Escobar om Notre-Dame och kulturbarbari i öst och väst

Jag har översatt en artikel som ger kompletterande aspekter på branden i Notre-Dame de Paris. Den är skriven av Pepe Escobar och ursprungligen publicerad hos The Saker. Några små förtydliganden har jag gjort i texten, dessa är satta [inom hakparenteser].

Vi kan säga att Escobar i denna korta artikel lyckas åskådliggöra såväl västligt hyckleri (när åldriga kulturskatter med religiös betydelse ödeläggs utanför Europa är "västs" intresse synnerligen begränsat - utom när "väst" faktiskt hjälper till att förstöra) som att skötseln av Notre-Dame lämnat en hel del att önska.

När det gäller att förstöra kulturskatter kan man ju också ägna en tanke åt när saudierna (med material som "väst" levererat) ödelägger det unika kulturarvet i Jemen.

Och här kommer Escobars artikel:

Bamiyan, Babylon, Palmyra, Notre-Dame

Buddhorna i Bamiyan [Afghanistan] förstördes av en intolerant sekt som låtsas att följa islam. Buddhister över hela Asien sörjde. Väst brydde sig knappast.

De återstående ruinerna av Babylon [Irak] och det tillhörande museet ockuperades, plundrades och vandaliserades av en amerikansk marinbas under [operation] Shock and Awe 2003. Väst brydde sig inte.

Stora områden i Palmyra [Syrien] - en legendarisk oas på Silkesvägen - förstördes av en annan intolerant sekt som låtsades följa islam, med deras ryggar skyddade av lager av västerländsk underrättelsetjänst [Escobar skriver ”intelligence”, vilket är mångtydigt i detta sammanhang.]. Väst brydde sig inte.

Tjogtals katolska och ortodoxa kyrkor i Syrien brändes till grunden av samma intoleranta sekt som låtsades följa islam med ryggarna skyddade och beväpnade bland annat av USA, Storbritannien och Frankrike. Väst brydde sig inte.

Notre-Dame, som på många sätt kan tolkas som Västs matris, förtärdes delvis av en teoretiskt blind eld. [Menar kanske Escobar 'teologiskt blind'?]

Särskilt taket; hundratals ekbjälkar, några som går tillbaka till 1200-talet. Metaforiskt kan detta tolkas som brännandet av taket över Västs kollektiva huvuden.

Dålig karma? Till sist?


*


Nu tillbaka till de praktiska detaljerna.

Notre-Dame tillhör den franska staten, som hade gett liten eller ingen uppmärksamhet åt en gotisk juvel som färdats igenom åtta århundraden.

Fragment av arkader, chimärer, reliefer, gargoyles föll alltid till marken och förvarades i en improviserad deposition på baksidan av katedralen.

Förra året fick Notre-Dame en check på 2 miljoner euro för att återställa spiraan - som brändes ner igår.

Att restaurera hela katedralen skulle ha kostat 150 miljoner euro, enligt den världsledande experten på Notre-Dame, som råkar vara en amerikan, Andrew Tallon.

Nyligen var katedralens väktare och franska staten faktiskt i krig.

Den franska staten tjänade minst 4 miljoner euro per år på att ta betalt av turister för att komma in i tvilling(klock)tornen, men lämnade tillbaka endast 2 miljoner euro för underhållet av Notre-Dame.

Pastorn [? rector i artikeln] för Notre-Dame vägrade att ta betalt för biljetter för att komma in i katedralen - som till exempel vid Duomo i Milano.

Notre-Dame överlever i princip på donationer - som betalar lönerna för endast 70 anställda som inte bara behöver övervaka massorna av turister utan också att organisera åtta mässor om dagen.

Den franska statens förslag att minimera prövningen: organisera ett välgörenhetslotteri. Det vill säga: privatisera vad som är en statligt förpliktelse och en skyldighet.

Så ja: Sarkozy och Macron, deras hela förvaltningar, är direkt och indirekt ansvariga för elden.

Nu kommer miljardärernas Notre-Dame.

Pinault (Gucci, St. Laurent) lovade 100 miljoner euro från sin personliga förmögenhet för restaureringen. Arnault (Louis Vuitton Moet Hennessy) fördubblade och lovadee 200 miljoner euro.

Så varför inte privatisera den här finfina fastigheten – i katastrofkapitalismstil? Välkommen till Notre-Dame lyxlägenheter, hotell och bifogad galleria.

