det låter mer som styrka än kärlek. (Klicka för större format.)
Det här är en uppföljning till det snabba inlägg jag gjorde angående mötet vid la Mano den första maj och till några kommentarer som det utlöste. (Frågan om varför LO-distriktet inte vill släppa fram anarkister till det officiella mötets mikrofon har ännu inget svar. Jag har epostat distriktet i ärendet och återkommer i händelse av svar därifrån.)
Först en liten varudeklaration om min inställning till anarkismen (om man kan ha en inställning till en så diffus företeelse, men det kan vi bortse ifrån).
En av de första böcker jag köpte när jag började tjäna lite egna pengar var George Woodcocks Anarkismen. Efter att ha läst den var jag nära nog anarkist under några månader. Sedan hittade jag andra politiska förebilder, men det sympatiska intrycket har hängt kvar under åren. Det blir väl så med upplevelser under de formbara ungdomsåren. Men då bör man också tänka på att anarkismen under sextiotalet inte var lika uppseendeväckande som under senare tider. Antalet anarkister i Sverige kan inte ha varit stort. Syndikalisterna hade sitt SAC och det fanns väl några smågrupper som jag inte vet något om, men i övrigt var det inte mycket. Kanske några dök upp i samband med FN:s stora klimatkonferens här i början av 70-talet men annars var det inte mycket liv. Till skillnad mot idag när deras demonstrationer på första maj tillhör de större ... och att en del av dem dessutom är inblandad i något som påminner om ett lågintensivt krig mot vissa meningsmotståndare.
En anarkist som läser det här kommer säkert att hitta mycket att invända emot. En annan kanske håller med.
En tid fanns det ett anarkistiskt bokställe på Götgatan som hette Svarta månen. Jag var där några gånger och köpte anarkistiska tidningar från olika delar av världen. Ärligt talat var det rätt mycket gnäll i dem av typen: "Vi kastade bensinbomber och då kom dom elaka poliserna och slog oss." Sedan fanns det ju intressanta tänkare också, men jag undrar om inte anarkisterna är så marginaliserade i dagens ekonomi att de ofta har svårt att se möjligheterna i den pågående tekniskt-vetenskapliga revolutionen.
Gruppen som lämnat la Mano viker runt hörnet från Katarinavägen till Slussen.
Kläder har ingen betydelse tyckte någon i samband med första inlägget om la Mano. Jag förstår invändningen, det är ju personen innanför kläderna som är det väsentliga. Sätt frack på en buse och han är fortfarande buse. Sätt trasiga brallor och läderjacka med nitar på en tristnisse, och ... ja, du förstår väl själv?
Min salig mor brukade prata om konstigt folk hon såg på stan och skratta åt alla utspökade figurer, men ibland blev hon allvarlig och sade: "När jag var barn [omkring 1920] var det stackars fattiga människor som såg ut så där. Man gjorde ju allt för att vara hel och ren även om man hade det fattigt, det var en skam att gå i trasiga kläder." En sak för dagens pop-fransiga figurer att tänka på. Med andra ord betyder kläder en hel del. Kan en lufspelle eller trasfröken tänkas kunna ta ansvar för att sköta ett helt samhälle? - Läs gärna Broby-Johansens Kropp och kläder för att få lite fördjupning i hur folk har klätt sig under årens lopp.
Vilka blir anarkister? Någon tyckte väl ungefär att det var bättre folks barn som var ute och lattjade ett tag innan de återvände till det borgerliga fadershuset. Delvis är det riktigt, den anarkistiska rörelsen har dragit till sig till och med furstar. Men det verkar som om man kunnat utvecklas starkt i områden med mycket småföretagande snarare än i storindustrin. De svenska syndikalisterna var starka bland skogsarbetare, och gissningsvis var det en grupp som rekryterades bland småbönder, alltså bland människor som kunde tänkas värdera arbetets frihet högt. Kanske liknande tendenser fanns bland andra grupper där man länge hade kvar hantverksmässiga traditioner, som inom byggnadsverksamhet. Kommer F-skattefolket att samlas under de svarta fanorna framöver?
Nu verkar det ske en rekrytering bland marginaliserade grupper. I själva verket är de marginaliserade ganska många numera, folk på tillfällighetsjobb, papperslösa, mer eller mindre utslagna, sådana som bokstavligen kan kallas trasproletärer, ointressanta för de etablerade partierna och fackföreningarna. En del kan nog betecknas som kravallsugna kriminella, sådana som förstört Reclaim-festerna genom fönsterkross och stölder. Andra kan mycket väl komma från medelskiktshem med någon slags vag radikalism kvarhängande sedan sena 60-talet. Var det inte den sorten som utmärkte sig under oroligheterna i Göteborg som slutade med skottlossning?
Den ryske fursten Pjotr Kropotkin, en av den anarkistiska rörelsens förgrundsfigurer före Första världskriget. Bland de anarkistfederationer han besökte fanns klockmakarnas i schweiziska Jura.
Att anarkistungdomar lägger av de svarta paltorna och kastar sig in i borgerligt näringsliv är inte konstigt. Det har hänt tidigare generationer av punkare och vietnam-aktivister och andra inom vänstern. Varför? Därför att det finns en del energiska människor i varje grupp, de vill utveckla sitt liv och finner att näringslivet ger den möjligheten. Se på allt före detta vänsterfolk som samlades hos Stenbeck efter att ha lärt sig media i små vänstertidningar. Kanske de sitter nu med sina miljoner och gråter efter den radikala ungdomens rena ideal? Anarkister med en del utbildning och energi samt stöd hemifrån i bagaget kan nog gå långt (om inte en riktig revolution kommer i vägen, men då kan man misstänka att de kommer att kämpa som djur på den vita sidan av barrikaderna). (Sedan finns det ju överallt folk som inte sviker sina ideal också, men dessa är nog mindre intressanta att lyfta fram i borgerliga media.)
