Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fall Verbal 2020

Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!

Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.

Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?

Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.

Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.

Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.

Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:

Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?

Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? - Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?

Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.

Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.

 

Ödets ironi

En gång i tiden var det Storbritannien (även känt som "det perfida Albion") som angrep Kina och tvang kineserna att tillåta import av narkotika för massförbrukning. Första opiumkriget var början till den kinesiska nedgången, en mänsklig katastrof som varade i hundra år. Men efter hundra år hade kineserna börjat räta på ryggen, 1949 utropades den nya Folkrepubliken Kina, nu står kineserna raka och engelska politiker tvingas åka till Kina och skaka hand med nya självmedvetna ledare som talar vänligt om nya sidenvägar som skall vara en vinst för alla inblandade (men som förmodligen har en rejäl knölpåk gömd bakom ryggen ifall någon skulle få för sig att bråka). Säg inte att det inte finns ironi i historien!

Xi meets UK PM @theresa_may, calls on both sides to forge enhanced version of "Golden Era" bilateral ties https://t.co/XFY20BrguO pic.twitter.com/9slodMbRZQ

— China Xinhua News (@XHNews) 1 februari 2018

"Golden era" förresten - kineserna (och ryssarna) lagrar mängder av guld. Är det för att stabilisera de egna valutorna när/om dollarn kraschar? Hur är det med vår egen guldreserv?

Två roliga tweetar med kinesisk vinkel

Det här är nästan komiskt. För 3-4 generationer sedan var Storbritannien ännu i färd med att invadera Kina. Nu sitter den brittiska premiärministern och ber om kinesiska investeringar:

British PM @theresa_may vows to boost relations with China, eyeing more Chinese investment @Number10gov #Brexit https://t.co/YUZlu5Hzsf pic.twitter.com/PPc2dEGETp

— China Xinhua News (@XHNews) 10 november 2016

Kinesen verkar vara på gott humör. Är förödmjukelserna från Opiumkrigen och Boxarupproret år 1900 glömda - eller smilar han nu åt den stora revanschen? Kina behöver inte skicka kanonbåtar till London, det räcker med några koffertar med pengar!

Här är en annan rolig tweet. Kinas premiärminister Li visar upp sitt oföränderliga leende som nu har setts på hundratals bilder där han skakar hand med dignitärer från olika länder. Här har vi Ukrainas president, som dock inte ser riktigt väl till mods ut:

Kiev to boost cultural ties with Beijing for Ukrainians to learn more about Chinese cultural heritage (File pic) https://t.co/Tq0mIUmXVS pic.twitter.com/QkXSs6F0DT

— China Xinhua News (@XHNews) 9 november 2016

Kan det vara så att ukrainaren har en känsla av att kinesen samarbetar väldigt nära med ryssen, och att det på sikt kan knäcka hans redan fallfärdiga republik?

Vad gick fel?

Ovanstående är saxat från Svenskan idag. "Vinnare", låter inte det konstigt? Skulle inte undergångens timme slå om britterna röstade för utträde från EU? Skulle inte hela det Förenade Kungariket sjunka i Atlantens vågor? Skulle inte alla aktiekurser sjunka till tröskelnivå (minst!)?

Nä, den här ugglan i mossen har en hund begraven någonstans. Om folkomröstningen "gick fel", ur vems synpunkt "gick det fel"? Kan det vara så att stora delar av den brittiska bourgeoisien är rätt nöjda med att kunna operera friare från (de förmodligen rätt föraktade) byråkraterna och tjänstemännen och politiska föredettingarna i Brüssel?

Småplock om 'Brexit' och angränsande ämnen

När till och med regimmedia i Storbritannien erkänner att det är något skumt med den påstådda namninsamlingen som kräver nytt EU-val så kan vi lugnt utgå från att hela historien är en bluff. Vad är väl mer regim- än BBC, jag bara frågar! Detta, och annat som kan vara del av en kampanj à la 'färgrevolution' för att oskadliggöra folkomröstningen, beskrivs här.

Ett citat från Stefan Lindgren, som slut på en artikel som handlar om panikbluffen på börsen efter UK-EU-exit:

Vad får egentligen Sverige för sina 40 miljarder i medlemsavgift till EU mer än en tiggande rumän eller bulgar framför varje Lidl-butik?

Det sägs att vi får 10 miljarder tillbaka i olika bidrag, men varför dessa måste ta omvägen över Bryssel är svårt att förstå. Mellanskillnaden når uppenbarligen inte de länder som inte klarar försörjningen av sin egen befolkning. 

Som väl många inser är EU-elitens svar på folkliga protester mot superstaten att införa ännu mer superstat. Pål Steigans oundgängliga blogg berättar om att tyska och franska utrikesministrarna har lagt fram en plan som: 

... tar sikte på å ta fra medlemslanda retten til å ha egen hær, egen straffelov, eget skattesystem og sentralbank, og at de skal overføre kontrollen over alt dette til Brussel.

Jisses Amalia! En före detta självständig europeisk stat, medlem i EU, skulle enligt det här infallet inte ha mycket mer att säga till om än ett svenskt län! Eller som Steigan skriver:

Man må jo lure på hva de er lagd av ledere som kan skrive sånt etter det folkeopprøret som nettopp fant sted i Storbritannia. Motstanden mot sentralismen i EU vokser i hele unionen. EU-kommisjonen er upopulær, og er det noe stadig flere EU-borgere vil ha, så er det mindre EU og mer nasjonal kontroll.

Kanske dags att 'EU-positiva' till slut inser att det är sådan politik de röstar för, och sedan funderar på hur 'positiva' de egentligen är till den här processen.

Steigan har dessutom ett längre gästinlägg i två delar (del ett, del två) om "systemförståelse". Det handlar inte om England, utan om Norge, men ändå finns mycket intressant som är användbart utanför Norge. Ta den här reflexionen:

Målstyrte systemer sentraliserer makt og kontroll, og desentraliserer plikt og ansvar i en klassisk føydal struktur. En deregulert finanskapitalisme projiserer automatisk tilsvarende parasittiske  pyramidale strukturer. Begge tolker virkeligheten med sekundære måltall, og begge forsøker å kontrollere virkeligheten med det nedarvede imperialistiske motivet om overordnet, sentralisert og standardisert system.
...
Målstyrte systemer er over hele verden notoriske for sin fryktkultur og tilsvarende manglende evne til å lære av erfaringen og tilpasse seg endrede betingelser og ny kunnskap. Ideen er at frykt og usikkerhet skal skremme medarbeiderne til å yte mer og kritisere mindre. Dette samsvarer perfekt med nyliberalistisk ideologi og menneskesyn. Den heterodokse økonomifaglige kritikken av finanskapitalismen og frihandelsekstremismen  forklarer altså også den snikende fryktkulturen som gjennomsyrer Stoltenberg og Støres målstyrte og markedsorienterte «modernisering av offentlig sektor» – og hvorfor alle som inngår politiske allianser med Stoltenberg og Støre blir demoralisert.

