Två tuffa tanter

Ja, "tanter" är väl inte riktigt rätt ordval, men "tuffa" och "två" går väl bra?

Här har vi tant Hua Chunyin som är språkrör för Folkrepubliken Kinas utrikesdepartement. Ibland ser hon lite pillemarisk ut ...

... medan tant Maria Zacharova från Ryska federationens UD snarare ser ut att kunna utdela en rejäl råsop om så behövs. Inte en dam man tjafsar med om man säger så! - Men vem vet: kanske tant Hua kan ett och annat Kung-fu-knep också!

If Cold War II is coming, who started it, if not us?

Via HuffPost noterar jag ett inlägg av en Patrick Buchanan (var det inte han som ville bli republikansk presidentkandidat för en del år sedan?) om krisen i Kaukasus. Han är rätt frän angående hur USA:s ledning blajat till det och dragit in USA i en helt onödig kris:

The American people should be eternally grateful to Old Europe for having spiked the Bush-McCain plan to bring Georgia into NATO.

Had Georgia been in NATO when Mikheil Saakashvili invaded South Ossetia, we would be eyeball to eyeball with Russia, facing war in the Caucasus, where Moscow's superiority is as great as U.S. superiority in the Caribbean during the Cuban missile crisis.

If the Russia-Georgia war proves nothing else, it is the insanity of giving erratic hotheads in volatile nations the power to drag the United States into war.

...

... had George W. Bush prevailed and were Georgia in NATO, U.S. Marines could be fighting Russian troops over whose flag should fly over a province of 70,000 South Ossetians who prefer Russians to Georgians.

The arrogant folly of the architects of U.S. post-Cold War policy is today on display. By bringing three ex-Soviet republics into NATO, we have moved the U.S. red line for war from the Elbe almost to within artillery range of the old Leningrad.

Det där med "Leningrad inom skjutavstånd för artilleriet" borde få det att pingla till hos den historiskt medvetne. Det var bland annat detta som styrde Sovjets utrikespolitik i slutet av 1930-talet: att försöka se till att fientligt artilleri inte skulle ha Leningrad inom skjutavstånd. Därför besatte man de baltiska staterna och försökte övertala Finland att justera gränsen på Karelska nätet (i utbyte mot andra områden i Karelen).

A resurgent Russia is no threat to any vital interests of the United States. It is a threat to an American Empire that presumes some God-given right to plant U.S. military power in the backyard or on the front porch of Mother Russia.

Who rules Abkhazia and South Ossetia is none of our business. And after this madcap adventure of Saakashvili, why not let the people of these provinces decide their own future in plebiscites conducted by the United Nations or the Organization for Security and Cooperation in Europe?

Jag vet inte om varje bokstav i Buchanans angrepp är oantastlig för kritik, men jämfört med hur utrikes-Bildt och andra politiker i Sverige resonerar idag är det klart godkänt. Någon bloggare skrev om en härdsmälta på UD, och det lutar tyvärr åt det hållet. Eftersom det var Georgien som började bombardemanget borde det väl vara mer logiskt att bryta samarbetet med Tblisi, eller menar man att georgierna skulle ha tillåtits köra en etnisk rensning i Sydossetien (kanske enligt samma modell som när kroaterna slängde ut några hundra tusen serber ur Krajinaområdet) utan att omvärlden reagerade? Ingen räddade serberna, men nu fanns det en stark krigsmakt som kunde ingripa på ossetiernas sida. Var det fel? Vad har vi för otalt med ossetierna som gör att de kan behandlas hur som helst?

Och bara en undran, så här i förbigående: om man avfyrar en kanon av dagens mest avancerade modell i Narva i Estland, och mynningen är riktad mot Sankt Petersburg, hur långt kommer granaten då att gå innan den slår ned?

"... ett stelare samhälle"

Det finns en ledarkommentar av Barbro Hedvall i Dagens Nyheter idag som bland annat handlar om rekryteringen till Utrikesdepartementet, men som på slutet breder ut sig i ett generellare resonemang som mest verkar vettigt men också innehåller en konstighet. Eftersom detta i skrivande stund inte finns med i nätupplagan tar jag mig friheten av stoppa in ett längre citat från pdf-upplagan i stället. Mina noteringar finns med inom hakparenteser [].

Det visar sig då att rekryteringen [till UD] smalnat, inte breddats – numera kommer de nyantagna nästan uteslutande från högre medelklass i offentlig tjänst. Grupper som jordbrukare och näringsidkare i stor eller liten skala samt så kallade fria yrken som var företrädda bland fäderna till de blivande diplomaterna i de första årgångarna finns inte längre med.

Kanske ser vi här samma sektorisering som gör att journalistyrket fylls av barn till journalister, läkare blir barn till läkare, och att den vars mor arbetat i vården blir undersköterska. Sverige har under 1900-talets sista årtionden blivit ett stelare samhälle. [Märkligt - det var under samma tid som den nyliberala frihetsrevolutionen bröt igenom, mer eller mindre påhejad från alla partier i Riksdagen.] Den sociala rörlighet som gav så mycket utvecklingskraft [och som hade sin bas under guldåren ungefär 1945-1970] tycks ha avstannat, allt medan jämlikhetstänkandet och dito reformer haft högsta prioritet. [Ursäkta, men borde man inte snarare tala om "ojämlikhetsreformer" som i första hand gynnar de som redan har det bättre ställt? Hur populärt var det att tala om "jämlikhet" på nittiotalet? Knappast lika poppis som under början av sjuttiotalet, om jag inte minns fel!]

ATT DEN SOCIALA rörligheten avtagit sammanfaller med att formella krav – betyg,
examina – togs bort inte bara i skolan utan också för en rad tjänster. Därmed kommer informella faktorer som kontakter, föräldrars yrkesställning, möjligheten till praktikant- eller vikarietjänst att spela större roll. Det syns också i UD. Under 1970-talet sökte man på olika sätt riva gränser mellan personalkategorier och bredda intagningen. Ändå är dagens deltagare i diplomatprogrammet mer socialt ensartade än deras föregångare i början av 1900-talet. [Man måste se var man ändrar krav på meriter, och varför. Att kunna ta in folk till högskoleutbildning bland annat på yrkesmeriter är inte fel som princip. Att däremot låta folks släktskapsband utgöra merit för utbildning eller yrke är en annan sak.]

Hur som helst: att den sociala rörligheten avtagit under den tid när den enligt den liberala färdplanen borde ha ökat bör ge anledning till en del besvärande frågor. Så långt kommer inte Hedvall.