Rådde köptvång?

Det finns ett inlägg på Steigans blogg som handlar om den afrikanska slavhandeln. Intressant. Araber jagade slavar i Afrika långt innan européerna började, och afrikanska folk förslavade varandra. För den som har lite allmänna historiekunskaper är detta inget nytt, inte heller att nordafrikaner fångade slavar i Europa och att alla de gamla imperierna byggde på slaveri.

Det var inte bara att fånga in människor och lasta dem på ett skepp för vidare befordran Amerika. När européer anlade stationer för anskaffning av slavar i exempelvis dagens Ghana var de länge beroende av lokala härskare för ens att få tag på några. Det var ett problem bland annat för danskarna som hade ett fort där. Vissa folk var inte så pigga på att sälja, andra var mer villiga. Om de senare låg under i den lokala maktkampen gick det trögt med affärerna.

Om man tittar i högerforum på nätet är det inte ovanligt att denna trafik, som alltså var igång långt innan européer forslade de första svarta slavarna över Atlanten, tas som ett argument för att ursäkta den transatlantiska slavhandeln. Men fungerar denna ursäkt? Har jag rätt att skattefuska därför att "alla andra skattefuskar ju"? Har jag rätt att smuggla för att "alla andra tar ju in några extra flaskor"? Är det inte min egen moral det handlar om, inte "alla andra"?

Enda hållbara ursäkten för européernas slavhandel skulle vara att det rådde någon sorts köptvång. "Köp hundra fräscha slavar, annars ...!" Men det fanns ju inget köptvång. Därmed kan handeln knappast försvaras. Möjligen kan man hänvisa till "tidsandan". Eller till ekonomiska lönsamhetsbehov. Slaveriet blev ju en produktiv faktor i triangelhandeln mellan Europa, Afrika och Amerika. Men annars inte försvarbart.

Två LME-grejer från gamla tider

Den här bilden råkade jag få se på nätet, och noterade en intressant detalj - på plastkåpan till det här brandlarmet är tillverkarens namn ingjutet, nämligen L M Ericsson. Det är den gamla firmasymbolen som fanns kvar till början av 1970-talet. Men det intressanta är att LME tillverkade annat än telefoner och telefonväxlar, och brandlarm fanns alltså på produktlistan.

Nästa bild tog jag själv 2009, på Flemingsbergs station en bit söder om Stockholm. Nu vet jag inte definitivt vad som dolde sig bakom metallkåpan, men jag gissar att det är järnvägstelefoni. T-et tyder på det. LME-märket finns ovanför klottret.

Nu börjar jag fundera om inte firman hade ett bolag som sålde järnvägssignaler också. Är inte säker på det, och mina böcker med bolagets historia är långt bak i bokhyllorna, men det kan vara så. Under en tid tillverkade man kulsprutor i en källare också, det var under andra världskriget.

Vad lär man sig av det sista exemplet? Kanske att produktion av det ena eller andra kan verka som väldigt fixerat: en bilfabrik tillverkar bilar, en telefonifabrik telefonväxlar, ett bränneri brännvin etc. Men när det krisar till sig visar det sig att produktion kan ställas om nära nog på nolltid efter behov. Var det inte ett brännvinsbränneri som i stället började pytsa ut handsprit (är väl inte drickbar?) nyligen?

Bil- och telefonifabriken kan förmodligen raskt använda sina resurser i folk och utrustning i att göra andra saker inom fordons- och elektroniksektorn, bara någon högre makt ryter till och pekar med hela handen. Var det inte brist, eller nästan brist på respiratorer ett tag, för att ta ett exempel? Räknar man in underleverantörerna till de stora fabrikerna finns det en oerhörd kapacitet att utnyttja om så krävs. (Nå, då får man förutsätta inhemsk produktion, ligger leverantörerna i Kina kan det kanske bli lite knepigare om det blir kris i logistikkedjorna.)

Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fall Verbal 2020

Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!

Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.

Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?

Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.

Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.

Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.

Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:

Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?

Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? - Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?

Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.

Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.

 

Tur

Här har jag klippt ut inledningen till en artikel i SvD idag. Det är Sune Åkerman, pensionerad professor, som har vissa synpunkter på "spanska sjukan" och läget idag. Anledningen till att jag kopierar stycket är helt enkelt självbekräftelse: jag är själv ganska misstänksam mot historiska jämförelser som görs över tid och rum utan hänsyn till att mängder av förhållanden kan ha ändrats under tiden som gör jämförelsen tämligen meningslös.

Många högtidstalare brukar i sirliga vändningar understryka hur mycket vi kan lära oss av historiska erfarenheter. Fackhistorikerna brukar inte vara lika tvärsäkra. Vi vill gärna komma med reservationer inför hur komplicerad verkligheten brukar vara och hur svårt det kan vara att finna två helt likartade situationer i nutiden och det förgångna. Frestelsen har ändå varit stor att se parallelliteten mellan det som händer 2020 och det som inträffade 1918.

I mitt förrförra inlägg på bloggen nämnde jag att jag inte skriver så mycket om epidemin som nu grasserar - jag har inte samma statsepidemiologiska kompetens som många andra på sociala media. Men här slänger jag bara ut en förmodan:

Det är en jäkla tur att coronaepidemin bröt ut i Kina 2019/20, och inte, som "spanska" sjukan 1918, förmodligen i USA. Nu har kineserna visat sig kunna ta hand om ett jätteproblem. I USA har man svårt att göra det trots ett par månaders förvarningstid. Den högsta politiska ledningen fungerar inte bra, men är bra på att skylla ifrån sig.

 "Spanska" sjukan blev en miljonmördare i större format än första världskriget. Om den nu startade på en militärbas i Kansas, och spreds till Europa med USA-soldater, så kanske det borde heta Kansassjukan i stället? Tar man den episoden som en historisk lärdom, och bortser från att det hänt mycket sedan 1918, ser det ut som en himla tur att det var flitiga östasiater som fick ta första stöten, och inte virriga USAmerikaner med suspekta dagordningar.

Ovanligt hårda ord från Putin

President Putin och hans medarbetare är knappast kända för att vråla ut hotelser och förolämpningar (de är alltså inte USAmerikaner, om man vill vara polemisk). Men här är ett ovanligt aggressivt uttalande av honom som behandlar en historisk fråga, nämligen hur Polen agerade året innan Andra världskriget bröt ut. Det är en ful historia, där Polen gick ihop med Tyskland och Ungern för att krossa Tjeckoslovakien. För att göra historien kort så hindrades Sovjet från att ingripa på Tjeckoslovakiens sida. Året därpå angrep Tyskland Polen, med ett fruktansvärt pris för polackerna och de central- och östeuropeiska judarna. Det var Sovjets röda armé som fick rensa bort nazisterna, vilket i sin tur idag (indirekt, men i alla fall) beklagas av bland annat polska politiker och gör att monument till befriarna förstörs.