Till sist (ämnet 'Brexit' börjar redan nästan kännas uttjatat) har allas vår Slavoj Zizek funderat över saken. Det blir ganska negativt, men på slutet ser han dock i alla fall några möjligheter i den rådande oordningen:

Recall Mao Ze Dong’s old motto: “Everything under heaven is in utter chaos; the situation is excellent.” A crisis is to be taken seriously, without illusions, but also as a chance to be fully exploited. Although crises are painful and dangerous, they are the terrain on which battles have to be waged and won. Is there not a struggle also in heaven, is the heaven also not divided – and does the ongoing confusion not offer a unique chance to react to the need for a radical change in a more appropriate way, with a project that will break the vicious cycle of EU technocracy and nationalist populism? The true division of our heaven is not between anemic technocracy and nationalist passions, but between their vicious cycle and a new pan-European project which will addresses the true challenges that humanity confronts today.

Tysk poetisk läsövning och lite samtida själskval

Den här dikten hittade jag på den ofta intressanta sajten The American Conservative, bland kommentarerna till detta inlägg:

Nach dem Aufstand des 23. Juni
Ließ ein Denkstückschriftsteller des Neu-York Zeitung
Im Internet Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?

Bakgrunden är att någon upprörd engländare skrivit en knasig artikel i New York Times angående EU-omröstningen 23 juni i Storbritannien, och öst galla över sin lilla hemstad på landet där folk är otrevliga och röstar fel (på utträde alltså).

Ovanstående tyskövning är en omarbetning av detta, som Berthold Brecht skrev 1953 i samband med arbetarprotester i Östberlin:

Nach dem Aufstand des 17. Juni
Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands
In der Stalinallee Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
Zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?

- Varför är det så fel och krångligt med allting!?

Nå, det skall bli intressant att se hur saker och ting utvecklas framöver. Antar att man i det liberala idealsamhället inte kommer att tillåta några folkomröstningar. Och tänk efter: om man anser att EU-frågan är för svår för vanliga töntar att förstå och rösta rätt om, då lär väl de vanliga töntarna inte förstå hur de skall rösta i vanliga nationella val heller! Så rösträtten kan hänga rätt löst framöver! Folk kan väl få rösta på Eurovisionsschlagern (under förutsättning att de inte röstar på länder som USA har sanktioner emot)!

Det kan ju verka obehagligt när en del människor plötsligt öser ur sig hat mot tidigare erkända principer för demokrati, eller förakt mot hela folkgrupper som inte förstår sitt eget bästa (... eller kanske rättare: inte förstår elitens bästa) men det är ju faktiskt bra att man får veta var de står. Eliten och dess underhuggare i 'medelklassen' är knappast demokratins ståndaktigaste stöttepelare, och det är bara bra att de visar det så ingen behöver vara osäker om den saken.

Jaha, så blev det! Men hur blir det sedan?

Jag tar mig ett bad på midsommardagens morgon. (Du har väl hört skämtet: "Jag tvättar mig till jul och midsommar, vare sig det behövs eller inte!") Ja, nu är det alltså midsommaraftonsmorgon (vilket ord!) fastän den riktiga midsommaren redan passerat. Hur som helst, ett uppfriskande bad, och sedan på med morgonfikat. Läget: oklart. Jag slår mig ner vid datorn, jag slår på datorn ... kommer in på Twitter och ser något konstigt om brittiska EU-omröstningen ... vad har hänt!? Har det verkligen ... JO! Åh, vad skönt med en god nyhet, samtidigt som sommaren är som vackrast.

Klippet överst kommer från BBC. Det visar sig att valdeltagandet har varit högt, och att 'lämna-sidan' har vunnit med en marginal på 3,8 procentenheter. Grovt räknat har landsbygden slagit eliten i London. Kollar Sveriges radios hemsida. Diverse personer yttrar sig. EU-slavarna fortsätter predika Jordens undergång. Nja, det är väl snarare EU som hänger på gärsgårn!

Vad sker framåt? Dels försöker säkert den sårade, i eget tycke oumbärliga eliten att hämnas på engelsmännen. Dels försöker den säkert att manövrera så att det inte blir något utträde. Skurkar får man inte underskatta, det finns inget fult som de inte kan hitta på. Men det bör kunna motverkas om anti-EU-rörelserna i andra länder samlar kraft och inspiration. Frankrike och Italien kanske ligger långt framme i det avseendet, men andra kan ju följa efter.

Och så får jag väl sluta snacka skit om engelsmän åtminstone några dagar!

Glad Midsommar!

Diverse tankeplock en söndagskväll

Kvinnosolidaritet

Hur står det till med solidariteten mellan kvinnor/flickor? Man skulle ju kunna tro att tafsmuslimernas excesser även här i Sverige skulle utlösa en storm av solidaritet med offren. Men det verkar, från många håll, snarare handla om krishantering av modellen "men titta på det här i stället, svenskar gör minsann sådär också ...". Från delar av etablissemanget försöker man/kvinn att styra bort fokus från övergreppen, förmodligen i syfte att inget får störa bilden av migranterna som stackars asylsökare. Här är ett exempel från en bildad person, lärare och vänsterpartist som jag tror varit ganska högt i partistrukturen. Nå, solidariteten från v-partiet har ju haft sina brister tidigare, när det gällde att stötta kvinnor i förorter som störs av otrevliga muslimer. Ur en normal vänstersynpunkt är den här tendensen obegriplig. Men det kanske beror av att de som stödjer den inte är normalt vänsterfolk. Varför vänsterkvinnor skulle ha några varmare känslor för individer som avskyr såväl vänster som kvinnor är svårt att förstå. Jag gör det inte.

Ett påstående som borde medföra klasstryk för den som uttalar det är att de som protesterar mot tafsmuslimernas verksamhet idag är samma figurer som var kvinnofientliga igår. Är det vettigt att med påbud av den typen kollektivansluta folk med en anständig hållning till sverigedemokraterna? Det kan ju innebära att sd får fler sympatisörer av ren ilska, och var det detta som var meningen?

Tidens tecken

2010-talet: den åldrande vänsterns sista chans (om nu inte den chansen redan har sprungit förbi och sumpats).

2010-talet: den åldrande imperialismens sista chans (eller om den kan hålla sig vid liv in på 2020-talet?).

Normalfördelningskurvan

Etnologen och bloggaren Eddy Nehls hävdade vid något tillfälle att man inte av kulturell bakgrund kan sluta sig till hur en individ kommer att uppträda. Det är helt säkert riktigt. Människor kan vara väldigt olika även om de har samma bakgrund. Men om man får en hel grupp att studera, då borde bilden bli annorlunda. Jämför med väljarundersökningar: frågar du en enda tant eller gubbe på gatan hur de kommer att rösta får du en åsikt, men knappast en pålitlig bild av hur opinionen totalt ser ut. Men har du en statistiskt representativ grupp på drygt tusen personer är det faktiskt möjligt att någorlunda väl förutse hur nästa val kommer att gå. (Se "anmärkning" nedan.) Om det ramlar in X tusen migranter från västra Asiens kurdiska eller arabiska områden, borde man inte kunna ha vissa uppfattningar om hur flertalet av dem ser på världen? Normalfördelningskurvan kanske kan visa vilka tankar och världsåskådning hos dem som är den vanliga, samtidigt som man får inse att vissa kan ha helt andra idéer. - Om någon statistiker tycker att den där kurvan är dåligt i det här sammanhanget, så kom med något bättre!

