Nu klagar man från Riddarhuset om att folk försöker sno åt sig namn som låter adliga, exempelvis från gamla utdöda familjer.
Om jag skall fortsätta att minnas: någonstans har jag sett klagomål från förra sekelskiftet om den "kommunism" som rådde vad det gällde namn. Folk kunde, i brist på namnlag, kalla sig vad som helst. Det innebar att det var fritt fram för folk ute i bygderna att bestämma att deras familjenamn skulle vara Bonaparte eller Bernadotte. Jag antar dock att den instans som hade att anteckna detta, det kan ha varit pastorsexpeditionen, försökte rida spärr mot alltför vidlyftiga namnbyten. "Hörrdu, Torpar-Olle, vill du verkligen kalla dig Bernadotte? Din far heter ju Lars, borde du inte ta Larsson som familjenamn?"
Nu finns det dock namnlagar. Långt bort i mina anor finns en massa adel och frälse, men jag tror inte det går an att byta från Björnbrum till exempelvis Svinhufvud af Qvalstad, Bååt, Natt och Dag, och inte ens till Folkungaätten, hur mycket jag än försökte.
 |
| Enkelt och grafiskt snyggt: ätten Natt och Dags medeltida vapenskylt. Själva beteckning kommer av att det ena fältet är mörkt och det andra ljust. Samma färger som på blomman med samma namn, gult & blått! |
Jag har en gissning vad det gäller folk som försöker byta till namn som låter adliga: de försöker i själva verket byta till namn som inte bara är adliga utan låter pråliga. De äldsta frälsenamnen är inte så märkvärdiga, ta Bonde, Boberg eller Bååt exempelvis. Ungefär samma som med Bielke eller Sparre. Men när det skulle adlas framåt sextonhundratalet blev namnen pampigare (även om den utdöda ätten Papegoja låter lite väl fjäder-grann). Ädla metaller, vapen och vilda djur av verklig och overklig sort - lejon och gripar - kunde sättas samman till något som lät bättre än de gamla bondska ättenamnen. Det var nog något som passade barockens mentalitet av grandiosa överdrifter, och något av den andan lever tydligen ännu kvar.
Ett tidigare adelsprivilegium, att avrättas med svärd i stället för att rätt och slätt hängas, är borta. Så några allvarligare skäl till att bli adlig (eller låtsas vara det) finns väl inte längre kvar?
Hm, man kanske skulle kalla sig 'von Björnbrum', och minnas hur Falstaff, fakir, skaldade:
Adelsman är varje son
som till fader har ett von ...
20 kommentarer:
På Svenska Dagbladet fanns på 70-talet en journalist som hette Dag och Natt, han jobbade mest dag och natt...
Jag har många gånger grubblat över varför det ska vara fint att heta Svinhufvud.
En finsk president hette ju så fast han var säkert också ett riktigt svin. (Jag har för mig att Lenin klagade över att han var tvungen att skaka han med Svinhufvud i något diplomatiskt sammanhang.)
Lasse, det måste ha varit "Natt och Dag" om han verkligen tillhörde familjen. Men med det namnet behövde han inte riskera att exempelvis permanent hamna på natt-redaktionen antar jag.
Hannu, Pekka Svinhufvud och jag har gemensamma förfäder om vi går trehundra år tillbaka i tiden. I Sverige är Svinhufvud af Qvalstad utdöd som släkt, men jag undrar om den kanske ännu finns kvar i Finland. Det finns ytterligare en släkt som heter Svinhufvud (af Västergötland) men den liksom Qvalstad (Kvalstad) har gemensamma rötter i Dalarna på medeltiden. Finnarna i Horn af Kanckas (Kangas) ingår förresten också i min släkt.
von Björnbrum låter fint, tyvärr finns en regel som hindrar vanligt folk från att ta af och von. Inte nog med att de försöker skydda namnen på avdöda släkter för all evinnerlighet. De har redan ett besynnerligt skydd för dessa förled. Varför? Är de bättre än oss andra trots allt?
Tusan också, alla vägar verkar spärrade. Vad skall man då hitta på?
"Pehr Evind Svinhufvud af Qvalstad" hette det finska svinhuvudet, så han hade tydligen svenska anor.
Tydligen var han formellt inte president, men statsöverhuvud ändå genom att vara ordförande i Senaten, enligt Wikipedia. Och premiärminister 1930-31.
Nu har jag bläddrat i mina papper och kommit fram till att den gemensamme nämnaren för min släkt och Pekka S. var en man som dog i Uppland 1636. Ganska länge sedan alltså! Det var ingen rik släkt, och några flyttade över till Finland men blev väl inte rikare för det!