Det som verkligen slog mig hårt, säger jag er ärligt, var hur Hitler och Polens officiella representanter diskuterade det så kallade judiska problemet. Hitler berättade för utrikesministern och sade senare rakt på sak till den polska ambassadören i Tyskland att han hade en plan för att skicka den judiska befolkningen till Afrika, till kolonierna. Föreställ er 1938 att utvisa judar från Europa till Afrika. Skickar dem till deras utrotning. Till förstörelse. Och här är vad den polska ambassadören svarade till detta och skrev i sin rapport till den polska utrikesministern, herr Beck: "När jag hörde detta", skrev han, "svarade jag" (till Hitler menar han), "att om han gör det, kommer vi att bygga ett vackert monument till honom (till Hitler) i Warszawa.” Bastard! Det antisemitiska grisen. Det finns inget annat sätt att säga det. Han var i full solidaritet med Hitler i hans anti-judiska, antisemitiska känsla och dessutom föreslog han att det skulle byggas ett monument till Hitler i Warszawa för att denne förföljde det judiska folket. Och han skrev till sin beskyddare, utrikesministern, uppenbarligen i hopp om förståelse och godkännande. Han skulle inte ha skrivit detta utan anledning. Hur som helst, jag kommer inte gå in på mer detaljer nu, men i alla fall vill jag betona igen: vi har tillräckligt med material för att förhindra att någon förstör minnet av våra fäder, våra farfäder och alla de som gav sina liv för seger över nazismen. Jag vill bara notera att det är den här typen av människor, människor som de som förhandlade med Hitler då, är nu samma typ av människor som vanställer monument till befrielsesoldaterna, Röda arméns soldater som befriade Europas länder och Europeiska folk från nazismen. Dessa är deras följare.

Alltså: det finns folk i Polen idag (och väl i Litauen och Ukraina) som är av samma skrot och korn som den polack som ville resa ett monument över Hitler och som alltså är bastarder och grisar (orättvist mot grisarna tycker jag). Här är en film där Putin säger det som jag översatt ovan. Det börjar ungefär 3:08 i filmen.

Ny översättning + fundering om krig=fred

En ny bloggpost hos Global Politics innehåller bland annat en artikel som översatts av mig. Översatts och översatts förresten, större delen av originalet var ju på norska, med ett kortare engelskt inslag, så det kan ju inte betraktas som något storverk att få över den till svenska.

När jag tog den här bilden var tanken på kriget långt borta

Jag läste en artikel häromdagen på gammaldags papper. Det handlar om svenska militära insatser för Nationernas Förbund och Förenta Nationerna och finns i Historisk Tidskrift nr 2019:3. Titeln är 'Fredsbevarande eller fredsframtvingande? Svenskt deltagande i internationella truppinsatser 1920-2017'.

Ord är viktiga. De förmedlar budskap. Eller förvränger den verklighet som budskapet antas handla om. Tänk på fredsbevarande - där är parter som kämpat mot varandra, som kanske drar loss med strider igen ... om det inte står en utomstående medlande kraft mellan dem och bevarar den ömtåliga freden. Ett ädelt värv.

Men fredsframtvingande? Vi har fortfarande 'fred' kvar, men hur skall man uppfatta sammankopplingen med tvång? Om stat A militärt överfaller stat B för att tvinga fram en fred som ger A territorier, resurser eller andra fördelar så kan ju det kallas 'fredsframtvingande'. Men i verkligheten är det ju krig det handlar om.

I detta årtionde kunde Sverige ha firat 200 år av fred, efter sista kampanjen i Norge 1815. Men så blev det inte, även om en del försökt det tricket. För när Sverige blandade sig i USA:s krig i Afghanistan 2002 upphörde raden av fredsår. Skulle inte detta krig vara 'fredsframtvingande'? Och inte blev det bättre när svenskt stridsflyg deltog i ödeläggandet av Libyen några år senare.

Dessa fall av 'fredsframtvingande' är inget annat än krig. Men varför sa inte svenska politiker att "nu marscherar vi ut i krig långt bort i världen"? - Förmodligen för att inte väcka den opinion som kan misstänkas vara väldigt stark och definitivt emot svenska soldater i något som kan betecknas som kolonialkrig. Därför presenterar man eländet med ett sammansatt ord vars första del är 'fred' och hoppas att det får folk att inte tänka vidare. Fred är ju bra. Någon kan ju dra en parallell till Orwells 'nyspråk'. Man säger 'fred' men menar 'krig'.

De retroaktiva krigarna

En märklig företeelse som förekommit rätt länge, men som blivit alltmer egendomlig på senare tid är något som man kan kalla "de retroaktiva krigarna". Det rör sig om personer som av olika skäl klagar över att Sverige inte deltog i Andra världskriget (vilket innebär att hjälpen till Finland 1939-1940 märkligt nog försvinner i resonemanget).

Tendensen har väl tidigare dominerats av liberala figurer och USA/NATO-svärmare. Målet kan ha varit att försöka få Sverige att göra något dumt genom att jaga fram det dåliga samvetet. Kanske i stil med "oj va dålit Sverige va under kriget, nu måste vi gottgöra de genom att ge allt vi har till EU å NATO!"

På senare tid har frågan övertagits av sverigedemokrater och liknande som gör ett stort buller om socialdemokraternas "bruna rötter", och hur Sverige under kriget skall ha krupit för, underkastat sig etc etc Tyskland. Man får ett intryck av att dessa människor hellre sett att Sverige förklarat Tyskland krig (eller att de helt enkelt babblar rakt ut i luften för att få bort uppmärksamheten från sig själva). Detta är ju tämligen meningslöst eftersom kriget tog slut för länge sedan, och att fäkta med svärd idag, när det är helt ofarligt, verkar löjligt eller till och med oärligt. Det är klart att Sverige kunde ha förenat sig med ett antal latinamerikanska stater som hann med att förklara krig mot Tyskland strax innan riket bröt samman, men det verkar också löjligt, och syftet var väl att beslagta lokala tyska tillgångar, inte någon flammande anti-nazism.

Här är ett par tankar om effekterna av ett svenskt krigsdeltagande under en period när Tyskland hade huggtänderna kvar (med andra ord in i 1944):

Flyktingar. 1943 räddades 8000 danska judar över till Sverige. Hade krig utbrutit hade räddningen kanske blivit kortvarig. Inte bara för dem, utan för svenska judar, socialister, fackföreningsfolk etc, alltså grupper som misshagade tyskarna. Den svenska neutraliteten gjorde det också möjligt att rädda en hel del människor genom "de vita bussarna" 1945.