Anmärkning: som jag väl tidigare skrivit på bloggen (eller om det var på någon annans blogg) så kanske de traditionella opinionsundersökningarna blir mindre pålitliga, och paneler på nätet kan bli det som gäller i stället. I vissa lägen vill ju människor inte svara sanningsenligt när det ringer på telefonen. I en webbpanel kan det kännas friare, och ju fler människor som har dator och svarar på enkäter, desto mer kommer resultatet att bli trovärdigt.

Försvar och kapitalism

Försvar och NATO diskuteras i dessa dagar. Här en reflexion som handlar om totalförsvaret och behovet av att ha rejäla resurser i landet ifall handeln med omvärlden skulle störas. Civilförsvar alltså.

Det behövs lager av strategiska resurser, det behövs produktionsmedel och kunnigt folk för att kunna möta en kris utan att samhället brakar samman efter några dagar. Det behövs resurser för att ta hand om naturliga eller mänskligt orsakade katastrofer. Men sådant kostar. Man kan ju tänka sig att en svensk patriotisk borgerlighet skulle ställa upp på det - försvaret av fosterlandet måste ju få kosta! Men hur är det när denna patriotiska borgerlighet/kapitalistklass knappast finns längre, och fosterlandets resursbehov inte är en fråga som finns med i räknenissarnas kalkyler? När kapitalistklassens högre skikt är indragna i de globala nätverken och förmodligen hellre tar sina order från Washington än Stockholm, hur blir det då? - Jag slänger fram hypotesen att i vår tid så passar begreppen 'nationellt försvar' och 'kapitalistiska vinstkrav' dåligt ihop.

UK 1940, SSSR 1941

1940 fick den engelska styrkan i Frankrike fly för livet undan tyskarna, trots rätt små förluster. 1941 tvingades Sovjets styrkor att dra sig tillbaka under några månader under svåra förluster, men Röda armén bröt inte samman och kunde slå tillbaka tyskarna utanför Moskva. Det avgjorde på sikt hela kriget i Europa. Varför får vi då ständigt höra att den sovjetiska armén var så dålig, när den faktiskt klarade av ett mycket tyngre anfall än det som jagade engelsmännen över Engelska kanalen? En hypotes: det beror av att engelsmännen har ett behov av att snacka bort just det.

Sovjet då och Ryssland nu

Man behöver inte överdriva likheterna, men inte heller bortse från dem. Jag tänker på situationen för Ryssland idag, jämfört med 1920-1930-talen.

Dels utvecklingen av landet. Efter första världskriget var Sovjet utsatt för blockader. Även om man ibland kunde inhandla saker utifrån (som metallkombinatet i Magnitogorsk) så tvingades landet mer eller mindre att av egen kraft lyfta sig i kragen, att finansiera uppbygget internt. Det lyckades man med, även om vissa saker slog fel (jordbruket pressades för hårt). Numera är det som bekant sanktioner det handlar om. Ryssland har varit uppstudsigt och måste straffas! Men det innebär också att ryssarna måste utveckla sig internt igen. Import från EU ersätts av egenproduktion. På sikt bra för landet, förmodligen. Och idag finns större möjligheter än på 1930-talet att handla med stater som inte driver sanktions- eller blockadpolitik.

Dels en fråga om mentalitet hos ledningen. Strax innan andra världskriget bröt ut försökte japanerna invadera Mongoliet. Men sovjetiska armén fanns där, och i augusti 1939 spöade den upp japanerna så eftertryckligt att de sprang sin väg och aldrig vågade komma tillbaka. Men här är en intressant detalj: när den sovjetiska militären föreslog att man skulle förfölja de japanska trupperna in i Manchuriet sa Stalin nej. Det blev inget direkt krig mellan Sovjet och Japan. Japanerna slog om till krig söderut i stället.  Därmed fick Sovjet lugn i öster och kunde flytta trupper västerut när Tyskland angrep. 1945 kunde Sovjet sedan slå ut de japanska styrkorna i Manchuriet och Korea.

Jag tror det här säger en del om hur ryska/sovjetiska ledare kan tänka: nämligen lugnt, långsiktigt och metodiskt. För att ta ett modernt exempel: turkarna skjuter ner ett ryskt militärflygplan som (eventuellt) varit inne på turkiskt område några sekunder. Planet var inget hot mot Turkiet, däremot mot väpnade grupper i Syrien som på sikt också hotar Ryssland. En hetlevrad ledare i Moskva skulle ha kunnat förklara krig i detta läge, möjligen med baktanken att NATO inte skulle rädda Erdogan. Det vet man ju inget om, på några dagar hade den här affären kunnat skruvas upp till världskrig. Men Putin nöjde sig med hårda sanktioner mot den turkiska ekonomin. Förmodligen tänker han att Erdogan skall få lite mer rep att hänga sig i så småningom. Det här utesluter inte blixtaktioner om så krävs (tänk på Krim, eller hur ryska styrkor snabbt etablerades i Syrien), men ofta är det långvarigt väntande på rätt tillfälle det handlar om. Detta kan även förklara varför Putin ännu inte har rensat ut den lilla klick liberaler som ännu sitter på nyckelposter i Ryssland. De får fortsätta att göra bort sig ett tag till. Väldigt få ryssar kommer att sakna dem om/när de försvinner. Undrar om Ryssland sitter och väntar på att såväl Turkiets som Saudiarabiens härskare skall röra till det så mycket för sig att de faller - samtidigt som Iran dras djupare in i samarbete med Ryssland och de andra staterna i SCO, Shanghai Cooperation Organisation?

Ja, det var några tankar så här på söndagskvällen.

Sen ursäkt - bättre än att aldrig be om ursäkt?

Enligt iranska nyhetsbyrån Fars föreslår en kommitté i det brittiska parlamentet att en ursäkt skall framföras från brittisk sida för att man 1953 tillsammans med USA störtade den dåvarande regeringen i Iran. Vad skall nu en ursäkt över sextio år efter detta övergrepp ha för betydelse? Om det nu kommer någon. Britterna har ju kämpat hårt för att slippa ta ansvar för sina övergrepp i Kenya och Malaja på 1940-1950-talen. - Annars kan man ju säga att det är bättre att inte fara fram som en buse än att göra det, och sedan låta de efterkommande eventuellt be om ursäkt.

På tal om iranska nyhetsbyrån (startsida här) kan det vara värt att kasta en blick på den då och då. Det gäller även avdelningen för vetenskap och teknik. Snart är Iran redo att skicka upp tre nya satelliter. För man tillhör ju redan den växande skaran av stater som klarar att skicka upp rymdfarkoster. De som larmar om Iran som 'medeltida gubbar' bör ha klart för sig att landet står på en teknisk nivå som inte är medeltida. Detta utesluter inte att det finns efterblivna områden, och ledarfigurer som uppträder skumt (kom ihåg den pinsamma Rushdie-affären) - men tänk på Storbritannien som figurerade här ovan? Medan Iran är en lokal och på sin höjd regional makt har Storbritannien utövat sina skurkstreck över hela världen, och har inte slutat med det ännu. Det är skillnad det. Kan engelsmännen ta sig in någonstans och får trixa ohejdat får man en kris som aldrig tar slut. Kan någon beskylla iranierna för att uppträda på samma sätt?

al-Qusair - Stalingrad, Aleppo - Kursk?

