Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fall Verbal 2020

Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!

Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.

Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?

Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.

Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.

Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.

Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:

Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?

Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? - Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?

Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.

Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.

 

De retroaktiva krigarna

En märklig företeelse som förekommit rätt länge, men som blivit alltmer egendomlig på senare tid är något som man kan kalla "de retroaktiva krigarna". Det rör sig om personer som av olika skäl klagar över att Sverige inte deltog i Andra världskriget (vilket innebär att hjälpen till Finland 1939-1940 märkligt nog försvinner i resonemanget).

Tendensen har väl tidigare dominerats av liberala figurer och USA/NATO-svärmare. Målet kan ha varit att försöka få Sverige att göra något dumt genom att jaga fram det dåliga samvetet. Kanske i stil med "oj va dålit Sverige va under kriget, nu måste vi gottgöra de genom att ge allt vi har till EU å NATO!"

På senare tid har frågan övertagits av sverigedemokrater och liknande som gör ett stort buller om socialdemokraternas "bruna rötter", och hur Sverige under kriget skall ha krupit för, underkastat sig etc etc Tyskland. Man får ett intryck av att dessa människor hellre sett att Sverige förklarat Tyskland krig (eller att de helt enkelt babblar rakt ut i luften för att få bort uppmärksamheten från sig själva). Detta är ju tämligen meningslöst eftersom kriget tog slut för länge sedan, och att fäkta med svärd idag, när det är helt ofarligt, verkar löjligt eller till och med oärligt. Det är klart att Sverige kunde ha förenat sig med ett antal latinamerikanska stater som hann med att förklara krig mot Tyskland strax innan riket bröt samman, men det verkar också löjligt, och syftet var väl att beslagta lokala tyska tillgångar, inte någon flammande anti-nazism.

Här är ett par tankar om effekterna av ett svenskt krigsdeltagande under en period när Tyskland hade huggtänderna kvar (med andra ord in i 1944):

Flyktingar. 1943 räddades 8000 danska judar över till Sverige. Hade krig utbrutit hade räddningen kanske blivit kortvarig. Inte bara för dem, utan för svenska judar, socialister, fackföreningsfolk etc, alltså grupper som misshagade tyskarna. Den svenska neutraliteten gjorde det också möjligt att rädda en hel del människor genom "de vita bussarna" 1945.

Malmen. Om motivet var att få stopp på den svenska järnmalmsexporten till Tyskland skulle ett krig ur svensk synpunkt vara en riskabel operation. Skulle den svenska krigsmakten vara stark nog att hindra att tyskarna tog över gruvorna i Gällivare och Kiruna, samt järnvägen ner till Luleå, och därmed kunna fortsätta leveranserna med båt till Tyskland? Min gissning är att tyskarna borde ha klarat detta, och att de dessutom var starka nog för att se till att de västallierade inte kunde komma till hjälp via Narvik. I värsta fall kunde den här utvecklingen ha skadat de allierade mer än vad den hjälpte. (Jag undrar hur finnarna skulle ha reagerat i ett sådant läge - hade de förhållit sig neutrala, eller direkt hjälpt tyskarna? Jag misstänker det senare.) Tyskarna hade nog inte behövt ockupera hela Sverige, det hade räckt med en del nyckelområden, och resten kunde ha förvaltats ungefär som Vichyregeringen i Frankrike.

De här punkterna är vad man kallar 'kontrafaktisk historieskrivning', vilket innebär att man försöker gissa vad som kunde ha hänt om inte det som hände verkligen hade hänt. Men nu gick det som det gick ... och om jag skall lufta ytterligare någon misstanke är det att de som idag vill förklara Tyskland krig retroaktivt innefattar element som säg 1943 glatt hade välkomnat Wehrmachts taktfast marscherande gossar.

