Nytt på annat håll.

En av mig översatt artikel finns åter på Global politics. Ämne: att tesen "ingen står över lagen" stundtals är något man kan skratta åt. Såvida man inte är stor och mäktig.

Stor, men mäktig?

En trevlig helg ...

... tillönskas den lilla skara som fortfarande tittar in på den här bloggen då och då!

På skärtorsdagens eftermiddag hade en del skära blommor på de japanska körsbärsträden redan slagit ut. Vitsippor syntes på långfredagens morgon på Djurgården. Värmen kommer - tag vara på våren!

Den här bilden tog jag 18 april på Hornsgatan i Stockholm

Putin bör nog kolla det här

Moscow Times är en tidning som alltså ges ut i Moskva, Ryssland. Den har dock finska ägare. Det kan ju vara intressant för den som tror att alla ryska media kontrolleras av "regimen". Av en händelse fick jag syn på några artiklar där som binder ihop dåtid och nutid.

Artiklarna bygger på opinionsundersökningar gjort av Levada-institutet. Där har vi en som frågar 1600 personer om vilka de tycker är tio av världens största personligheter. Vinnare: en viss Josef Stalin. Tvåan låter lite märklig: poeten Pusjkin. Kan bero av att ryssarna har ett kulturarv de tar hand om. Trea herr Putin och fyra kamrat Lenin.

"Störst personlighet" behöver ju inte betyda samma sak som uppskattad, populär, respekterad eller liknande. Men när Levada frågar sina 1600 respondenter så visar det sig att denne Stalin verkligen har gått framåt i popularitetsligan: 70 procent tycker att han spelat en positiv roll i den sovjetiska historien. Brukar det inte gnällas på gamle ordföranden Mao för att han hävdade att Stalin var 70 procent bra? Men som opinionen ser ut just nu kanske han hade rätt!

Kamrat Stalin kopplas samman med hemliga polisorganisationer som fått dåligt rykte - men kanske inte på hemmaplan. Åtminstone 4 av 10 svarande gillade Chekans, NKVD:s och KGB:s göranden och låtanden. (Själv är jag mer tveksam till att låta polisen lösa vad som är i grunden politiska motsättningar, men den ordinäre ryssen kanske ser saken på annat sätt och skulle välkomna om polisbataljoner stormade oligarkernas kontor och datjor och placerade dem i något läger långt bort.)

Nå, sista frågan till de tappra 1600 ryssarna: vad tycker ni om att Sovjet upplöstes? 66 procent tycker inte att det var bra.

Putin bör nog hålla lite koll på de här undersökningarna. Någon enstaka procent hit eller dit mellan olika undersökningar kanske inte spelar någon roll, men tendenser kan vara viktiga. Vilken politik skall han driva? En som stämmer med vad "folkdjupet" tycker är bra, eller en som en minoritet av liberaler på nyckelpositioner i staten föredrar? Det kan bli en knepig ekvation att lösa om alla skall bli nöjda. Missnöjet med höjningen av pensionsåldern nyligen visar att Putin inte är osårbar för negativa stämningar från vanliga ryssar.

(En reflexion om pensionsfrågan. Eftersom det kapitalistiska utlandet också försöker höja pensionsåldern så att folk helst dör innan det blir dags att betala ut något så är det svårt för det att angripa Putin just på denna punkt. Fackföreningskrossarna Reagan och Thatcher kunde framställa sig som anhängare av det fria facket Solidaritet i Polen för 40 år sedan, men i den polska situationen fanns speciella komponenter som inte finns i Ryssland idag. Därför tvivlar jag på att utrikes styrda aktioner angående pensionerna kan ha någon större framgång. Och vid det här laget vet nog Kreml rätt bra hur man oskadliggör försök till "färgrevolutioner".)

Det som finns av vänster i Ryssland bör också notera stämningar i folkdjupet, och egentligen av samma skäl som Putin. Hur bygger man en politik så att man inte stöter sig med folkflertalet, utan i stället får massorna med sig?

