Några tankar kring Mobo Gaos bok om Mao och kulturrevolutionen

 

Mobo Gao Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. Oktoberförlaget 2017. Övers. Hannu Komulainen, Björn Erik Rosin. 350 sidor.

Några inledande anmärkningar

Det var i april 1970. Jag skruvade på en gammal radio med kortvågsband, hittade Radio Peking. Programmet började inte som annars med ett citat från Mao, utan med en liten speldosemelodi: det var Kinas första rymdsatellit som spelade Östern är röd. På marken pågick det som officiellt kallades Den Stora Proletära Kulturrevolutionen. År 2016 kunde världens maoister fira femtioårsjubileet av denna världsomskakande revolution. Det officiella Kina firade inte. Men rymdprogrammet fortsätter man utveckla starkt.

***

Den här boken kom ursprungligen ut 2008. Det betyder att mycket har hunnit ändras i Kina. Lönerna har stigit för tidigare dåligt betalda arbetare. Möjligen har ojämlikheten gått tillbaka något de senaste åren. Den officiella politiken är att landets fattiga områden skall ha lyfts ur fattigdomen till år 2020. Detta förändrar inte bokens historiska perspektiv som ju handlar om arvet efter Mao, vad hans epok betydde för Kina. Däremot kan förutsägelser för framtiden behöva revideras. Det är Kina som köper in sig i utlandets kapital och råvarutillgångar, inte tvärtom. Xi Jinping håller på att göra Kina till … ja, vad blir det egentligen av landet? Ett imperialistiskt monster, eller allt högre stadier av socialism? - Vad det än blir, på gott och ont, så beror mycket av den grund som lades under Maos tid, och det är debatten om den epoken Gao skriver.

Det finns en rejäl källförteckning i boken, vilket inte är förvånande. Författaren är professor i kinesiska studier. En förvirrande detalj är att det finns två register. Ett är ett vanligt bokregister med sidhänvisningar. Ett innehåller personer och företeelser (även på kinesiska), men utan sidhänvisningar. En hel del personer som förekommer i texten finns bara i det senare registret, med en kort förklaring vad de är/var för figurer. De vanligaste namnen känns ju igen, men många torde vara okända för läsaren utanför Kina.

Vad handlar boken om?

Det är just vad boktiteln säger. Striden om Kinas förflutna. Samhällets förhärskande idéer är de härskandes idéer. Men det finns andra idéer som så att säga slår underifrån. Följer man Marx' modell (som Gao inte hänvisar till, han använder modernare auktoriteter) så utkämpas idékampen i samhällets ideologiska och kulturella överbyggnad, men grunden ligger i samhällets bas. När det kämpas om hur Kinas historia under Maos tid skall skrivas, och strids om vilken utvecklingsväg som är rätt för Kina, så är det ett utslag av klasskamp. Gao frågar: Vem har rätt till 'berättelsen' om Mao och Kina? Elit eller folk? Ett sätt att försöka dominera framtiden är att ta kontroll över det förflutna, att skriva en historia som tjänar den nu härskande elitens behov.

'Elit' är inget entydigt uttryck. Det finns en elit som också är patriotisk, och en annan som skiter i fosterlandet och gärna uppträder som en ny version av äldre tiders 'kompradorkapitalister' (alltså som underordnade ombud för utländskt kapital). Den kinesiska eliten har väst som förebild (och verkar därmed påminna om de numera nedtryckta och isolerade ryska liberalerna).

Den motsättning mellan kommunister och nationalister som Gao påpekar fanns mer eller mindre synbart redan tidigt under partiets historia. Samarbetet fungerade så länge det gällde att slå ner utländska angripare och inhemska reaktionärer och kämpa för modernisering. Sedan kom motsättningarna i dagen även om de doldes under ett ideologiskt språk. Spelar det någon roll om katten som fångar möss är svart eller vit? Mao och hans anhängare svarade 'ja' på den frågan, politiken är viktig, arbetarna och bönderna måste ha makten. Motståndarna hävdade ett 'nej'. Det kanske var en kinesisk version av det socialdemokratiskt-liberala svenska påståendet att ”ägandeformen spelar ingen roll” - fast det sedan i praktiken visat sig att det kan spela en mycket viktig roll vem som håller i tömmarna när offentligt ägande privatiseras.

Nejsägarna verkar ofta se ner på och förakta folkets flertal. Den inställningen är gammal i Kina. De kejserliga mandarinerna hade långa naglar för att visa att de inte behövde arbeta med sina händer. Sådana människor lär ha funnits kvar ända tills Kulturrevolutionen startade. De gillar inte primitiva bönder. En del elitmänniskor tyckte det var tortyr att skickas ut till landet för att se hur majoriteten hade det. Maos mål var ju att stadsfolket skulle få se hur det var därute i de fattiga byarna. Möjligen beror dagens offensiv mot kvarvarande elände på att äldre kadrer i partiet minns sin ungdom som utskickade i fattigdomen, och beslutar sig för att så kan folk inte få leva längre.