Malmen. Om motivet var att få stopp på den svenska järnmalmsexporten till Tyskland skulle ett krig ur svensk synpunkt vara en riskabel operation. Skulle den svenska krigsmakten vara stark nog att hindra att tyskarna tog över gruvorna i Gällivare och Kiruna, samt järnvägen ner till Luleå, och därmed kunna fortsätta leveranserna med båt till Tyskland? Min gissning är att tyskarna borde ha klarat detta, och att de dessutom var starka nog för att se till att de västallierade inte kunde komma till hjälp via Narvik. I värsta fall kunde den här utvecklingen ha skadat de allierade mer än vad den hjälpte. (Jag undrar hur finnarna skulle ha reagerat i ett sådant läge - hade de förhållit sig neutrala, eller direkt hjälpt tyskarna? Jag misstänker det senare.) Tyskarna hade nog inte behövt ockupera hela Sverige, det hade räckt med en del nyckelområden, och resten kunde ha förvaltats ungefär som Vichyregeringen i Frankrike.

De här punkterna är vad man kallar 'kontrafaktisk historieskrivning', vilket innebär att man försöker gissa vad som kunde ha hänt om inte det som hände verkligen hade hänt. Men nu gick det som det gick ... och om jag skall lufta ytterligare någon misstanke är det att de som idag vill förklara Tyskland krig retroaktivt innefattar element som säg 1943 glatt hade välkomnat Wehrmachts taktfast marscherande gossar.

Återbesök i källkritiska funderingar

Jag är inte historiker. Det måste man ha en doktorstitel i historia för att kunna kalla sig (enligt vad en historiker en gång berättade för mig). Men efter historiestudier på forskningsförberedande nivå har jag ändå lärt mig del nyttigt. Som det där med källkritik. En viktig del av historikerns arbete går ut på att studera och försöka förstå olika sorters källor, och då måste man ha klart för sig vilka fällor som kan finnas i materialet.

Med "källa" menas oftast någon sorts text (det kan vara på papper, hugget i sten eller skrivet på annat sätt) som inte bör vara beroende av något tidigare dokument. Ett brev skrivet av Gustav vasa är en källa. Om någon senare skriver om brevet i en historik över Gustav är det en bearbetning. Fotografier, filmer, andra typer av avbildningar, ljudinspelningar och liknande kan också vara källor om de direkt anknyter till de historiska frågor man undersöker.

Och då övergår vi till det som kan kallas ”historikerns verktygslåda”, ett antal frågor som bör ställas för att fastställa om det material vi studerar är användbart. Det handlar om de ”källhistoriska kriterierna”, och dessa är (eller kan vara, beroende av vilken historiker man talar med):

Äkthet, rimlighet, närhet, tendens, beroende
 
Antag att vi vill studera händelsen X. Och så hittar vi några texter, bilder, intervjuer som verkar handla om X, och kör igång med källkritiken.

Äkthet? Är dessa texter etc. det som de påstår sig vara, nämligen en berättelse om X? Det kanske är förfalskningar eller har allvarliga brister som gör dem opålitliga! Det förekom att medeltida förfalskare gjorde om kontrakt genom att skrapa bort text på pergament och skrev dit något annat. Kanske halvsanningar – ett foto kan vara äkta, men visa något annat än vad som påstås. Det har avslöjats en del fall där firade journalister har hittat på sina dramatiska reportage. Den upprörande artikeln du ser i tidningen kan vara skriven av någon anonym tjänsteman i en utländsk organisation, inte den journalist som har satt sitt namn på den. ”Hitlers dagböcker” var rena förfalskningar, men skickligt utförda. Intervjuer på band kan klippas om så att den intervjuade verkar säga något helt annat än vad som verkligen sagts. Med modern teknik verkar det vara möjligt att tillverka filmade intervjuer som ser helt trovärdiga ut men som är helt förfalskade.

Rimlighet? Låter det som berättas trovärdigt? Det kan vara svårt att avgöra, men ibland får man facit, det var rimligt att vara tveksam till miljonrullningen av döda. Detta hände när sovjetiska arkiv öppnades och dödstalen för utrensningarna skars ned med ungefär 90 procent jämfört med tidigare ”beräkningar”.

Närhet? Hur nära ligger källorna händelsen X? Är de skapade i anslutning till den, av folk som var med när det hände, eller är det exempelvis memoarer som nedskrivits långt senare? Eller är det en redogörelse från någon som har hört berättas om X men inte själv varit närvarande?

Tendens? Ibland är det klart vilka åsikter (politiska, religiösa etc) som styr hur källan ser ut. Ordval och formuleringar i ett dokument kan mer eller mindre tydligt visa vilka tankar som finns i författarens huvud och påverkar dennes framställning.

Beroende? Har källans upphovsperson skapat den på egen hand, eller skedde det på uppdrag eller mot bakgrund av någon sorts påtryckningar?

Som synes finns det ett antal verktyg. Det hänger på forskarens goda omdöme att använda dem. Det är inte säkert att man kommer fram till ”sanningen”, men möjligheterna ökar åtminstone att man får ett rimligt resultat i sin forskning.

Inom historieforskning bör det finnas en princip som säger att vi kan bara med säkerhet tala om förhållanden där vi har bra dokumentation. Ju sämre dokumentation desto osäkrare blir våra utsagor. Vi får inte förvandla antaganden om hur det skulle kunna vara till bestämda utsagor om hur något är när dokumenten inte ger underlag för detta.

Anledningen till att jag tog fram och skrev om den här gamla bloggposten är en annan bloggpost, nämligen på Global politics som kritiserar gängse beskrivningar av vad som hände på Himmelska Fridens Torg i Beijing 1989. Den där artikeln bygger faktiskt på källkritisk hantering, vilket jag antar att de flesta som läste den hade svårt att uppfatta. Låt oss bara kort se på hur de källkritiska kriterierna jag skissat upp passar ihop med artikeln. Min diskussion här har två delar: Äkthet, rimlighet och närhet nämner lite om den undersökning som har gjorts av den påstådda massakern. Tendens och beroende handlar om hur undersökningen presenteras.



Äkthet

Fotografier har kontrollerats med avseende på tid och plats och vad de påstås föreställa. Somliga visar sig vara riktiga, andra är uppenbart förfalskade. Texter som avslöjats via Wikileaks förefaller också vara äkta. Undersökarna verkar ha gjort sitt jobb. Det man kan fråga om är om det är några problem med urvalet av data som presenteras, men det vet jag inget om.

Rimlighet

Att en diktatur skulle skjuta ihjäl folk är väl rimligt, eller …? Av beskrivningar från Kulturrevolutionen i Kina framgår att soldater och arbetare skickades ut för att skilja stridande fraktioner åt, och att de blev illa åtgångna av våldsverkare. Folkets befrielsearmé kan ju inte ge sig på folket hur som helst. Om man tänker sig att demonstranter möjligen angrep militärer med vapen 1989 och soldater dödades eller skadades måste tålamodet ändå ha en gräns. 