Jag blev överraskad

Jag blev överraskad vid läsning av en artikel i Svenskan idag. Det är en intervju med den 94-åriga krigsveteranen Maria Rochlina, och hon säger saker som man kanske inte ser så ofta i den här tidningen. Rubriken är "94-årig krigsveteran: ”Vladimir Putin sviker oss”", och jag tänkte att här har man väl letat upp någon som kommer med sedvanligt liberalt gnäll. Men så icke. Läs här:

Maria talar med vördnad om diktatorn Josef Stalin, och säger att det saknas starka ledare i dag.
– Putin talar hela tiden om att man inte ska glömma kriget, men han får patriotism att framstå som en show, och försöker ta åt sig äran för segern. Men det var jag och Sovjet som vann kriget.
Likt många veteraner som hyllar kommunismen är hon kritisk mot Vladimir Putin, eftersom han inte vill återinföra det sovjetiska systemet.
– Putin har svikit veteranerna, han låter oligarker plundra Ryssland. Jag kommer att träffa honom 9 maj och berätta vad jag tycker. 

Hoppas att hon berättar och att Vladimir P. lyssnar ordentligt. En veteran från Stalingrad och Kursk kan man inte bara ignorera. Eller kan man det? Hur många av den här kalibern finns det kvar i Ryssland:

En Sovjetmänniska ända ut i fingerspetsarna som känner stark nostalgi för Sovjettiden, då sjukvård och skola var gratis.

Så var det slut ...

Svenska Dagbladet, 3/2 1943.

Vad sa statsminister Hansson egentligen?

Lite historia. Här har jag klippt från Svenska Dagbladet 28 augusti 1939. Sveriges statsminister talar på Skansen i Stockholm. Kriget är på väg att bryta ut. "Sveriges beredskap är god" säger han. Senare har uttalandet hånats och förvrängts till att han talade om den militära beredskapen. Den var inte på topp. Men det var folkförsörjningen det gällde och som han talade om. Hansson fick rätt. Det blev ingen livsmedelskris i Sverige av samma allvarliga art som under första världskriget.

Neutralitetsbrott?

Här är ett par klipp från Svenska Dagbladet, 17 januari 1945. Det var mindre än ett halvår kvar innan världskriget skulle ta slut i Europa. De stora offensiverna och slagen skedde söder om Östersjön när den sovjetiska armén ryckte fram mot Berlin. Men även i norr hände det saker: Röda armén ryckte in i Finnmark i norra Norge, och norska trupper var med:

Norrmän tränga fram i Nordnorge! Men varifrån kom de norska trupperna, och hur transporterades de till fronten? Notera rubriken längst ned: Norska poliserna flögos härifrån med USA-plan. Hela notisen ser ut så här:

Jag är inte insatt i var och varenda detalj angående världskriget, och vad som förvånade mig här är att svensk press innan ens kriget var slut talade om att USA-plan (jag tror de flög från Kallax i Luleå) lyfte upp stridande förband till Finnmark. Dessutom står det att de norska polisförbanden utbildats i Sverige. Nu var det ju si och så med Sveriges neutralitet under kriget, men formellt måste ju detta vara ett neutralitetsbrott i likhet med hur tyska krigsmakten fick förmånsbehandling  under tidigare skeden av kriget. Berodde det här avslöjandet av journalistiskt spaningsarbete, eller hade redaktionen på Svenskan fått en "grå lapp" om att det var lämpligt att skriva lite som skulle gillas av de Allierade?

På tal om fronten söder om Warszawa: här är en sovjetisk spelfilm som handlar om den delen av kriget. Hela skeendet, från Stalin i Kreml till marskalkarna och soldaterna vid fronten - och bort till bunkern i Berlin!

 

SvD 16/1 1945 - Teschen

Jag har ännu inte så mycket använt den utmärkta tjänsten som prenumeranter å Svenska Dagbladet åtnjuter, nämligen att via datorn plocka upp gamla nummer. Men nu tog jag mig en titt på tidningen den 16 januari 1945 och fann en intressant notis. Kriget gick mot sitt slut, den sovjetiska jätteoffensiven rullade fram i öster och en ny polsk regering hade bildats i Lublin i östra Polen. Det är den som kallas Lublinregeringen nedan.