(Sidoanmärkning: Jan Myrdal berättar om ett möte han och framlidna hustrun Gun Kessle hade med kinesiska intellektuella. Dessa klagade över tortyr under Kulturrevolutionen: de hade skickats ut att vakta kor. När Gun Kessle berättade att hon vaktat kor i sin barndom var det något som slocknade i kinesernas ögon, enligt Myrdal.)

Gao ger ändå en rätt ljus bild av hur de utskickade stadsborna kunde leva i byarna. En sak som gör den här boken extra intressant är att Gao har bondebakgrund och själv som ung upplevt kulturrevolutionen, och han behöver därmed inte ta elitens påstådda lidanden på för stort allvar.

Nu vann eliten maktkampen efter Maos död (varför mäktade inte massorna att hålla tillbaka eliten?), men kampen fortsätter. Eliten och dess utländska partners försöker förneka, dölja eller skriva ner framgångarna under Maos tid, alternativt köra ut skandalskriverier om Maos privatliv. Gao tar itu med några av dessa skandalböcker, och diskuterar också om några andra kända namn från Kulturrevolutionen bör återupprättas. Han tar också upp vad som skrivs, eller inte skrivs, i självbiografier av eller biografier om personer som borde ha mycket att berätta om Maos tid.

Det finns dock även breda opinioner som hörs av på sociala media, och där stödet för Mao är kraftfullt. Det vore intressant att veta om detta kunnat utvecklas efter 2008, eller om censuren slagit ut motpropagandan. Det är ganska sällan den sortens meningsyttringar hörs av utanför Kina och därför är böcker som Gaos värdefulla. En sak verkar dock vara säker: vad än partiledningen vill så kan man inte avskaffa Mao på samma sätt som Stalin knuffades ned från piedestalen. Den gamle ordföranden är för populär.

Kulturrevolutionen var inte den första stora massrörelsen i Kina, det var flera föregångare efter att folkrepubliken hade utropats 1949 och Gao kommer även in på dessa. Gao hävdar att bönder och arbetare i allmänhet ser tillbaka på Maos epok som positiv. Detta innefattar inte bara Kulturrevolutionen, utan de svåra åren under det så kallade Stora språnget. Det är Mao man tackar för framstegen utan att lasta för bakslagen. De som tog över efter honom tackar man inte. Detta trots att de understundom hade en radikalare framtoning än en ganska försiktig Mao.

Vilka borde vara intresserade av denna bok?

Förslagsvis:

• Folk som är intresserade av Kina och världspolitik
• Som är intresserade av historia
• Som är intresserade av historiegrafi (undersökningar om hur historia skapas och skrivs – mycket av boken handlar just om det)
• Är maoister
• Och så kan man lägga till intresserade av media, sociologi, ekonomi, filosofi m.m. i ett kinesiskt sammanhang.

Sammanfattningsvis en intressant och läsvärd bok. Men det är nog bra att ha lite förkunskaper för att få verkligt utbyte av den.

China's central bank lifts interest rates of two open market operation tools after U.S. #Fed's rate hike https://t.co/i4A6ImeezP pic.twitter.com/MkBOURLh8P

— China Xinhua News (@XHNews) 16 mars 2017

Två kommentarer till kulturrevolutionen

Två kommentarer till den kinesiska kulturrevolutionen: dels en längre analys, dels en kortare officiell sur uppstötning. Skulle tro att ämnet är så gott som outtömligt.

Kina, femtio år senare

Många bilder på Nyhetsbyrån Nya Kinas (Xinhua) twitterflöde ser ut så här:

China April credit data weaker,but overall growth still strong, monetary policy prudent https://t.co/CTai46mFpj pic.twitter.com/BTaetUexx3

— China Xinhua News (@XHNews) 15 maj 2016

Gamle ordföranden Mao har blivit en prydnad i sedelbuntar som stolt visas upp. Men hur är det nu, vart går Kina, vad händer? Hur är det med president Xi Jinping som bland annat får sur press i den här artikeln i Dagens nyheter? Att skriva balanserat kan vara svårt, och man får nästan för sig att artikelförfattaren tycker att det är något på tok när Xi slår ner på korrupta element i statsapparaten. 