Escobar om Notre-Dame och kulturbarbari i öst och väst

Jag har översatt en artikel som ger kompletterande aspekter på branden i Notre-Dame de Paris. Den är skriven av Pepe Escobar och ursprungligen publicerad hos The Saker. Några små förtydliganden har jag gjort i texten, dessa är satta [inom hakparenteser].

Vi kan säga att Escobar i denna korta artikel lyckas åskådliggöra såväl västligt hyckleri (när åldriga kulturskatter med religiös betydelse ödeläggs utanför Europa är "västs" intresse synnerligen begränsat - utom när "väst" faktiskt hjälper till att förstöra) som att skötseln av Notre-Dame lämnat en hel del att önska.

När det gäller att förstöra kulturskatter kan man ju också ägna en tanke åt när saudierna (med material som "väst" levererat) ödelägger det unika kulturarvet i Jemen.

Och här kommer Escobars artikel:

Bamiyan, Babylon, Palmyra, Notre-Dame

Buddhorna i Bamiyan [Afghanistan] förstördes av en intolerant sekt som låtsas att följa islam. Buddhister över hela Asien sörjde. Väst brydde sig knappast.

De återstående ruinerna av Babylon [Irak] och det tillhörande museet ockuperades, plundrades och vandaliserades av en amerikansk marinbas under [operation] Shock and Awe 2003. Väst brydde sig inte.

Stora områden i Palmyra [Syrien] - en legendarisk oas på Silkesvägen - förstördes av en annan intolerant sekt som låtsades följa islam, med deras ryggar skyddade av lager av västerländsk underrättelsetjänst [Escobar skriver ”intelligence”, vilket är mångtydigt i detta sammanhang.]. Väst brydde sig inte.

Tjogtals katolska och ortodoxa kyrkor i Syrien brändes till grunden av samma intoleranta sekt som låtsades följa islam med ryggarna skyddade och beväpnade bland annat av USA, Storbritannien och Frankrike. Väst brydde sig inte.

Notre-Dame, som på många sätt kan tolkas som Västs matris, förtärdes delvis av en teoretiskt blind eld. [Menar kanske Escobar 'teologiskt blind'?]

Särskilt taket; hundratals ekbjälkar, några som går tillbaka till 1200-talet. Metaforiskt kan detta tolkas som brännandet av taket över Västs kollektiva huvuden.

Dålig karma? Till sist?


*


Nu tillbaka till de praktiska detaljerna.

Notre-Dame tillhör den franska staten, som hade gett liten eller ingen uppmärksamhet åt en gotisk juvel som färdats igenom åtta århundraden.

Fragment av arkader, chimärer, reliefer, gargoyles föll alltid till marken och förvarades i en improviserad deposition på baksidan av katedralen.

Förra året fick Notre-Dame en check på 2 miljoner euro för att återställa spiraan - som brändes ner igår.

Att restaurera hela katedralen skulle ha kostat 150 miljoner euro, enligt den världsledande experten på Notre-Dame, som råkar vara en amerikan, Andrew Tallon.

Nyligen var katedralens väktare och franska staten faktiskt i krig.

Den franska staten tjänade minst 4 miljoner euro per år på att ta betalt av turister för att komma in i tvilling(klock)tornen, men lämnade tillbaka endast 2 miljoner euro för underhållet av Notre-Dame.

Pastorn [? rector i artikeln] för Notre-Dame vägrade att ta betalt för biljetter för att komma in i katedralen - som till exempel vid Duomo i Milano.

Notre-Dame överlever i princip på donationer - som betalar lönerna för endast 70 anställda som inte bara behöver övervaka massorna av turister utan också att organisera åtta mässor om dagen.

Den franska statens förslag att minimera prövningen: organisera ett välgörenhetslotteri. Det vill säga: privatisera vad som är en statligt förpliktelse och en skyldighet.

Så ja: Sarkozy och Macron, deras hela förvaltningar, är direkt och indirekt ansvariga för elden.