1945 är som sagt krigets slutår, men med den här historien är vi tillbaka till 1938 och en händelse som nästan gjorde kriget oundvikligt: Tjeckoslovakiens undergång. I allmänhet brukar Tyskland och nassarna få skulden, och de var ju huvudskurken, men det fanns två andra lymlar inblandade: Polen och Ungern. På kartan nedan kan man se vad som hände när Tjeckoslovakien styckades. De som tog de största bitarna var Tyskland och Ungern. Teschen är det lilla blå området. Verkar inte vara mycket till krigsorsak.

Wikikarta härifrån

Men läget inför krisen 1938 var att Sovjetunionen var redo att gå in med stora truppstyrkor för att stödja tjeckerna. För att föra över trupperna måste dock polskt territorium passeras, och polackerna gick inte med på det. Det verkar som viljan att knapra på grannlandet var större än viljan att rädda hela grannstaten. Så: i oktober 1938 tog polackerna Teschen och i september 1939 tog tyskarna Polen, med katastrofala följder för det polska folket. - Jaja, sluter man en pakt med Djävulen så går det som det går ...

I notisen i SvD framgår för övrigt att de polska och tjeckoslovakiska exilregeringarna i London fortsatte att gräla om Teschen under kriget. Den polska exilregeringen är inte samma sak som Lublinregeringen, det var två olika grupper där de i London verkar ha framhävdat i att annekteringen av Teschen var en god idé. I Lublin hade man bättre omdöme, och kunde därmed få diplomatiskt erkännande från tjeckoslovakerna. Bakom Lublinregeringen stod Sovjet, så det var viktigt.

19 november 1942 - 75-årsjubileum

För den som är intresserad av det riktiga kriget i Europa, fronten där avgörandet stod på den europeiska krigsteatern under andra världskriget, kan det vara värt att notera att den 19 november 1942 började slaget vid Stalingrad. 75 år har gått. Var vaksam mot personer som försöker sudda i historien!

1941: utkanten av Moskva. 1945: centrala Berlin

Utkanten av Moskva, november 1941. Oljemålning av Alexander Dejneka. Det var här som det visade sig att den tyska armén inte var oövervinnerlig. Här stoppades den av Röda arméns motoffensiv. Och den 9 maj 1945 kunde Sovjet fira den slutgiltiga segern över herr Hitler och hans horder. Idag firas ännu segerdagen. Utom av de som sitter i ett hörn och surar.

8 och 9 september

Idag 8 september, fast 1941, inleddes den tysk-finska belägringen av Leningrad. Staden höll ut, trots fruktansvärda lidanden. Några månader senare slogs den tyska offensiven tillbaka utanför Moskva. Det blev ingen promenadseger på östfronten för tyskarna och deras bundsförvanter. Det blev ingen seger alls. Sett så här i historiskt perspektiv kanske man vågar säga att det tyska nederlaget grundlades under de här månaderna 1941, tack vare det sega sovjetiska motståndet.

Och den 9 september 1976, för fyrtio år sedan, gick gamle ordföranden Mao ur tiden. Efter någon tid bytte Kina kurs, men Mao själv har de nya ledarna inte vågat peta undan.

Dagsvers 1941-1945

Det var alltså idag för 75 år sedan som Tyskland med allierade angrep Sovjet, operation Barbarossa. Världskriget gick in i sin avgörande fas. Under sommaren och hösten 1941 var Tyskland ännu krigets segrare. När det drog mot vinter vid Leningrad och Moskva var det inte så säkert längre ...

Stalingrad

Min dagsvers, 75 år senare:

Tyskland hade fått segerfrossa:

"Sovjet skall krossas med Barbarossa!"