Detta lär vara mer uppskattat hos befolkningen, men med lite vridning i argumentationen kan man ju få det till fula maktambitioner hos presidenten. Jag antar att kritik av Kina kan vara jobbig för den sanne liberalen: å ena sidan basen med råkapitalism som är på väg in i det imperialistiska stadiet (hurra!), å andra sidan en politisk överbyggnad där ledningen kallar sig kommunistisk och dessutom har starka nationalistiska inslag (bu!). Hm, jag undrar om man skall dra fram en etikett där det står fascism? Varnade inte Mao för att om revisionisterna grep makten, som i Sovjet, skulle det sluta med fascism?

Den 16 maj är det femtio år sedan en av historiens största massrörelser startade, just på uppmaning av Mao. Den stora proletära kulturrevolutionen. Den skulle röja undan såväl revisionism som en massa feodalt bråte som hämmade Kinas utveckling.

Jag undrar om det inte snarare betydde att vägen blev lättare att gå fram för de kapitalistiska krafterna. Det stämmer mer med Marx' egna tankar om hur länder utvecklas (man kan inte hoppa över historiska faser, möjligen gå fram snabbare genom att lära av sina föregångare). Utvecklingen efter Maos död verkar bekräfta detta, och därmed kan man säga att Kulturrevolutionen misslyckades. Samtidigt är det tydligt, även från DN-artiklarna, att arvet efter Mao lever kvar. Inte bara på sedlar, utan statyer, konstföremål, folk som sjunger revolutionära sånger ... och förmodligen en oro hos ledarna att de många strejkerna, land- och miljökonflikterna, och andra protester bland befolkningen kan leda fram till något större.

Tjong, där fick busarna känna på en rejäl proletärnäve! En del intressanta synpunkter på Kulturrevolutionen, och kampen mellan Mao och andra grupper inom partiet, finns hos den kinesiske akademikern Mobo Gao.  En svensk översättning av Gaos bok om Kulturrevolutionen lär vara på gång.

Men frågan om varför det gick som det gick? Mao hade en oerhörd auktoritet, massorna reste sig, men ändå räckte det inte med hundratals miljoner i rörelse. Man kan peka på att mellanskikten i parti och förvaltning saboterade det hela genom att låtsas spela med men i själva verket fortsätta arbeta för sina egna intressen. Räcker det som förklaring?

Det är nog en del av förklaringen, men kanske inte den viktigaste delen. Vi kan vidga perspektivet och hävda att det räcker inte med att folkmassor är i rörelse när det kommer direktiv uppifrån. Det är viktigt med egna initiativ, att dessa massor på eget initiativ kan agera mot korrupta eller rent förrädiska element på högre nivåer. Revolutionen blev inte genomgripande nog för att röja upp där Mao ville ha storstädning. En förklaring till det kan vara att Kina inte var moget för ett så långt kliv framåt (här hänvisar jag till Marx igen), kombinerat med att småfolket trots sin uppskattning av ordförande Mao i det dagliga livet hade att göra med de lokala företrädarna för parti- och statsapparat. Och dessa var som sagt tveksamt inställda till hela rörelsen och kunde vara farliga att ha att göra med. - Och i grunden är detta en global erfarenhet.

Samma nävar då som nu?

Bilden ovan är färsk, från Xinhua (Nyhetsbyrån Nya Kina). Den nedre är från kulturrevolutionen i Kina. Idag är kampen mot korruption viktig i Kina. En skog av ljusblå knytnävar skrämmer slag på en person som (för att göra saken tydligare för kinesen i gemen antar jag) har iklätts en huvudbonad av samma sort som kejsartidens mandariner bar. Nedan är det några usla små kulturfiender som får sig en rejäl råsop av en muskulös arbetare.

Jag förstår symboliken, men samtidigt har jag alltid varit tveksam inför bilder av typen "jättestor arbetare spöar upp liten klassfiende". Det verkar inte så modigt, även om den sortens bilder väl egentligen tjänar till att få proletariatet att räta på ryggen och inte vara rädd för fiender som verkar oerhört stora och mäktiga, men som i själva verket är svaga och kan falla om de möter beslutsamt motstånd.

Hur som helst: medan Kina travar vidare på den kapitalistiska vägen verkar en del av tänkandet från den socialistiska epoken hänga kvar. Bland annat i form av knutna nävar!

Trottarnas fel?

I samband med den nu pågående krisen mellan Ryssland och NATO  verkar det som om ryssarna åter minns sin historia och uppvärderar den. Detta innefattar såväl tsar- som stalintiden. Stalin har aldrig varit ute, men nu åker opinionssiffrorna uppåt igen (fast han har en bit kvar till Putins toppnoteringar).

En sak som verkat märklig, och som jag sett omnämnd ibland, är Stalins popularitet även bland lägerfångar. Men i den här artikeln hos Fort Russ kommer en möjlig förklaring.  Det är ingenting jag går i god för - som det brukar sägas: "mer forskning behövs" - men det här kan vara en användbar pusselbit.