Nu kommer miljardärernas Notre-Dame.

Pinault (Gucci, St. Laurent) lovade 100 miljoner euro från sin personliga förmögenhet för restaureringen. Arnault (Louis Vuitton Moet Hennessy) fördubblade och lovadee 200 miljoner euro.

Så varför inte privatisera den här finfina fastigheten – i katastrofkapitalismstil? Välkommen till Notre-Dame lyxlägenheter, hotell och bifogad galleria.

--- 

PS: fler har uppmärksammat hyckleriet, som här Natalia Kazmierska  i Aftonlövet:

Visst är det hemskt att se historia i lågor, men man undrar då var dessa kulturarvstårar fanns när moskéer, kyrkor och flertusenåriga helgedomar skövlades i exempelvis krigets Syrien och Irak? Ofta där det dessutom togs många människoliv. Genom Notre Dame får vi perspektiv på förstörelsen av Palmyra, Nimrud, Al askari, alla lika centrala delar av vårt gemensamma kulturarv. Ja, vårt – vad än tokhögern påstår. Dessa tragedier som ofta blir notiser i tidningarna.

 Skillnaden är att Europa har resurser att fixa det som gått sönder. Louis Vuitton-miljardärer har redan skjutit till hundratals miljoner för att återställa Notre Dames raserade tak. Lustigt nog samma förmögna överklass som av Macron krävt enorma skattesänkningar för sin överlevnad. De har tydligen stålar över nu.

Tunnel under Finska viken på gång?

För drygt ett år sedan skrev jag följande:

En notis i dagens Svenskan berättar om finsk-norska planer att bygga järnväg från norra Finland till Kirkenäs vid norska ishavskusten. Andra änden av järnvägen i södra Finland skulle vara en tänkt tunnel under Finska viken till Estland. Stora projekt, i sanning.

Och häromdagen läste jag en artikel som specifikt tar upp tunneln under Finska viken, ett projekt som skulle kunna dra ihop Helsingfors och Talinn till en region, kanske på samma sätt som den berömda bron antas göra en region av Malmö, Köpenhamn och deras omgivningar. Tunneln och anknutna järnvägar mot norr och söder blir ytterligare en del av Kinas nya "sidenvägar". Som de breder ut sig över världen kanske man kan börja tänka på bläckfiskarmar?

Hela projektet beräknas till 23 miljarder €, varav ett kinesiskt bolag är villigt att lägga upp 15 miljarder. Förhoppningar finns att projektet kan vara färdigt redan år 2024. Då får man nog jobba fort, men av artikeln så verkar finnarna så att säga vara med på tåget. Och sedan kopplar man vidare med järnvägsförbindelser genom de tre baltiska staterna ner till hamnen i Klaipeda.

2017 skrev jag om en terminal i södra Finland för tåg mellan Kina och Finland. Att kineserna bygger landförbindelser mot Europa genom Asien är ganska lätt att förstå: dels förkortas transporttiderna, dels blir man mindre beroende av kritiska sjöförbindelser söder om Asien. (Konflikterna i Sydkinesiska sjön handlar mycket om just det, där kineserna försöker hindra att USA kontrollerar lederna och vice versa.) Men förutom detta gör mindre is i Arktis att sjövägen norr om Ryssland - den gamla "nordostpassagen" - blir mer användbar för sjötransporter. Tydligen kan den trafiken bli så omfattande att det lönar sig att lasta om varor österifrån i Kirkenes och köra söderut genom ödemarkerna. Eller inte.

Kanske transporter norr om Ryssland är ännu lättare att skydda från negativ inverkan av fientliga makter än även landtransporterna genom Asien och Europa. Ryssland bygger ut sin militära kapacitet i Arktis. Möjligen handlar det bland annat om att försvara en kinesisk sidenväg till sjöss i nordostpassagen. Det kan motivera att delar av projektet inte blir så lönsamt.

Undrar om Adolf Erik Nordenskiöld någonsin tänkte åt det hållet när han stod och skådade ut över ismassorna och Vega var infrusen ovanför Sibirien?