Närhet

Det finns iakttagare som varit på plats och, som det förefaller oberoende av varandra, har redogjort för sina upplevelser. De har inte sett någon massaker på Torget. Det borde väga tungt.

Tendens

Artikeln kan möjligen avfärdas som tendensiöst ”regimvänlig”, men en sträng källkritiker bör inte resonera på det sättet. Fakta, i den mån de är möjliga att fastställa, bör vara avgörande – även folk du ogillar kan ju ha rätt ibland! 

Beroende

Hm, svårt att säga. Har undersökarna arbetat helt självständigt, eller har myndigheterna varit inblandade i bakgrunden?

Putin bör nog kolla det här

Moscow Times är en tidning som alltså ges ut i Moskva, Ryssland. Den har dock finska ägare. Det kan ju vara intressant för den som tror att alla ryska media kontrolleras av "regimen". Av en händelse fick jag syn på några artiklar där som binder ihop dåtid och nutid.

Artiklarna bygger på opinionsundersökningar gjort av Levada-institutet. Där har vi en som frågar 1600 personer om vilka de tycker är tio av världens största personligheter. Vinnare: en viss Josef Stalin. Tvåan låter lite märklig: poeten Pusjkin. Kan bero av att ryssarna har ett kulturarv de tar hand om. Trea herr Putin och fyra kamrat Lenin.

"Störst personlighet" behöver ju inte betyda samma sak som uppskattad, populär, respekterad eller liknande. Men när Levada frågar sina 1600 respondenter så visar det sig att denne Stalin verkligen har gått framåt i popularitetsligan: 70 procent tycker att han spelat en positiv roll i den sovjetiska historien. Brukar det inte gnällas på gamle ordföranden Mao för att han hävdade att Stalin var 70 procent bra? Men som opinionen ser ut just nu kanske han hade rätt!

Kamrat Stalin kopplas samman med hemliga polisorganisationer som fått dåligt rykte - men kanske inte på hemmaplan. Åtminstone 4 av 10 svarande gillade Chekans, NKVD:s och KGB:s göranden och låtanden. (Själv är jag mer tveksam till att låta polisen lösa vad som är i grunden politiska motsättningar, men den ordinäre ryssen kanske ser saken på annat sätt och skulle välkomna om polisbataljoner stormade oligarkernas kontor och datjor och placerade dem i något läger långt bort.)

Nå, sista frågan till de tappra 1600 ryssarna: vad tycker ni om att Sovjet upplöstes? 66 procent tycker inte att det var bra.

Putin bör nog hålla lite koll på de här undersökningarna. Någon enstaka procent hit eller dit mellan olika undersökningar kanske inte spelar någon roll, men tendenser kan vara viktiga. Vilken politik skall han driva? En som stämmer med vad "folkdjupet" tycker är bra, eller en som en minoritet av liberaler på nyckelpositioner i staten föredrar? Det kan bli en knepig ekvation att lösa om alla skall bli nöjda. Missnöjet med höjningen av pensionsåldern nyligen visar att Putin inte är osårbar för negativa stämningar från vanliga ryssar.

(En reflexion om pensionsfrågan. Eftersom det kapitalistiska utlandet också försöker höja pensionsåldern så att folk helst dör innan det blir dags att betala ut något så är det svårt för det att angripa Putin just på denna punkt. Fackföreningskrossarna Reagan och Thatcher kunde framställa sig som anhängare av det fria facket Solidaritet i Polen för 40 år sedan, men i den polska situationen fanns speciella komponenter som inte finns i Ryssland idag. Därför tvivlar jag på att utrikes styrda aktioner angående pensionerna kan ha någon större framgång. Och vid det här laget vet nog Kreml rätt bra hur man oskadliggör försök till "färgrevolutioner".)

Det som finns av vänster i Ryssland bör också notera stämningar i folkdjupet, och egentligen av samma skäl som Putin. Hur bygger man en politik så att man inte stöter sig med folkflertalet, utan i stället får massorna med sig?

Monster

Först tar vi den här kartan:

Och så den här, det är samma som ovan men jag har klippt ut vårt "närområde".

Detta kommer från Pål Steigans blogg. Den som är intresserad av deprimerande beskrivningar av hur galna (? de tyckte väl själva att de var kloka män) politiker och generaler var beredda att starta ett storskaligt folkmord. Planerna på atombombning av Sovjet fanns ju redan vid slutet av andra världskriget. Tio år senare hade det utvecklats till någonting som inte kan kallas för annat än folkmord, till utplånandet av hela stater, dess ekonomier och stora delar av befolkningarna. Och som citaten hos Steigan visar så säger dessa herrar detta rakt ut. De visste vad de ville uppnå.

Varje cirkel är ett bombmål. Den uppmärksamme iakttagaren noterar nog att stackars av kommunismen undertryckta människor dock inte var mer undertryckta än att man kunde utplåna dem med kärnvapenexplosioner och tycka det var bra. Baltikum syns inte för alla cirklar, för att ta ett exempel. Och skulle bombernas verkan ta slut vid gränsen mellan öst och väst i Europa? Skulle gotlänningar ha kunnat stå på sina stränder och utan fruktan sett svampmolnen bortåt Riga och Talinn? Hade finnarna klarat sig trots att deras östra gräns garnerats med USA:s kärnvapenmål?

Folk som på allvar planerar sånt här - och faktiskt har resurser att genomföra det - kan väl inte kallas för annat än brottsliga monster?

En försvinner, två frågetecken kvar

I ett inlägg för några år sedan nämnde jag att möjligen hela fyra nordiska bosättningar, eller åtminstone ställen där nordbor haft något för sig, kan ha hittats i Kanada. Det fanns den helt säkra i nordligaste Newfoundland, ytterligare två osäkra på denna ö, samt en uppe i Arktis. Den helt säkra bosättningen, L'anse aux meadows, är markerat med ett stort rött X. De osäkra är markerade med små röda frågetecken.

Det som hänt nu är att grundligare utredningar gjort att det nedersta frågetecknet försvinner helt och hållet. Tanken var att nordbor varit vid Point Rosee på sydvästra Newfoundland och utvunnit myrmalm, men detta har inte kunnat bekräftats utan har kunnat avfärdats.

Återstår alltså en säker och två frågetecken. Vid det andra frågetecknet på Newfoundland (Sop's arm på östkusten) kan det ha rört sig om jaktexpeditioner, men i den mån det finns exempelvis fångstgropar kanske det är andra än skandinaver som gjort dem.

En sak att tänka på är att den bekräftade bosättningen på Newfoundland inte varade så länge och inte innehöll så många människor. Dess möjligheter att expandera till nya områden bör ha varit rätt liten. I den mån de var ute och spanade i nya områden kan de inte ha lämnat några större synbara spår efter sig. Själv tror jag lite mer på spåren längre i norr, på Baffin island. De är senare än vikingatiden och skulle kunna ha varit en bas för handel där grönlänningar hämtade upp lyxvaror för vidaretransport till Europa.