Förklaringen skulle vara att på 1930-talet kontrollerades ännu de ledande positionerna öster om Ural av trotskister. (Jag utgår från att dessa ledare inte officiellt framträdde som trotskister men kan ha tillhört den grupperingen i början av 1920-talet.) Väster om Ural var Stalin och bolsjevikerna  i ledningen. När motsättningarna skärptes och utrensningarna började på 1930-talet var det trotskister som drabbades väster om Ural, och stalinister öster därom. Och de stalinister öst om Ural som fängslades fortsatte givetvis att hylla Stalin. En sorts fortsättning på inbördeskriget som varade ända fram till Andra världskriget hävdas det i artikeln.

En reflexion: det här kan vara en användbar pusselbit i flera historiska studier även om jag har en del frågetecken. Användbar dels om vad som verkligen så att säga hände på marken: såväl riktiga skurkar som oskyldiga människor åkte fast i utrensningarna när angiveriet florerade och folk tog hämnd på varandra. Men dels också i diskussionen om den totalitära staten och dess ledare. Om man struntar i propagandan såväl för som emot Stalin, där denne antogs vara allsmäktig vilket ståndpunkt man än intog, så verkar bilden av en ganska kringskuren ledare vara mer rimlig. Han kunde inte ensidigt köra över sina närmsta medarbetare, människor som han var beroende av och som kunde ha åsikter och åtgärder som han egentligen inte gillade. Att underhuggarna ägnades sig åt personkult och hysteriska hyllningar till "kamrat Stalin" ändrar i grunden ingenting: de hade sina egna dagordningar och använde personkulten för att främja sina egna positioner. (Undrar om man inte kan använda hov-scenen i Strindbergs 'Lycko-Pers resa' som en sorts illustration av sådan kringskurenhet - Per trodde sig bli allsmäktig kalif men fanns sig bunden av 'konvenansen' och andra tilltag.)

I Sovjet försökte man lösa problemet med pampar på mellannivå genom utrensningar, i Kina genom Kulturrevolutionen och andra kampanjer. Inget av detta fungerade på lång sikt. De smarta pamparna duckade och levde vidare, förskansade i partiet. Till slut kunde den sortens folk öppet ta makten. Skillnaden mellan Sovjet/Ryssland och Kina är att i det senare landet finns partiet kvar som den viktigaste maktfaktorn. Men vilken klass tjänar KKP?

På tal om Trotskij och trotskister: det var idag, fast 1940, som T. själv fick en ishacka i skallen i Ciudad de México och avlägsnades ur historien. 

Arbetarkommunen

Vad en 'kommun' är har väl de flesta ett hum om. Vi bor ju alla i en kommun i det här landet. (Tror jag i alla fall. Finns det folk utan kommuntillhörighet?) Så finns ju begreppet 'arbetarkommun' som är vad socialdemokraterna lokalt kallar sig. En gång fanns det också kommunistiska arbetarkommuner,  när det fanns ett ganska stort kommunistisk parti, SKP. Är man lite mer högtidlig i namnsättningen klämmer man in ett extra E: 'ArbetarEkommun'. När socialdemokraterna var ett supermäktigt parti var besluten i dess arbetarkommun viktiga. Numera vete fasen hur det är med det.

Men nu över till dagens egentliga ämne, nämligen tidskriften Arbetarkommunen, varav ett par nummer av outredd anledning har hamnat hos mig. Det är ju lågtrafik på bloggen för närvarande, men jag tänkte att några inlägg framöver kan användas för att titta vad som står i bladen och se hur utgivaren - Oktoberförbundet - tänker om olika saker. Samt att analysera (spekulera) på egen hand. Tidningen är mer diversifierad vad det gäller innehåll än hemsidan, och därmed bättre som underlag för spekulationer - På tal om 'utgivare, så finns ingen 'ansvarig utgivare' angiven. Det är nog i linje med den diskreta linje som Oktoberrörelsen förmodligen vill följa för att inte avslöja sina kadrer.

Om vi börjar från allra första början, med tidningens huvud så kan det se ut som det kompletta namnet är Kommunistiska Arbetarkommunen. Tittar man nedtill kommer ett par intressanta paroller: Ersätt borgarstaten med arbetarkommuner, samt Nej, till val! Ja till socialistisk revolution! Den första parollen fick mig att tänka inte bara på Pariskommunen 1871, utan en kort period under Kulturrevolutionen i Kina. I Shanghai fanns under någon månad 'Shanghaikommunen', och radikalerna ville göra en kommun av hela Kina. (Tidigare hade 'folkkommuner' upprättats på landsbygden, som lokala förvaltningar som kombinerade jordbruk, industri, samhällsservice och försvar.)

