söndag 10 maj 2020

Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fall Verbal 2020

Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!

Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.

Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?

Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.

Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.

Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.

Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:

Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?

Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? - Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?

Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.

Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.

 

7 kommentarer:

Pierre Gilly sa...

Om man med fotfolk menar meniga så har jag ändå en del. De flesta av dem är visserligen inte särskilt folkliga utan intellektuella och eller akademiker. Men det finns minst två helt vanliga Svensson med bland vittnesmålen. De civila dagböcker jag refererar till har samma elitistiska slagsida. Till nästa bok kommer jag att använda lite fler kvinnliga källor än Simone de Beauvoir... Den franske presidentens fru, Margurite Lebrun, har till exempel skrivit en dagbok som är betydligt mer intressant än hennes gubbes sorgliga memoarer. Det ska finnas en frisör som lär ha skrivit en intressant dagbok från det ockuperade Paris.

Björn Nilsson sa...

Jag tänkte åt "oral-history"hållet. Som historiker kan man ju jaga fatt på folk som var med när det begav sig men som inte skrev något om det, men låta dem berätta sina minnen i stället. En verklig djupdykning till det verkliga anonyma fotfolket alltså.

- Säg, vad minns farbror av kriget 1940?

- Hä hä, jo först marscherade vi sjungande till gränsen. Men sen kom bocherna, och då slängde vi allt och sprang av bara h-e!

Pierre Gilly sa...

Jo, men 2020 finns det inte så många kvar. Nu vet jag precis vad jag borde ha frågat farmors kusin när jag firade jul i Marseille 1988. Han gick med i motståndsrörelsen som 17 åring 1944. Fast han blev var läkare så han kanske inte heller räknas till folket. Kunde ha frågat ut farfar fram till 1983 men han var chef på Nestle. Farmor berättade en hel del, utan att man behövde fråga, många gånger, men ingen antecknade något. Hennes morsa sydde kläder av amerikanska fallskärmar. Shorts har jag för mig. Jag har inte sett att franska historiker skulle ha dokumenterat den här typen av material men det kanske finns någonstans. Kanske finns det en fransk Studs Terkel. Problemet är ändå att det då blir berättar ur backspegelns perspektiv. Det är till exempel rätt stor skillnad mellan de Beauvoirs dagbok och hennes memoarer. I dagboken uttrycker hon sig ibland antisemitiskt men i självbiografin har hon helt rätt åsikter i allt. Det är därför jag helst undviker allt som skrivits efter händelserna.

Björn Nilsson sa...

Det är klart att idag är det rätt tunt med folk från den tiden som kan berätta, men om vi går tillbaka till 40-50-60-talen är läget ett annat. Min tanke var att Frankrike som ju har varit framstående med kultur- och mentalitetshistoria (Annales-skolan ex.vis) kanske även producerade forskare som med anteckningsblock och bandspelare ganska snart efter kriget begav sig ut för att fråga "vanligt folk" vad man varit med om. Det är klart att minnet kan vara en lurig källa, där saker förträngs, förvrids eller blåses upp, men detta bör den erfarne historikern kunna hantera. Och ju närmare vittnesmålen är de faktiska händelserna, desto bättre.

Kollade, och begreppet "histoire orale" finns. Kanske går att leta vidare där?

Björn Nilsson sa...

Kolla om du hittar något nyttigt under den här rubriken: https://books.openedition.org/igpde/535#tocfrom1n3

Pierre Gilly sa...

Jag har tittat lite på vad Archive de France har online. Det finns mycket intervjuer med folk som säger sig ha varit emot Pétain från första dagen och varit perfekta patrioter. Det var i alla fall intrycket jag fick efter att ha klickat på tio slumpvis utvalda dokument. Det är lite som efter första världskriget då mängder av soldater rapporterade att de gjort sig förtjänst av belöningar. Fast i motståndsrörelsen skedde allt i hemlighet så allt är svårt eller omöjligt att kontrollera. Det får mig att tänka på en av farmors grannar i början åttiotalet, monsieur Deveaux, som sa att han var pensionerad polischef men som förmodligen var gammal kåkfarare. Det går säkert att hitta guld också om man gräver. En del grejer jag vet ska finnas där verkar intes ens finnas katalogiserat. Men visst, om man kan hitta den typen av material du efterlyser, i något arkiv, som inte tillkommit i monsieur Deveaux anda så sitter man på en skatt.

Björn Nilsson sa...

Kämpa på! Den som gräver skall finna (ett hål i marken åtminstone)!