Symboliskt bara, eller ..?

Det verkar som om förhållandet mellan Kina och Japan kan mätas i hur mycket kineserna pratar om Nanking-massakern 1937 - en av de värre (eller värsta) i mänsklighetens historia av blodbad på värnlösa civila. Är det bra mellan Beijing och Tokyo pratas det inte så mycket, är det oenighet så höjer kineserna rösten betydligt.

Följande två twittringar från Nyhetsbyrån Nya Kina kanske beskriver samma fenomen, men i andra sammanhang. Det finns historiska händelser som tas upp igen. I det första fallet är det bombandet av den kinesiska ambassaden i Belgrad. Kan man tänka sig att kineserna har flera syften: dels att ställa sig bredvid de verkliga stora offren för NATO-bomberna, nämligen serberna. "Vi har lidit med er, låt oss fortsätta vara vänner. Och kom ihåg vem som är vår gemensamma fiende." Samt kanske att också utfärda en varning: "Om någon bombar en kinesisk ambassad en gång till så kommer vi inte att vara lika passiva som 1999! Räkna med vedergällning!"

Serbian, Chinese officials honor Chinese martyrs killed in U.S.-led #NATO bombing of Chinese embassy in #Belgrade in 1999 https://t.co/BomPBrzXgb pic.twitter.com/TeiVq7l8ax

— China Xinhua News (@XHNews) 6 april 2018

Det här var mer överraskande. Kina och Albanien samarbetade under lång tid, när Sovjet sågs som huvudfiende. En hel del kineser arbetade i Albanien. Sedan blev det en upprörd skilsmässa och kineserna åkte hem - och Albanien kraschade. Men nu högtidlighålls alltså minnet av kineser som dog under arbete i Albanien. Vad ser man för budskap här? Kanske "Vi har hjälpt Albanien tidigare, och är villiga att göra det igen. Kom med i vår nya sidenväg!"

Memorial held in Tirana ahead of #Qingming Festival to mourn Chinese who gave their lives to help development of #Albania during 1960s-1970s pic.twitter.com/kCkQ0YHv7X

— China Xinhua News (@XHNews) 5 april 2018

Lästips Korea

En artikel på Tobias Hübinettes blogg - det handlar om förspelet till Koreakriget 1950-1953. Det kan vara värt att veta att det hände en del otäcka saker innan krigsutbrottet.

Gamla riksdagsprotokoll på nätet

Hur såg protokollet ut när Gustaf Eriksson av vasa-ätten valdes till Sveriges konung? Jo, så här:

Anno etc. MDXXIII sabbato infra octavas corporis Christi, que fuit sexta die junii, vort högmectigh herre her Göstaff Ericson samfellige af menighe rigesens rädt i Sverige oc almogenom effter Sveriges lagh kest oc korat kungh til Sveriges riche, Gudi til lof, heder oc ära oc allom andeligom oc verdzligom i Sverige til nytto, gangn, beskerm oc longliget bestandt amen.

Och varifrån har jag fått det? Jo, det är så att nu kan vi titta på digitaliserat riksdagstryck från 1521 till 1970 på den här adressen. Databasen omfattar alltså den gamla ståndsriksdagen samt tvåkammarriksdagen. Detta måste vara en guldgruva för forskare som nu inte behöver släpa sig till ett bibliotek och bläddra i gamla luntor för att hitta intressanta saker!

I Riksdagens ansvarsområde samlas stort och smått - men kanske inte så smått för de som är berörda. Jag hugger slumpvis ett citat som är 200 år yngre än det ovanstående. Nu är det alltså 1723, och prästeståndets förhandlingar i Riksdagen:

12. Uplästes af commerciedeputations memorial dat. d. [...] Julii sidstl. thet, som theruti fans angå manufacturisters af främmande religioner indragande i riket med wilkor til fri och obehindrad religionsöfning; warandes uti samma memorial andre ährender om marmorbergwärk samt taak- och murtegelbrännerijer äfwen införde. Häruppå skedde sedermera, at h:r biskopen Linnerius underskref alla 4 exemplaren af thetta memorial med sådant reservato, som förberördt är, och wille i öfrigit ståndet wara omtänckt at med thet första til the andra stånden ingifwa, hwad sakens wigt och beskaffenhet fordrar.

Finska UD lägger ut arkiv på nätet

Just det, finska utrikesdepartementet har lagt ut en del av sina arkiv på nätet. Man hittar dem här. Det är diplomatiska rapporter från 1918 till 1926, alltså från den nya finska republikens inträde på den internationella diplomatins scen. Jag har bara tittat på ett fåtal poster men jag antar att här finns mycket smått och gott för den historieintresserade. Mycket är ju skrivet på finska, men det finns andra språk företrädda också - exempelvis svenska.

Nedan finns slutet på en rapport från Stockholm 21/6 1918: "Det är en nedslående sysselsättning att följa med utvecklingen av stämningen i Sverige gent emot Finland, ty man kan ej annat än konstatera att sympatierna på alla håll avtaga."  Vänstern är arg på grund av inbördeskriget i Finland, högern är arg på grund av Ålandsfrågan.

Vad sa statsminister Hansson egentligen?

Lite historia. Här har jag klippt från Svenska Dagbladet 28 augusti 1939. Sveriges statsminister talar på Skansen i Stockholm. Kriget är på väg att bryta ut. "Sveriges beredskap är god" säger han. Senare har uttalandet hånats och förvrängts till att han talade om den militära beredskapen. Den var inte på topp. Men det var folkförsörjningen det gällde och som han talade om. Hansson fick rätt. Det blev ingen livsmedelskris i Sverige av samma allvarliga art som under första världskriget.

SvD 16/1 1945 - Teschen

Jag har ännu inte så mycket använt den utmärkta tjänsten som prenumeranter å Svenska Dagbladet åtnjuter, nämligen att via datorn plocka upp gamla nummer. Men nu tog jag mig en titt på tidningen den 16 januari 1945 och fann en intressant notis. Kriget gick mot sitt slut, den sovjetiska jätteoffensiven rullade fram i öster och en ny polsk regering hade bildats i Lublin i östra Polen. Det är den som kallas Lublinregeringen nedan.

1945 är som sagt krigets slutår, men med den här historien är vi tillbaka till 1938 och en händelse som nästan gjorde kriget oundvikligt: Tjeckoslovakiens undergång. I allmänhet brukar Tyskland och nassarna få skulden, och de var ju huvudskurken, men det fanns två andra lymlar inblandade: Polen och Ungern. På kartan nedan kan man se vad som hände när Tjeckoslovakien styckades. De som tog de största bitarna var Tyskland och Ungern. Teschen är det lilla blå området. Verkar inte vara mycket till krigsorsak.