Angående Shanghaikommunen har Jan Wiklund en intressant notering i sin Demokratins bärare (sid. 202). Förutom den organiserade arbetarklassen som bidrog till att störta den gamla regimen i Kina 1949 fanns tiotals miljoner tillfällighetsarbetare. Den nya kommunistiska regeringen kunde sluta avtal med arbetarnas kärngrupper om löner och sociala villkor mot att arbetarna avstod från sin självständighet. Men:

Priset betalades av tillfällighetsarbetarna, de icke fast anställda, vilka under hela Folkrepublikens tid har uppgått till tiotals miljoner. De står fortfarande utanför all integration. De var en av de grupper som försökte hävda sig under kulturrevolutionen. De stod t.ex. bakom den kortlivade Shanghaikommunen i februari 1967. Men mot stats- och partifunktionärernas och de privilegierade kärnarbetarnas fientlighet blev deras vinster små och kortvariga.

Det kanske finns något att lära här. De som är privilegierade håller på sitt, även om de är arbetarklass. Men om de sämre lottade arbetarna organiserar sig och kämpar kan de nå framgångar. Varför inte tänka på det i ett europeiskt och svenskt arbetsliv som fragmentiseras alltmer, där facken trängs tillbaka och arbetarpartierna är genomkorrupta, där tillfällighetsarbeten och usla villkor blir allt vanligare?

Men Oktoberrörelsen vill alltså gå hela vägen och säger Ersätt borgarstaten med arbetarkommuner. På något sätt känns detta som dragning åt anarkism, men jag är inte säker. Det kan ju också vara visionen av en så småningom världsomfattande Pariskommun. En organisation där ledarna inte har mer betalt än de som de leder, och dessutom ständigt är ansvariga gentemot sina väljare. Nu säger man dessutom  Nej, till val! Ja till socialistisk revolution! Alltså valbojkott under nuvarande system, men efter revolutionen måste ju ändå företrädare utses på något sätt. Och då handlar det om val, om man anser att revolutionen skall leda fram till demokrati, alltså flertalsvälde, i Kommunistiska manifestets anda.  " ...  det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, erövra demokratin." (Man kanske bör tillägga att 'demokrati' när detta skrevs inte var ett positivt värdeord hos den härskande klassen. Tvärtom. Det var först senare som den tvingades att åtminstone formellt erkänna demokratin för att hålla folkrevolutionen stången.)

Jag nämnde de kinesiska folkkommunerna: kanske ideer kan tas även därifrån om vi diskuterar relativt självstyrande och självgående förvaltningsenheter. Hur de fungerade politiskt är en annan historia. Och det kanske är viktigare att se framåt än bakåt. Själv brukar jag ju framhäva att den tekniska basen i samhället gör att möjligheterna för stora ändringar blir allt bättre. Det som inte hänger med är medvetandet i överbyggnaden.

'Infiltrationen' och dess risker

Solen går ner och arbetarrörelsens framtid mörknar

"Först tar mannen supen, och sedan tar supen mannen" är ett uttryck jag läste någon gång hos Jan Myrdal. Minns inte sammanhanget, men meningen är uppenbar: Man ger sig i lag med en ond och farlig makt som man tror sig kunna kontrollera, men det slutar med att man tas över av denna makt och blir en del av den. Detta trots att varningstecken och varningar finns. (Jämför med mitt tidigare inlägg om 'beröringsskräck'.)

Här kommer lite nytt med anledning av Jan Wiklunds Demokratins bärare. Eftersom det handlar om folkrörelser under olika tider och lokala förhållanden är det intressant att plocka upp gemensamma nämnare som verkar finnas överallt.

Vissa saker går igen över tiden. På sid. 174 berättas om motsatta ideér mot senare delen av 1800-talet när arbetarrörelsen blev starkare och bättre organiserade. Frågan gällde om arbetarrörelsen skulle bygga massorganisationer för alla som delade dess målsättningar, eller organisera bara de som ville kämpa aktivt ('militanterna'). Den förstnämnda tendensen utvecklades till socialdemokrati, den andra till anarkism. De som ville ha massorganisationer menade att de behövdes för att sätta kraft bakom orden. De som ville ha aktivistorganisationer hävdade att massorganisationerna blir byråkratiserade och funktionärerna kommer att ta över. "Båda visade sig få rätt" skriver Wiklund.