Jag har sett en del jämförelser mellan slaget om den lilla syriska staden al-Qusayr och slaget om Stalingrad 1942-1943. Vi kan väl enas om att proportionerna är något olika mellan de två händelserna? Detta även om resultatet bland annat är två sönderskjutna städer? Och effektiva tyska Wehrmacht-soldater kan knappast vara jämförbara med skäggiga islamist-troll som skriker "Allah är större" hela tiden.

Men liknelsen är inte helt tokig ändå. Det som hänt är att ett nytt skede i det syriska kriget verkar ha inletts. "Rebellernas" tidigare framgångar har i viss utsträckning varit mediaskapelser. De har påståtts rycka fram, erövra det ena och det andra, "regimen vacklar", folk har hoppat av från regeringen eller deserterat från krigsmakten, etc. etc. Men intressant nog har "rebellerna" inte kunnat göra så mycket av dessa påstådda framgångar. Avhopparna har varit i stort sett värdelösa muppar och det har inte kunnat sättas upp någon trovärdig regering på de områden man kontrollerat. - Orsaken till det sista är nog att det är svårt att sätta upp en trovärdig regering som baseras på lokala miliser som ägnar sig åt plundring och religiös terror och ibland slåss inbördes. Nu börjar vi se den verkliga situationen. Det är regeringsstyrkorna som rycker fram, det är "rebellerna" som vacklar.

Den syriska regeringen har lärt sig bekämpa motståndare av den här typen och driver därmed bort "rebellerna" från det ena området efter det andra. (Ja, "motståndare av den här typen" - jag menar att syriska krigsmakten främst är till för att slåss med israelerna, och vad man än tycker om dem så är de verkligen inte ett antal orakade och illa disciplinerade milisgubbar!) Till slut blev al-Qusayr en symbolfråga (som Stalingrad!) i den här kampen. Den som behärskar staden och dess omgivningar kontrollerar också viktiga smuggelvägar från Libanon mot städer som Homs och Hama i Syrien. För "rebellerna" och deras utländska uppdragsgivare var det livsviktigt att hålla al-Qusayr, annars skulle leveranser till milisgrupper längre in i Syrien bli mycket svårare. Det finns faktiskt möjligheter att upproret ebbar ut på grund av brist på vapen och ammunition. - Symbolfrågan förvandlades från fråge- till utropstecken när de syriska och libanesiska styrkorna intog staden och krossade "rebellerna". Det måste vara ett mycket svårt slag mot deras stridsmoral och möjligheter att fortsätta kämpa - och det påminner ju om utgången av Stalingrad! De engelska och franska regeringarna uppges också vara mycket upprörda över denna militära och politiska katastrof. Med tanke på att det är den engelska och franska uppdelningen av Ottomanska imperiet efter Första världskriget som orsakat mycket av de här bekymren så borde de väl snarare hålla tyst och skämmas!

Ungefär ett halvår efter Stalingrad, i juli 1943, kom nästa stora slag på östfronten. Det var vid Kursk i Ukraina. Följden av det blev att tyskarna tvingades utrymma Ukraina. Var det tveksamheter tidigare om hur det skulle gå i kriget var de nu betydligt mindre. Tyskarna kunde inte vinna längre. De kunde hålla emot den sovjetiska framryckningen men inte hejda den. Nu pågår "Operation nordlig storm" omkring Aleppo. Staden och dess omland kontrolleras bara delvis av miliserna, och nu verkar det som om syriska krigsmakten är på gång med en definitiv upprensning.

När "rebellerna" slagits ned vid libanesiska gränsen, Damaskus, och gränsområdet mot Jordanien finns det inte mycket kvar att slåss om, utom just en del områden i norr och öster. Aleppo och platser upp mot turkiska gränsen hör dit. Om de syriska styrkorna fortsätter att göra bra ifrån sig lär inte "rebellerna" ha mycket kvar till territoriell kontroll utan kan möjligen fortsätta som renodlade terrorister, med sabotage. Men deras finansiärer på Arabiska halvön kan ju fundera var alla pengar och resurser som man vräkt in till rebellerna har tagit vägen! Fiasko! Och kanske en del sura jihad-turister kommer hem igen och ställer till bråk ...

Dock: Kursk och Stalingrad i all ära, Andra världskriget tog inte slut förrän Berlin intogs. Var finns Berlin i det här sammanhanget? - Jag vet inte.

Om även israelerna dragit i tåtarna vad det gäller att stödja "rebellerna" i Syrien för att förstöra för Hitzbollah i Libanon så verkar man ha gjort en rejäl felbedömning. När Hitzbollahstyrkan var färdig i al-Qusayr uppges den ha omdisponerats till stilleståndslinjen mellan Israel och Syrien vid Golanhöjderna. Detta måste vara en tråkig nyhet för israelerna. Den frontlinje där de kunde räkna med att stå emot Hitzbollah har blivit mycket längre än tidigare, och dessa libaneser har visat att de kan slåss effektivt. Dessutom kan det vara en viss skillnad med Hitzbollah på syriskt område, i och med att den syriska staten (med rysk uppbackning) är oerhört mycket starkare än Libanon. Israelerna kan trakassera Libanon men måste vara mycket försiktigare vad det gäller Syrien, och en sådan utveckling hade man nog inte räknat med. Och lite längre bort har vi Iran som skulle försvagas genom att Syrien krossades, men det gick inte så ...

Det är ju lätt att ta till termer som "epokgörande" eller "historisk". Det kan ändå vara så att de passar in på den här syriska historien. Nu ligger en rysk flotta permanent i östra Medelhavet, välutrustad med moderna robotvapen. Sådana finns också i Syrien, och Hitzbollah har en rejäl mängd raketer. Iran har teknologi att bygga drönare (lär ha använts av syriska krigsmakten, och har dessutom skickats in över Israel). Vad betyder det för Israel? Har fönstret för att attackera Iran stängts eller är på väg att stängas definitivt? För att spetsa till frågan ytterligare: kan Israel i dagens form överleva om man inte godtyckligt kan bomba grannländerna och trakassera palestinierna av fruktan för repressalier?

Vad händer inne i Gulfstaterna om deras försök att omstörta Syrien misslyckas, och vad händer med de islamistiska rörelserna i Egypten, Tunisien och annorstädes? Eller annorlunda uttryckt: vad händer med de sekulariserade krafternas möjligheter att påverka situationen? Och vad händer med det ryska inflytandet i regionen och globalt? - Det är en väldig massa frågor, det förefaller som ett stort historiskt skifte sker just nu, mellan al-Qusayr och Aleppo, och det är väldigt skönt att kunna betrakta skeendet på avstånd och inte sitta mitt i smeten.

Om engelska massmördare igen

Den som lusläst den här bloggen sedan 2007 vet att i april det året publicerades ett inlägg med titeln Engelsk terror i Afrika. Bloggposten byggde på en artikel i Historisk Tidskrift som redogjorde för vad de fina vita kolonialisterna hade för sig i Kenya under upproret på 1950-talet. De bar sig riktigt illa åt, helt enkelt. Massmord, terror, tortyr, koncentrationsläger. Britterna får ju betraktas som pionjärer vad det gäller just koncentrationsläger, för övrigt.