Ännu mer "nytt på annat håll"

Blås en varningssignal!

En ny artikel på Global politics är översatt av mig. Ett gäng gamla underrättelsefigurer i USA skriver till president Trump och klagar över handläggningen av Venezuela. Trump lär inte lyssna. Jag såg någonstans en kommentar som antog att USA vill erövra Venezuelas olja för att ha tillgång till den ifall krig utbryter med Iran och tankertrafiken genom Hormuzsundet avbryts. Vet inte om det resonemanget håller.

Nytt på annat håll

Har översatt en artikel som publicerats på Global politics: Hur koncentrationen av rikedom driver fram en ny global imperialism. 

Nu är jag lite tveksam mot det där med "ny", räcker det inte bra långt med den "gamla" imperialismen som Lenin beskrev? De grundläggande principerna - kapitalexport som i värsta fall utmynnar i heta krig om kapitalistiska intressesfärer - har ju inte förändrats över de senaste hundra åren. Och imperialismen är väl "global" då liksom nu? Att en massa mindre komponenter i systemet har ändrats ändrar ju inte systemet i sig, exempelvis datorrevolutionen, dollarhegemonin och dess upplösning, eller att en del före detta kolonier eller halvkolonier har utvecklats till imperialister.

Pravda hade rätt - "kaos i stället för musik"

4 februari 2012 skrev jag bland annat följande på bloggen:

Just nu spelar radions P2 operan Lady Macbeth från Mtsensk. Stalin (som uppges ha varit musikalisk och hade god sångröst) tyckte att det var en jäkla omusikalisk soppa, och så åkte den bort från scenen i Sovjet några årtionden. Numera är vi ju mer vana vid katzenjammer framfört som musik, men jag är böjd att hålla med honom. Man sitter knappast och gnolar med i några trevliga melodier.

Och ungefär två år senare framfördes av mig följande synpunkter, med anledning av ständigt gnöl på radions P2 om musik under sovjettiden:

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och 'regimmotståndare'. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. ...
 
Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil - det  var vad 'regimen' körde ut till folket.

Nå, åter till Lady Macbeth från Mtsensk. Operan fick sig en dånande reprimand i partiorganet Pravda, möjligen författat av Stalin själv. Jag hittade en engelsk översättning i en indisk tidning (saker åker runt här i världen!) och förvandlade den till svensk text. I stället för att bara få se några enstaka klipp ur texten (som då skall visa hur elak 'regimen' och Stalin var) så tror jag att det är värt att se saken i sitt historiska sammanhang. 

Några observationer som inte kommer fram när P2-typer klagar är att ledaren inte säger att kompositören är dålig i sig, han är begåvad men på fel väg, och artisterna som kämpar med operan är det inget fel på. En sak som jag misstänker att borgerliga läsare också missar är referenserna till "vänsterism" några gånger. Men det kan vara viktigt och anknyter till motsättningarna inom kulturen i Sovjet på 1920-talet. En del kulturmänniskor var väldigt vänster, vilket inte uppskattades av de som var lagom vänster och ville ha en bred folklig kultur och ta upp det bästa ur kulturarvet. Detta var ju också en tid när Sovjet så att säga lyfte sig i håret och blev industrialiserat i stor skala, samtidigt som hotet från omvärlden hela tiden fanns och verkade skärpas. I detta läge var viss kulturell avantgardism inte önskvärd.

"Avantgardismen reducerar i själva verket avantgarden till simpla pojkstreck, vilkas värde består i att sätta ett minustecken framför något redan etablerat" skriver en dansk iakttagare av det västliga avantgardet. (Not 1.) Eller som det står i ledaren: " ett småborgerligt, "formalistiskt" försök att skapa originalitet genom billigt gyckel."