Går vi fram till Första världskrigets utbrott visar det sig byråkratiseringen rent livsfarlig. De flesta socialdemokratiska partierna hamnade på krigsfrämjar-sidan. Byråkraterna ville inte riskera sitt eget skinn utan offrade sina medlemmar på slagfälten. (Bland de få undantagen fanns de ryska bolsjevikerna, Lenins parti var ett av de få socialdemokratiska partierna som var emot kriget.) Partibyråkraterna må ha haft hederliga avsikter en gång, de trodde sig kunna ta lite supar av borgarsamhället, men så tog supen över ...

Ändå kom arbetarrörelsen att formellt kunna flytta fram en del positioner under kriget. Men vad hände då med funktionärerna:

Arbetarrörelsens funktionärer däremot fick en möjlighet att demonstrera sin solidaritet med staten och sin beredvillighet att delta i regeringar på systemets villkor. (Sid. 182)

Jag antar att detta ofta uttrycks i slagordet: "Vi tar vårt ansvar." Men det som händer är ju att funktionärerna växer ihop med och tar ansvar för det system som de ursprungligen var tillsatta för att störta. Skulle detta vara infiltration så har den gruvligen misslyckats. Eller om "vi tar vårt ansvar" i själva verket skall uttydas "vi tar våra bonus, förmåner och feta konsultarvoden".

Vad är då infiltration? Det låter som man smyger sig in i maktens korridorer och försöker ta över under någon sorts täckmantel. Så är det dock inte. Över till sidan 215:

Infiltration har i och med regeringsmaktsstrategin blivit arbetarrörelsens huvudsakliga strategiska medel, som har hänvisat strejken till en biroll. Infiltrationen har historiskt gått till så att arbetarrörelsens funktionärer (eller allierade funktionärer) har röstats in i statliga och kommunala organ, alternativt placerats där av en revolution, för att i regeringsställning tillgodose rörelsens mål - som antytts med tvetydigt resultat. 

Här har ju de statsfientliga anarkisterna en uppenbar poäng. Men även Engels på sin tid var kritisk till valen under kapitalismen: det handlade, skrev han någonstans, om vilka som skulle företräda och förråda (vertreten und verräten) arbetarna. Någon verklig nyordning kan ju valen inte skapa.

Ett begrepp som delvis kan kopplas till infiltrationen är rörelseoffentlighet. Wiklund fortsätter med det på sid. 215-216. Den klassiska formen för organiserad offentlighet inom arbetarrörelsen är fackförening och partie. I och med att arbetarrörelsens funktionärer strävar efter att komma med i regeringsarbete blir de lokala organisationernas uppgift att hjälpa till med det i stället för att se till de egna arbetarnas intressen - ungefär så kan man väl sammanfatta det. Funktionärerna tar över. Jan Myrdal har använt uttrycket "arbetarrörelseidkare" om sådana personer, men jag vet inte om han uppfunnit det själv.

Hur som helst: åter en poäng till anarkisterna (samt en poäng till motståndarsidan som med sådan skicklighet lyckats supa generation efter generation av förhoppningsfulla unga social ter under bordet och förvandlat dem till pålitliga drängar).

Den tunga frågan under snart 150 års arbetarrörelse blir alltså, oberoende av tid och plats: hur skall rörelsen handskas med funktionärerna? Hur skall de hindras att bli ett eget skikt som glider över till motståndarsidan? Kulturrevolutionen i Kina var ett försök att reformera kadrerna genom att skicka ut dem till folket, men det gick väl si och så med det. Väl inarbetade byråkratier blir man inte av med så lätt! Just om Kina står det på sid. 202 om de tiotals miljonerna tillfällighetsarbetarna:

De var en av de grupper som försökte hävda sig under kulturrevolutionen. De stod t.ex. bakom den kortlivade Shanghaikommunen i februari 1967. Men mot stats- och partifunktionärernas och de privilegierade kärnarbetarnas fientlighet blev deras vinster små och kortvariga. 

Notera 'de privilegierade kärnarbetarna'. Byråkratierna skulle ha svårt att överleva om de inte hade stöd från vissa andra skikt i samhället. Man kanske kan tala om 'arbetararistokrati'? Knegare som så att säga är lite förnämare. De kanske till och med aspirerar på att få komma sig upp och supa med överklassen de också?

Föregående 'Wiklundare' här och här.

(Har bland annat varit sysselsatt med att sätta fart på en ny dator med det egendomliga programmet Windows 8 de senaste dagarna. Det kan möjligen förklara att det varit stillastående i den här bloggen några dagar. Ganska skönt, faktiskt.)

Wigforss nr 2

I första inlägget med anledning av Wigforss' Socialism i vår tid citerade jag detta:

Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet. (sid. 19).