Men Stalin styrde med bister min

och Röda Armén rensa' upp i Berlin!

Berlin, slutet

Man kanske bör notera den lömska historierevisionism som konsekvent försöker förneka Sovjets avgörande roll i segern över Tyskland. Förspelet till Andra världskriget utsätts också för förfalskningar och förvrängningar, detta till den grad att det blir obegripligt hur Sovjet kunde slå ut dåtidens starkaste militärmakt. (Notera hur tyskarna på bara några veckor tvingade Frankrike att kapitulera och jagade engelsmännen över Engelska kanalen!) Detta fifflande med historien har föranlett en debatt i Historisk Tidskrift, med artiklar som jag läst där tidigare i år. Nu finns ett par av inläggen publicerade på Nyhetsbanken. Finns också på Anders Romelsjös blogg, med första delen här.

Historisk krigspropaganda upprepas?

Det pågår en otrevlig och farlig kampanj för att i praktiken göra Sverige till NATO-land, med syftet att NATO (läs USA) skall kunna angripa Ryssland från svenskt territorium. I gårdagens tal på segerdagen i andra världskriget kom Jan Myrdal in på det, och passade samtidigt på att kritisera historieskrivning på vänsterkanten angående hur de tyska socialdemokraterna uppträdde inför första världskriget. Det handlade inte bara om en räddhågad ledning, rädd att förlora sina privilegier om den röstat mot kriget ...:

Men visst är kampanjer som den pågående farliga. Det som möjliggjorde det första världskriget var inte som många på vänsterkanten vill tro att en majoritet tyska socialdemokratiska riksdagsmän den 2 augusti svekfullt beslöt rösta för krigsanslag. Det avgörande var att i partiets tidningar (med enstaka undantag) det under flera år förts krigspropaganda mot Ryssland. Inte formulerad som solidaritet i kampen mot tsaren utan – och det är det avgörande – som ett tyskt fosterlandsförsvar. Detta hade gjort att de ledare vi på vänsterkanten brukat kalla svekfulla i detta krigsbeslut hade den överväldigande majoriteten arbetarrörelsemedlemmar med sig. Inte några ledares förräderi alltså utan en hjärntvättad överväldigande majoritet inom den starka tyska arbetarrörelsen möjliggjorde det stora kriget. Glöm inte det! Priset för den nuvarande kampanjen kan bli oss mycket dyrt.

Vad säger vi om den svenska socialdemokratiska ledningen idag? Och så kallade gammelmedia?

PS. En film från firandet av segerdagen, inklusive Myrdals tal. kan man se här.

27 januari 1944: belägringen av Leningrad hävs

Bildserietips: bilder från Leningrads belägring hittar man på ryska Sputnik (svenska versionen) här. På bilden ovan är det luftvärnssoldater. Sputniks sammanfattning av bakgrunden:

För 72 år sedan — den 27 januari 1944 — hävde sovjetiska trupper belägringen av Leningrad.

Belägringen började den 8 september 1941 och varade i nästan 900 dagar. Den enda rutten till och från staden kallades för Livets väg och gick över den frusna Ladogasjön.

Belägringen bröts den 18 januari 1943 och hävdes den 27 januari 1944. Enligt olika källor föll från 400 000 till 1,5 miljoner människor offer för Leningradbelägringen, de flesta dog av svält.

Till minnet av revolutionen och Moskva 1941

Den frejdige bloggaren Stalin's moustasche pekar denna dag på en av Stalins och sovjetfolkens stoltaste stunder. På minnesdagen av oktoberrevolutionen, den 7 november 1941, var den tyska armén på väg att inta Moskva. Men inne i staden hölls traditionsenligt den stora minnesparaden. Stalin stod där på tribunen och talade till folket, och soldater och arbetare marscherade förbi - över torget och ut till fronten, och där slogs tyskarna tillbaka. Och Stalin själv fortsatte att leda kampen från Moskva. Världskriget hade definitivt fått ett nytt utseende. Fram till slutet av 1941 såg Tyskland ut som vinnare. Nu var den saken inte så säker längre.