Det är med andra ord ingen nyhet vad som hände då. Men nya detaljer kommer ju fram, exempelvis att engelsmännen genom att förstöra arkiv försökte förhindra att omfattningen av deras dåd kom fram. Det framgår av en DN-artikel. Och man visade samma takter i Malaja (fastlandsdelen av nuvarande Malaysia). Hur kan folk få den konstiga idén att engelsmän skulle vara sympatiska figurer? De började träna på irländarna och sedan spred de sina busfasoner ut över världen. Är det inte tid att England gör upp med sitt ruttna förflutna?

Lite kravall-läsning

Här är två lästips med anledning av de nyligen timade kravallerna i England. Den första är en intervju med en gammal professor som har studerat ämnet och så att säga har sett allting tidigare - de senaste upploppen är i stort sett nya varianter på vad som förekommit tidigare under några århundraden därborta. Även reaktionerna är gamla kända. Samma uppkäftiga ungar med konstiga kläder och frisyrer, samma upprörda överhet.

Den andra är en artikel av något så ovanligt som en engelsk (icke-vit vad jag förstår) maoist som har en märkligt balanserad syn på händelserna. Jag antar att somliga av de andra få maoisterna blir störda av att den här personen yttrar förståelse för att människor som har våldsbenägna kriminella gäng i närheten faktiskt gärna ser att det finns poliser i närheten också som kan ta hand om busarna. Men, ärligt talat, även om en del av gatugängen och plundrarna kan etiketteras som 'arbetarklass' så gäller ju det också en del av de som rekryteras till högerns och nyfascisternas gatugäng. Klassetikett är inte allt. Det kan ju finnas lämpliga uppförandekoder också .. .

Direkt aktion mot skattesmitare

I förrförra inlägget slank jag in på skatter mot slutet. Fattiga medborgare jagas för småsummor, rika skattesmitare kan ta det lugnare. Det finns flera aspekter här. I England har frågan blivit verkligt het när de enorma "besparingarna" (statens attack mot de fattigare medborgarna) ställs mot hur mycket (eller snarare: hur litet) rika knösar och rika bolag betalar i skatt. Kanske är det så att inga "besparingar" skulle behöva göras om det drevs in mer skatter från de rika i stället. (Dessutom anser tänkande nationalekonomer att den här sortens "besparingar" är rent vanvett som kommer att göra framtiden konjunkturer ännu sämre.)

Att klaga är en sak, men nu börjar opinionen därborta ta till drastiska metoder som kanske kan ge resultat. Jag tror att första steget i England var när någon använde något nytt "socialt media" för att kalla till protester mot företaget Vodafone. Till förvåning för den sammankallande blev det en massa folk som stod utanför företagets butiker och protesterade.

Här finns filmer från nya aktioner där utpekade skatteflyktingar konfronteras ännu mer direkt: demonstranter går in i en klädkedjas butiker och för ett jäkla liv, blir visserligen utkastade, men står kvar på gatan och en poliskedja står i affärsdörren. Som alla förstår är det pinsamt för företaget, och dessutom blir det ju svårt med själva affärsrörelsen om dörrarna blockeras av 1. mängder av skrikande och sjungande och plakatviftande demonstranter, samt 2. en kedja av poliser. Man kan undra om det här fortsätter att sprida sig, kommer regeringen att tvingas agera för att ha någon trovärdighet kvar eller kommer man att skicka polisen på folk som protesterar mot skattesmitare?

Samtidigt pågår massdemonstrationer och ockupationer bland universitetsstuderande, och kanske andra grupper dras med i kampen mot "besparingarna". Det kan bli intressant framåt!

PS. Ytterligare en engelsk länk som ger mer bakgrund och att det är stora och trista affärskedjor som är målet i den här kampanjen mot skattefrälset. DS. 

I attentatens och jubelfesternas tid ... mot 'havssvaleskäret' månne?

Ja, det är inte jag som är ursprunget till rubriken, utan allas vår egen August (Strindberg, alltså!). Jag tänkte på det när jag fick syn på den här artikeln i Svenskan:

...

Intern säkerhet (livvakter m.m.): 115 000 000 kronor

Extern säkerhet (Polis, snipers m.m.): 360 000 000 kronor

Övrig säkerhet: 110 000 000 kronor

Totalt: 612 743 000 kronor

Detta är sluttampen på en beräkning av vad giftermålet mellan prins William och någon böna han raggat upp kan komma att kosta. Jag går inte i god för siffrornas äkthet och hållbarhet, men man tror tydligen att det skall kosta 585 mille att skydda de unga tu från personer i populasen som kan tänkas ha starka synpunkter på jippot. Detta allrahelst som de berörda familjerna inte betalar säkerhetspajsarna, det får skattebetalarna stå för - och detta i ett läge där befolkningen i stort (särskilt de som inte har det så bra, naturligtvis) förväntas uppoffra sig för att rätta till det brittiska budgetunderskottet. Just nu är det studenter som går i spetsen för protesterna (med höjda avgifter vill regeringen jaga bort underklassen från universiteten, som det verkar, och det går man emot) men detta kan ju sprida sig till andra grupper så det blir rejält oroligt.

Tänker sig koalitionsregeringen i England att ett hejdundrande kungakalas skall stilla massornas vrede? Tänk om det blir tvärtom! Vill man komma åt det jättestora budgetunderskottet måste överklassens skattefrälse klämmas åt, krigpolitiken avvecklas direkt, och med den de jättestora svindyra vapensystemen som ändå inte kommer att göra landet säkrare. Men det verkar inte ingå i planerna.

Men det vore ju skräp om det inte fanns alternativ - man kan ju inte bara krossa de ungas lycka så där genom att säga "det blir inget, det har vi inte råd med!" Jag funderade och kom på att det fanns platser inom De förenade konungarikenas territorium där man skulle kunna dra ner säkerheten till nära nog noll. Och så mindes jag ett ställe som jag sett på kartor och läst om någon gång - Sula Sgeir utanför Skottland. Inte det lättaste att ta sig till, en klippa på femton hektar ute i Atlanten.

Mänsklig befolkning: noll. Däremot kan alla språkfantomer genast lista ut att Sula Sgeir är något förvrängd gammal norska. Sul-skäret, med andra ord. Och då påpekar genast den fågelkunnige att det här inte handlar om skosulor, utan om havssulor. Sula bassana är den vetenskapliga beteckningen. 'Sula' är svala på norska, så vi har här en stor kraftig fågel som inte ser ut som en svala men som de gamle norskarna ändå av någon anledning fick för sig att kalla just 'havssvala'. Här har den en stor häckningsplats. Någon gång kommer en havssula in till svenska västkusten, eller till och med in i Östersjön, men annars är det en fågel för de stora vilda havsvidderna.

Det är mest tillfälliga besökare här, men någon byggde ändå ett hus en gång

Varför inte ge även havssulorna en chans till rojalistisk yra genom att förlägga ett lågbudget-bröllop till deras enligt uppgift rätt beväxta klippor? Och så kan man dra in på över en halv miljard i onödig säkerhet, och alla med attentatsplaner kan få viktigare saker att syssla med! Som att störta Englands perversa överklass, exempelvis.

När blir det revolution?