Wikikarta härifrån

Men läget inför krisen 1938 var att Sovjetunionen var redo att gå in med stora truppstyrkor för att stödja tjeckerna. För att föra över trupperna måste dock polskt territorium passeras, och polackerna gick inte med på det. Det verkar som viljan att knapra på grannlandet var större än viljan att rädda hela grannstaten. Så: i oktober 1938 tog polackerna Teschen och i september 1939 tog tyskarna Polen, med katastrofala följder för det polska folket. - Jaja, sluter man en pakt med Djävulen så går det som det går ...

I notisen i SvD framgår för övrigt att de polska och tjeckoslovakiska exilregeringarna i London fortsatte att gräla om Teschen under kriget. Den polska exilregeringen är inte samma sak som Lublinregeringen, det var två olika grupper där de i London verkar ha framhävdat i att annekteringen av Teschen var en god idé. I Lublin hade man bättre omdöme, och kunde därmed få diplomatiskt erkännande från tjeckoslovakerna. Bakom Lublinregeringen stod Sovjet, så det var viktigt.

Bidrag till svensk "kanon"?

Nedan följer citat från Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar. Det handlar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1741-1743. Bakgrunden till kriget var att de styrande svenskarna fått för sig att det var läge att återerövra förlorade områden i öster eftersom det var stor oreda i Ryssland. Det blev en illa förberedd och illa genomförd historia som slutade med ett välförtjänt nederlag. I Finland kallas kriget för "lilla ofreden" (till skillnad mot "stora ofreden" som var kriget under Karl XII:s tid).

Vad det gäller Ryssland bör man inte ta något för givet, vilket utgången av detta krig visade. Verkar de svaga idag så kan de vara något helt annat i morgon. Ryssarna kunde ta ytterligare en bit av Finland, det blev uppror mot vanstyret i Sverige ("stora daldansen") och ryska trupper fördes över till Sverige. För övrigt var min småländske förfader Johan Frisk med i kriget men klarade sig undan med livet i behåll. Det var värre för andra, exempelvis hans häst. Nu över till Verner von H:

 En ljus och solig tid var kommen, och hela Sverige grönskade upp. Ännu stego dock moln i öster, där moskoviterna alldeles invid finska gränsen fortsatte att bygga sitt Petersburg på den forna svenska marken. Mången ung junker, som själv aldrig hade luktat krut, kunde då inte längre hålla styr på värjan i skidan. Några fänrikar drogo till och med blankt framför själva talmansstolen på riddarhuset och ropade på strid.
 - Horn och hans sömniga nattmyssor måste ur vägen! bullrade de krigslystna och slogo stolt på sina hattar, Hatten är frihetens och manlighetens tecken, och den anstår oss.
 Horn och hans försiktiga fredliga "Mössor" måste slutligen tåga ner från maktens höjder och lämna rum åt de stolta "Hattarna".

Ja, när freden kom till Sverige 1721 ("en ljus och solig tid") kunde Sverige återhämta sig under ledning av fredspartiet, mössorna, och dess hövding Arvid Horn. Det varade i tjugo år. Sedan tog hattarna över och hann dra in Sverige i två onödiga krig innan de fick respass. Deras första försök var alltså det finska kriget som började 1741. (Det andra var Pommerska kriget 1757-1762, ännu ett misslyckande. Gamle Frisk var med där också, överlevde och dog vid 81 års ålder hemma i Eds socken i Småland.)

Hur gick det nu med det finska kriget enligt Verner:

 Och så blev det åter fälttåg, men utan någon tolfte Karl framför leden. Det gick illa med de stolta Hattarnas krig, och när riksdagen kom, voro de unga junkrarna glada att få smyga hem från fuktiga jordkulor och härsket fläsk till det mer ofarliga ordkriget.

När det nu pratas om en svensk litterär "kanon" så undrar jag om litteratur av den här typen kan passa. Detta innebär inte att jag förespråkar en officiell "kanon", eller omvänt tar avstånd från tanken - jag menar bara att god litteratur kan få läsaren att tänka till. För av Verner von H. kan man ju faktiskt lära sig hur idiotiska krigsaktivister kan vara. Särskilt om de är svenskar och får för sig att utmana Ryssland. Läs, försvarsminister Hultqvist! Du bör väl vara vuxen nog att klara av lite svåra ord här och där. Tänk på att Svenskarna och deras hövdingar just var läsebok i historia för skolbarn. Andra delen, där jag plockade citatet, kom ut 1910. Kunde kidsen 1910 klara av det här så borde du också kunna det!

Men jag tvivlar på att dagens aktivisthjältar kommer att vara mer benägna än deras föregångare på 1700-talet att ta ansvar för vad de har ställt till med. "Stor i orden, liten på jorden" är ett talesätt som passar. Även från kriget i Pommern passade det befälet att lämna manskapet att förfrysas tårna i den tyska leran, men själva smita hem när det vankades riksdag i Stockholm.Om det går riktigt illa nästa gång kanske det dock inte finns något att smita hem till längre, även om man köper skrotmässigt USAmerikanskt luftvärn.

Tillägg, med avdelningen för kuriosa. I Stefan Lindgrens biografi över Lenin (som heter just Lenin) framgår att Lenins mormorsmorfar hette Carl Fredrik Öhrstedt, född i Uppsala det ödesdigra året 1741. Någonstans har jag läst att efter varje förlorat krig mot Ryssland så ökade den svenska utvandringen till just Ryssland! Duktiga hantverkare var välkomna därborta.

"Var Mao verkligen ett monster?" - recension

Gregor Benton, Lin Chun (red) Var Mao verkligen ett monster? Det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao: Den sanna historien. Oktoberförlaget, Stockholm 2017, 318 sidor.

Var Mao verkligen ett monster? (härefter B&L) publicerades ursprungligen år 2010 och består av en samling recensioner där skribenter på akademisk nivå bemöter anklagelserna i boken Mao: Den sanna historien av Jung Chang och Jon Halliday (härefter C&H). Enligt presentationen på Oktoberförlagets hemsida bör man ha läst C&H för att få riktigt utbyte av motkritiken.  Det har jag inte gjort vilket är en brist, men som intresserad av historia inklusive metodik och historiologi (historia om hur historia skrivs) går det ändå att ha synpunkter.

Om metoder och metodfel

Något som kritikerna i B&L i varierande grad hänger upp sig på är dålig metodik hos C&H. Detta till den grad att redaktörerna tror att deras artikelsamling skulle kunna användas i undervisning (jag antar att det är högskoleundervisning i historia som avses). För det verkar finnas en hel del att studera och kritisera hos C&H, inklusive dunderfel som historiestudenten har en del att lära av.

