Valloner har i svensk forskning och folkmedvetande försetts med en närmast mytisk gloria. Studien av den vallonska järnhanteringen gör det möjligt att fördjupa diskussionen av vad invandrarna rimligtvis kan ha tagit med sig från sitt hemland, både vad det gäller teknisk kunskap, företagsorganisation, bosättningsmönster och social organisation.
Det var bara en del av den vallonska järnhanteringen som överfördes till Sverige. ... Vallonbruken kom att vara koncentrerade på stångjärnssmide. Det var alltså de delar av den vallonska hanteringen som passade in i det svenska produktionsnätverket, som fördes över. De bestod dock inte oförändrade i den nya miljön. ...
Tekniken anpassades till de förhållanden som rådde i Sverige. Inte minst den nya typ av malm man kom att använda. Järnet från de svenska vallonbruken var av en mycket hög kvalitet och lämpligt för ståltillverkning. Stål hade aldrig tillverkats i södra Nederländerna. Kunskap om hur ett gott stålämne skulle produceras var därför något som måste vinnas i Sverige; det var inte något som de vallonska invandrarna kunnat haft med sig från hemlandet. ...
Den produktionsteknik, arbetsorganisation och det bebyggelsemönster som växte fram vid de uppländska bruken måste ges andra orsaker än att de betraktas som en direkt import.
Undertiteln på Floréns skrift är Industriell utveckling i de södra Nederländerna före industrialiseringen. Den handlar till allra största delen om järnproduktionen i det som nu är norra Belgien och Luxemburg. Genom att jämföra hur järnhanteringen såg ut i Vallonien på 1600-talet med motsvarande hantering i Sverige när valloner kom till de svenska järnbruken kan han dock även se vilka förändringar som invandringen eventuellt förde med sig. Och då lyser glorian inte riktigt lika klart längre. Detta innebär ingen nedvärdering av smederna, bara att de i historisk granskning blir mindre 'mytiska'. Men det kan ju vara skäl att ta upp det här när idén om att 'invandrarna byggde Sverige' sprids. Folk kom utifrån och jobbade här. De var inga idioter. Men det var inte urbefolkningen heller. Däremot var den ganska liten, och det fanns plats för påfyllning av yrkeskunnigt folk. Så var det också under de gyllene åren efter andra världskriget och fram till omkring 1970.
Men vallonerna på bruken var en egen grupp där franska språket levde kvar länge, och släktnamn finns ju ännu kvar som direkt känns igen som vallonska - Gille exempelvis. Och så är de ökända för att gnida på nyckelharpor så det ibland låter rent hemskt. Enligt franska uppslagsboken betyder 'gille' dumbom på ålderdomligt språk.
När jag rotade i släkten för en del år sedan nådde en av mina rottrådar fram till Österbybruk i början av 1700-talet, och en tant som hette Gille. Sedan kom det indikationer på att det var fel i de gamla kyrkböckerna, och att hon visserligen bodde i en Gille-familj men egentligen kan ha varit född som Baudou. Den släkten finns också kvar, bland andra en professor Baudou som är inriktad på arkeologi i Norrland. (Undrar om Baudou och Baude är samma namn?)
På tal om 'tanter' så pratade jag någon gång på nittiotalet med just en tant som varit med i tidig släktforskning om valloner i Sverige (kan ha varit på 1950-talet). Den gamle socialistledaren Kalle Kilbom som kom från bruksmiljö ledde en släktforskarresa till vallonernas urhem i nuvarande Belgien. Det dracks champagne på förmiddagarna, vilket måste ha varit en sensation för dåtidens (med rätta) torrlagda svenskar. Om man hittade några släktingar vet jag inte.
(Och nej, jag betraktar mig inte som 'vallonättling', sånt är bara trams om man nu inte heter Gille eller något liknande vallonskt. )