"Formalism" nämns alltså som något negativt i Pravdas ledare. Vad är det? Kanske detta: "Verket och dess egenskaper träder tillbaka till förmån för den rent negativa karakteristiken att bryta mot regler." (Not 2) - Det låter ju som den 'normkritik' som många idag tycker är så bra. Strunta i om normerna är vettiga eller inte, bryt mot dem!

Och nu ordet till Pravda:

Kaos istället för musik

Pravda, 29 januari 1936

Med den allmänna kulturella utvecklingen i vårt land växte också nödvändigheten av bra musik. Vid ingen tid och på någon annan plats har kompositören haft en mer uppskattande publik. Folk förväntar sig goda låtar, men också bra instrumentalverk och bra operor.

Vissa teatrar presenterar Sjostakovitjs opera Lady Macbeth för den nya kulturellt mogna sovjetiska publiken som en innovation och prestation. Musikkritik, alltid redo att tjäna, har höjt operan till himlen och givit den rungande hyllningar. Den unga kompositören får, i stället för att höra allvarlig kritik som kunde ha hjälpt honom i sitt framtida arbete, bara höra entusiastiska komplimanger.

Från första minuten chockas lyssnaren av avsiktlig dissonans, av en förvirrad ljudström. Bitar av melodi, början av en musikalisk fras, dränks, dyker upp igen och försvinner i ett malande och skrikande oväsen. Att följa denna "musik" är mycket svårt; att komma ihåg den, omöjligt.

Så pågår det, praktiskt taget genom hela operan. Sjungandet på scenen ersätts av skrik. Om kompositören råkar hitta vägen till en tydlig och enkel melodi kastar han sig tillbaka i en vildmark av musikalisk kaos - ibland blir det kakofoni. Det uttryck som lyssnaren förväntar sig ersätts av vild rytm. Passion antas här uttryckas av ljud. Allt detta beror inte på brist på talang eller brist på förmåga att skildra starka och enkla känslor i musik. Här vänds musiken medvetet ut och in för att inte påminna om klassisk opera eller ha något gemensamt med symfonisk musik eller med enkelt och populärt musikaliskt språk tillgängligt för alla. Denna musik är uppbyggd på grundval av att avvisa operan - samma grund som "vänsteristisk" konst avvisar teaterns enkelhet, realism, klarhet i bild och det opåverkade uttalade ordet - som leder in de mest negativa funktionerna av "Meyerholdism" i teatern och i musiken, oändligt multiplicerade. Här har vi "vänsteristisk" förvirring i stället för naturlig mänsklig musik. Kraften av god musik för att påverka massorna har offrats för ett småborgerligt, "formalistiskt" försök att skapa originalitet genom billigt gyckel. Det är ett spel av smart uppfinningsrikedom som kan sluta mycket illa.

Faran med denna trend för sovjetisk musik är tydlig. Vänsterförvrängning i operan härstammar från samma källa som vänsterförvrängning i måleri, poesi, undervisning och vetenskap. Småborgerliga "innovationer" leder till en brytning med verklig konst, verklig vetenskap och verklig litteratur.

Kompositören av Lady Macbeth tvingades låna från jazzen sin nervösa, krampaktiga och spasmiska musik för att ge "passion" till sina karaktärer. Medan våra kritiker, inklusive musikkritiker, svär vid den socialistiska realismens namn, tjänar scenen oss i Sjostakovitjs skapelse den grövsta typen av naturalism. Han avslöjar köpmännen och folket monotont och bestialiskt. Den rovgiriga köpmanskvinnan som tar rikedom i besittning genom mord är avbildad som ett slags 'offer' för det borgerliga samhället. Leskovs historia har fått en betydelse som den inte äger.

Och allt detta är grovt, primitivt och vulgärt. Musiken tjattrar, grymtar och morrar, och kväver sig själv för att uttrycka kärleksscenerna så naturligt som möjligt. Och "kärlek" är utbredd över operan på det mest vulgära sättet. Handlarens dubbelsäng upptar den centrala positionen på scenen. På denna säng löses alla "problem". I samma grova, naturalistiska stil visas döden av förgiftning och prygel - både praktiskt taget på scenen.