När blir det revolution? En del kanske går och funderar på den saken bland annat med tanke på den grekiska krisen. Vare utspel av regeringen möts av demonstrationer i massomfattning.

Så konstig som situationen är i Europa för närvarande är det förmodligen kontrarevolutionärer som går och gruvar sig för framtiden snarare än revolutionärer som borde ha vissa förhoppningar på densamma framtid. Men här kommer ett försök till analys av en som var med. Vi kan kalla det ett stycke koncentrerad sociologi.

Oppression alone, no matter how great, does not always give rise to a revolutionary situation in a country. In most cases it is not enough for revolution that the lower classes should not want to live in the old way. It is also necessary that the upper classes should be unable to rule and govern in the old way.

Det var den revolutionäre socialdemokraten Lenin som skrev det här 1913 (tack till Röda Verb som uppmärksammade mig om det, hela texten hittar man här). Han utvärderade 1 maj det året i Ryssland. Det var ett stort uppsving för arbetarrörelsen. Kanske den ryska revolutionen hade kommit strax därpå om inte Första världskriget brutit ut och förlamat all politisk verksamhet för några år framåt.

Hur som helst, här har vi en nyckelfras: Det är också nödvändigt att överklasserna skall vara oförmögna att styra och härska på det gamla sättet. Och vidare:

Neither the oppression of the lower classes nor a crisis among the upper classes can cause a revolution; they can only cause the decay of a country, unless that country has a revolutionary class capable of transforming the passive state of oppression into an active state of revolt and insurrection.

Jag gissar att med lite omformuleringar skulle det här kunna passas in i vilken lärobok som helst om organisationsteori. Om ledningen är splittrad, börjar få svårt med resurser och inte vet vad den skall göra kommer den att riskera att falla sönder om det också finns en stark och trovärdig opposition, det är väl ungefär budskapet.

Förmågan att visa på framtidsalternativ bortom den där rådlösa ledningen kommer att ge oppositionen extra dragkraft. I det ögonblick den sittande styrelsen förlorar kraften att påtvinga resten av organisationen sin syn på hur saker skall skötas (och kanske i sin desperation griper till övervåld) håller falluckan på att öppnas under dess fötter. "Man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem", för att citera ett uttalande från franska revolutionen. Eller för att (ur minnet) citera Tegnér: "Vad våldet må skörda är flyktigt och kort/ det dör som en stormvind i öknen bort."

Sett ur den synvinkeln kan det uppstå intressanta situationer i flera länder i Europa. Den härskande eliten, vare sig det är nationella politiker eller i EU, eller storkapitalet, har bidragit till att den ekonomiska krisen kunnat slå hårt. Man har sedan närmast i desperation tillgripit åtgärder som en äldre svensk kanske skulle kalla "Döbelnsmedicin".

(Detta efter den svenske fältherren von Döbeln som var sjuk under kriget mot Ryssland 1808-1809. För att piggna till fick han en medicin som först gjorde att han kände sig bättre, men som sedan skulle göra honom sämre igen. Ett vulgärare nutida sätt att uttrycka samma sak är att jämföra med att pinka i byxorna. Först är det varmt och skönt, men sedan blir det kallt och otrevligt.)

Att köpa ut fallfärdiga banker och subventionera storföretag på ruinens brant, och göra det med pengar som lånas upp och skall betalas tillbaka (av folket) med feta räntor - det är just den sorts medicin som botar för stunden men kan orsaka elände längre fram. För om dessa krispaket misslyckas finns det knappast några fungerande verktyg kvar i regeringarnas och EU:s ekonomisk-politiska verktygslåda. I alla fall inte inom ramen för det här samhällssystemet. Man kanske kan köra med lite fascism i stället, och/eller krig?

I Grekland ser man redan resultatet av krisen, och länder som Portugal och Storbritannien är på den vägen också. Kriserna i de offentliga finanserna (som ju orsakats av kriser på den privata sidan) försöker politikerna och kapitalet lasta över på folkmajoriteten. Enorma nedskärningar hotar medan bonusgubbarna i alla länder fortsätter bada i pengar. Om folket tar emot snytingarna kan den gamla regimen tuffa på ett tag till. Men om tillräckligt många säger "nu är det nog, det här går vi inte med på!" kommer läget att bli annat. Parollen "vi betalar inte eran kris!" är verkligen ett hot mot det nuvarande systemet.

Vilka organiserade krafter av någon storleksordning finns då för att organisera motstånd? - I Grekland och Portugal finns ganska stora kommunistiska partier som är lätt fossiliserade fortsättningar på de gamla moskvapartierna. Kanske de och resterna av facket kan vitaliseras genom en rejäl kris och massaktioner.

För engländarna ser det mörkare ut. Den radikala flygeln är såväl splittrad som svag. Marx tänkte sig att England skulle vara det första landet som mognade till revolution. Det mognade, blev övermoget, och nu verkar det snarare ruttna bort om inte något radikalt händer. (Radikalt åt vänster alltså, högerradikalismen blomstrar som vanligt i det här läget.)

Vi får nog anledning att fortsätta diskutera det här, aspekterna är många.

Mysiga engelsmän? Eller snarare mordiska?

Tidigare i den här bloggen har jag refererat till de engelska övergreppen i Kenya. Men de var ju i farten på många håll, och nu hittade jag via Nyhetsbanken en artikel som ledde mig vidare till originalartikeln och via kommentarer till den till en BBC-artikel. Det handlar om en brittisk massaker i dåvarande Malaja 1948. (Fastlandsdelen av det som idag är Malaysia.)

Under Andra världskriget ockuperades Malaja av japanerna och bekämpades av kommunistiska gerillas som jag tror främst rekryterades i den kinesiska befolkningen. Kineserna hade engelsmännen tidigare tagit ner till Malaja för att arbeta på plantager och i gruvor under förmodligen inte så bra villkor.

Det fanns alltså en klassaspekt när kampen mot de japanska ockupanterna efter krigsslutet omvandlades till ett uppror mot engelsmännen. Engelsmännen körde sin vanliga stil: koncentrationsläger (strategiska byar kallades de senare när amerikanerna i Vietnam använde samma taktik för att isolera gerillan från civilbefolkningen) samt naturligtvis slakt på människor. Nu håller de sista vittnena på att dö för just den aktuella massakern, det brådskar att reda ut fallet, men den engelska regeringen håller emot. "Inte har vi gjort något …" Kan vi inte vara ense om att det finns många rejäla skitstövlar - inklusive krigsförbrytare- i såväl gårdagens som dagens England?


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver De förklädda fascisterna i folkpartiet, H Palm skriver Motown Junk: utanförskap är svärta., kimmuller skriver Klassisk klyscha från chefen, slutstadium skriver Rösta inte på Piratpartiet, totalavloning skriver Total Avlöning 6/5/09 Mota Hippien i grind., autonomak skriver Klassfiendens vara eller icke vara…

Ge betalt för gammal ost ...?