Snöbrist stoppar inte ett riktigt skidkompani!

Mer detaljer om historien bakom paraden finns här. Som lite extra info: splittrad opinion om revolutionen var bra eller inte för Ryssland. Över hälften av ryssarna beklagar att Sovjetunionen upplöstes.

Och här talar Stalin just den dagen, 7 november 1941, på Röda torget i Moskva:

Läget mot slutet av kriget

Den här kartan har jag kopierat från Historisk atlas. skolupplaga, utgiven av Adolf Schück 1950. Bland annat medbloggare Foto-Lasse har påmint om att det är jubileum: 25 oktober 1944 befriade sovjetiska Röda armén Kirkenes i Nordnorge.

De gröna områdena på kartan är resterna av det tyska militära väldet just i slutet av kriget. För Norges del kan man notera att vid det laget var tyskarna utkörda ur Finnmark längst i norr. Men titta längst ned: tyskarna höll ännu halva Kreta och en god bit av norra Italien. Man kan gissa att ur sovjetisk synpunkt var det viktigast att slå ut den tyska ledningen, i Tyskland. Norge var mindre viktigt, och en del av det andra skräpet kunde västmakterna få ta hand om.

Bornholm befriades också av sovjetiska trupper, om vi skall gå in på mer detaljer i Skandinavien.

Verkningar av krig och sanktioner

Nu är sanktionskriget igång (man får hoppas att det inte utvecklas till något ännu värre, det som sker i östra Ukraina är illa nog). Att sanktioner skall skrämma, och/eller långsiktigt skada Ryssland är tveksamt. Det kan bli tvärtom på sikt, genom att Ryssland lägger om delar av sin utrikeshandel och utvecklar den inhemska ekonomin. Ryssland kan inte isoleras. Putins popularitet blir bara starkare på hemmaplan. Därmed kommer USA och dess tokar till EU-lakejer att bli de som skadas mest. Ryssland, och de stater som fortsätter att handla med Ryssland, blir vinnarna. Och därmed fortsätter marschen bort från dollarhegemonin.

Varför inte ta en historisk jämförelse från en tid med riktigt krig och oerhörd förstörelse? Här är ett stycke från Jan Myrdals roman Karriär:

Då läser jag om Stalins möte med den finländska delegationen.
De hade frågat honom om inte kriget trots allt haft något gott med
sig för Sovjetunionen. Och det var ju en omöjlig fråga och en
otänkbar fråga och det var obegripligt hur just denna delegation
från ett land som nyss deltagit i det förhärjande kriget mot
Sovjetunionen kunde ställa en sådan fråga. Men Stalin blev inte upprörd,
han svarade: ”Kluge Frage! Richtige Frage” och så sade han att
kriget faktiskt också haft positiva följder för Sovjetunionen. Det hade
möjliggjort en snabbare industrialisering av Sibirien än vad som
annars kunnat genomföras och därmed bidragit till en mer
balanserad ekonomisk utveckling. Inte ens när det gällde Sovjetunionens
inre förhållanden finge kriget enbart ses som något negativt. 

Jag har sett nedanstående bild några gånger och undrat om den verkligen är äkta eller ett montage. Hur det än förhåller sig med den saken så kanske den visar på ett tänkande som säger "gör vad ni vill, på slutet är det ändå ni som får stå med lång näsa".

- Ja, som jag brukar säga: "Så förhåller det sig med den saken, kamrater!"