Låt oss först ta detta med källkritik. Vad är en källa? - Det är något som finns kvar och berättar om en händelse: dokument, muntliga berättelser, film, foto, ljudinspelningar etc. Här är några frågor en forskare kan ställa om en källa (”de källkritiska kriterierna”):

Äkthet. Är det här dokumentet vad det utger sig för att vara, är det helt äkta, helt förfalskat eller bara delvis trovärdigt?

Närhet. Hur nära den händelse vi studerar är det? Från den dagen, eller nedtecknat långt senare?

Tendens. Kan man se om författaren lutar åt något särskilt håll?

Beroende. Är den här källan i själva verket beroende av andra källor? Då kanske den inte är en källa utan en andrahandsuppgift.

Rimlighet. Kan man tro på det som påstås?

Listan på de källkritiska kriterierna finns inte i boken i den form jag gett den ovan. Den bör vara självklar för alla skribenterna ändå. C&H kan kritiseras för slarv eller ren förfalskning på alla punkterna.

I seriös forskning skall det vara möjligt för andra att kontrollera om uppgifter och resultat verkar vara riktiga. C&H kritiseras för att ha en snårig notapparat som gör det svårt för läsaren att kontrollera olika uppgifter. När det verkligen går att kontrollera är det inte säkert att noterna motsvarar vad de antas bevisa. Ta ett fall av citatmissbruk: När Mao vid ett tillfälle kritiserar överdrivna ambitioner i uppbygget, och att det skulle leda till att miljoner människor skulle arbeta ihjäl sig, klipps citatet ned så att det ser ut som om Mao i själva verket ville att miljoner skulle arbeta ihjäl sig. Motsatsen alltså. 

Det är svårt för den vanlige läsaren att värja sig mot tvivelaktiga eller rent felaktiga påståenden. Om C&H påstår sig ha intervjuat en person, men det inte går att hitta denna, eller om personer säger sig inte ha givit någon intervju, är det så gott som omöjligt att som enskild läsare upptäcka detta.

Just en sådan sak – felaktig hantering av källtexter – är något som akademiker gärna slår ner på. C&H kan genom sina (medvetna?) fel avfärdas som dålig vetenskap!  Hur bemöts dålig vetenskap? Kanske får man hoppas på sanningen i ordspråket att ”lögnen har korta ben” - så småningom hinner sanningen ikapp! Då har B&L ett syfte att uppnå.

Det finns en väldig mängd noter och referenser i C&H:s bok, och den påstås vara resultatet av över tio års forskning, men uppenbarligen räcker inte det för att säkra kvaliteten. Problemet är att hela det enorma material som de två måste ha samlat in har sållats på ett sätt så att uppgifter som stödjer författarnas förutfattade meningar alltid väljs, och att uppgifter som talar emot ignoreras. Slutsatserna fanns innan forskningen började. Och allt det negativa dras till det yttersta, på ett sätt så att trovärdigheten skadas än mer. Inget som Mao gjorde var bra, det är vad C&H hävdar. Och i och med att Mao är så förbunden med den kinesiska revolutionen åker hela revolutionen ut. Hur som helst: en forskare må ha sina egna åsikter, men leder det till att forskningsresultaten snedvrids blir det dålig forskning. Mao själv kanske skulle ha varit nöjd med detta, med motiveringen att ”det är bra att bli angripen av fienden”. Vanlig akademiker är inte lika roade. En recensent kallar C&H:s bok en katastrof för Kinaforskningen.

Jag uppfattar C&H som ett i längden kontraproduktivt försök till karaktärsmord, att Jung Chang tillhörde den kommunistiska överklassen i Kina och är ute efter hämnd för Kulturrevolutionen. Bland skribenterna i B&L är kanske Mobo Gao med sin bondebakgrund som hårdast angriper C&H. Jag har skrivit om han bok Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. 

Några avslutande noteringar:

Bokens målgrupp/er bör främst vara Kina- och historieintresserade. En del förkunskaper om det moderna Kinas historia torde vara en förutsättning för att ge läsaren utdelning. Redaktörerna själva tror att samlingen kan vara till hjälp i klassrumsdiskussioner (antar att de menar i historiekurser på högskolenivå när man diskuterar källkritik ungefär som jag nämnt ovan). Eftersom alla dessa recensioner behandlar samma ämne blir det rätt många upprepningar som kan kännas rätt sega. För oss som är tryckfelsnegativa så finns några att anmärka på. (Som det stod på humorsidan i gamla Clarté för många år sedan: ”Ordförande Mao säger att tryckfel är gåliga.”)

Boken känns inte helt aktuell: Kina har inte avskaffat Mao trots larmet om detta från utlandet. I stället träder Kina åter fram som en första rangens makt (med Mao kvar i sitt mausoleum och på sedlarna), och det på en grundval som den gamle ”rorsmannen” lade. Så jag funderade lite på om det här är en viktig bok för lilla Oktoberförlaget att lägga krut på. 

C&H hade en enorm kommersiell och politisk uppbackning när deras bok kom ut 2005. Den passade vissa politiska intressen i ”väst”. Det fanns förhoppningar om att boken skulle skada bilden av Mao även i Kina. Det verkar inte ha fungerat så bra. Om Mao vore så dålig, varför har det inte skett någon 'av-maoisering' i Kina? Det är tydligt att den gamle rorsmannen ännu vördas i breda folklager som ledningen inte vågar stöta sig med. Då är frågan: fattar folk illa, eller fattar de i själva verket väldigt bra?

Nå, var nu Mao ett monster? - Varför inte fråga någon miljard kineser av arbetar- och bondebakgrund? De kanske har svaret!

Några tankar kring Mobo Gaos bok om Mao och kulturrevolutionen

 

Mobo Gao Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. Oktoberförlaget 2017. Övers. Hannu Komulainen, Björn Erik Rosin. 350 sidor.

Några inledande anmärkningar

Det var i april 1970. Jag skruvade på en gammal radio med kortvågsband, hittade Radio Peking. Programmet började inte som annars med ett citat från Mao, utan med en liten speldosemelodi: det var Kinas första rymdsatellit som spelade Östern är röd. På marken pågick det som officiellt kallades Den Stora Proletära Kulturrevolutionen. År 2016 kunde världens maoister fira femtioårsjubileet av denna världsomskakande revolution. Det officiella Kina firade inte. Men rymdprogrammet fortsätter man utveckla starkt.

***

Den här boken kom ursprungligen ut 2008. Det betyder att mycket har hunnit ändras i Kina. Lönerna har stigit för tidigare dåligt betalda arbetare. Möjligen har ojämlikheten gått tillbaka något de senaste åren. Den officiella politiken är att landets fattiga områden skall ha lyfts ur fattigdomen till år 2020. Detta förändrar inte bokens historiska perspektiv som ju handlar om arvet efter Mao, vad hans epok betydde för Kina. Däremot kan förutsägelser för framtiden behöva revideras. Det är Kina som köper in sig i utlandets kapital och råvarutillgångar, inte tvärtom. Xi Jinping håller på att göra Kina till … ja, vad blir det egentligen av landet? Ett imperialistiskt monster, eller allt högre stadier av socialism? - Vad det än blir, på gott och ont, så beror mycket av den grund som lades under Maos tid, och det är debatten om den epoken Gao skriver.