Vad är det där "lågintensiva kriget"? Ja, det är inte roligt, för det är inte lek eller småkäftande mellan olika grupper av fotbollsfans eller liknande. Här är det politikens motsvarighet till rena fotbollshuliganer som är i farten. Människor som är totalt hänsynslösa, som är beredda att förstöra och skada - och i förlängningen döda. Det är ingen tvekan om att våldet kom in från andra grupper än anarkisterna, från rasistiska skinnskallar och liknande, men jag undrar i vilken utsträckning vissa anarkister förbättrar eller försämrar situationen. (För klarhetens skull: min sympati för våldsbenägna nassar är noll procent. För anarkister kan jag känna viss förståelse, så det är inte kampen mot rasister/nazister jag är emot utan vissa former som gör mig oroad. Här är det omgivande samhällets flathet mot rasister en bidragande tråkig omständighet.)
Numera har demonstranter den lustiga vanan att ange sin nätadress på banderollerna och jag tog upp den sajt som angavs av Fria Feminister i Stockholm. Där hittade jag en länk till Antifascistisk aktion och fann vad AFA ägnat sig åt omkring första maj (förutom att demonstrera):
Utöver 1 Maj firandet så har AFA Stockholm utfört ett flertal välriktade aktioner mot nazister i Stockholm under de senaste veckorna. Det har gjorts aktioner mot nazisternas hem och de har konfronterats på gatan vid flera tillfällen.
I slutet av mars sågs Andreas "Duvan" Ollikainen knuten till Info-14, och ett antal andra nazister på en spelning i Stockholm. Aktivister från AFA Stockholm och Revolutionära Fronten inväntade slutet av spelningen och konfronterade därefter nazisterna.
Info 14:s springpojkar i västerorts "fria" har sedan de startade för några månader sen förpestat västerorts arbetarområden med nazistisk propaganda. AFA Stockholm identifierade snabbt vilka personer det rörde sig om och attackerade dem i deras hem med färg och stenar. Dessa aktioner har de senaste veckorna följts upp, pojkarnas dörrar har målats om och låsen på dörrarna har limmats igen. Även Tor Westmans boende på Drakenbergsgatan 33, i Hornstull har gått samma öde tillmötes.
Senare i april så gjordes det aktioner mot den nazistiska gruppen SMR.
Under lördagen den 26 april var aktivister från Svenska motståndsrörelsen ute i centrala Stockholm för att saluföra sin "tidning". Ett antal medlemmar i AFA Stockholm och Revolutionära Fronten bestämde sig för att bege sig ut till Liljeholmen, där vi fått kännedom om att de hade parkerat sin bil tidigare under dagen. Väl på plats så blev bilens fyra däck punkterade och samtliga vindrutor krossades. En digitalkamera som låg i bilens baksäte konfiskerades.
Senare på kvällen höll den nazistiska stödfonden gula korset en "trubadur fest" i Gullmarsplan. Sammanlagt tio stycken aktivister från AFA Stockholm och Revolutionära Fronten begav sig mot festen. Ett flertal nazister jagades bort tidigt under kvällen. Senare under kvällen konfronterades en större grupp nazister,flera av nazisterna skadades. Ingen antifascist gripen eller skadad.
Kampen mot fascismen är en kamp för socialismen. Fascismen har ingenting att erbjuda än splittring mellan oss arbetare, rasism och förtryck. De ger enkla svar på svåra frågor. Vi revolutionära arbetare kommer aldrig tillåta fascisterna slå mot arbetarklassen ostraffat. Vi vägrar se på när de anfaller vår klass och dess intressen.
Här var det huvudsakligen skadegörelse och stöld, i mindre grad skadade människor, en del saker får väl beteckas som busstreck och gängslagsmål. Man får väl vara glad att beväpningen är rätt primitiv. I andra inlägg skriver man rätt ut att man misshandlar motståndare, och vem som helst kan räkna ut att fortsätter det här är nästa dödsfall inte långt borta.
Vem som är anarkist är rätt suddigt (om man är noga med etiketterna) och samma gäller nog deras motståndare. Diverse milt sagt otrevliga grupper växte fram med krisen på nittiotalet (ungefär när man väntade sig att den gamla nazismen i Sverige i stort sett skulle dö ut därför att de riktiga nazisterna började komma högt upp i åren). Men förutom ett mindre antal kriminella våldsverkare av hög farlighetsgrad finns hyggligt folk som är skrämda av samhällsutvecklingen och försöker rädda sig genom att hugga fast i "det svenska". Ibland har den senare gruppen berättigade klagomål att komma med. Arbetare som slås ut i den rasande snabba globaliseringen och sviks av sitt nyliberala socialdemokratiska parti, och som kanske nu söker skydd hos Sverigedemokraterna. Skall man jämställa dem med mordiska galningar som siegheilar på torget? - Knappast. Och där riskerar anarkisterna genom sina aktioner à la medborgargarde att stärka de krafter man vill isolera. Det är allvarligt. Det är en kombination av allmänborgerlig offensiv och en kraftlös parlamentarisk vänster som har skapat den här situationen. " Kampen mot fascismen är en kamp för socialismen" skriver man. Det protesterar jag inte mot. Men jag har svårt att se vilka hävstänger anarkisterna har till sitt förfogande för att föra oss närmare socialismen. Den klassiska marx-influerade vänstern har mer på fötterna, även om den är i ett rätt dåligt tillstånd just nu. Eller är jag kanske dåligt underrättad?