För 73 år sedan

För 73 år sedan, vid midsommar 1941, började världskriget på riktigt. Några dagar efter Tysklands angrepp mot Sovjet 22 juni (som ju inte var oväntat, frågan var bara 'när') verkade den tyska krigsmakten ännu vara oövervinnerlig. Tyskarna hade ju slagit alla motståndare i väst och syd, och nu rullade de mot öster. Sovjet var stort, dess trupper gjorde segt motstånd, men man kan misstänka att mången 'god borgare' gnuggade händerna i förtjusning över att snart skulle den hemska bolsjevismen vara förintad. Ett halvår senare var framryckningen stoppad vid Leningrad och Moskva. Tyskland var inte längre oövervinnerligt. En viktig roll i kampen mot angriparna spelade partisanerna, och 'partisansången' i filmen ovan ger ett mäktigt intryck av en mäktig rörelse.

Den sjunde november 1941, när tyskarna ännu rullade framåt, höll Stalin ett tal på Röda torget i Moskva. Det var den 24 årsdagen av Oktoberrevolutionen. Han berättade att läget var mycket värre under den första årsdagen, 1918. Läget var besvärligt men inte hopplöst.



Det tog längre tid än Stalin trodde att segra (om han verkligen sade vad han trodde), och tyskarna reste sig aldrig mot Hitler trots katastrofen, men seger blev det till slut. De 'goda borgarna' fick se sig snuvade. En anledning till deras falska optimism kanske var underskattning av Sovjets styrka. Bara någon månad innan kriget bröt ut 1939 hade sovjetiska styrkor i Mongoliet slagit ut invaderande japaner så grundligt att Japan sedan aldrig vågade ge sig på Sovjet igen. Röda armén var en kraft att räkna med, och teorierna om att den brutits sönder av de sovjetiska utrensningarna på 1930-talet visade sig falska.

Segerdagen

Segerparaden i Moskva, den hölls 24 juni 1945. Det regnade den dagen.

Veteraner från det stora kriget i Moskva - det finns ännu några kvar i livet. De har något att vara stolta över.

"Bilden bör modifieras ..."

Ett par nyckelmeningar från recensionen av en bok med samtida intervjuer med sovjetiska soldater som kämpade vid Stalingrad (finns här i Svenskan):

De som granskat protokollen frapperas av hur pregnant soldaterna beskrivit de hårdaste strider med oerhörda förluster eller förklarat hur de överlistat tyska förband. Bilden av rödarmister som kuschade av partiet och hemliga polisen bör modifieras. Här talar soldater som tack vare psykologiska förberedelser i kombination med allt bättre taktiska insikter såg sin roll i ett större sammanhang än vad som framkommit när kriget skildrats på makronivå. 

Jaha, det handlar alltså om ytterligare en modifiering av den vansinniga propagandabild som skapades under 'Det kalla kriget', både i öst och väst. Främst i väst. Nej, sovjetsoldater drevs inte fram till fronten av hemliga polisen och massavrättades om de försökte fly. De verkar inte ens ha varit särskilt dumma i huvudet ...

Verkar vara en bok att lägga på den läslista jag redan dignar under. Stalingradprotokollen . Sovjetiska samtidsvittnen berättar om slaget heter den och recensionen är författad av Lennart Samuelsson. Vi kan väl säga att det finns två sovjet-diskurser numera: en akademisk där man tar hänsyn till fakta, och en rännstensversion där den gamla propagandan ännu vrålas ut med oförminskad styrka.

Lite historisk statistik

Den här bilden klippte jag från Skvitts blogg eftersom den på ett bra sätt visar relationerna mellan uppoffringarna under Andra världskriget. Siffrorna är något suddiga, och jag antar att de även i verkligheten inte är exakta, men relationerna är klara: av drygt fjorton miljoner döda soldater på de allierades sida finns över nittiofem procent hos Sovjet. Och jag utgår från att av de drygt tre miljoner döda tyskarna föll de flesta på östfronten. Det var där kriget i Europa utkämpades, och vanns.

Hade man lagt till dödade civila, samt länder som Polen, hade bilden blivit ännu klarare.