Mobo Gao Striden om Kinas förflutna.
Mao och kulturrevolutionen. Oktoberförlaget 2017. Övers. Hannu
Komulainen, Björn Erik Rosin. 350 sidor.
Några inledande anmärkningar
Det var i april
1970. Jag skruvade på en gammal radio med kortvågsband, hittade
Radio Peking. Programmet började inte som annars med ett citat från
Mao, utan med en liten speldosemelodi: det var Kinas första
rymdsatellit som spelade Östern är röd. På marken pågick
det som officiellt kallades Den Stora Proletära Kulturrevolutionen.
År 2016 kunde världens maoister fira femtioårsjubileet av denna
världsomskakande revolution. Det officiella Kina firade inte. Men rymdprogrammet fortsätter man utveckla starkt.
***
Den här boken kom ursprungligen ut
2008. Det betyder att mycket har hunnit ändras i Kina. Lönerna har
stigit för tidigare dåligt betalda arbetare.
Möjligen
har ojämlikheten gått tillbaka något de senaste åren. Den
officiella politiken är att landets fattiga områden skall ha lyfts
ur fattigdomen till år 2020. Detta förändrar inte bokens
historiska perspektiv som ju handlar om arvet efter Mao, vad hans
epok betydde för Kina. Däremot kan förutsägelser för framtiden
behöva revideras. Det är Kina som köper in sig i utlandets kapital
och råvarutillgångar, inte tvärtom. Xi Jinping håller på att
göra Kina till … ja, vad blir det egentligen av landet? Ett
imperialistiskt monster,
eller
allt högre stadier av socialism? - Vad det än blir, på gott
och ont, så beror mycket av den grund som lades under Maos tid, och
det är debatten om den epoken Gao skriver.
Det finns en rejäl källförteckning i
boken, vilket inte är förvånande. Författaren är professor i
kinesiska studier. En förvirrande detalj är att det finns två
register. Ett är ett vanligt bokregister med sidhänvisningar. Ett
innehåller personer och företeelser (även på kinesiska), men utan
sidhänvisningar. En hel del personer som förekommer i texten finns
bara i det senare registret, med en kort förklaring vad de är/var
för figurer. De vanligaste namnen känns ju igen, men många torde
vara okända för läsaren utanför Kina.
Vad handlar boken om?
Det är just vad boktiteln säger.
Striden om Kinas förflutna. Samhällets förhärskande idéer
är de härskandes idéer. Men det finns andra idéer som så att
säga slår underifrån. Följer man Marx' modell (som Gao inte
hänvisar till, han använder modernare auktoriteter) så utkämpas
idékampen i samhällets ideologiska och kulturella överbyggnad, men
grunden ligger i samhällets bas. När det kämpas om hur Kinas
historia under Maos tid skall skrivas, och strids om vilken
utvecklingsväg som är rätt för Kina, så är det ett utslag av
klasskamp. Gao frågar: Vem har rätt till 'berättelsen' om Mao och
Kina? Elit eller folk? Ett sätt att försöka dominera framtiden är
att ta kontroll över det förflutna, att skriva en historia som
tjänar den nu härskande elitens behov.
'Elit' är inget entydigt uttryck. Det
finns en elit som också är patriotisk, och en annan som skiter i
fosterlandet och gärna uppträder som en ny version av äldre tiders
'kompradorkapitalister' (alltså som underordnade ombud för
utländskt kapital). Den kinesiska eliten har väst som förebild
(och verkar därmed påminna om de numera nedtryckta och isolerade
ryska liberalerna).
Den motsättning mellan kommunister och
nationalister som Gao påpekar fanns mer eller mindre synbart redan
tidigt under partiets historia. Samarbetet fungerade så länge det
gällde att slå ner utländska angripare och inhemska reaktionärer
och kämpa för modernisering. Sedan kom motsättningarna i dagen
även om de doldes under ett ideologiskt språk. Spelar det någon
roll om katten som fångar möss är svart eller vit? Mao och hans
anhängare svarade 'ja' på den frågan, politiken är viktig,
arbetarna och bönderna måste ha makten. Motståndarna hävdade ett
'nej'. Det kanske var en kinesisk version av det
socialdemokratiskt-liberala svenska påståendet att ”ägandeformen
spelar ingen roll” - fast det sedan i praktiken visat sig att det
kan spela en mycket viktig roll vem som håller i tömmarna när
offentligt ägande privatiseras.