Tänkte man kunde knyta det till något som skrevs i samband med en utvärdering av Kinas kulturrevolution:

Demokrati är efterlängtad både av intellektuella eliter och arbetare och bönder, men betydelsen är olika för var och en. Eliterna vill ha konstitutionalism som skyddar minoriteternas rätt att lufta sina åsikter. Arbetare och bönder vill ha jämlikhet som skyddar majoritetens rätt att göra sin röst hörd. I den meningen är det passande att se Kulturrevolutionen som en lektion i demokrati. I den lektionen fanns det ingen lärare; det handlade om självskolning, självbefrielse och om att välja sin egen väg ...

Här ser vi hur två tendenser skär varandras vägar: kollektivet som måste uppträda som kollektiv för att tillkämpa sig rättigheter, och individer med resurser som vill ha rätt att ge uttryck för sina egna uppfattningar. Men när det inte bara handlar om rättigheter, utan om makt, ser frågan likadan ut? Det kan ju bli en 'demokrati' som innehåller så många begränsningar ('skydd för minoriteter') att varje steg som flertalet vill göra för att förbättra sin ställning stoppas av ett minoritets-veto. Är det då demokrati längre?

Wigforss pekar på att en utökad rösträtt samtidigt betyder att det fåtal som tidigare haft rösträtt får sin politiska makt och därmed frihet begränsad, och fortsätter:

Ekonomisk övermakt hos den ene begränsar friheten för den andre. En jämnare fördelning av makt och inflytande inom det ekonomiska området ökar friheten där, liksom den allmänna rösträtten gör det inom politiken. (sid. 19).

Jämlikheten förutsätter alltså att man accepterar både utökad frihet och ökade inskränkningar. Man måste alltså bryta med modellen för ett pareto-optimalt system. (Har skrivit tidigare om Pareto.) I ett system som är pareto-optimalt kan man inte omfördela existerande resurser från någon som har till en som inte har. Tillskotten får bli från nyskapade resurser. Systemet är i sig konservativt. Men under en period av stark tillväxt kan man smita förbi detta, vilket reformisterna under Wigforss' tid kunde utnyttja. Man behövde inte expropriera kapitalet för att ge till arbetarna.

När tillväxten stannar av (och någon part inte vill vara med och dela längre) blir situationen annan. Det kommer inte att handla om några procent hit eller dit i löneförhandlingar, utan faktiskt makten över vad som produceras och vem som får fördelarna av produktionen. För närvarande är det kapitalet som är starkast i den dragkampen. Därför blir reformer som syftar till att göra individen 'friare' idag något som är verkligt gynnsamt för ett fåtal personer, tillfälligt hyfsat för flera, och direkt dåliga för andra. Frihetsreformer får en ofri baksida därför att resursomfördelningen sker i första hand till individer/grupper som redan har så de klarar sig. De optimerar inte samhällets möjligheter till frihet och jämlikhet.

Föregående inlägg i Wigforss-serien här. Jag ser läsningen av Wigforss huvudsakligen som ett sätt att få uppslag att tänka åt olika håll, inte att kopiera hans åsikter eller spola dem.

Misslyckades kulturrevolutionen?

Jag har sett påståenden om att kulturrevolutionen i Kina, en av de stora politiska omvälvningarna under det förra århundradet, var ett misslyckande. Det är klart: det gick inte många år efter upphovsmannens död innan Kina styrde över till en råkapitalistisk modell i stället för att fortsätta längs den socialistiska vägen. Om något företag lyckas eller misslyckas måste väl detta knytas till vad den eller de personer som startade det hela tänkte sig för utfall. Om tanken var att folket skulle bli starkt och medvetet nog att slå tillbaka så slutade ju projektet (åtminstone kortsiktigt) illa.

Men vad tänkte Mao själv? Trodde han att en kulturrevolution slutgiltigt skulle lösa problemen med kapitalistiska tendenser i Kina och göra landet oemottagligt för en sådan utveckling?

Något sådant trodde han inte, snarare att det skulle behövas fler omvälvningar i framtiden. Överhuvud taget trodde han att det alltid kommer att finnas reaktionärer, och dem är det rätt att göra uppror mot. Och tänker man på det sättet kan man säga att möjligheten för ett misslyckande finns inbyggt i det man gör, att det i själva verket alltid måste bli ett misslyckande. Sopar man bort en fiende sticker snart nästa upp huvudet. En motsättning försvinner men en annan kommer. Vi kommer aldrig till ett Utopia utan motsättningar och konflikter.

Man kan se kulturrevolutionen som framgångsrik i att slå sönder gamla skadliga feodala strukturer i Kina och därmed röja vägen för den kapitalistiska explosionen under slutet av 1900-talet. Jag tror inte att Mao skulle ha blivit förvånad över den utvecklingen. Men han skulle också peka på den revolutionära potential som hela tiden finns hos folk som utsätts för och kämpar mot "elaka herrskap". De som leder Kina idag var unga under kulturrevolutionen och är medvetna om detta.