Har mig veterligt inga släktband till adelsätter, så jag får väl trösta mig med det där talesättet att varenda svensk är släkt med Gustav Vasa, på ett eller annat sätt.
Tänk på att namn, det är allt adeln har. Jag skulle iofs gärna byta namn till något adligt och leva som en adelssprätt på stipendier hela livet, för är det inte pengarna de verkligen vill skydda...
Finns det inte diverse fonder på Riddarhuset som man kan söka anslag från även om man inte råkar vara adlig? Och som jag tidigare påpekat, ett adligt namn behöver inte låta "fint". Finns/fanns det inte en ätt som hette Möller till och med (bör i så fall vara bland de sista adlade här i landet). Men en del fattigare adel kan väl använda namnet i utbyte mot att exempelvis sitta i bolagsstyrelser för att namnlistan skall se flottare ut. Sedan finns ju rika adels-styrelsegubbar också, som Douglas.
En person jag är stolt över att vara släkt med är Snes Anders Ersson som avrättades 13.1.1744 för att ha lett dalaupproret ett halvår innan. Synd bara att han inte var lite bättre strateg.
Bondeupproren är många men de goda strategerna (och bondesoldaterna) är få. Och då går det som det går. Oftast illa.
Jan, Björn,
man träffar fint folk i den här bloggen. Den släkting jag är stoltast över att vara ättling med dömdes för att bedrivit handel med snus och drivit skvaller i kyrkan på 1700-talet. Tyvärr har morsans släktforskande inte upptäckt några fina kopplingar än.
Skall man leva på stipendier skall man vara skåning och adlig har jag alltid sagt. Men i min akademiska karriär har man dragit in en hel del stipendier, så jag är kanske inte rätt man att vara avundsjuk.
De flesta i min släkt har (naturligtvis) levt "ett stilla och christeligt lif" och inte burit sig åt. Mest bönder, smeder och soldater. Sedan finns det väl några tråkiga undantag, men de behöver man ju inte prata om. Senast någon avrättades i släkten var på Gustav vasas tid. Tidigare under medeltiden var det ytterligare några som tappade huvudet, men det är inte mycket att orda om: det var på det sättet man löste politiska motsättningar dåförtiden!
Björn: Illa? Jag vet många bondeuppror som har gått bra, dvs dom fick ungefär det de slogs för. Visserligen tappade en del huvet, och ännu fler gick åt i olika drabbningar, men det var sånt dom räknade med.
Är inte Engelbrektsupproret ett av de få mer lyckade exemplen? Man satte ju stopp för feodalism av kontinental typ i Sverige även om ledarskapet likviderades.
Det var ungefär vad som hände på de flesta ställen i världen. Ledarna dödades, och sen backade staten från de värsta excesserna för att lugna ner folk. Sett ur böndernas perspektiv var detta framgång - i alla fall jämfört med alternativet.
Tips:
- http://www.folkrorelser.org/demokratins/kap3.html#senmedeltida
- http://www.folkrorelser.org/demokratins/kap4.html
- http://www.folkrorelser.org/demokratins/kap7.html
Man kanske ändå på något vis vara glad att man inte föddes adlig:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13978434.ab
"Anrika internatskolan Lundsberg "kamratuppfostran" ska nu utredas av polisen – som misshandel och olaga hot.
Skolinspektionen polisanmälde efter att ha fått signaler om grava missförhållanden.
– Vi utreder inte misshandel och våld, det är en polisiär fråga, säger Carina Abréu, avdelningschef vid Skolinspektionen i Göteborg."
Att överges av sina föräldrar till ett institut av terror måste sätta spår som aldrig kan läka. Sitta på en anstalt för indoktrinering skapar knappast sunda vuxna. Vi har ju läst Jan Guillous "Ondskan", nu har vi rubrikerna som bekräftar en osund kultur på fina internatskolor.
Var det någon kurs i ämnet "slicka uppåt, sparka nedåt" som råkade gå fel?
Björn,
det ingjuter den förtrycktes stolthet i dem, får dem att känna förakt för de som inte genomgått deras lidande, för att de när de kommer ut skall praktisera den förtrycktes förtryck.
Har ju varit med om en del initieringsriter, nollning och penalism. Jag har sett hur det fungerar. Jag har sett hur det har en tendens att eskalera, när de förut förtryckta står för initieringen/pennalismen.
Skicka en kommentar