--- 

PS: fler har uppmärksammat hyckleriet, som här Natalia Kazmierska  i Aftonlövet:

Visst är det hemskt att se historia i lågor, men man undrar då var dessa kulturarvstårar fanns när moskéer, kyrkor och flertusenåriga helgedomar skövlades i exempelvis krigets Syrien och Irak? Ofta där det dessutom togs många människoliv. Genom Notre Dame får vi perspektiv på förstörelsen av Palmyra, Nimrud, Al askari, alla lika centrala delar av vårt gemensamma kulturarv. Ja, vårt – vad än tokhögern påstår. Dessa tragedier som ofta blir notiser i tidningarna.

 Skillnaden är att Europa har resurser att fixa det som gått sönder. Louis Vuitton-miljardärer har redan skjutit till hundratals miljoner för att återställa Notre Dames raserade tak. Lustigt nog samma förmögna överklass som av Macron krävt enorma skattesänkningar för sin överlevnad. De har tydligen stålar över nu.

De här museerna får fritt inträde

Den här magra människan nämns en bit längre ner i texten, i samband med Historiska museet. Jag fotograferade med svartvit film och försökte mig på framkallning hemma. Det var i mitten av sjuttiotalet och resultatet blev aldrig bra. Gissar att det var Tri-X-film som pressades upp på kanske 800 eller 1600 ASA. Helt obegripliga manövrer numera. Jag är väldigt glad åt digitalkamerorna!

De här museerna får gratis inträde (och mina kommentarer till några av dem):

Armémuseum (krig, nä, lite läskigt, och nu verkar man hålla på med 'budgetubåtar' i skärgården igen, det känns inte förtroendeingivande.)

Etnografiska museet (låter trevligt, länge sedan jag var där.)

Flygvapenmuseum (i Linköping? lite väl långt borta för mig.)

Hallwylska museet (det ligger ju bra till, har aldrig varit där men det kanske är på tiden!)

Historiska museet (man kan gå dit och kolla om den där stenålderstanten från Skåne - hon som blev felklassad som 'jägare' eftersom det låg pilspetsar i graven - finns kvar i sin glasburk.)

Kungliga myntkabinettet (tja, titta på pengar är väl alltid roligt, har bara varit där en gång vad jag minns.)

Livrustkammaren (nja, vet inte.)

Marinmuseum (det i Karlskrona? Där var jag en gång på åttiotalet.)

Medelhavsmuseet (ja, festligt med våra klassiska rötter!)

Moderna museet i Stockholm och Malmö (får väl bli Stockholm då, men mycket av den moderna konsten känns lite trist tycker jag.)

Naturhistoriska museet (där man förr kunde gå bland illaluktande valben och spruckna uppstoppade lejon - de bör ha moderniserat sig.)

Sjöhistoriska museet (nja, är inte så intresserad av sjöhistoria.)

Skoklosters slott (lite avsides ur min synpunkt.)

Statens centrum för arkitektur och design (ligger ju sida vid sida till Moderna, så där är enkelt att kila in bara man går till Skeppsholmen.)

Världskulturmuseum (det som ligger i Göteborg? Var på etnografiska museet i Göteborg en gång, kanske är samma ställe?)

Östasiatiska museet (ja, det låter trevligt!)

Ännu en uselt framkallad och kopierad bild från samma tid. Den ruskiga gudinnan Kali på Östasiatiska museet. Men det finns trevligare saker att titta på där, det kan jag nästan lova!

Rådströms avhyvling

Författaren Niklas Rådström (son till gamle författaren Rådström) ger en del gynnare i kulturdebatten en rejäl avhyvling i Dagens Nyheter idag. Varför inte citera slutsnytingen:

Kulturen betraktas i dag som en bland många passagerare på samhällsskutan. Av väldigt många debattörer ses den dessutom som en fripassagerare som lyckats erövra en hyttavdelning i första klass. Detta är naturligtvis inte bara felaktigt utan även feltänkt. I varje civilisation och samhällsbygge har kulturen haft navigatörens uppgift. I vår marknadsfundamentalistiska tid förefaller det som om redaren tror sig ha den uppgiften. Mitt tips är då att skutan går i kvav.