Nejsägarna verkar ofta se ner på och
förakta folkets flertal. Den inställningen är gammal i Kina. De
kejserliga mandarinerna hade långa naglar för att visa att de inte
behövde arbeta med sina händer. Sådana människor lär ha funnits
kvar ända tills Kulturrevolutionen startade. De gillar inte
primitiva bönder. En del elitmänniskor tyckte det var tortyr att
skickas ut till landet för att se hur majoriteten hade det. Maos mål
var ju att stadsfolket skulle få se hur det var därute i de fattiga
byarna. Möjligen beror dagens offensiv mot kvarvarande elände på
att äldre kadrer i partiet minns sin ungdom som utskickade i
fattigdomen, och beslutar sig för att så kan folk inte få leva
längre.
(Sidoanmärkning: Jan Myrdal berättar
om ett möte han och framlidna hustrun Gun Kessle hade med kinesiska
intellektuella. Dessa klagade över tortyr under Kulturrevolutionen:
de hade skickats ut att vakta kor. När Gun Kessle berättade
att hon vaktat kor i sin barndom var det något som slocknade
i kinesernas ögon, enligt Myrdal.)
Gao ger ändå en rätt ljus bild av
hur de utskickade stadsborna kunde leva i byarna. En sak som gör
den här boken extra intressant är att Gao har bondebakgrund och
själv som ung upplevt kulturrevolutionen, och han behöver därmed
inte ta elitens påstådda lidanden på för stort allvar.
Nu vann eliten maktkampen efter Maos
död (varför mäktade inte massorna att hålla tillbaka eliten?),
men kampen fortsätter. Eliten och dess utländska partners försöker
förneka, dölja eller skriva ner framgångarna under Maos tid,
alternativt köra ut skandalskriverier om Maos privatliv. Gao tar itu
med några av dessa skandalböcker, och diskuterar också om några
andra kända namn från Kulturrevolutionen bör återupprättas. Han
tar också upp vad som skrivs, eller inte skrivs, i självbiografier
av eller biografier om personer som borde ha mycket att berätta om
Maos tid.
Det finns dock även breda opinioner
som hörs av på sociala media, och där stödet för Mao är
kraftfullt. Det vore intressant att veta om detta kunnat utvecklas
efter 2008, eller om censuren slagit ut motpropagandan. Det är
ganska sällan den sortens meningsyttringar hörs av utanför Kina
och därför är böcker som Gaos värdefulla. En sak verkar dock
vara säker: vad än partiledningen vill så kan man inte avskaffa
Mao på samma sätt som Stalin knuffades ned från piedestalen. Den
gamle ordföranden är för populär.
Kulturrevolutionen var inte den första
stora massrörelsen i Kina, det var flera föregångare efter att
folkrepubliken hade utropats 1949 och Gao kommer även in på dessa.
Gao hävdar att bönder och arbetare i allmänhet ser tillbaka på
Maos epok som positiv. Detta innefattar inte bara Kulturrevolutionen,
utan de svåra åren under det så kallade Stora språnget. Det är
Mao man tackar för framstegen utan att lasta för bakslagen. De som
tog över efter honom tackar man inte. Detta trots att de
understundom hade en radikalare framtoning än en ganska försiktig
Mao.
Vilka borde vara intresserade av
denna bok?
Förslagsvis:
Folk som är intresserade av Kina
och världspolitik
Som är intresserade av historia
Som är intresserade av
historiegrafi (undersökningar om hur historia skapas och skrivs –
mycket av boken handlar just om det)
Är maoister
Och så kan man lägga till
intresserade av media, sociologi, ekonomi, filosofi m.m. i ett
kinesiskt sammanhang.
Sammanfattningsvis en intressant och
läsvärd bok. Men det är nog bra att ha lite förkunskaper för att
få verkligt utbyte av den.