Kompositören övervägde uppenbarligen aldrig problemet med vad den sovjetiska publiken letar efter och förväntar sig i musiken. Som om medvetet krafsar han ner sin musik och förvirrar alla ljud så att hans musik bara når de dekadenta "formalisterna" som hade förlorat all sin hälsosamma smak. Han ignorerade kravet från den sovjetiska kulturen att all grovhet och barbari avskaffas från alla hörn av det sovjetiska livet. Vissa kritiker kallar förhärligandet av köpmännens lust en satir. Men det är ingen fråga om satir här. Kompositören har försökt, med alla de musikaliska och dramatiska medel som han behärskar, att väcka åskådarnas sympati för de grova och vulgära böjelserna och beteenden hos handelskvinnan Katerina Ismailova.

Lady Macbeth har stor framgång hos borgerlig publik i utlandet. Är det inte för att operan är icke-politisk och förvirrande att de hyllar den? Förklaras det inte av det faktum att den kittlar den borgerliga perverterade smaken med sin rastlösa, neurotiska musik?

Våra teatrar har använt mycket energi för att ge Sjostakovitjs opera en grundlig presentation. Skådespelarna har visat exceptionell talang för att överrösta orkesterns ljud, skrik och rytande. Med sina dramatiska handlingar har de försökt förstärka det melodiska innehållets svaghet. Tyvärr har detta bara fungerat för att få fram operans vulgära egenskaper mer levande. Den begåvade skådespelerskan förtjänar tacksamhet, de bortkastade ansträngningarna - beklagande.

Så såg alltså den berömda ledaren i Pravda ut. En generell anmärkning som jag gjorde om sovjetiskt kulturliv lät för övrig så här:

Man hade ett självförvållat problem, nämligen att det inte verkar ha funnits så mycket möjligheter till inofficiella och experimenterande kulturscener bredvid de officiella och statsfinansierade. Vad jag förstår hade de godkända artisterna bra villkor arbetsmässigt om de gjorde vad de hade betalt för, men ett sådant system främjar nog inte konstnärlig utveckling i alla lägen. Även om det faktiskt innebär att de var i den situation som konstnärer så gott som alltid varit, om vi bortser från en kort epok av självständiga skapare som växte fram i västra Europa från slutet av 1700-talet. Det borde ha funnits platser där de kunnat köra sina experiment utan inblandning (och fått svälta i den mån publiken inte ville studera märkligheterna). Men tidsandan var nervös, man var rädd för sabotörer och undergrävare av sovjetmakten.

Sjostakovitj och andra kulturmänniskor har framhållits som offer. Att vara offer har i vår tid blivit något stort, det är större att vara offer än hjälte verkar det. Men se upp ...

... för om man kämpar om rätten att vara offer så är det ingalunda för att man vill bli slaktad, men för att man därigenom hoppas bli kung. (Not 3)

Noter:
1.  Stjernfelt, Frederik och Thomsen, Sören Ulrik Kritik av den negativa uppbyggligheten Ruin 2007, s. 30.

2. a.a. s. 10

3. a.a. s. 150

Nytt publicerat på annat håll

Nej, detta är inget aprilskämt: en av mig översatt artikel om media och "russiagate" har publicerats på Global politics.

Vad man än tycker så är det väl svårt att hävda att 'main stream media' hanterat den här historien - och en hel del andra historier - på ett särskilt snyggt sätt. Men det kan ju ses som ett typiskt drag i dagens politik: när alla skall trängas i ungefär samma politiska korridor blir det svårt att prata just politik. De tycker ju ungefär samma sak allihop! Och därmed får man, i stället för att lyfta argument och alternativ och prata om dessa, försöka komma åt motståndaren med diverse mer eller mindre trovärdiga skandaler. Skall man se något positivt med det så är det väl att det pekar på den borgerliga politikens förfall och kanske till och med död.

En helt okontroversiell blåsippa som jag fann i nyutslaget skick på Djurgården för bara några dagar sedan.