Man skall nog akta sig för att låta obesedda svenska näringslivspajsare gå in och styra kulturpolitiken. Man äger sannerligen inte vett för att man titulerar sig direktör, IT-nisse eller liknande. Den "navigatör" som Rådström pratar om kan lika gärna kallas hjärna - samhällets hjärna som ser till att det inte bryter samman för att det inte förstår sig själv. I kultursfären samlas och analyseras allt det som händer i samhället, och skickas tillbaka dit i olika former. Ibland lyckat, ibland mindre lyckat eller rent katastrofalt, men det är en process som fortsätter hela tiden och som inte kan förvandlas bara till ett enfaldigt köp- och säljande.

Jag minns en sekreterare på det stora bolaget för många år sedan, hon jobbade för gubbarna högt uppe i hierarkin. Det gick aldrig att prata kultur med dem berättade hon, sådant såg de ner på. De var ju fina ingenjörer minsann! - Och jag misstänker att när man letar faktorer för varför det sedan gick så illa för bolaget var att det hade svårt att uppfatta kultursignalerna utifrån samhället. Tekniken hjälpte inte, den kunde bara halta fram när den inte stöddes av kulturen. Och inte blev det bättre när illa bildade ekonomer tog över efter ingenjörerna.

Solidaritet ... har någon hört det ordet?

Jag läser en artikel i tidningen Proletären om ett författarmöte, närmare bestämt ett möte med arbetarförfattare. Vi har stolta traditioner på det området i Sverige, med en rad författare på prosa och dikt som kommit från enkla miljöer men visat sig väl så vassa som förmågorna från de finare salongerna. Bara för att ta ett namn ur högen: Harry Martinsson! Från den blekingska fattigdomen ändå ut i världsrymden!

Fack och socialdemokrati har nog aldrig varit riktigt bra på att ta hand om sina egna begåvningar, och med åren har det inte blivit bättre. Det gäller både författarna och hela den del av samhället där facket värvar sina medlemmar. Nu citeras Lena Kallenberg som sägandes att "Det finns ingen drivande ideologi överhuvudtaget. Solidaritet är knappast ett ord längre. De som hoppar av facket hoppar ju av från ingenting." Ja, det är ju knappast någon utsikt att vi får uppleva att LO:s nuvarande ordförande förvandlas till ett rasande vilddjur i kampen för medlemmarnas intressen - och varför skall de då vara medlemmar om tacken ändå bara blir dyra medlemsavgifter och hotet om en kniv i ryggen då och då?

Kultur-anti-politik?

I morse blev jag något förvånad när fel tidning uppenbarade sig i brevlådan - Svenskan i stället för "Madam Andersson" (lär vara ett gammalt spenamn på Dagens Nyheter). Nåväl, jag bläddrade och fann en konstig ledarartikel. Uppenbarligen har DN inte monopol på konstiga ledare.

Här var det en karl vid namn Gudmundsson som inte verkar uppfatta skillnaden mellan muséer och konstgallerier. Eller för att uttrycka det annorlunda: han verkar inte uppfatta skillnaden mellan institutioner som under lång tid och ofta på offentligt uppdrag förvaltar svenskt och globalt kulturarv å ena sidan, och å andra sidan ofta ganska kortlivade och begränsade företag av mer eller mindre kommersiell natur. Det är naturligtvis det där med sjunkande besökssiffror på muséerna i Sverige som är på tapeten. Extra pinsamt är det att i flera utländer har man just fria inträden och en jädrans massa besökare.

Nå, denne Gudmundsson menar att det spelar ju ingen roll:

De som de senaste dagarna oroat sig för minskande besökssiffror på bland annat Moderna Museet har missat att det parallellt just nu växer fram en mycket omfattande konstverksamhet i den kommersiellt drivna offentligheten.

Det är inte bara det att en museiresa för en familj från regionen kommer att kosta en jädrans massa pengar - förutom inträde för de vuxna så har SL mycket miljövänligt höjt taxorna, och förmodligen behöver man äta vid något tillfälle också under dagsutflykten, så notan kan bli rätt hög. Och vad säger att en pensionär med låga inkomster tycker sig ha råd, etc? Men själva attityden, att jämföra stora museer som skall ge överblick över tid och rum med gallerier aldrig klarar det hur stora ambitioner man än har, det förefaller mig mycket konstigt. Det är inte kulturpolitik - det verkar mer vara kultur-anti-politik.