Den patriotiske kinesiske mandarinen Lin Zexu låter förstöra engelskt opium 1839

Narkotikaförsäljning och -konsumtion anses inte så smakligt numera (vi kan bortse från skillnaden mellan mer eller mindre skadliga preparat i det här sammanhanget) med tanke på hur det skadar människor och hela samhällen. Annat var det förr. Som när Kina var en stor och rik men ganska sluten stat som inte behövde köpa så mycket från omvärlden. Omvärlden ville däremot ha te, siden, porslin och annat intressant och betalade med en av de få saker kineserna var intresserade av att ta emot: silver. Man får anta att via diverse omvägar flöt silver såväl från Sala i Sverige som Potosí i Sydamerika in i Kinas skattkammare.

Det fanns dock en sak som engelsmännen kunde sälja, bara man kunde tvinga kineserna att acceptera införsel - opium som odlades i Indien. De kinesiska härskarna var dock inte dummare än att de förstod att det skulle vara en dålig affär för landet om silvret fördes ut igen och ersattes av någon skit som förstörde folk. Med andra ord satte de sig till motvärn och förstörde opium, som visas på bilden ovan. Men engelsmännen hade väl inte varit engelsmän om de inte (tillsammans med fransoserna) drog i fält och med sin överlägsna militära teknik tvingade kineserna att tillåta införsel av narkotika. Två krig utkämpades om detta, kineserna förlorade, och så gick det raskt utför med "Mittens rike".

Dock, tiderna har förändrats, man sticker helt enkelt inte upp en puffra i nyllet på Kinas president och ger order om det ena eller andra. Tiderna har förändrats till den milda grad att cheferna för den brittiska underrättelsetjänsten varnar regeringen för att Kina kan ha kapacitet numera att via datanäten slå till mot viktiga samhällsfunktioner.

They have told ministers of their fears that equipment installed by Huawei, the Chinese telecoms giant, in BT’s new communications network could be used to halt critical services such as power, food and water supplies.

Huawei? - Lustigt, det står Huawei på den där lilla dosan som kopplar ihop min dator med yttervärlden. Hej Kina, om du läser det här: jag vill bara tala om att jag är ganska vänskapligt sinnad!

Nå, om det här stämmer så kan man i alla fall säga så mycket att brittiska underrättelsetjänsten misstänker att utrustning som British Telecom (BT) köpt från Kina skulle kunna användas för att slå mot en massa viktiga samhällsfunktioner i Storbritannien, och att engländarna har svårt att värja sig mot detta. Fast några kommentarer till artikeln luftar åsikten att engelsmännen är så bra på att sabba för sig själva att det inte behövs kinesiskt ingripande. Eller att kineserna behöver bland annat England för sin export.

Men varför inte göra som kineserna påstås göra: se till hela bilden? Opiumkrigen tillhör historien, och bär sig inte engelsmännen dumt åt behöver kineserna inte mixtra med sina fiffiga nätprodukter för att ge långnäsorna en läxa! Det är inte alltid smart att ge igen för gammal ost.

god save the queen vs anarchy in the uk

Brittiska polisen varnar för en "vredens sommar" (är det bra översättning av "summer of rage"?). Folk som är förbannade över sakernas tillstånd kan förväntas gå ut på gatorna senare i år. Polisen minns de våldsamma upploppen i början av 1980-talet. Jag tror jag minns dem också. Det var inte bara i UK man slogs på gatorna då, det var på flera håll i Europa.

Men nu ändras bilden en del: Inte bara ungdomar och arbetare, utan också personer ur "medelklassen" som är missnöjda med hur de finansiella institutionerna har skött sig kan förväntas gå ut. Nu gäller ilskan också bankchefer och andra som trots att de misskött företagen och räddats med miljarder av statliga medel fortsätter bonusfesten. Kommer sådana protester att väga tyngre än när kolgruvearbetarna strejkade och den brittiska arbetarrörelsen tappade så mycket av sin styrka under Thatchers tid?

Ekonomisk kris, miljöfrågor, internationell solidaritet, etc etc - det finns många orsaker för folk att gå ut på gatorna och protestera. Det har varit vilda strejker i England mot lönedumpning av utländska arbetare - Vaxholmsfallet i internationell upplaga.

Frågan är, om det blir våldsamt, vem som är ansvarig. AFA-liknande typer och fascister kommer säkert att försöka förstöra demonstrationerna. Dessutom finns det nog element inom statsapparaten, förmodligen med uppbackning från hög nivå som kan tänkas försöka ta till fula knep. Det bästa är om enorma fredliga massrörelser helt enkelt kan trycka bort existerande värdelösa regimer från makten, men jag misstänker att regimerna (där finns i praktiken bonusgubbarna med) inte kommer att ge upp så lätt. Det kommer säkert nya konstiga terrorlarm, och kanske det smäller några bomber för att understryka regeringens krav på att eliminera så många medborgerliga fri- och rättigheter som möjligt!

Generalrepetition inför "vredens sommar"?

Men rörelsen är internationell, det har varit stora demonstrationer på flera håll i Europa, några regeringar har redan fallit, och man kan fråga sig hur framtidsprognoserna för alla dessa borgerliga regimer ser ut. Det som hjälper dem mest just nu är väl att vänstern på de flesta håll är i stort sett oduglig. Men det kanske går att ändra på?

(Bort)Bantat försvar och den f.d. enda supermakten

Hård bantningskur väntar försvaret meddelar Sveriges Radio. Det är i sanning intressanta uppslag som refereras. Att "helt slopa Sveriges luftvärn eftersom vi har ett stort flygvapen som kan skjuta ner inkräktare". Tre Gripendivisioner i stället för fyra, kanske med färre plan än tidigare planerat. Det minskande antalet skall ändå räcka till, menar man? Färre stridsvagnar och stridsfordon, och kanske skrotning av u-båtarna.

Skeptisk som alltid undrar jag varför exempelvis u-båtarna, med välkänd förmåga att hålla sig osynliga för fienden, skall skrotas? Är detta verkligen förslag som förslagsställarna tror på, eller ett försök att skrämma fram nya anslag till krigsmakten?

Krigsmakten ser lite underlig ut i stort. Det finns en förskräcklig massa befäl så den verkar övertung. Man har dock inte kommit till det läge som Kongo var i 1960 - då befordrades alla i armén en grad med följd att den nya kongolesiska armén blev den första i världen utan meniga!

Frågan blir alltmer akut: vad skall vi ha försvaret till? Har vi över huvud taget något försvar? Skall vi ha något försvar? I Aftonbladet tar Gunnar Ohrlander ("doktor Gormander") ett välkänt ämne igen, nämligen den svenska truppen i Afghanistan.

Man kan se till det större mönstret. När England och Ryssland tävlade om makten i centrala Asien före Första världskriget kallades det The Great Game. Nu har vi The New Great Game, med USA, Kina och Ryssland som viktiga intressenter och konkurrenter om makten över dessa länder som här och där flödar av olja. Ohrlander tycker att Sverige inte borde vara med i den sörjan. Vad är det för idé med en krigsmakt som inte försvarar Sverige utan finns i utlandet och deltar i kolonialkrig? Jag håller med - de flotta paroller som ledsagade invasionerna i Afghanistan och Irak har fallit platt till marken. Det är inte befrielse, det är kolonialkrig. Och när det gäller specifikt Afghanistan och kampen mot talibanerna går det inte att bortse från ett internt spel där borta där delar av regimen i Kabul och krigsherrar i norr söker uppgörelser med talibanerna (och därmed har en annan dagordning än USA).