För den som är bekant med grunddragen i den dialektiska filosofin är detta inget konstigt. Inget varar för evigt, allt flyter, man träder inte ner i samma flod två gånger, i kampen mellan motsättningarna förvandlas segrar till nederlag och nederlag till segrar i en evig dans. Ur den synpunkten är alltså frågan "lyckades kulturrevolutionen?" felställd. Riktigare vore att fråga i vilken grad den lyckades respektive misslyckades i förhållande till vad de inblandade människorna tänkte sig samt vad som var möjligt att göra på den utvecklingsnivå som Kina befann sig på i mitten av 1960-talet.

Som Marx påpekade så skall man inte lita på vad folk och epoker säger om sig själva. Vad de än tror så kommer de inte att ge sig på större projekt än vad de klarar av. Här kanske någon vill säga emot, men jag misstänker att Marx hade rätt: även om folk säger sig sikta på stjärnorna kommer de praktiska omständigheterna att tvinga dem att landa i trädtopparna och agera därefter fastän de kanske envetet hävdar att de nu är vid stjärnorna.

När Kinas premiärminister för en tid sedan besökte USA var det någon skämtare som skrev att han åkt dit för att titta på sina pengar. Historien kan ta sig fram längs underliga stigare ibland. Kan det vara så att de enorma masskampanjerna i Kina under Maos tid bidrog till att skapa ett land som så småningom blev så starkt att det nu håller USA i ett hårt grepp via ekonomin, och som kan backa upp detta ekonomiska nackgrepp med hangarfartyg och interkontinentala robotar om gäldenären skulle bli bråkig?

PS. Sjöng inte John Lennon ungefär att "life is what happens when you're making other plans"? DS

Sputnikjubileum

Det drar ihop sig till jubileum. 1957, för femtio år sedan, skickades den första satelliten upp i bana runt Jorden. Jorden trädde in i rymdåldern, och det var Sovjetunionen som stod för detta stordåd. Jag har inget minne av detta, var inte mer än sju år gammal, men jag minns att det var på gården till Högalidsskolan 1961 som jag fick höra om den första människan i rymden, major Gagarin.

Sovjet var alltså först, och kom sedan att vara först med allting i rymden utom att placera människor på Månen. Första levande varelserna i rymden (de stackars hundarna, en hette Laika), första människan i rymden, första rymdpromenaden, första kvinnliga rymdfararen, första fasta rymdstationen ... . Att utropa USA till "segrare i rymdkapplöpningen" för att man kom först en gång men sist alla andra verkar ganska skumt. Särskilt som expeditionen till Månen inte gav upphov till någon permanent närvaro där.

När Kina skickade upp sin första satellit, det var mitt under Kulturrevolutionen 1971, råkade jag av en slum ratta in Radio Peking och fick höra hur den lilla metallkulan däruppe åkte varv på varv runt Jorden och spelade "Östern är röd". Nu är kineserna ännu längre fram vad det gäller rymdindustri och andra länder vill snart vara med - Indien exempelvis.

Samtidigt är jag tveksam till om just rymdfärder är det bästa sättet att lösa världens problem. Man får göra skillnad mellan militärt och politiskt motiverade projekt som kostar mycket men inte ger mycket utbyte, och satelliter som bidrar till bättre kommunikationer och utforskning av Jordens resurser. Dessvärre ligger nog en mycket stor del av rymdbudgeten på den politiska och militära sidan.

Kulturrevolution vid spelkonsolen?

Jag håller just på att läsa en tjock bok om Kina och kulturrevolutionen 1966-1975. Det var blandade karameller, ibland gick det otäckt våldsamt till - jag kanske återkommer med några noteringar om det i min recensionsblogg.

I pappersupplagan av DN ser jag rubriken Kinesiska tjänstemän torteras i spel. Myndigheterna i Zhejiangprovinsen har lanserat dataspelet "Den omutbare krigaren". Spelarna skall leta reda på mutkolvar eller korrupta statstjänstemän eller deras barn och med "vapen, magi eller tortyr" göra processen kort med skurkarna. Spelet har laddats ner 100 000 gånger på drygt en vecka. Det låter som om man i dataspelsvärlden gör om en del av kulturrevolutionen, nämligen kampen mot korrupta ämbetsmän och höga partidignitärer som parasiterar på folket. Så länge inte folket drar ut på privathämnd, som man nog ofta gjorde under kulturrevolutionens mest vildsinta år, är det väl OK. Korruption är en samhällelig kräftsvulst. Sedan är det frågan om det är det här spelet, eller verklighetens avrättningar av verkliga mutkolvar, som kommer att göra mest verkan.