Det finns en rejäl källförteckning i boken, vilket inte är förvånande. Författaren är professor i kinesiska studier. En förvirrande detalj är att det finns två register. Ett är ett vanligt bokregister med sidhänvisningar. Ett innehåller personer och företeelser (även på kinesiska), men utan sidhänvisningar. En hel del personer som förekommer i texten finns bara i det senare registret, med en kort förklaring vad de är/var för figurer. De vanligaste namnen känns ju igen, men många torde vara okända för läsaren utanför Kina.

Vad handlar boken om?

Det är just vad boktiteln säger. Striden om Kinas förflutna. Samhällets förhärskande idéer är de härskandes idéer. Men det finns andra idéer som så att säga slår underifrån. Följer man Marx' modell (som Gao inte hänvisar till, han använder modernare auktoriteter) så utkämpas idékampen i samhällets ideologiska och kulturella överbyggnad, men grunden ligger i samhällets bas. När det kämpas om hur Kinas historia under Maos tid skall skrivas, och strids om vilken utvecklingsväg som är rätt för Kina, så är det ett utslag av klasskamp. Gao frågar: Vem har rätt till 'berättelsen' om Mao och Kina? Elit eller folk? Ett sätt att försöka dominera framtiden är att ta kontroll över det förflutna, att skriva en historia som tjänar den nu härskande elitens behov.

'Elit' är inget entydigt uttryck. Det finns en elit som också är patriotisk, och en annan som skiter i fosterlandet och gärna uppträder som en ny version av äldre tiders 'kompradorkapitalister' (alltså som underordnade ombud för utländskt kapital). Den kinesiska eliten har väst som förebild (och verkar därmed påminna om de numera nedtryckta och isolerade ryska liberalerna).

Den motsättning mellan kommunister och nationalister som Gao påpekar fanns mer eller mindre synbart redan tidigt under partiets historia. Samarbetet fungerade så länge det gällde att slå ner utländska angripare och inhemska reaktionärer och kämpa för modernisering. Sedan kom motsättningarna i dagen även om de doldes under ett ideologiskt språk. Spelar det någon roll om katten som fångar möss är svart eller vit? Mao och hans anhängare svarade 'ja' på den frågan, politiken är viktig, arbetarna och bönderna måste ha makten. Motståndarna hävdade ett 'nej'. Det kanske var en kinesisk version av det socialdemokratiskt-liberala svenska påståendet att ”ägandeformen spelar ingen roll” - fast det sedan i praktiken visat sig att det kan spela en mycket viktig roll vem som håller i tömmarna när offentligt ägande privatiseras.

Nejsägarna verkar ofta se ner på och förakta folkets flertal. Den inställningen är gammal i Kina. De kejserliga mandarinerna hade långa naglar för att visa att de inte behövde arbeta med sina händer. Sådana människor lär ha funnits kvar ända tills Kulturrevolutionen startade. De gillar inte primitiva bönder. En del elitmänniskor tyckte det var tortyr att skickas ut till landet för att se hur majoriteten hade det. Maos mål var ju att stadsfolket skulle få se hur det var därute i de fattiga byarna. Möjligen beror dagens offensiv mot kvarvarande elände på att äldre kadrer i partiet minns sin ungdom som utskickade i fattigdomen, och beslutar sig för att så kan folk inte få leva längre.

(Sidoanmärkning: Jan Myrdal berättar om ett möte han och framlidna hustrun Gun Kessle hade med kinesiska intellektuella. Dessa klagade över tortyr under Kulturrevolutionen: de hade skickats ut att vakta kor. När Gun Kessle berättade att hon vaktat kor i sin barndom var det något som slocknade i kinesernas ögon, enligt Myrdal.)

Gao ger ändå en rätt ljus bild av hur de utskickade stadsborna kunde leva i byarna. En sak som gör den här boken extra intressant är att Gao har bondebakgrund och själv som ung upplevt kulturrevolutionen, och han behöver därmed inte ta elitens påstådda lidanden på för stort allvar.

Nu vann eliten maktkampen efter Maos död (varför mäktade inte massorna att hålla tillbaka eliten?), men kampen fortsätter. Eliten och dess utländska partners försöker förneka, dölja eller skriva ner framgångarna under Maos tid, alternativt köra ut skandalskriverier om Maos privatliv. Gao tar itu med några av dessa skandalböcker, och diskuterar också om några andra kända namn från Kulturrevolutionen bör återupprättas. Han tar också upp vad som skrivs, eller inte skrivs, i självbiografier av eller biografier om personer som borde ha mycket att berätta om Maos tid.

Det finns dock även breda opinioner som hörs av på sociala media, och där stödet för Mao är kraftfullt. Det vore intressant att veta om detta kunnat utvecklas efter 2008, eller om censuren slagit ut motpropagandan. Det är ganska sällan den sortens meningsyttringar hörs av utanför Kina och därför är böcker som Gaos värdefulla. En sak verkar dock vara säker: vad än partiledningen vill så kan man inte avskaffa Mao på samma sätt som Stalin knuffades ned från piedestalen. Den gamle ordföranden är för populär.

Kulturrevolutionen var inte den första stora massrörelsen i Kina, det var flera föregångare efter att folkrepubliken hade utropats 1949 och Gao kommer även in på dessa. Gao hävdar att bönder och arbetare i allmänhet ser tillbaka på Maos epok som positiv. Detta innefattar inte bara Kulturrevolutionen, utan de svåra åren under det så kallade Stora språnget. Det är Mao man tackar för framstegen utan att lasta för bakslagen. De som tog över efter honom tackar man inte. Detta trots att de understundom hade en radikalare framtoning än en ganska försiktig Mao.

Vilka borde vara intresserade av denna bok?

Förslagsvis:

• Folk som är intresserade av Kina och världspolitik
• Som är intresserade av historia
• Som är intresserade av historiegrafi (undersökningar om hur historia skapas och skrivs – mycket av boken handlar just om det)
• Är maoister
• Och så kan man lägga till intresserade av media, sociologi, ekonomi, filosofi m.m. i ett kinesiskt sammanhang.

Sammanfattningsvis en intressant och läsvärd bok. Men det är nog bra att ha lite förkunskaper för att få verkligt utbyte av den.

China's central bank lifts interest rates of two open market operation tools after U.S. #Fed's rate hike https://t.co/i4A6ImeezP pic.twitter.com/MkBOURLh8P

— China Xinhua News (@XHNews) 16 mars 2017