Sverige är på ett obehagligt sätt indraget i The New Great Game om oljan, med vapen i hand och dessutom på den sida som kan misstänkas förlora hela kampen.

Dagens Nyheter recenserar en bok av den kanadensiske historikern Gwynne Dyers After Iraq. (Fanns inte i nätupplagan tidigare i dag.) Dyer hävdar att USA och väst inte har något egentligt skäl att hänga sig fast i Mellanöstern. Visserligen finns 70 procent av världens oljetillgångar där, men alla de olika regimerna som sitter där är bara intresserade av att sälja, oberoende av vem köparen är. Det är inte regimerna, utan USA:s och västvärldens våld i regionen som har skurit ner oljeexporten från Irak och Iran.

Dyer ser två andra skäl till varför det spruckit för USA i Mellanöstern. Dels storhetsvansinne när USA blev enda kvarvarande supermakten som nu skulle se till att ingen annan utmanare någonsin skulle kunna sticka upp. Därav den våldsamma militära upprustningen. Dels 11 september 2001 som fick USA:s ledning att tappa huvudet fullständigt.

De här skälen skulle vara delar av en förklaring som inte är historiematerialistisk. Den förda politiken leder ju knappast till någon profitmaximering. Utan att ha sett boken har jag svårt att avge några kritiska synpunkter, men det finns uppenbarligen grupper som tjänar bra på krigspolitiken - tänk på Eisenhowers kända "militär-industriella komplex"! Försvarskontrakt har en tendens att vara guldkantade, särskilt om man kan jaga fram en stämning av att det skulle vara opatriotiskt att kräva grundliga revisioner.

Sedan finns det ju alltid missbedömningar hos de som fattar besluten. Även om man kan visa att det är en ekonomisk jubelidioti att börja krig i Asien för att ta över dess oljefält, att det i själva verket vore mer ekonomiskt att inhandla oljan på världsmarknaden, så är det väsentliga att bossarna i USA tror att det är en rimlig och lönsam linje. Bara för att en stat eller ett företag tror sig arbeta för vinstmaximering behöver det inte betyda att varje beslut som staten eller företaget tar bidrar till detta. Beslutsunderlagen kan vara fel, de som tar besluten kan vara korkade. Långsiktigt misstänker jag att ekonomin kommer att tvinga USA att ställa in sitt irakiska och afghanska blodbad, men det är alltså långsiktigt. Och det är inte säkert att USA:s ledare ändå drar de rätta slutsatserna av det hela.

Sedan är ju USA inte den ende aktören. Flera arabstater vid Persiska viken som har sina valutor knutna till dollarn har problem med inflation och funderar på att släppa knytningen. Frågan är om de skall hänga sig på några andra existerande valutor, eller möjligen gå över till guldmyntfot och göra sig av med papperspengar? Att sitta på en hög allt mindre värda dollar är knappast ett alternativ för dem. En annan artikel i Asia Times on Line säger rent ut att USA är en före detta supermakt nu och gör intressanta noteringar om landets relationer såväl till Mellanösterns oljeproducenter som Ryssland - ett land som inte har brist på olja! Ett USA som byggt sin makt på billig inhemsk olja förlorar nu makten till utlandet när man blivit beroende av oljeimport. Och för oljedollar kan statliga fonder i arabvärlden köpa in sig i USA, vilket orsakar oro. (Ja, det är möjligt att USA håller på att bli en papperstiger, men ännu har tigern makt att bita ihjäl folk Jorden runt,)



Nå, för att dra ihop trådarna: Sprickorna i "den enda supermakten" blir allt tydligare i och med att dess ekonomi eroderar och vi kan väl kanske utnämna USA till "den före detta enda supermakten"? USA för ett antal misslyckade krig, varav ett innefattar en liten hjälptrupp från Sverige. En svensk opinion säger: Ta hem trupperna. Samtidigt leder en ekonomisk kris till allt större nedskärningar i den väpnade styrka som antas bevaka vårt lands gränser mot aggressiva utlänningar. Russophober, det är dags att hetsa upp er - för första gången sedan 1990 finns militär utrustning med på segerparaden efter Andra världskriget på Röda torget i Moskva. Själv tror jag inte att det spelar så stor roll nu, men man vet ju inte vad som händer om några år. Särskilt inte om NATO-fantasterna lyckas med någon kupp och definitivt knäcka neutraliteten även formellt.

En framåtblickande svensk utrikes- och säkerhetspolitik borde se förbi USA och dess sönderfallande intressesfär och i stället inrikta sig på det här århundradets uppåtgående stater. Den bör också avvisa förvandlandet av EU till en krigförande organisation (minns hur gråtmilda personer för inte så länge sedan pratade om "fredsprojektet" EU, men det var ett tag sedan de hördes av). Främst bör utvecklingen av politiken ske i form av en demokratisk debatt där inte smågrupper med egna dagordningar tillåts operera och bestämma.

Demokratiskt eller totalitärt?

Här är en fortsättning på historikerkritiken jag skrev om för några dagar sedan i samband med Forum för Levand Historia. Igår försökte folkpartistiska före detta rikdsdagsledamoten Ana Maria Narti protestera i Dagens Nyheter (hittade inte inlägget i nätupplagan, det fanns i kulturdelen). Vi skall inte sudda ut skillnaden mellan totalitära ideologier och demokrati skriver hon (bland annat med hänvisning till Hannah Arendt, som jag tror inte är så självklar auktoritet numera). Vad finns det för fel med det här (förutom att en demokratisk bomb är lika dödlig som en totalitär)? Här är ett par förslag:

Elaka personer hos al-Qaida har påpekat att den demokrati som råder i våra länder faktiskt gör befolkningarna medskyldiga till regeringarnas övergrepp runt om i världen. Om folken i USA eller Storbritannien inte avsätter sina krigförande och grymma regimer trots att man kan göra det i allmänna val, är de medskyldiga till grymheterna och förtjänar själv att utsättas för bombningar och andra terrordåd. - Vad svarar man på sådant? Att folk i Tredje världen får finna sig i att dödas eller plågas medan västvärlden är fredad? Eller att terror är fel vem som än drabbas?

Påståenden av typen att demokratier inte för krig mot varandra, utan bara mot totalitära regimer, håller på att urholkas på ett lömskt sätt. Det handlar om att regeringar, som bevisligen kommit till genom fria och hederliga val, förklaras vara icke demokratiska. Om de ens tillåts tillträda innan en kupp arrangeras. Det sistnämnda hände i Algeriet, och resultatet blev dels att den gamla korrumperade regimen satt kvar och dels att ett ohyggligt inbördeskrig följde.

Vi har sett hur palestinierna inte tillåts välja bort korrumperade ledare, och i Sydamerika pågår hela tiden kampanjer särskilt mot Venezuela. En demokratiskt vald regering anklagas hela tiden för att vara totalitär (och/eller löjlig), genom att hela tiden tjata om det är förhoppningen att etiketten till slut fastnar och "demokratierna" kan göra sin stora insats och störta uslingen och införa "demokrati". Jag tycker det verkar egendomligt att folkpartister och liknande inte begriper att de själva under ivrigt ropande om "demokrati" klafsar ut i det totalitära träsket.